Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

Blacky

Stannat hemma från jobbet...sovit massor...helgen tog verkligen mkt på min kraft.
Mkt funderingar på mitt och vårt liv.
Har känt mig tom och vilsen.
Har haft svårt att lämna dåtiden och de svek som varit.
Läst massor här på forumet. Oj, vad jag känner igen mig i mångas rader.
Bestämt mig för att imorgon berätta för min chef om min livssituation. Känns bra och viktigt att hon får veta.
Nu börjar min styrka komma tebax!
Jag är inget offer!
MITT liv.
MINA val.
Väljer jag detta livet måste jag ha en tro på oss och framtiden.
OM det sen inte funkar får jag ta det då.
Igårkväll var jag orolig då han var ute och cyklade, skulle handla och jag tyckte han blev sen. Men jag jobbade med mig själv istället för att låta oron ta över mig helt. "Vad är det värsta som kan hända?" "Om det händer, vad gör jag då?"
Det hjälpte!
Och sen kom han hem och hade inte varit ngn annanstans än i affären.

Må gott alla ni!
Kram

Lelas

Härligt, Blacky! Heja!

Hör med chefen vad som finns för möjligheter till samtal inom företagshälsovården.

Kram!
/H.

Lelas

Blacky, det är ett tag sedan vi hörde något ifrån dig nu... Hur går det?

Och hur går det för mig då? Jo, tack. :-) Det går bra. Jag har jobbat som en tok den senaste tiden, så jag är trött nu. Imorgon har jag lite av ett målsnöre med jobbet, jag skall redovisa ett stort projekt jag har jobbat med. Det känns nästan lite som att det är skolavslutning... Dessutom har jag köpt en ny vansinnigt färgglad top och skall ha den med vita byxor - det är nästan bara Den blomstertid på blockflöjt som saknas...

Jag känner att mitt lugn och min tillit ökar sakta med säkert. Visst händer det att jag kan tänka "hade det här hänt för ett år sedan så hade maken druckit på det", men det är inte samma sak som att tänka "herregud, han kanske kommer dricka nu!". Så, jag läker.

Nu ropar kudden på mig inför morgondagens prestation. Godnatt, vänner!
/H.

Lelas

Hej, alla!

Jag läste just vad Alexandra skrev om att hennes man inte vill ta emot behandling. Det gjorde ont i mig, för jag hamnade i minnena från natten på sjukhuset när jag var i samma situation. Jag grät förtvivlat och bad honom ta emot hjälpen för min skull, men det räckte inte. Det gör så fruktansvärt ont att se den man älskar må så dåligt, och dessutom inte vilja få hjälp.

I vårt fall blev det ju så till slut att jag lämnade honom, med ett ultimatum om att inte flytta hem igen förrän han hade varit på behandlingshem. Han höll sin del av dealen, och jag flyttade hem. Han har varit nykter en lång period nu, och jag mår så ofattbart bra av att vi lever tillsammans.

Nittionio procent av dygnets sekunder tänker jag inte på att det har varit så jobbigt, utan istället på att vi har det bra nu. Jag är tacksam för varje dag som går, när vi har fått ha en helt vanlig dag ihop. Idag, till exempel, har vi klippt häcken runt tomten. Tänk att något sådant kan vara så stort...

Jag läker. Jag märker att jag kan tänka tillbaka på de jobbiga minnena utan att de liksom rubbar mig. Även om jag blir ledsen av det (och som nu, tänker mycket på Alexandra och känner hennes smärta) så raserar det inte min värld och min bild av att livet just nu är väldigt bra.

Och, så tänker jag att precis som alkoholisten hela tiden måste påminna sig själv om varför h*n är nykter (eller hur, Lisamari?), så måste också jag som medberoende påminna mig om vilka situationer det är som jag inte vill uppleva igen. Jag måste också göra vad jag kan för att vi inte skall hamna där igen. Så, minnena fyller en viktig funktion.

Hur som haver.... sov gott, vänner, denna näst ljusaste av årets nätter.
/H.

