av LitenSkär

LitenSkär
ons, 2021-10-06 - 16:26

Jag är mitt uppe i en separation. Vi har sålt huset och båda har köpt var sin lägenhet. Nu kvarstår att bestämma om barnens boende och det är här det blir jobbigt.
Deras pappa dricker. Genom hela vår relation har han druckit men sen vi fick barn för lite mer än fem år sen var det tydligt att han inte kunde sluta eller bedömma när det var lämpligt eller inte.
Jag har hela tiden försökt skydda barnen. Sen de var bäbisar. Då handlade det mest om att inte låta honom bära runt på dem, eller sova med dem. Han fick ta sängen i barnens rum och barnen sov med mig för det gick aldrig att förutspå när han var full eller inte. Han har alltid haft nära till ångest och oro och det har alltid funnits en anledning till att han behövt vila, komma iväg, sova och dricka. Det ju då i sin tur betytt att jag aldrig får vila. Jag har tagit allt i hemmet och allt med barnen.
Han har aldrig varit våldsam eller dyngrak men varje vecka är han olika nivåer av onykter flera dagar. Han dricker i smyg och gömmer sprit. Dock har öl alltid varit hans första val. Han har större delen av tiden skyllt på mig och vårt förhållande, att det är därför han dricker. Han säger att han är rädd för mig, att jag ska lämna honom och han ska bli ensam. Nu är vi ju där. Jag fick tillslut nog, efter att han varit på Birka (ön) med barnen, sin halvblinda mamma, hans bästa vän och hans son. Jag ringer honom vid 16 tiden och erbjuder mig att hämta dem. Då hör jag att han är onykter. Han erkänner att hsn druckigt tre starköl från lunch tills nu. En var på 8%.
Jag blir helt kall inombords. Jag säger att jag kommer och hämtar dem så vänta vid båten när de går av. Han säger ”nej gör det inte. Jag fixsr detta. Jag är inte plakat”
Jag säger att gränsen för olämplighet går långt innan plakat och att jag kommer och hämtar dem. Jag åker dit och väntar i bilen då jag står dålig till. Jag ser dem gå av och gå åt andra hållet in mot stan.
Här börjar min panik. Han är onykter och går runt på stan med mina barn.
Jag förösker följa efter dem men tappar dem snabbt då jag måste fokusera på att köra. Jag kör hem och får ett ordentligt gråtpanikanfall i bilen. Jag ringer och ringer men han vägrar svara. Tillslut svarar han och ber mig sluta ringa och säger att de är påväg hem. När de väl kommer hem låtsas de som ingenting (han och hans mamma). Jag tar barnen och sätter dem framför TVn och går sen ner och pratar/bråkar med honom. Summa sumarum om kvällen är att han och hans mamma anser att problemet är att jag har kontrollbehov ich är hysterisk. De hade en jättetrevlig dag och inget hände. Jag överdriver. Sen säger han att han älskar att vara full, mina regler gäller inte längre, han kommer dricka hur och när han vill och jag har ingen rätt att säga nått annat (reglerna/gränserna gäller drickande runt barnen). Han tycker att livet är värdellöst, han skulle kunna dö imorgon men endast hans barn håller honom vid liv.
Så där la han korten på bordet.
Dagen efter tog jag med mig barnen över till vän, innan han och mamman vaknat, och ringde runt till socialen, familjerätten, alkoholhjälpens telefonlinje, en jurist och flera vänner. Jag behövde veta vilka möjligheter jag nu har att ta mig ur detta och ha barnen på heltid.
Jag fick bra råd och stöd men summan är att jag i princip måste vänta och se om abrnen faktiskt far illa när de är ensama boendes hos honom.
Vi måste vara överens om barnens boende och om vi inte är det då blir det ett rättsfall.

Jag vill att barnen ska kunna vara med sin pappa men jag vill ha en garanti på att han inte dricker då. Han vägrar göra något alls för att vinna mitt förtroende här och ser rött så fort jag tar upp det.

Sen jag sa att jag ville separera så har han druckigt mer och vid två tillfällen har han blivit verbalt agressiv då jag stoppat honom från att natta barnen. Jag har också märkt vid dåliga nattningar att han har druckigt. Därav barnens oroliga reaktioner.

Han har aldrig under alla åren lyckats hålla sig till sitt ord när det kommer till alkohol och nu kräver han att jag helt enkelt ska lita på honom och att han har rätt till barnen. (Vilket inte är sant. Baren har rätt till sina föräldrar)
När jag säger stt det är omöjligt att lita på hans ord och att vi måste hitta en modell där det finns en garanti på att han inte dricker (typ att han ringer upp på video och blåser) så vägrar han. Han tycker det känns kränkande men jag förklarar att det är ju en konsekvens av hans beteende under alla år. Jag säger att om vi inte kan komma överens så blir detta ett rättsfall. Då börjar hsn förneka sitt problem och han har förvrängt historier runt mig och barnen och får det att låta som att jag gör dem illa (sonen ramlade på cykeln en gång och han återberättade det dom om jag hade kastat ner honom för backen). Så säger han att det är ord mot ord. Jag är livrädd över att gå till rätten då jag faktiskt inte har några direkt bevis på något och om han är villig att direkt ljuga så kan ju resultatet bli att JAG förlorar barnen.

I hela den här snurran så har vi också haft bra samtal och jag vet att han älskar sina barn och vill klara detta. Jag skickade honom massor med forskningsartiklar runt barn och alkohol som han faktiskt läste. Då erkände han faktiskt att han haft fel och gjort fel. Det var första gången. Tidigare har han bara blivit arg och sagt stt det är min åsikt och mitt kontrollbehov. Hans gräns runt alkohol och barnen har varit att så länge inget händer och han inte är redlös så är det okej. Nu verkar han tänka om.
Jag har också sagt till honom att jag inte längre bryr mig om att han dricker. Han får supa skallen av sig om han vill men baren ska inte drabbas. Så om han vill/behöver dricka, fast det är hans kväll/dag med barnen så är det bara att säga till så tar jag dem. Inga problem. Detta har han faktiskt börjat agera på. Så en viss förändring börjar jag se. Det har sen dess inte uppstått några fler onyktra tillfällen med barnen.

