Första dagen på resten av mitt liv.

Nu har det gått 8 dagar sedan jag tog beslutet att bryta helt med alkohol. Det var egentligen inte ett svårt beslut utan frågan var snarare när avslutet skulle ske. Alkohol och jag har egentligen aldrig varit en bra kombination. Så länge jag kan minnas har jag aldrig nöjt mig med det som funnits i glaset utan bara velat ha mer och mer. Det har aldrig funnits något stopp. Dagarna efter jag druckit alkohol har präglats av ångest, ångest och återigen ångest. Enda sättet att lindra ångesten har varit att dricka ännu mer och det har då bara blivit en ond spiral som ingen har mått bra av, allra minst jag själv. Jag förstår egentligen inte hur något som gör en så illa även kan vara så starkt att det gång på gång får sin makt över mig.

Jag är en känslig människa som tänker mycket och analyserar allt som går att analysera, vilket gör att det alltid snurrar i mitt huvud. Detta har lett till oro och ångest som första gången visade sig när jag var 7 år gammal. Det var en hemsk känsla och efter den första panikångestattacken var jag livrädd för mycket i mitt liv. Första gången jag drack alkohol var det som att sväva på moln, jag kände en känsla som jag aldrig tidigare upplevt; ett lugn och en känsla utan oro. Vem kunde tacka nej till detta? Att kunna få må bra i stället för att skanna sin omgivning och sig själv stup i kvarten är väl vad varenda människa skulle njuta av? Nackdelen var bara den att när alkoholen väl gått ur kroppen blev oron värre än tidigare och på så sätt var den onda spiralen i gång.

Självklart har både vänner och familj gång på gång talat om för mig att jag måste lära mig att hantera alkohol, vilket jag såklart varit medveten om. Absolut, har jag sagt. Jag lovar att jag inte ska dricka så mycket nästa gång. Skrattretande. Alla visste, inklusive jag själv, att nästa gång skulle sluta likadant, med glas efter glas som inte gick att stoppa.

Alkoholen har varit min stöttepelare genom livet, i både vått och i torrt, i glädje och i sorg, men till vilken nytta? Ingen alls. Absolut ingen alls.

Jag trodde att det skulle bli bättre senare i livet, att jag skulle kunna lära mig att dricka som alla andra. Det fungerade kanske första gången, ibland andra också men sedan var jag tillbaka i den onda spiralen igen, på väg ner på djupaste botten.

Jag skadade inte bara mig själv psykiskt, jag skadade även mina vänner och min familj. Jag fick tilliten att brista, fick min självkänsla att sjunka och relationerna som kom att lida ska vi inte ens prata om. Hur kunde jag låta det gå så långt? Jo, för att alkoholen fick dessa känslor att försvinna, för stunden…

När jag fick min första son 2016 tänkte jag att nu måste detta få ett slut, han är mitt allt och kärleken för honom var väl ändå starkare än känslan av att vara påverkad av alkohol? Till en början; ja. Men alkoholen hade större makt än så och jag insåg inte allvaret. Innerst inne visste jag att det var fel, men jag tillät mig ändå att ta det där första glaset, vilket jag visste skulle leda till ännu ett, och sedan var jag där igen. Besvikelse, skuld och skam var ett faktum men inte ens de känslorna kunde få mig att bryta.

När min andra son föddes 2019 var jag på det klara med att det nu skulle bli en förändring. Jag ville ju inte göra om samma misstag igen. Nu hade jag två fina söner, som jag hade skapat, som var mitt allt, eller som är mitt allt rättare sagt. Som jag älskar över allt annat. Eller? Självklart, men tydligen hade alkoholen återigen en större makt än vad jag trodde mig kunna bekämpa. Jag föll tillbaka i samma gamla mönster och mådde sämre än någonsin tidigare. Hur kunde jag svika dem jag älskar mest i hela livet och välja alkoholen framför dem? Det gör ont i mig bara av att tänka tanken.

Jag ger ofta råd till andra människor om att sluta missbruka, både alkohol och droger, och jag stöttar dem i sin resa mot ett drogfritt liv genom arbete med människor som är dömda inom kriminalvården. Jag kämpar tillsammans med dem för att de ska bygga upp sin familj igen, bygga upp sina relationer, hitta nya nätverk och komma bort från missbruket. Jag motiverar dem till ett annorlunda liv, samtidigt som jag är precis som dem; en missbrukare. Det jag rått dem till genom åren borde jag även rått mig själv till, men jag såg det inte så.