Mulleman

Vi hade igår ett svårt samtal som slutade i stor ensamhet för oss båda, Mt och jag. Nu har jag varit nykter några månader... men varför räcker inte det till??? Jag fick veta igår att jag borde ha varit här på alkoholhjälpen mycket mera och skrivit... bett om stöd och hjälp. Undrar fortfarande mycket varför det inte räcker till att jag är nykter. Jag har byggt, spikat, målat, tapetserat, monterat dörrar och mycket mera... Sjungit för mig själv, visslat och trivts i vårt gemensamma liv (har jag trott). Med mera längs hela våren och försommaren. Jag har varit behjälplig till två kullar kycklingar som i min omvårdnad förefaller må bra. Men jag borde alltså istället ha varit här och skrivit, deltagit. Förstår inte varför det jag gjort inte räcker till. Trodde att nykterheten var det avgörande, det viktigaste och den vägen har jag valt, men då säger Mt att det håller inte eftersom jag borde ha gjort det på annat sätt. Min fråga till dig Lelas är: Kan jag vara mera än nykter, i den bemärkelsen som gäller alkoholen alltså? Känner mig faktiskt bara lessen och uppgiven nu, spelar nästan ingen roll hur jag gör så är det fel. mvh/Mm.

Lelas

Nämen hej Gullegubben, vännen! Kul att höra av dig! :-)

Det är så det är... det går upp och ner och hit och dit. Och jag tror (fast det kanske de nyktra alkisarna här kan mer om än jag) att det är ganska vanligt att man hamnar i ett sånt läge som ni har gjort nu, just när det har gått några månader. Det är som att det första lyckoruset över den nya nykterheten lägger sig och att man får syn på sin vardag igen, liksom...

Jag tänker så här... Du kan inte göra mer än att vara nykter. Det är det enda du kan göra. Men, det måste få ta tid för Tanten att bearbeta allt hon har varit med om under de senaste åren. Jag menar inte att skuldbelägga dig, det hoppas jag att du förstår, men det är ju så att hon har genomgått en hel massa svårigheter som är förknippade med din alkoholkonsumtion. Och även om du är nykter så tar det tid att komma igenom det. Du skriver att ni känner er ensamma trots att ni är tillsammans, och så kan det nog vara. Ni behöver skriva om era roller nu, både du och hon. Innan har ni känt er ensamma för att ni inte har förstått varandra, du som aktiv alkoholist och hon som aktivt medberoende. Men, trots den ensamheten så visste ni ändå var ni hade varandra... Nu vet ni inte det längre. Ni behöver helt enkelt lära känna varandra igen, nu som nykter alkoholist och före detta medberoende. Och, det tar tid...

Jag vet att min man, som nu har varit nykter i fem månader sedan återfallet i januari, brottas med samma sak som du beskriver nu. Fast i vårt fall handlar det nog mer, just nu i alla fall, om hans arbete än om vår relation här hemma. Men, han hittar i alla fall en styrka i det där... Han säger "Det enda jag kan göra är att fortsätta vara nykter dag efter dag efter dag, så att de inte har någonting för sina misstankar. Om jag dricker igen, då får de ju rätt! Och det tänker jag inte ge dem..."

Ibland beskrivs den här processen som att man klättrar uppför varsin stege, liksom... och man går helt enkelt inte i takt. Ibland tar personen som håller på att lära sig leva nyktert några kliv och "kör om" den medberoende, och ibland är det tvärtom. För ett tag sedan var vi och såg musikalen Rent, och där är en sådan scen i slutet... Jag skall se om jag kanske hittar den på YouTube.... återkommer i så fall.... :-)

Mulletanten vill leva med dig, det är ju helt uppenbart, och vad jag förstår så vill du leva med henne också. Ni verkar ha ett fint liv tillsammans, och många fina dagar har ni haft sedan du slutade dricka. Försök fokusera på det - att livet är bra! Och vad du gör, fortsätt vara nykter.

Det enda som kommer att lugna din tant på sikt, är att hon lär sig att du klarar detta och att du tar eget ansvar. Med tiden kommer hon att släppa sitt behov av att kontrollera din process och din nykterhet. Tro mig... jag har gjort (håller på med) samma resa som hon. Men, för att hon skall kunna lära sig det så måste hon också se att det är sant, dvs att du är nykter och kommer fortsätta vara det.