Jag är själv så evinnerligt trött och vill bara att allt detta ska vara över och allt allt ska gå bra. Jag vet inte om jag orkar med en lång rättslig process här. Så just nu ber jag till allt som lyssnar (fast jag inte är religiös) att han ska lyckas hålla sig borta från alkoholen när han har barnen.
För jag ser hur väl barnen svarar på hans närvaro när han är nykter och engagerad. Då är han en bra pappa.

Nu i eftermiddag ska vi ta snacket om barnen och försöka komma fram till något.
Baren är hos kompisar.
Han flyttar ut den 1a november så tills dess måste vi vara överens.

Så nu undrar jag. Hur har ni andra gjort när det kommer till detta?
Våra barn är 4 och 5 år.
Jag behöver verkligen få höra andras lösningar här 🙏🌸

EsterHanna
ons, 2021-10-06 - 21:02

Hej! Jag läser din tex och känner med dig, vilken oerhört jobbig sits du sitter i. Tror du kommer sparka dig trött med att du försöker få till hela det där med barngrejjen med honom. Han dricker och iom det så ljuger han. Ta hjälp av socialtjänsten. Gör en orosanmälan vid minsta misstanke om att han dricker när han är med barnen. De har skyldighet att utreda det då. Kontakta dagis osv så de är observanta vid hämtning och lämning. Ring och boka tid med socialtjänsten, berätta redan nu om dina upplevelser och erfarenhet. Då finns det dokumenterat och vid ett alarm ser de att det finns substans för oro. Lycka till!!!

miss lyckad
ons, 2021-10-06 - 21:51

Vill bara skriva att du är otroligt stark och beslutsam. Önskar alla ungar med missbrukande förälder hade en mamma som du. Jag har inget direkt råd att ge. Drack själv på kvällar när barnen var större, lämnade en man som inte slutade dricka. Yngsta barnet var då 13. Han fick välja om han ville vara hos sin pappa. Pappan drack några gånger när sonen var där, då slutade sonen att åka dit. En stor styrkekram till dig. 🤗🤗

lever på hoppet ändå
ons, 2021-10-06 - 22:56

Hej
Känner igen dina känslor och vill skicka styrka och kramar, har inga råd att ge tyvärr men känner igen mig mycket i din story men jag är kvar och just nu har vi det hyfsat lugnt men misstänker att det är före stormen!
Känner någonstans att mitt hopp har försvunnit lite och jag går bara och väntar!
Men det viktig är att vi inte är ensamma ❤️

LitenSkär
ons, 2021-10-06 - 23:18

Tack @EsterHanna för bra råd 💛 ja jag borde nog ringa dem igen och berätta oficiellt ”on the record” så att säga.
Det kan säkert gå bra en viss tid i början för att han är motiverad men på sikt så fattar jag att hsn kommer hitta en ny sak som stressar honom och blir hans nya anledning att dricka. Det känns fruktansvärt att behöva vänta på att barnen kanske far illa.
Jag vill få till en garanti att det inte händer.
Men jag försöker ta det en dag i taget nu.
Lösa det jag kan just nu och stå fast i att inte bli navi i detta.
Och tack @miss lyckad för fina ord 💜
Jag är helt klart beslutsam och jag gör sllt jag kan för att se till att mina barn mår bra.

Rosette
tors, 2021-10-07 - 15:00

Hej och varmt välkommen hit Litenskär,

Du har fått en hel del fina svar här, vill ändå titta in och hälsa välkommen och skriva ett litet svar. Du beskriver en tuff separation efter många väldigt tuffa situationer i en lång period innan där du fått panik, vem som helst hade fått det och det låter verkligen inte som du överdriver som du fått höra vid något tillfälle. Det är ett lite tag kvar innan den faktiska separationen fysiskt äger rum, du tippar på äggskal där hemma låter det som. Samtidigt gör du vad du kan just nu för att det ska gå så smidigt det kan gå. Du ser hur han kan vara med barnen när han är nykter och hoppas och önskar han kan vara den pappan nu. Vi alla hoppas på det och att du ska få stöd i din och barnens situation.

Du ringde runt till flera instanser redan dagen efter den senaste situationen som blev droppen som fick bägaren att rinna över om jag förstod rätt. Bra idé att ta kontakt på nytt med kommunen. Kanske finns ytterligare mer stöd och hjälp att få på fler håll vad tänker du?

Han har varit aggressiv mot dig, det låter som risken finns att han kan var aggressiv igen. Kanske en idé om du själv vill och orkar skulle kunna vara att också kontakta Kvinnofridslinjen 020-505050 det är anonymt och kostnadsfritt. Du känner ju och vet bästa själv vad som behövs just nu.

Han verkar må fruktansvärt dåligt minst sagt, hjälp finns att få om han kan ta emot den. Nu är ditt mål och behov att få skydd och hjälp för dig och barnen och du har satt en tydlig gräns. Bra gjort.

