Hej. Jag har läst här i 1,5 år snart. Jag är runt trettio år och jag minns hur jag som yngre verkligen kämpade emot alkoholkulturen. Jag vägrade börja dricka och slutade umgås med de som drack i tonåren. Jag hatade när vuxna drack trots att inget allvarligt hände, men jag hatade personlighetsförändringen hos de vuxna när de drack. Åren gick och att vara nykterist i gymnasiet gjorde mig så utanför så i slutet av gymnasiet slutade jag kämpa emot och började dricka. Gick ut varje helg och drack måttligt. Kände mig äntligen normal fastän varje festhelg gav mig ångest. En kemisk ångest antar jag. För i övrigt gjorde mitt drickande att jag passade in och jag hade många vänner.

När jag gifte mig drack jag väldigt sällan men pga mycket ensamhet i relationen började jag dricka allt mer. Fastnade i en hemskt dålig ovana och drack för ofta och för mycket och var bakis på jobbet.

Sedan blev jag gravid. Jag minns hur jag upplevde det som att det räddade mitt liv. Jag drack inte på tre år och jag mådde så bra. Fick ett till barn och drack väldigt sällan.

Men de sista två- tre åren har något hänt. Jag har långa perioder då jag inte dricker men så faller jag in i ett dåligt beteende där jag dricker för ofta. Och jag hatar det!!! Hatar hur jag mår av det. För ett år sedan trodde jag att jag var deprimerad och jag slutade dricka. Ganska snabbt kände jag mig glad och nöjd och insåg att det var alkoholen som gjorde mig sjuk. Ändå dricker jag igen! Inga stora mängder (kanske) men ändå för mycket och för ofta periodvis.

Jag tror att min egen far är sk. periodare (inget han erkänner) och min farfar var alkoholist. Och jag tror det är därför jag varit så emot alkohol större delen av mitt liv. Men kanske är det också det jag "drabbats" av? Jag känner mig som en nykterist och alkoholist i samma kropp?!

Jag är så trött på att falla igen och igen och nu bara måste jag lyssna på mitt inre som säger åt mig att inte dricka- nånsin. Men jag vet inte om jag klarar det. Jo, jag klarar det alltid ett par månader när jag väl bestämmer mig, men faller alltid tillbaka igen. Och jag orkar inte mer. Jag och alkohol passar inte alls ihop och har aldrig gjort det. Jag får sådan ångest av det. Jag vet inte om jag dricker mkt jämfört med andra men egentligen spelar det väl ingen roll eftersom exakt varje glas får mig att må dåligt...

Nu tänkte jag i alla fall att det kanske hjälper mig om jag skriver här. För jag vill så gärna sluta dricka! :-( För alltid.

@Lim skrev:"Men nu idag är det som om årets stress och ångest sitter i väggarna hemma och skriker åt mig. Jag känner mig så ledsen och grå."

Jag tror att vi måste bejaka de perioderna som kommer när ”allt annat är över”. Man kämpar på så länge man måste, orkar mer än man tror sig orka. Och sen i pausen mellan det ena och det andra blir det liksom lugnt ett tag. Smärtsamt lugnt. Och man blir så trött och låg och energilös. Då är det lätt hänt att man lägger i ännu en växel, för att inte tvingas landa i intet.

Men jag tror att vi behöver bejaka intet-stunderna, när det har slutat blåsa. Sitta på en stol och fånglo. Bara vara. Okej, okej, okej. Orken och lusten kommer tillbaka, ha tilltro till det. Kontrasterna behövs för att vi verkligen ska uppskatta det positiva.

Kram 🐘

Lim

Tack sisyfos och andrahalvlek för era inlägg. Ni är omtänksamma ♥️ förlåt att jag svarar så sent dock.

