Tjenamors!
Jag har haft problem med alkoholen ända sen jag fick gå på systemet, vilket är 10 år sen nu.
Jag har druckit i stort sett varje helg minst! Även vardagar, ibland mer, ibland mindre.
Jag har haft ett förhållande som varade i 7 år, resulterade i ett barn som jag älskar mer än allt annat på planeten.
Förra sommaren tog det slut av olika anledningar, men alkoholen var inblandad. Jag har aldrig känt att jag har haft ett problem utan jag har som säkert många andra här inne, använt mig av "belöningssystemet". Spelar ingen roll om det är fredag eller söndag, bara man får i sig nån öl så man mår bra.
Har även en kraftig ångest som kommer och går och för att dämpa den så dricker jag. Blir såklart värre dagen efter, men lösningen på det är alkohol såklart. Sen jag blev singel så har jag druckit i stort sett var 3e dag om man slår ut det så. Då snackar vi inte 2-3 öl utan snarare 8-9. Vet inte hur många gånger jag har varit onykter på jobbet och vill inte veta heller.
En dag början på året så vaknade jag upp en dag och trodde jag skulle dö, ångesten var outhärdlig, hade då druckit 5-6 dagar i rad.
Summa sumarum, blev hem till föräldrarna och berätta hemligheten som jag dolt under hela tiden och fick skjuts in till psykakuten där jag fick medicin utskrivet, (Theralen kan tilläggas). Veckorna gick och det blev bättre sakta men säkert, men efter olika anledningar så var jag tillbaka i träsket igen.
Jag mår så inåthelvete dåligt över mitt problem så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Har mitt barn färre dagar nu och det ger mig ångest, lösning på de? Alkohol. Jag är livrädd för att kroppen tillslut bara stänger av en dag och sen får man ligga där och käka mask i nån jordplätt.
Även livrädd för att få ett riktigt "Dille", har bara läst om det men jag har inte upplevt det själv tror jag, trots min osunda vardag.
Ursäkta för ett rörigt inlägg men hade säkert kunna göra det snyggare längre.