Fortsätt såklart också skriva här, vi svarar och stöttar på det sätt som går över internet!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

LitenSkär
tors, 2021-10-07 - 21:03

Tack så himla mycket allihop för ett fantastiskt stöd, massa bra tips och bekräftelse på att jag inte är galen. Tack 🙏
Det hjälper mig enormt mycket att vara här och både läsa och skriva av mig.
Som du säger @Tofu så borde jag fortsätta och försöka nå fram hela vägen. Min förhoppning är att han ska lita på mig också. Att jag inte vill ta barnen ifrån honom. Lita Så pass mycket att han vågar vara ärlig med mig och flagga när det håller på att barka så att jag kan ta barnen då. Det måste bli en nolltolerans eunt barnen, precis som han har det runt stt köra full eller vara full på jobbet. Det har han aldrig varit och det verkar skrämma honom mycket att vara det. Samma gräns skulle jag vilja se runt barnen. Och skiter det sig så måste gan säga till att han inte kan ta barnen den helgen. Preics som att han backar på att köra om han blåser och det det utslag. (Han har en alkomätare som han använder flitigt).
Jag kommer absolut tipsa honom om forumet här men trådarna mer för honom.

Ja @Rosette, det finns nog mycket mer hjälp att få. Jag går själv till en psykolog nu och det hjälper. Men jag skulle vilja att vi båda teäffade en barnpsykolog och pratade med dem om barnen och hur de reagerar på allt samt hur vi båda kan vara bra förädrar i allt detta. Jag vill ha en tredje part som kan lyfta viktiga saker till honom. Sånt som han aldrig skulle lyssna på om det kom från mig. Så fort jag säger något så är det bara ”min åsikt” och mitt, enligt honom, kontrollbehov som spökar.

Igår kom vi överens om hur barnen ska bo.
Men jag vill skriva kontrakt på detta samt då få med ett par punkter runt hur vi båda kommer jobba aktivt för barnens trygghet. En punkt blir då att han inte ska dricka när han har barnen. Jag vill ha det på papper och något runt hur han ska kunna visa på det. Jag kommer också skriva under på stt jag kommer jobba aktivt för att barnen ska få vara med sin pappa. Här skulle man ju också kunna lägga till att vi båda skriver under på stt vi kommer ta grmensam proffesionell hjälp som föräldrar.
Så om allt detta uppfylls så är jag okej med att barnen är där på halvtid. Då kör vi varanna helg (fre, lör, sön) sen kör vi två dagar var (mån, tis) (ons, tors). Till stt börja med. Så får vi se hur det går.
Men detta gäller ju bara om han skriver på kontrakt på att jobba aktivt med att sluta dricka och inte dricka runt barnen.

I helgen ska bi berätta för barnen.
Det känns både jättetungt och skönt att äntligen ta tag i just detta.

Mammatill2
tors, 2021-10-07 - 22:36

@LitenSkär känner så väl igen mig i din situation men jag har inte tagit steget att lämna…
Så bra att du kommit dit för det är ett stort steg. Jag har slutat att älska min sambo för länge sedan men kan ändå inte ta mod och lämna

Min sambo dricker också men jobbar borta i veckorna men så kommer han hem och dricker. Jag kan vakna av ljudet när han öppnar en öl tidigt på morgonen elever mitt i natten. Jag hatar de dör klick ljudet av en burk som öppnas såfort jag hör ljudet knyter det sig i magen.
Ibland kan han dricka från torsdag kväll till söndag sedan ibland hålla sig nykter på dagarna när han är hemma
Jag sköter allt här hemma och det är som du skriver otroligt psykiskt jobbigt och man trippar på tå. När min sambo dricker försöker jag hålla mig undan med barnen gå ut eller åka iväg .Har han däckat på soffan säger jag pappa har ju jobbat mycke så han är trött.
Måste även se till att dottern inte tar hem några kompisar så är hela tiden på helspänn
Måste känna som en stor Sten lyfts från dina axlar när du lämnat.
Sedan en lång bit kvar och svårt hur man riktigt ska veta att kommer han vara nykter när han har barnen?
Tycker det var bra att du kan säga till honom att säg bara till så hämta jag dom

Min sambo har länge lidit av depressioner det går upp och ner och är väl just därför jag inte vågar lämna.Hur lämnar man någon som mår dåligt som inte heller har någon familj eller släckt här. De känns som att mig och barnen är allt han har kvar här och lämnar jag honom vet jag inte hur han skulle reagera eller göra…

Har länge tänkt att ringa socialen men vågar inte och även om jag har många fina vänner så vågar jag inte berätta för dom. Mina föräldrar har förstått endel men svårt för dom att säga något det är ju inte deras liv men jag tror att dom väntar på att jag ska säga nej nu får det vara nog.Han har varit full 2-3 gånger när vi varit med dom och det var hemskt jag mådde så dåligt för deras skull.

Livet är alldeles för kort för att gå runt och må dåligt.
Stor kram till dig och alla andra som kämpar

LitenSkär
fre, 2021-10-08 - 15:43

Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud va jag känner med dig. Du ska verkligen inte behöva ta ansvaret över hans liv. Hur det än går där. Jag har försökt lämna vid tre tillfällen tidigare. Första gången fick han sån panik och ångest och pratade på morgonen om hur mörka tankar han behövde värja bort. Samtidigt som han var så i vardagsrummet, behövde jag klä på våra barn och ts dem till förskolan. De var då 3 och 4 år. Innan jag körde iväg den kände jag mig tvungen att be honom att inte hänga från taket när jag kommer hem. Att i all den stressen klara av att hålla humöret uppe och normalt för barnen var nästan de jobbigadte jag gjort. Påvägen hem ringde jag psykakuten och frågade om råd. Gick det stt lägga in honom? De svarade att det bästa är om han kan lägga in sig själv. De frågade om jag trodde jag kunde få honom stt åka in. Vilket fruktansvärt tungt snsvar det var att tänka att hans liv hängde på mitt beslut.
Jag var livrädd för att ens gå in i huset och ta reda på om han levde eller var död.
Han levde. Han vägrade åka in och sa att han har lugnat sig. Jag var så skärrad och mina omvårdnadskänslor väcktes. Jag gav honom en till chans. Nu skulle ju allt förändras…
Nästa gång så hade han slutat dricka och jag såg en ny man träda fram. Jag fick hopp. Två veckor in i ett tredje försök började hand dricka igen. Sa att han sldrig sagt stt han kommer vara absolutist.
Ja och nu är vi tilllsut här. Jag fattar att han är manupilativ och spelar på min vilja att ta om hand.