Har inte varit inloggad på drygt en månad nu ser jag. Men jag började läsa lite i olika trådar på anhörigsidorna igen och sedan läste jag i min egen. Såg ett tydligt mönster... Herregud vad ångest jag haft! Och varje gång hittade jag ursäkter i årstidsskifte, väder osv. Men nu har jag äntligen tagit hjälp. Vet inte var hjälpen leder än men jag vill inte leva med ångest och panikångestattacker mer. Jag har gjort det större delen av mitt liv har jag insett nu. Polletten föll ner efter 4,5 år utan alkohol. Ett tag trodde jag att min ångest var pga alkohol. Sedan pga avvänjning av alkohol. Sedan pga stress. Osv. Osv. Men jag fattar nu att jag har en ångestproblematik som jag förmodligen försökte döva förut med alkohol helt enkelt. Det funkade ju inte förstås och jag har tur som fattade det och slutade. Men jag mår ändå inte helt bra. Rätt så dåligt till och med just nu.

Jag har inte druckit på 4 år och 7 månader och jag är så lättad över att det aldrig finns alkohol i mitt hus. Med tanke på hur dåligt jag mått de senaste månaderna med mycket ångest och panikångestattacker så skulle det kanske kunnat bli ett återfall om det stått nån flaska i kylen. Inte säkert förstås men risken skulle kanske finnas. Kanske till och med just exakt nu... Om det stått nåt i kylen kanske jag hade tagit det. Vem vet... Sitter i soffan med rivande ångest i bröstet.

Jag har gråtit mycket den senaste tiden också. Men det har varit ganska skönt. Tror jag har ett hav av tårar som måste ut.

Jag är känslig kring barnen också. Oroar mig extremt mycket. Har svårt att hantera att jag har så stora barn. Lite svårt att hantera uppfostran också när de snart vuxit om mig. Jag blir osams med dem ibland och efteråt bryter jag ihop. Mina pojkar som nyss var så små. Jag har inget emot att de blir stora egentligen men det är ju så mycket runtomkring. Livet som inte är så lätt.

Jag hoppas att jag kommer få hjälp som gör att jag kan släppa ångest och oro mer och då kanske det blir lättare att hantera allt igen.

Känner hur det slår lock för öronen när jag skriver. Och inser att jag nästan alltid får så när jag skriver på forumet. Märkligt.

Jag har en vän som är i exakt samma stadie av skilsmässa som jag var i för 2 år sedan nu. Hennes liv nu är som en kopia av mitt. Totalt. Hennes man är till och med vän med mina barns pappa. De är nästan exakt likadana.

Men jag blev lite chockad över att det redan gått 2 år sedan vi skickade in skilsmässoansökan. Och att han fortfarande dricker. Han som skulle visa mig att han kunde sluta.

Jag är sjukskriven idag. Sov inte många timmar inatt. Jag kanske lägger mig ner en stund nu.

Livet livet. Så fint och så svårt på samma gång...

Kram till er alla ♥️

Hej Lim❤️Vad jobbigt för dig med dåligt mående. Bra att du nu skaffar hjälp. Det kan mycket väl vara så att du alltid låtit andras behov gå före dina egna. Då känns det säkert jobbigt när du inte vet hur och vem som ska hjälpa dig, när du inte orkar. Det behöver inte alls vara så som jag skriver, men ” känner” ju dig lite..Hur du alltid ställer upp, och inte får lika mkt tillbaka. Nu när barnen blir större, har ju dom sina hormonsvängningar också. Hoppas allt blir bra för dig, stegvis. Du har massor av styrka..🌟..Se till att dela med dig av den till dom som förtjänar det. Varm Kram..❤️

@Lim Så sorgligt att du inte bara kan få må bra 😢 Är du kanske på gränsen till utmattningsdepression? Ibland funkar det så att man orkar så länge man måste orka, men sen när det har lugnat ner sig så är det nästan som om man ”tillåter” sig att bli dålig. Helt omedvetet.

