Min pappa har druckit så länge jag kan minnas. Jag har varit medveten om att han är alkoholist i över 15 år. Jag har tagit hand om honom lagat hans mat, betalt räkningar när han skitit i och bara supit bort allt, kört han till avgiftningen ett antal gånger. Fått upp hoppet. Blivit besviken. Gått i terapi och sagt att jag ska ta avstånd, ta hand om mig själv. Att jag inte kan förändra honom och att han har sitt eget ansvar. De senaste åren har vår kontakt minskat, jag har sörjt att honom och vår relation.
Nu är det värre än på länge. Han förlorade sitt jobb i juni efter att han varit påverkad på jobbet. I samband med det hände det en olycka och han trillade på jobbet. Inser i efterhand att det kunde gått så mycket värre. Han har än en gång slutat betala räkningar. Säger att han är värdelös och har gett upp. Han sätter sig ofta i en roll där han är offer och säger bara hur dålig han är.
Har gjort anmälan till socialtjänsten men jag tror inte han kommer göra något eller ta emot behandling. Jag tror inte på att han kommer kunna förändras och bli nykter tyvärr. Men jag är så himla rädd att han ska dö. Och jag är så ledsen att han inte kan vara en del av mitt liv.
Vet inte riktigt hur jag ska hitta rätt i det här. Mitt sätt funkar inte längre, iallafall inte just nu. Har ständigt dåligt samvete oavsett vad jag gör.
Vet inte om det är okej att skriva inlägg så här utan någon riktig tydlighet eller fråga. Känner mig bara lost och ensam.