Mitt största råd till dig är att ställa tydliga krav på drickande runt dig och barnen.
Och det är först när du backar och slutar ts om hand som han skälv märker konsekvensen av sitt drickande. Just nu möjliggör du hans drickande. Det gjorde jag också. Han kunde ju göra hur han ville. Som en tonåring som bor hemma.

Det är sjuuukt svårt att komma fram till beslutet. Jag tänkte länge att så länge barnen inte tar skada så ska jag hålla ut. Nu i efterhand fattar jag och ser att barnen har tagit skada av hela stämningen hemma. Mina vredesutbrott för att jag inte har någon ork kvar samt pappas svajiga slupmässiga närvaro samt vår oförmåga att vara en varm och trygg familj.

Jag rekommenderar sig också att börja prata med dem omkring dig. De fattar säkert redan. När jag själv började berätta märkte jag hur många underbara vänner jag har som har ställt upp i vårt och tort i detta. Jag har också tsigt steget och berättat för både ett par arbetskompisarna och några mammor här i området. Till min förvåning har flera öppnat upp sig tillbaka och berätta om hur de vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller har en väldigt destruktiv relation. Alla dessa historier, råd och nya vänskaper jag fått i detta är exakt det jag behövde för att kunna ta steget och lämna.
Jag sänder dig massa styrkekramar 🤗❤️
Hoppas du hittar modet till stt börja prata.

LitenSkär
fre, 2021-10-08 - 15:43

Åh kära @mammatill2 ❤️ Gud va jag känner med dig. Du ska verkligen inte behöva ta ansvaret över hans liv. Hur det än går där. Jag har försökt lämna vid tre tillfällen tidigare. Första gången fick han sån panik och ångest och pratade på morgonen om hur mörka tankar han behövde värja bort. Samtidigt som han var så i vardagsrummet, behövde jag klä på våra barn och ts dem till förskolan. De var då 3 och 4 år. Innan jag körde iväg den kände jag mig tvungen att be honom att inte hänga från taket när jag kommer hem. Att i all den stressen klara av att hålla humöret uppe och normalt för barnen var nästan de jobbigadte jag gjort. Påvägen hem ringde jag psykakuten och frågade om råd. Gick det stt lägga in honom? De svarade att det bästa är om han kan lägga in sig själv. De frågade om jag trodde jag kunde få honom stt åka in. Vilket fruktansvärt tungt snsvar det var att tänka att hans liv hängde på mitt beslut.
Jag var livrädd för att ens gå in i huset och ta reda på om han levde eller var död.
Han levde. Han vägrade åka in och sa att han har lugnat sig. Jag var så skärrad och mina omvårdnadskänslor väcktes. Jag gav honom en till chans. Nu skulle ju allt förändras…
Nästa gång så hade han slutat dricka och jag såg en ny man träda fram. Jag fick hopp. Två veckor in i ett tredje försök började hand dricka igen. Sa att han sldrig sagt stt han kommer vara absolutist.
Ja och nu är vi tilllsut här. Jag fattar att han är manupilativ och spelar på min vilja att ta om hand.

Mitt största råd till dig är att ställa tydliga krav på drickande runt dig och barnen.
Och det är först när du backar och slutar ts om hand som han skälv märker konsekvensen av sitt drickande. Just nu möjliggör du hans drickande. Det gjorde jag också. Han kunde ju göra hur han ville. Som en tonåring som bor hemma.

Det är sjuuukt svårt att komma fram till beslutet. Jag tänkte länge att så länge barnen inte tar skada så ska jag hålla ut. Nu i efterhand fattar jag och ser att barnen har tagit skada av hela stämningen hemma. Mina vredesutbrott för att jag inte har någon ork kvar samt pappas svajiga slupmässiga närvaro samt vår oförmåga att vara en varm och trygg familj.

Jag rekommenderar sig också att börja prata med dem omkring dig. De fattar säkert redan. När jag själv började berätta märkte jag hur många underbara vänner jag har som har ställt upp i vårt och tort i detta. Jag har också tsigt steget och berättat för både ett par arbetskompisarna och några mammor här i området. Till min förvåning har flera öppnat upp sig tillbaka och berätta om hur de vuxit upp med en alkoholiserad förälder eller har en väldigt destruktiv relation. Alla dessa historier, råd och nya vänskaper jag fått i detta är exakt det jag behövde för att kunna ta steget och lämna.
Jag sänder dig massa styrkekramar 🤗❤️
Hoppas du hittar modet till stt börja prata.

LitenSkär
fre, 2021-10-08 - 15:45

P.S
Jag håller helt med om det där med ljudet av en burk som öppnas.
Jag var på en lekpark med barnen och hörde det ljudet. Jag reagerade direkt med stress och ilska. Hur fasen vågar någon ts med sig öl hit tänkte jag. Sen såg jag en pappa som höll i en burk loka bredvid mig.
Vilken jobbig insikt det var.
Kunde inte skaka känslan på resten av dagen.

Mammatill2
sön, 2021-10-17 - 22:34

@LitenSkär
Hur har det gått för dig? Jag har funderar mycke på hur det gått för dig?

Jag vet att jag måste prata med någon men så himla svårt.Har vänner men dom har sina bekymmer även om jag självklart vet att dom skulle lyssna så skulle dom bli chockade över hur jag har det.Jag har även en kompis som blivit svårt sjuk och vill inte berätta om mina problem då jag vet att hennes är värre då hon fått höra att hon tyvär inte kommer att klara sig….