Jag blev utmattad första gången 2007. Då hade jag dels bytt arbetsuppgifter tre gånger på tre år (inom företaget) och alla tjänster krävde mycket av mig. Samtidigt föddes min yngsta dotter svårt sjuk, och bara det var på gränsen för vad jag orkade med i flera år. När hon var 8 år, och hyfsat stabil i sina handikapp och inte behövde just mig riktigt lika mycket, så blev jag sjuk. Först då ”tillät” jag mig att släppa taget.

Så illa ska det absolut inte gå för dig! Men du måste nog söka hjälp. Starka orostankar, nedstämdhet, öronsus/känslighet för ljud är symtom på utmattningsdepression. Du har varit så stark så länge ❤️ Önskar att du snart får må bättre igen!

Kram 🐘

Kom på en sak till. När jag är svajig så blir min empati nästan överhettad. Jag känner mig hudlös. Jag läser in konflikter och misär i typ allting. Kan inte ens titta på nyheterna utan att må jättedåligt. Varje konflikt i världen får mig att må jättedåligt. Jag kan gå runt på jobbet och tänka att den och den mår dåligt osv, utan att ha en aning. De är som om jag går runt med misär-och-elände-glasögon varigenom jag tar in min omvärld.

Det enda som funkar då är att ”täppa till”. Jag slutar kolla på nyheter, tittar bara på sådant som får mig att skratta istället. Spelar bara glad musik som får mig att sjunga och dansa. Om det gnälls vid fikabordet på jobbet så reser jag mig och går, orkar inte med andras gnäll alls. Och om jag har vänner som vill att jag ska agera hobbypsykolog så säger jag ifrån. ”Jag är ledsen, men just nu kan jag inte alls hjälpa dig eftersom jag själv mår dåligt och behöver hushålla med mina energier.”

Kram 🐘

Kul att du tittar in Lim, men tråkigt att du inte mår helt bra. Positivt är dock att du har sett lite mönster i måendet och har sökt hjälp. Tänk sånt märker man inte om man dricker. Tror att det andrahalvlek skriver är jätteviktigt för vissa personer. Nu vet jag inte om du hör dit men jag har förstått på senare år att jag nog är lite HSP (går att googla). Jag måste göra som andra halvlek. @Andrahalvlek skrev:" När jag är svajig så blir min empati nästan överhettad. "
Jag brukar tänka mig människor i boxar. I deras boxar får de hantera sina känslor. Av det du har skrivit tidigare så tar du stort ansvar för andra. Kanske därför det kommer upp till ytan nu när du kanske har lite mer tid åt dig själv nu när barnen blir större. Bråka med barnen är naturligt och säkert bra. Jag har också extremt svårt att inte ta in deras känslor i det. Vi måste bråka och sätta gränser. Vara vuxna! De beter sig som tonåringar… mina i alla fall. I det ingår att vara lite okänsliga tror jag. Eller att bete sig lite okänsligt i alla fall. Sen tror jag att många av dem inte kan hejda sig och mår rätt dåligt av det efteråt. Så det är inte så lätt alla gånger för någondera parten. Positiv förstärkning är mitt recept. Se till att de får konkreta exempel på när de gör något man gillar. Verkligen visa uppskattning för deras ansträngningar.
Du har verkligen dragit ett stort lass under lång tid Lim. Det är inte konstigt att du är trött och full av instängda tårar. Du har även haft barnens pappa på lasset. Han som skulle ha hjälpt till att dra. Du är beundransvärd! Nu är det tid för dig att ta hand om dig själv lite också.

Lim

Misslyckad, Andrahalvlek och Sisyfos. Tack för era omtänksamma svar. Tar till mig allt ♥️♥️ och ni "analyserar" mig rätt.

Jag är nog på gränsen till utmattningsdepression. Otroligt jobbigt och sorgligt 😔😔 Och jag har satt mina egna behov åt sidan i många år. Det kan man ju till en viss gräns som människa. Att sätta andra före sig själv är ju inget ovanligt. Men jag tror jag har gjort det på ett extremt sätt i mitt liv under en alldeles för lång tid.