Sedan tror jag att ni skulle må bra av att söka samtalshjälp, och det har jag sagt flera gånger både till dig och henne. Det finns massvis av människor som bara väntar på att ni skall höra av er, så att de kan få hjälpa er igenom det här. Processen är, som du ju märker, svår nog som den är... varför då göra den ännu svårare genom att kämpa på egen hand utan att ta emot den hjälp man kan få?

Tja... det blev en helt liten roman från mig. Men, som sagt, poängen är: du kan inte göra så mycket mer än att vara nykter, men ha tålamod med Tanten och var medveten om att ni inte alltid klättrar i takt. Kram, vännen!
/H.

inte tillfrågad..............men i alla fall !!

För mig innebär inte min nykterhet att det är självklart att jag är nykter !!

Jag kan också gå på "vita knogar" alltså "hålla" mig nykter under eget tvång och det håller inte i långa loppet. Man kan kanske beskriva det som så att det finns en längtan till att (eftersom det är midsommar) kanske ta en kall öl till sillen "för en gångs skull" "jag har ju varit så duktig nu så länge".

Att jag spikar och snickrar hemma har inget som helst med min nykterhet att göra. INGET ALLS ! Jag är också en sån som vill och kan pyssla hemma, dock visslar jag inte, men jag måste även pyssla om min nykterhet och däri ingår att jag regelbundet tömmer min ångestsäck på lämpligt ställe.

Jag är tvungen att titta in i mig själv och pyssla därinne med, ibland ta fram motorsågen inombords för att kunna bygga det liv som jag är värd utan alkohol. Jag läser lite mellan dina rader, Mullemannen, att du har andra planer för helgen som din fru inte är sugen på för hon vet resultatet. Du kanske har satt ditt sprituppehåll till att räcka fram till midsommar och så trodde du att det skulle funka ?

Att gå från aktiv alkoholist till nykter dito är inte bara att knäppa med fingrarna utan kräver en hel del jobb för att jag ska uppnå en stabil, skön, nykterhet. Att dessutom göra den förvandlingen ensam hemma på kammaren är nästintill omöjligt, det krävs hjälp och support för att fixa det. Att vara spritfri är inte detsamma som att leva ett nyktert liv, det finns många som kan vittna om den skillnaden.

Det "livet" jag levde de sista åren innan jag böjde på nacken och bad om hjälp var bedrövliga, en misär. Jag tog beslutet själv om att åka till Nämndemansgården och jag hade då möjlighet att betala själv så allt var upp till mig att göra något åt min situation. Det är ingen överdrift att säga att den känslan det innebar att ta det beslut var fantastisk.

Önskar dig en nykter midsommar Mullemannen !

Lelas

Du är klok, Adde. Som vanligt. :-)

Ja, idag är det alltså midsommar och i vår värld kommer det att vara en helnykter tillställning. Alltså, jag menar, vi kommer inte att stöta på andra som dricker heller utan hela dagen kommer att vara fri från alkohol. Så jag tror inte att det kommer att vara varken enklare eller svårare för maken att vara nykter idag än andra dagar. Och för mig själv är det här med alkohol inte alls aktuellt, eftersom jag har epilepsi och inte får lov att dricka alls.

Men, jag sänder lite extra tankar till er andra som tycker att den här dagen är en stor utmaning. Glöm inte att ett nyktert liv är bättre än ett onyktert, och att ni inte är ensamma om att kämpa. Heja er!

Och, Märta, fina Märta. Idag är det din stora dag när du har "gått ett varv" i ditt nya fria liv och klarat av det. En särskild midsommarkram till dig! <3

Nu laddar vi för att om ett par timmar vara vid en bygdegård ett par mil härifrån och möta upp vår gudson som är två och ett halvt år, och hans familj (han har en tvillingbror och en storasyster som är fem). Härliga tider!
/H.