Sambon har i helgen druckit sedan i fredags när han kom hem från jobbet vid 16. Sen åkte han iväg med några kompisar och kom hem full när vi sov och känns såklart mycke bättre när han inte är hemma . Började dricka vid 14 igår däckade på soffan vid 19. Jag har försökt och hålla oss borta så mycke som möjligt då jag inte vill ha barnen nära honom och inte jag själv heller.
Han har inte varit elak vilket han kan vara ibland.
Skulle behöva prata med någon de vet jag men funderar på Psykolog för som jag skrev innan jag har fina vänner men jag skäms. De blir så mycke värre också när han mår så himla dåligt och känns som att han ibland gett upp livet.

Jag känner mig så nere själv och känner mig som en dålig mamma då jag ofta är irriterad och tålamodet är kort även om jag försöker tänka på det.

I slutet av oktober ska vi på en stor fest och jag har redan tänkt många gånger hur ska det gå tänk om han blir jättefull? De är en fest som jag länge sett fram emot då jag sällan går på fest speciellt inte en lite mer uppstyrd fest med finmat. Så tråkigt att långt innan behöva känna ångest och oro istället för förväntan och glädje.

Stor kram

Mammatill2
sön, 2021-10-17 - 22:35

@LitenSkär
Hur har det gått för dig? Jag har funderar mycke på hur det gått för dig?

Jag vet att jag måste prata med någon men så himla svårt.Har vänner men dom har sina bekymmer även om jag självklart vet att dom skulle lyssna så skulle dom bli chockade över hur jag har det.Jag har även en kompis som blivit svårt sjuk och vill inte berätta om mina problem då jag vet att hennes är värre då hon fått höra att hon tyvär inte kommer att klara sig….

Sambon har i helgen druckit sedan i fredags när han kom hem från jobbet vid 16. Sen åkte han iväg med några kompisar och kom hem full när vi sov och känns såklart mycke bättre när han inte är hemma . Började dricka vid 14 igår däckade på soffan vid 19. Jag har försökt och hålla oss borta så mycke som möjligt då jag inte vill ha barnen nära honom och inte jag själv heller.
Han har inte varit elak vilket han kan vara ibland.
Skulle behöva prata med någon de vet jag men funderar på Psykolog för som jag skrev innan jag har fina vänner men jag skäms. De blir så mycke värre också när han mår så himla dåligt och känns som att han ibland gett upp livet.

Jag känner mig så nere själv och känner mig som en dålig mamma då jag ofta är irriterad och tålamodet är kort även om jag försöker tänka på det.

I slutet av oktober ska vi på en stor fest och jag har redan tänkt många gånger hur ska det gå tänk om han blir jättefull? De är en fest som jag länge sett fram emot då jag sällan går på fest speciellt inte en lite mer uppstyrd fest med finmat. Så tråkigt att långt innan behöva känna ångest och oro istället för förväntan och glädje.

Stor kram

LitenSkär
mån, 2021-11-01 - 14:14

Fina @mammatill2!
Vilken oerhört tung nyhet du fått om din vän :(
Jag beklagar verkligen!
Jag tycker nog ändå du ska berätta. Jag har själv märkt hur mycket mer mina vänskaper har vuxit och stärkts av att dela svårigheterna. När man är helt ärlig och öppen med vad som faktiskt händer i ens liv, ger man andra en möjlighet att finnas där coh hjälpa, vilket de flesta bruksr må bra av. Så se det inte bara som något betungande utan också en gåva på ett sätt.
När någon anförtror sig till en om en sån här sak så blir man också tacksam över det förtroendet man fått och en chans att hjälpa någon man bryr sig om. Jag tror stt du bara har stt vinna på att prata. I en sån här situation måste man ha massa stöd för att orka. Psykolog låter också bra. Skönt med en neutral och proffesionell part att få stöd ifrån.