De gånger jag gjort saker för mig själv är det ofta med en oro i mig. En skuld kanske. Det är fortfarande så och jag ser inte riktigt nåt slut på det just nu. Att jag nånsin skulle kunna funka annorlunda...

Jag har fortfarande mycket kontakt med barnens pappa och vi skulle åka bort tillsammans ville han. Med barnen förstås. Jag var med på det men så skulle jag ordna allt det praktiska. Förutom betalning då. Men det föll på mig att boka, greja, fixa. Men nu har jag bara släppt det. Han har inte pratat mer om det men tror kanske att jag håller på att ordna? Jag vet inte. Men han frågar inte ens. Och såna saker SUGER energi av mig. För det kunde lika gärna vara så att jag ägnade timmar åt att jämföra priser osv och så blir det ändå inget av det. Ibland känns det som att min tid inte är så värdefull. Som att mina timmar av planering i onödan inte spelar nån roll. Men jag tänker inte göra så mer. Vara den drivande i saker som inte är mina egna förslag ens. Jag orkar helt enkelt inte längre. Jag är helt slut bara.

Tyvärr är fortfarande min relation till mina barns pappa komplicerad. Vi har fortfarande inte släppt varandra helt men jag har hela tiden en känsla av att han snart kommer träffa nån ny. Men det är hela tiden så svajigt. Ena dagen vill han ordna upp sig själv och lovar mig guld och gröna skogar medans han nästa dag snuddar vid diskussioner om att träffa nån ny för att inte bo ensam. Men han kan inte sluta dricka. Han sa att han ska sluta om lite mer än ett år 🤦‍♀️ Det är liksom inte ens på kartan att göra det nu ens.

Allt oftare känner jag att jag kanske ser honom som en bror? Jag kommer aldrig släppa honom helt ur mitt liv känns det som. Jag kan inte det och vet inte om jag vill heller. Det finns massa orsaker till det men jag kan inte skriva det här. Men jag är väldigt trött på att detta mellanting vi lever i. För jag känner mig hela tiden lite bedragen av nån orsak. Det är så konstigt egentligen men det är nog för att vi fortfarande leker familj och par samtidigt som jag går förbi hans hus med hunden på kvällen utan att ens knacka på. Är man familj eller ett par så går man ju inte förbi utan att säga hej. Men jag törs inte. Är rädd att han ska dricka. Prata med nån tjej. Ha kompisar där. Fast han kanske sitter där ensam. Jag insåg detta nu ikväll... Att det beteendet är en signal på att det inte är som det ska om vi nu är ihop. För vi är både ihop och inte ihop. Det är så förvirrande.

Men vi är fortfarande rädda för livet utan varandra tror jag. Både han och jag. Och egentligen är ju det ingen fara i sig. Jag har inga tankar alls på en ny relation så för mig är det inte bråttom åt nåt håll. Men jag tycker det är obehagligt att inte veta exakt vart han står. Varför jag nu bryr mig så otroligt mycket om det?? Han vill ju inte ens ändra på de saker som ledde till vår skilsmässa. Så egentligen är ju svaret enkelt. I teorin.

Nu ska jag försöka sova lite. Hoppas ni andra mår bra där ute ♥️♥️

Lim

Hej hej.
Nu har jag börjat äta medicin mot ångest. Och så har jag varit några gånger och pratat med en kurator. Det känns jättebra att jag tagit hjälp.

Jag går inte in så otroligt djupt på allt där men känner att jag får tips och verktyg och jag lär mig att öppna mig. Egentligen skulle jag behöva samtal kring att vara förälder till barn med diagnoser osv egentligen också men en sak i taget. Det är i alla fall skönt att ventilera lite och sätta ord på tankar och få råd kring hur man kan hantera rusande tankar och ångest. Mycket kan man läsa sig till men att få höra det av en människa av kött och blod känns mer effektivt.