Lelas

Ikväll har jag hört Pianomannen, dvs maken min, spela. Alltså, jag hör ju honom spela mest hela tiden, men då är det mest lite klinkande för att förbereda någonting eller så... Men ikväll spelade han på en konsert, och det var så vackert.

Bland annat spelade han en av mina (och hans?) favoritpsalmer (ni får tänka er jazziga, mustiga harmonier):

Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst vad än som kommer på
Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jag som barn väl ängslas då...

Hjälp mig, Herre, att vad helst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder
tills jag nått det goda land.

Inte helt olikt AA-mantrat om att ta en dag i taget, eller hur? ;-)

Dessutom har vi ju haft en kanonfin sommardag idag. Nu är klockan strax tio på kvällen och vi vädrar tvärdrag genom huset. Det har varit så varmt idag att luften fortfarande är en bra bit över 20 grader, men ändå känns den svalkande jämfört med inomhustemperaturen. Det är sommar, mina vänner!

Livet är fint.
/H.

barbalala

Den sjöng jag som 12-åring på min fina morfars begravning..:-)

Lelas

Jag känner mig sorgsen, och trött. Men jag vet egentligen inte vad det beror på, det är ingenting som har hänt eller så.

Fram till midsommar hade jag en riktig spurtsträcka med mitt jobb, och när jag tittade i kalendern igår så insåg jag att nästa notering ligger på den 25 juli. Det är visserligen en deadline som innebär att mycket jobb skall vara klart till dess, och jag har en del andra bollar i luften också... Men - det var som att luften gick ur mig. Pust, jag är i mål...

Men men - jag tänker inleda dagen med en joggingrunda och sedan förbereda en konsert som jag och maken skall ha ihop i veckan som kommer. Ha en bra dag, alla!
/H.

Lelas

... att kliva ut, direkt från köket, barfota i gräset och skörda lök, sallad och örter i den egna trädgården.

Och inte bara för att maten blir god, utan för att det är min man - ni vet, han, den nyktre alkoholisten - som har odlat alltihop. :-)

Ville bara säga det. Kram, alla!
/H.

lillablå

Låter helt fantastiskt och jag är så glad att det är ert liv just nu, ni skördar
efter hårt arbete!!!
så himla gött!!!
stora kramar!!
/k

Lisamari

Låter så härligt - att få skörda den frukten

Önskar man hade fått höra den konserten - det hade nog lockat fram en tår i ögat

Ha en fortsatt skön semester ni båda - mysig läsning att ni är rädda/måna om varandra

Kram
Lisamari

Lelas

lillablå - ja, det är någonting symboliskt över det där med att odla samtidigt som man återhämtar sig efter sitt livs utmaning... Det spirar och gror, men det behöver också skötas om och ges kärlek och näring... annars kommer det ingen skörd.

Pianomannen - ja, vi får bygga ut... vi har ju rätt mycket tom gräsmatta att ta av...

Lisamari - konserten gick bra. Det kom lagom mycket folk, vi tyckte att det var kul att spela ihop och när jag lyssnar på inspelningen som vi gjorde så tycker jag att det låter riktigt bra. :-)

Idag, och hela helgen, är det ett stort jippo här i vår lilla stad. Det kommer långt många fler besökare hit än vad som bor i kommunen. Folk överallt, med husvagnar, hundar, cyklar, picknickkorgar, badkläder... Full rulle. Jag gillar det, så jag skall nog ge mig ut i vimlet en stund i eftermiddag. Samtidigt ser jag fram emot lugnet som lägger sig i byn när det hela är över på söndag eftermiddag.

Livet är bra.
/H.

eftersom också Mullegubben är en sjusärdeles odlare. Förutom frilandsodlingen har vi ett växthus fullt med gurkor, tomater och vindruvor. Vindruvorna är inte mogna ännu men gurkor har vi och idag har vi skördat den första tomaten Vilka fina män vi har! / Kramar, mt

till dig Lelas med mt som sekreterare. Han tackar för svar med varm och vänlig ton, har börjat skriva på något som kanske kommer. Eller kanske inte längre är aktuellt. Ikväll har vi skrivit gemensamt i tanttråden. Kram, Mm / mt