Här på min front börjar vi nå sluttampen av separationen. Idag fick exet sin nyckel och börjar nu flytta ut sina saker. Jag får min nyckel om tre veckor och huset behöver vi inte lämna förrän mitten på januari.
Sen han erkänt att han gjort fel när han druckigt runt banrnen så har han, mig veteligen, inte gjort det igen. Han dricker fortfarande men på sin egen tid. Han har också sagt till de få gånger han råkat dricka fast det var hans dag att natta dem. Så här finns en stor ljusning i mörkret. Dock är ju detta bara början. Han måste fixa detta hela deras uppväxt.
Jag har hela tiden propsat på att vi ska skriva ett kontrakt på hur vi gör med barnen och få med att ingen ska dricka alkohol när barnen är med nån av oss.
Igår tog jag upp det igen att vi måste få till detta. Han vägrar nu. Säger att han aldrig kommer låta mig kontrollera honom på det sättet. Jag blev helt galen. Känner sånt hat mot honom. Att han efter allt han utsatt mig och barnen för inte ens kan officielt lova att inte dricka när han har barnen.
Att det liksom är för mycket begärt.
Han började sväva ut i hur dålig vår relation har varit (no shit) och att han varit rädd att bli lämnad och mått dåligt när jag försökt kontrollera honom och ändra på honom. Det han hänvisar till är alla gånger jag försönt få honom att sluta dricka. Alla gånger jag bett honom att hjälpa till mer i hemmet, laga mat, ge mig sovmorgon eller engagera sig mer i vår relation (inte bara ligga i soffan och kolla på TV). Allt detta är tydligen att kontrollera honom. Att jag försöker få honom att bli någon annan.
Han tog på sig en enorm offerkofta och såg på mig med rädda sorgsna ögon och bad mig att snälla sluta försöka kontrollera honom. Han vill bli fri drån det nu. Min reaktion var bara ilska och vrede. Att han har mage att vända allt som har hänt till att han är ett offer i allt detta. Min bitterhet som vuxit fram med åren, efter allt, ser han nu på som något som drabbar honom helt fristående från vart den kommer ifrån. Han har sån oerhört låg självinsikt att jag baxnar. Det är som att ge någon en käftsmäll och sen bli förnärmad när den man slog blir arg. Han är offret som får ilskan (till synes ur det blå i hans värld) över sig men har glömt slaget han gav (bildligt talat, inte söag på riktigt).
Jag fattar inte hur jag ska kunna sluta hata. Jag kommer aldrig få någon upprättelse eller förlåt. Han ser inte ens längre att han gjort något fel. Han är istället offret. Jag blir galen bara jag tänker på det.
Jag skrek/förklarade att jag inte har ett kontrollbehov! Jag bryr mig inte alls om hur han vill leva sitt liv eller hur han styr upp sina rutiner med barnen! När han är nykter och närvarande är han en bra pappa. Det enda som gör honom till en dålig pappa är när han dricker och mitt ”kontrollbehov” är jag som ansvarsfull mamma som går in och sätter upp gränser när han inte lyckas med det själv. Han har inflera år missbedömt situationer och varit full med barnen och blivit arg på mig neä jag försöker fösa bort honom. Då gör han en grav missbedömning och jag behöver ta ansvar som mamma och säga stop. Det är det jag gör nu när jag kräver garantier för stt hsn inte ska dricka med dem. Det har inget med mig stt göra. Bara med barnens välmående att göra, som han faktiskt inte har lyckats sätta först.
Efter denna långa utläggning så erkände han stt han tar hjälp av både psykolog och beroendecentrum. Av någon anledning är han orolig stt jag ska använda det emot honom?? Jag försökte förklara igen att det är ju exakt detta jag har bönat och bett honom att göra i flera års tid. Detta är ju det som bygger förtroende. Att han agerar på detta. Han tar all hjälp han kan få och vill sluta. Men hatet finns kvar. Sllt han har gjort och inte gjort. Sagt och inte sagt och att hsn nu vänder det till att han är offret.

Jag försöker ta det dag för dag och hoppas alla starka känslor lägger sig tillslut. Jag ber till alla gudar att han ska klara att inte dricka med dem.

LitenSkär
mån, 2021-11-01 - 14:14

Fina @mammatill2!
Vilken oerhört tung nyhet du fått om din vän :(
Jag beklagar verkligen!
Jag tycker nog ändå du ska berätta. Jag har själv märkt hur mycket mer mina vänskaper har vuxit och stärkts av att dela svårigheterna. När man är helt ärlig och öppen med vad som faktiskt händer i ens liv, ger man andra en möjlighet att finnas där coh hjälpa, vilket de flesta bruksr må bra av. Så se det inte bara som något betungande utan också en gåva på ett sätt.
När någon anförtror sig till en om en sån här sak så blir man också tacksam över det förtroendet man fått och en chans att hjälpa någon man bryr sig om. Jag tror stt du bara har stt vinna på att prata. I en sån här situation måste man ha massa stöd för att orka. Psykolog låter också bra. Skönt med en neutral och proffesionell part att få stöd ifrån.

Här på min front börjar vi nå sluttampen av separationen. Idag fick exet sin nyckel och börjar nu flytta ut sina saker. Jag får min nyckel om tre veckor och huset behöver vi inte lämna förrän mitten på januari.
Sen han erkänt att han gjort fel när han druckigt runt banrnen så har han, mig veteligen, inte gjort det igen. Han dricker fortfarande men på sin egen tid. Han har också sagt till de få gånger han råkat dricka fast det var hans dag att natta dem. Så här finns en stor ljusning i mörkret. Dock är ju detta bara början. Han måste fixa detta hela deras uppväxt.
Jag har hela tiden propsat på att vi ska skriva ett kontrakt på hur vi gör med barnen och få med att ingen ska dricka alkohol när barnen är med nån av oss.
Igår tog jag upp det igen att vi måste få till detta. Han vägrar nu. Säger att han aldrig kommer låta mig kontrollera honom på det sättet. Jag blev helt galen. Känner sånt hat mot honom. Att han efter allt han utsatt mig och barnen för inte ens kan officielt lova att inte dricka när han har barnen.
Att det liksom är för mycket begärt.
Han började sväva ut i hur dålig vår relation har varit (no shit) och att han varit rädd att bli lämnad och mått dåligt när jag försökt kontrollera honom och ändra på honom. Det han hänvisar till är alla gånger jag försönt få honom att sluta dricka. Alla gånger jag bett honom att hjälpa till mer i hemmet, laga mat, ge mig sovmorgon eller engagera sig mer i vår relation (inte bara ligga i soffan och kolla på TV). Allt detta är tydligen att kontrollera honom. Att jag försöker få honom att bli någon annan.
Han tog på sig en enorm offerkofta och såg på mig med rädda sorgsna ögon och bad mig att snälla sluta försöka kontrollera honom. Han vill bli fri drån det nu. Min reaktion var bara ilska och vrede. Att han har mage att vända allt som har hänt till att han är ett offer i allt detta. Min bitterhet som vuxit fram med åren, efter allt, ser han nu på som något som drabbar honom helt fristående från vart den kommer ifrån. Han har sån oerhört låg självinsikt att jag baxnar. Det är som att ge någon en käftsmäll och sen bli förnärmad när den man slog blir arg. Han är offret som får ilskan (till synes ur det blå i hans värld) över sig men har glömt slaget han gav (bildligt talat, inte söag på riktigt).
Jag fattar inte hur jag ska kunna sluta hata. Jag kommer aldrig få någon upprättelse eller förlåt. Han ser inte ens längre att han gjort något fel. Han är istället offret. Jag blir galen bara jag tänker på det.
Jag skrek/förklarade att jag inte har ett kontrollbehov! Jag bryr mig inte alls om hur han vill leva sitt liv eller hur han styr upp sina rutiner med barnen! När han är nykter och närvarande är han en bra pappa. Det enda som gör honom till en dålig pappa är när han dricker och mitt ”kontrollbehov” är jag som ansvarsfull mamma som går in och sätter upp gränser när han inte lyckas med det själv. Han har inflera år missbedömt situationer och varit full med barnen och blivit arg på mig neä jag försöker fösa bort honom. Då gör han en grav missbedömning och jag behöver ta ansvar som mamma och säga stop. Det är det jag gör nu när jag kräver garantier för stt hsn inte ska dricka med dem. Det har inget med mig stt göra. Bara med barnens välmående att göra, som han faktiskt inte har lyckats sätta först.
Efter denna långa utläggning så erkände han stt han tar hjälp av både psykolog och beroendecentrum. Av någon anledning är han orolig stt jag ska använda det emot honom?? Jag försökte förklara igen att det är ju exakt detta jag har bönat och bett honom att göra i flera års tid. Detta är ju det som bygger förtroende. Att han agerar på detta. Han tar all hjälp han kan få och vill sluta. Men hatet finns kvar. Sllt han har gjort och inte gjort. Sagt och inte sagt och att hsn nu vänder det till att han är offret.