Julen 2020 höll jag på att förstöra min nuvarande relation med yngsta sonens pappa, på grund av alkoholen. Jag beslöt mig då för att sluta med alkohol helt. Jag gick på AA-möten och var fast besluten om att det nu fick vara nog. Botten var nådd. 100 dagar senare tänkte jag att detta var ju inte alls så svårt, det hade inte ens varit jobbigt. Inte en enda tanke på alkohol. Så jag tog det där första glaset…

De senaste månaderna har jag druckit som om det vore sista gången. Vid varje tillfälle har jag haft i bakhuvudet att snart är det slut, jag måste passa på nu. Jag har inte tänkt på konsekvenserna överhuvudtaget utan bara druckit som om det aldrig fanns något slut. Innerst inne visste jag att detta inte kommer hålla längre och omedvetet tror jag att jag drev det till den gränsen att jag skulle kollapsa helt mentalt.

Måndagen den 6 september 2021, 23:59 tog jag mitt sista glas. De första dagarna bestod bara av ångest som visade sig på alla möjliga vis och det har varit ett helvete, rent ut sagt. Jag trodde helt ärligt att jag skulle dö av ångesten. Jag var mer förstörd psykiskt än någonsin tidigare och jag var fast besluten av att aldrig tillåta något så negativt och hemsk, få mig att må så här dåligt igen.

Nu är jag inne på dag 8 som nykter och det var längesedan jag mådde så här bra. Just nu ser jag bara fördelar med mitt beslut och jag är otroligt motiverad till att bevisa, både för mig själv, min familj och mina vänner att de kan lita på att jag kommer hålla mitt ord denna gång. Jag kan inte säga vad som är annorlunda jämfört med tidigare tillfällen men känslan jag har är en helt ny. En obekant och härlig känsla som skriker; ”livet”. Jag vill börja leva igen, som en fri människa. En människa som äger sina beslut, sina känslor och sitt liv. Jag vill vara den bästa personen av mig själv och jag vill att mina barn och min familj ska få uppleva den bästa personen av mig. De är värda det och jag är fast besluten att ge dem det. Nu ska jag bevisa för världen, men framför allt för mig själv, att kärleken är starkare än någonting annat.

Denna dagen – ett liv.

Åh vilket starkt inlägg och så bra du beskriver missbrukets fruktansvärda makt över människor. Jag vet inte om du läst/skrivit här tidigare men annars är det ett tips! Här finns klokskap, stöd och igenkänning. Så fint forum.
Vi är lika och olika. Här ryms alla.
Önskar dig tålamod och styrka. En dag i taget har varit stor hjälp för mig. Idag är det visst dag 617. Hade aldrig klarat det utan alla fantastiska vänner här! Kram och välkommen 🙏🏻

@Se klart

Jag har börjat läsa lite och även gått med i programmet. Detta får bli min tråd där jag skriver lite som dagbok och för att påminna mig själv om alla positiva sidor av mitt beslut. Och såklart att kunna stötta och ta emot stöd från er alla ❤️. Wow, stort grattis och bra kämpat!

@Orolig själ 1 jag förstår men bättre sent en aldrig🧡 För mig går det sådär, jag känner att jag borde bryta helt med alkoholen då jag aldrig kommer kunna lita på att jag kan kontrollera den men jag har inte kommit dit än. Jag känner ändå att det går framåt men igår blev det ett rejält bakslag för mig. Jag har satt upp regler för mig, inte dricka ensam och inte på vardagar om det är inte är något speciellt. Igår var jag ensam hemma och bestämde mig av någon anledning för att ta ett glas vin när jag lagade mat, det glaset blev till 5. Det är första gången jag gör något sånt här dumt på flera månader så jag är lite chockad över mitt beteende och besviken såklart. Jag hade läget under kontroll och fick inga minnesluckor som är något jag haft mycket innan och är livrädd för men jag vaknade inatt med ångest, huvudvärk och svettningar. Så idag är det lite tungt men jag försöker att inte racka ner på mig själv för mycket då det ändå inte gör något gott. Ny dag nya tag👊 Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du beskrev i ditt inlägg. Du får ha en fin torsdag💕

Då är vi inne på tvåsiffrigt. Kanske inte mycket för världen men det betyder mycket för mig. 10 dagar utan alkohol och jag känner en glädje för livet som jag inte känt på väldigt länge. Gårdagen ägnades åt vab med pigg 2-åring och jag njöt av varje sekund. Vi lekte, pusslade, kollade på film och hade det mysigt. När sambon kom hem färgade jag håret och sökte några jobb. Det var så otroligt skönt att inte ha alkohol i tankarna!

Idag är det fredag och återigen en vab-dag. Ikväll blir det fredagsmys med snacks för att gå upp tidigt imorgon och köra 7 mil till min hemstad för att hjälpa min farmor att flytta.

Idag känner jag mig stark!

Trevlig helg allihop ❤️.