Hej.
Tänkte höra om någon känner igen sig eller kanske har några bra råd? Min man är alkoholist. Han var väl nästan där redan när vi träffades för drygt 20 år sedan. Han drack varje dag då men skyllde det på jobbet som försäljare och det fina vädret. Vi var unga. Livet lekte. Vi levde ett jetset liv i utlandet.
Hans alkoholism ligger sen generationer tillbaka. Han växte upp med en alkoholist till far som han dock hade väldigt bra relation med. Det var hans emotionella klippa. Han var ärlig om detta när vi träffades. Min man behärskade sig dock och drack ett par öl per dag under många många år och även om det blev vin till mat ibland osv. så blev han inte berusad och jag behövde inte riktigt känna mig orolig. Vi tyckte ju båda om ett glas vin nu och då. Han visste ju hur illa det kunde gå eller? Han hämtade och skjutsade hans far till sjukhuset ibland veckovis ibland årligen för fall, hjärt problem, alkoholrelaterade besök för det mesta. Oftast var han flyförbannad på hans sjukdom och den ångest som anhöriga får uthärda.. Sedan kom våra barn. De lärde inte riktigt känna farfar pga att han oftast var ”sjuk” och inte kunde träffa dem. Många gånger var hans far nära döden och till slut hände det som var väntat. ”Alkohol relaterad dödsorsak” står det i papperna. Jag var så less på hans fars problem så när han dog kände jag sorg men även en viss lättnad. Ro. Det värsta var över eller? Kanske kunde han nu orka ta mer ansvar för vår familj?
Så började min make dricka allt hårdare. Han skyllde det på sorgearbete. Så klart visste jag att detta är hur han bearbetar känslor. Super bort dom ..Vi hade länge vacklat i vårt förhållande i övrigt då jag alltid ansvarat för allting och han tycker det är nog att han står för ekonomin. Men nu har det gått utför snabbt.
De senaste 5 åren har han druckit från han gått från jobbet tills han somnat. Han har aldrig gömt det. Somnar i soffan. Ibland på golvet. Vi bor långt ifrån familj. Helgerna startar han redan tidiga eftermiddag. Han säger att han vet att han är alkoholist och det borde jag alltid vetat så varför blir jag arg på honom nu säger han. Kanske för att jag otroligt nog inte trivs så här? Kanske för att vi har barn. Kanske för att det alltid är med äckelkänslor som jag ser honom sitta i soffan varje kväll ätandes popcorn och dricka vin med tvn på hög nivå till 3 på natten så ingen får sova. Respektlösheten... Kanske för att vi inte kan gå på middagar längre, att han ger gemensamma vänner intima detaljer om mig på fester utan problem, han blir för full och skämmer ut sig...eller att jag inte kan bjuda hem barnens kompisar en lördagskväll. Kanske för att han alltid är irriterad och vi alla få gå som på glas? Kanske för att han lovar barnen ditt och datt när han dricker men kommer inte ihåg dagen efter. Vi känner oss alla väldigt svikna tror jag. Vi kan inte lita på honom alls. Det blir jag som får trösta, borsta bort frågor som jag helt enkelt inte orkar svara på. Mina barn är arga och besvikna och tar ut det på mig så klart för pappa går det ju inte att prata med eller ibland vet ingen ens vart han är. Oftast hittar vi honom i trädgården någonstans tjuvrökandes med ett vinglas i handen. Vet inte hur mycket dom förstår eller vad jag bör berätta. Jag förstår. Jag vill trösta. Jag vill förklara och krama om dom. Säga att allt ska bli bra. Att jag ska fixa det för deras skull. Att det är ok att inte måsta skämta och skratta åt eländet. Men min ork är på väg att ta slut.
Alla dessa onödiga konfrontationer från min makes sida på kvällen. Att leta efter ett bråk så han kan få ut sina olustiga känslor. Jag har inte varit tillräckligt och handlat, jag tar inte hand om det ena och det andra eftersom jag inte jobbar. Är det inte barnen så är det djuren. Är det inte djuren så är det att jag inte älskar honom eftersom vi inte är fysiskt med varandra längre. Han letar efter fel. Visst, jag är inte perfekt heller. Att bråka är dock för mig inget konstruktivt sätt att kommunicera. Jag är tyst. Vet bättre vid det här laget. Väntar till morgonen. Han säger förlåt då. Säger några vackra ord. Sedan är han en helt vanlig nykter människa några timmar. Under denna tid funderar jag om allt är inbillning från min sida. Kanske överdriver jag? Får dåligt samvete. Kanske älskar jag honom inte tillräckligt? Varför klarar jag inte av att vara med honom? Är det därför han dricker? Sedan kommer det där välkända popp ljudet. Vinflaskan öppnas. Brukade känna sorg. Numer känner jag hat.
De gånger jag tagit in och tagit för mig i glädjen att ”kanske nu ser han vad han gör mot sin familj!” har alla slutat i besvikelse. Han vägrar söka hjälp. Säger att eftersom hans läkare säger att han är en fungerande alkoholist så kan han fixa det själv. Fick dock mediciner utskrivna. Han har inte börjat än. Det är månader sen nu han skulle trappa ned och börja medicinera. Jag ser inte slutet på min ångest. Jag vill inte att mina barn ska växa upp så här. Mitt liv bara passerar förbi i ögonvrån och jag vill gömma huvudet i sanden. Alla tecken jag sett under alla dessa år. Visst har jag någonstans förstått vart det skulle bära? Så, sååååå tyst har självbedrägerier och lögner hopat sig.. Nästan osynligt fylldes bägaren. Sen kom allt på en gång. Och nu, ja nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Ingen runtomkring vet riktigt hur illa det är ställt. Jag har sakta men säkert borstat bort, bortförklarat och ljugit för alla inklusive mig själv. Försvarat... Kan inte förstå att jag inte sett det? Eller kanske inte tagit in det..? Det är nästan som att jag vaknat upp och inget ser ut som jag minns det. Jag skäms så otroligt mycket. Dels för det liv jag byggt upp för mig och mina barn, dels för hur mycket jag sopar under mattan och accepterar för att slippa agera och dels för att jag som medberoende också tagit mig ett vinglas för mycket ibland för att ens orka sitta ner och prata med min man. Vet inte om man som utomstående förstår hopplösheten att se A:n dricka sig redlös varje kväll. Att inte nå dom. Att allt faller på dig för att vardagen ska fungera... frustrationen. Orkeslösheten blandat med styrkan att fortsätta... En så oerhört underlig kombination! Ständig limbo. Vet inte om jag någonsin kan förlåta vare sig honom eller mig själv. Så varför orkar jag inte gå? Vart börjar man nysta? Vill verkligen inte må så här dåligt. :( kram på er