Jag försöker ta det dag för dag och hoppas alla starka känslor lägger sig tillslut. Jag ber till alla gudar att han ska klara att inte dricka med dem.

Mammatill2
fre, 2021-11-05 - 21:59

@LitenSkär
Tack
Ja de är riktigt jobbigt att en av ens bästa vänner är obotligt sjuk så ledsamt och tungt.

Vilken lättnad att slippa bo ihop och att kunna andas ut för dig. Sen känslan hur kommer barnen ha när dom är hos pappa kan inte ens föreställa mig den
Visst att separationer är jobbiga men för oss med en som missbrukar ska man då gå och vara orolig när man separerar.

Han beter sig verkligen som ett barn och den där offerkoftan är ju så retlig.Min sambo har sagt någon gång varför tror du jag dricker de är ditt fel! Du gör att jag dricker!
Man blir så ledsen…
Festen förra helgen fick ok tills sent på kvällen då sambo blev alldeles för full och vi fick åka hem.Han blev även arg och såg på honom hur han tittade på mig med arg blick och kastade en liten plast grej på mig.Jag fångade den i luften och såg hur hon bredvid mig tittade på honom,en som känner oss båda så undrar vad hon tänkte.
Sen var han arg när vi kom hem jag förstod aldrig för vad utan gick och la mig. Tänkte ta upp den dagen efter hur han hade betett sig men som vanligt sa jag ingenting.

Att prata med sina kompisar skulle vara en lättnad men jag skäms så mycke.Hur kan man tillåta sina barn vara nära någon som är full och arg? Jag vet själv hur jag skulle reagera om någon berättade det för mig men så är man i sitsen själv.Mycke är nog för att en kompis var tillsammans med en kille som drack mycke och nu efteråt har hon sagt jag är så glad att vi inte fick barn hade aldrig låtit mitt barn bo hos honom om vi separerade.
Sen vet jag att dom skulle stötta mig och försöka hjälpa men ändå känns det så svårt att berätta.
Men ska försöka få till att prata med en psykolog men känner att jag kommer bryta ihop totalt.Det är väl ok såklart men skulle nog vilja prata i telefonen för jobbigt att sitta framför något
Skulle vara så skönt att få ur sig allt men skulle jag börja så skulle det aldrig ta slut känns det som. Så många år av den här skiten så mycke som har sagts och hänt.
Säga precis allt som hänt och inte skydda och städa upp efter någon annan
Inte gå med ångest när fredagen kommer utan att få känna som många andra att nu är det helg vad mysigt och härligt.
Inte trippa på äggskal hemma för att när som helst kommer sambon bli arg.

Min sambo har väldigt kort stubin även i vanliga fall så kan bli så elak även när han är nykter.Även arg på barnen och de gör så ont 😞

LitenSkär
ons, 2021-11-17 - 18:49

@Mammatill2
Det är verkligen svårt att ta det däe första steget och böeja berätta. Det finns så mycket skam och oro. Tillslut behöver man ändå släppa ut det. Få bryta ihop. Det rensar. Kanske är det värt att gå på något möte här eller alanon. Det har jag själv tänkt på. Sedan jag började prata om allt som hände hemma så har jag brytit ihop fler gånger än jag kan räkna. Det är så himla mycket dom måste ut och de kommer ut i omgångar. Fortfarande faktiskt, trotts att jag på sätt oc vis nu har kommit ut på andra sidan.
Det är ju ett jäätebra steg också tänker jag, att du har börjat berätta här. Fortsätt med det. ❤️
Här är vi så många som delar samma upplevelse. Samma oro. Samma skamkänslor. Samma kamper.