Nu kan det ju bli så att jag mår sämre ett tag när jag fått medicin men jag känner mig hoppfull just nu. Samtidigt mer slut och ledsen än på länge förstås. Det är ju därför jag sökt hjälp.

Jag har nära till gråt. Gråter nog nästan varje dag. Det är som att det måste ut.

Ofta känner jag att samhället är alldeles för komplicerat, hårt och svårt. Jag tycker vi människor har skapat att samhälle som egentligen passar väldig få människor. Och jag är en av dem. Jag orkar inte riktigt med.

Det slog mig i väntrummet hos kuratorn. Alla lappar på bordet med olika instansers telefonnummer... Allt vi människor kan behöva stöd i för att det är för tungt. Föräldraskap, missbruk, barn som far illa, relationer, ensamhet, våld osv osv. Alla lappar representerade allt som är fel på nåt sätt. Jag vet inte. Jag blev lite överväldigad nästan.

Jag ska inte ljuga. Jag har tänkt på alkohol flera gånger de senaste veckorna.

Det var inte ett sug efter alkohol ska jag tillägga. Utan det var mitt inre som sökte en flyktväg. Precis som att jag fick lust att slå mig i huvudet med en hammare. Nånting bara!

Men det stannade vid tankar bara. Tänkte inte dricka men en del av min hjärna föreslog ändå alkohol på nåt sätt "bara ett glas".

Men här ska inte drickas 😊

Många kramar till er alla ♥️

@Lim skrev:"Jag ska inte ljuga. Jag har tänkt på alkohol flera gånger de senaste veckorna."
Jag tänker att det här är viktigt. För det är skavandet vi behöver ha koll på. Som jag minns dig så kände jag så väl igen mig i ditt sätt att dricka för du uttryckte ingenting positivt över ruset. Tänker att det är signalsubstanserna vi vill åt. Ja, så är det väl för alla förstås, men några beskriver mer att man gillar fyllan. Så bra att du står så stadigt i din nykterhet för det är ju inte någon lösning.
Skönt att du får hjälp nu Lim. Jag tänker att du är så klok, har gjort så mycket för att skapa ro kring dina barn. Det är lätt att känna sig otillräcklig som förälder och säkert ännu lättare som förälder till barn med diagnoser, men du har som jag förstår det verkligen gjort vad du kan och tagit ansvar för er båda. Stort ansvar!
Jag tänker att det inte är så konstigt att du är trött och ledsen.
Men återigen tar du ansvar och söker hjälp istället för att dricka eller slå dig med en hammare. Det är verkligen bra jobbat! Lycka till nu! Jag tror att det kommer att bli mycket bättre snart!

Det låter jättebra med kuratorn. Alltid skönt att kunna ventilera sina problem med någon. Det är ofta svårt att lämna en sådan relation som både du och jag hade(liknande iaf) där båda drack och VI lyckades sluta ❤️.Sen behöver man ändå ha kontakt för barnens skull. Med tiden så har kontakten med mitt ex minskat betydligt. Jag tål inte om han luktar fylla, eller att smsa med honom full.. Jag märker det direkt, om han så bara luktat på korken, eller vill dricka..Jag lever mitt liv, och han lever sitt. Ibland har vi kontakt angående familj, eller hundarna. Han och hans nya tjej, hjälper till med hundarna ibland. Annars har han dålig kontakt med barnen, tyvärr. Men det är hans eget val och ansvar. Tiden läker det mesta lim..Men det är bra om man aktivt väljer det som gynnar en själv, och sitt liv..Att man väljer ömsesidiga relationer där man ger, men också får hjälp tillbaka. 💫🍃.Ibland kan det vara bra att byta miljö ett tag, för att se situationen ”uppifrån”. Varma kramar. 💕💫