Nu har x-et flyttat ut helt och bår uppdelning med barnen har börjat. Han flyttade ut för nästan två veckor sen men gjorde det stora flyttlasset i helgen som var. Jag känner hur energin börjar komma tillbaka från att få vara själv i huset. Själv få bestämma över min tid och min energi.
Men vi har haft jäätestora bråk så fort jag taigt upp att jag vill ha garantier/bekräftelser/bevis på att han inte kommer dricka när barnen är där. Han har vägrat och hånat mig tillbaka säger att jag får ta hjälp för mitt kontrollbehov. Jag har problem tycker han. Jag har blivit jättearg och spytt ur mig all galla, allt hat som har vuxit under åren. Han tar ingen som helst notis om det utan undviker bara att svara och fortsätter bara att ttycka på vilka kontrollproblem jag har. Men idag berättade han något som både chockade och lugnade mig på nått sätt.
För två veckor sen, precis innan han flyttade ut, var han ute med rvå jobbarkompisar och söp. Han kom aldrig hem den kvällen. Jag trodde direkt att han hade gått hem med någon och blev arg, för att han själv har gjort en stor grej av att be mig att inte träffa någon förrän han har flyttat ut (han bodde fortfarande i huset då). Detvar väldigt viktigt för honom då han har haft dåliga erfarenheter med det tidigare. Jag har fått med på det och håller ju också med. Känns inte okej alls och jag är djupt ointresserad också. Han har också anklagat mig för att ha börjat träffa andra, fast jag inte har det. Så när han inte kom hem den kvällen och skyllde på en efterfest så trodde jsg inte ett ögonblick på det. Blev skitförbannad och tyckte han var em riktig hycklare.
Idag så berättade han vad som faktiskt hade hänt. Han hade supit ner sig rejält och mådde skit. Gick till tåget för stt åka hem. Där gick han och grät öppet och hade snubblat till på perongen och nästan ramlat ner på spåret. Två personer hade sett honom och fångat honom. De trodde nog stt han tänkte hoppa. De ringde sen polisen. De kom och tog honom till psykakuten. Där fick han ligga över natten och utvärderas. Då de såg att han har barn så gjorde de en orosanmälan. Han tvingades söka sig till beroende centrum och där har han gått nu två gånger i veckan och kommer fortsätta. Socialen har utrett honom och sagt stt de kommer lägga ner anmälan men de måste också prata med mig då jag också har vårdnad av barnen. Imorgon ska de tydligen ringa mig och det var därför han berättade detta för mig så att jag skulle veta varför de ringer mig.
Jag blev både chockad när jsg hörde allt detta, men samtidigt lugn för att nu hände äntligen något som fick honom att tvingas ts hjälp och att socialen nu har ögonen på honom. Jag är såååå glad att det som hände INTE involverade barnen. Jag är samtidigt fly förbannad på stt han har hånat min oror runt alkohol och blankt vägrat gå mig till mötes för stt lugna mig, samtidigt som allt detta har pågått. Så hsn har ena stunden pratat med socialen runt en orosanmälan på honom och sedan skällt på mig för att jag är orolig. Fy faaaaan alltså 🤯🤬😡
Sååå jävla empatibefriad!!
Han har föröskt hålla det från mig hela tiden men nu tvingades han berätta.
Han försäkrar mig om att han nu är på rätt väg och att han har stor framtidstro. Han har inte druckigt sen han lämnade huset och tänker fortsätta så. Han säger att jag kan vara lugn.
Jag försökte förklara för honom att jag verkligen hoppas att han klarar detta. Att jag vvill att barnen ska ha en nykter och trygg pappa. Och att jag samtidigt är välsigt arg över att han inte tar MIN oro på allvar. Jag vill bli inkluderad i detta där det berör mina barns trygghet. Så jag tackade honom för att han berättade.
Så nu står jag inför ett mycket allvarligt samtal imorgon. Jag ska försöka vara väldigt tydlig med att det jag vill mest av allt är att barnen ska ha en nykter och trygg pappa. Jag vill också vara tydlig med summeringen av mina upplevelser genom åren. Jag är ABSOLUT orolig över hur det ska gå. Jag kommer också berätta att jag ringt till socialen tidigare och bett om hjälp och råd. Det jag hoppas händer är att han fortsätter att ta ordenligt med hjälp och verkligen ser sitt problem. Om han lyckas bli helt ren så är det ju helt fantastiskt! Samtidigt så jäkla soegligt stt hsn inte kunde göra det tidigare. Att det alltid behöver gå så jäkla långt innan man tar hjälp. För mellan oss är allt raserat. Jag vill inte ha något med honom att göra helst. Inte mer än nödvändigt.
Barnen verkar trygga med honom just nu. Dottern säger att hon älskar både mamma och pappa. Sonen vill vara med pappa. Så det ger mig mycket lugn och trygghet just nu. Jag vill stt det alltid ska vara så.

Men mitt hat finns kvar. Besvikelsen över hur det blev och hur jag aldrig verksr få någon som helst bekräftelse från honom på min upplevelse av allt. Han fixar inte att se och erkänna. Istället idiotförklarar han mig och lägger över problemet på mig.
Jag måste kunna släppa. Det vet jag.
Jag hsr köpt en massa böcker om att släppa och förlåta samt att vra en närvarande förälder (vilket jag vill läggs fokus på nu).
Hoppa sjag kan lära mig ett och annat för att komma ur det här.

Åsa M
tis, 2021-11-23 - 22:03

Hans reaktion är klockren projicering och inget annat. Han känner pressen nu och anfall är bästa försvar. Klart det är enklare att anklaga dig för kontrollbehov än att erkänna att han är alkoholist - då behöver han ju inte göra något!
Stå på dig annars gör nån annan det - det har länge varit mitt motto. Känns det fel så är det fel. Låt ingen dumförklara dig. Du har rätt till dina åsikter och till din oro. Det är barn inblandade och hade han haft någon sjukdomsinsikt hade han begripit att det han borde lägga energi på är sig själv.
Gud, vad jag har frågat mig många gånger varför alkoholisten eller den som har psykisk sjukdom är en sån gigantisk egoist. Det är okej att förstöra andras liv för att de själva mår dåligt. Det är okej att anklaga andra för vad som helst. Det är okej att bli stupfull jämt, krisa och kaosa och hota.
Det kanske inte går att hantera sjukdomen på något annat sätt? Vad vet jag. Men acceptera aldrig att din åsikt förminskas av den som är sjuk.
Många kramar till dig!