Känner mig så ledsen

105 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Tussilago
Flickan är 17 och är van att

Flickan är 17 och är van att få som hon vill och blir behandlad som porslin.
Muna barn skäller han på titt som tätt.

majzan (inte verifierad)
Vad

skönt att läsa om alla era erfarenheter. Jag har trott att jag varit ensam om att bli psykiskt misshandlad. Har levt med mannen i mitt liv i 6 år och mått dåligt hela tiden. gått i terapi i två år och det handlade mest om hur jag skulle kunna ta mig ur..Det har jag gjort nu och ångrar mig nåt sååå enormt. vill leva kvar i vår bubbla. Den kan jag, men kan inte leva själv, vet inte hur man gör. startade morgonen med en kopp kaffe och ett glas vin för att ta bort yttersta spetsen på ångesten och hur bra är jag då...
Vill var den gamla personen som skrattade och var glad, inte den suckande tråkiga person jag blivit...
kram på er alla...

Tussilago
Jag trivs inte med mig själv.

Jag trivs inte med mig själv. Jag känner mig sällan genuint glad. Är ofta irriterad och hittar alltid syrliga kommentarer mot min man. Jag börjar bli sån då jag märker att han fått för mycket och blir otrevlig i sina uttryck. När jag vaknar dagen efter känner jag mig fortfarande besviken och arg. Han tycker då att jag är elak som inte tar i honom kärleksfullt och att jag bara gafflar och fokuserar på det dåliga istället för att bara vara glad och ha roligt.

Gode gud, ge mig styrka att hantera detta. Vet inte hur man gör.

Tussilago
Han tycker i stort aldrig att

Han tycker i stort aldrig att han dricker för mycket vilket innebär att han aldrig kommer förstå mitt agerande. Så sorgligt allt det här...

medberoende (inte verifierad)
Hej tussilago. Är i samma

Hej tussilago.
Är i samma sitts som dig medberoende o maktlös. Vi kan inte göra någonting, bara se hur dom faller. Jo vi kan jobba för att vi själva ska må så bra som möjligt ja läser mycket om sjukdomen, en bok ja läser varje dag är" Mod att förändra En dag i taget" den kan man beställa på Al-Anons hemsida den ger mig så mycke kraft o insikt de är en sida med datum som man ska läsa varje dag.

Att din man tycker att du reagerar fel tyder bara på att han är sjuk o inte kan resonera o tänka rationellt. Detta är en hemsk sjukdom som påverkar så många och som bara alkolisten själv kan bestämma om han vill ta hjälp ingen annan hur mycke man bara vill.

Kram Tussilago.

Lelas
Igenkännande...

majzan, Tussilago, medberoende, leto.... Tänk att vi är så lika i vårt medberoende allihop.

Själv tycker jag att det finns en tröst i likheten. Jag trodde länge att jag höll på att bli galen, och kämpade som en tok för att hålla kvar kontrollen över allt möjligt. Jag ville vara stark och liksom klara av att få oss på fötter, bara på viljestyrka. Men, det går inte...

Har ni kollat något på de tolv stegen? Det första går ut på att ge upp. Först, när jag läste det, reagerade jag med protest. "Jag tänker minsann inte ge upp och anse mig maktlös inför alkoholen! Inte en chans!" Men, sedan började det gå upp för mig att det ju faktiskt har fungerat för andra att tänka så... hela världen är full av nyktra alkoholister och friska medberoende som har klarat resan med hjälp av de tolv stegen. Så, något måste det ju ligga i det där...

Och plötsligt trillade polletten ner i mig. När vi slutar kämpa, och istället faktiskt kapitulerar, så kan vi börja läka. Det gick upp för mig att det där med att vara stark inte alls handlar om att kämpa och försöka lösa allting och stå stadigt, som jag hade trott. Nej, att vara stark handlar om att våga vara svag och säga "jag klarar inte detta".

Naturligtvis var det inte en enkel insikt, och den följdes av en stor sorg över att jag faktiskt riskerade att förlora min älskling. Men, min svaghet blev min räddning, tror jag... jag slutade stånga huvudet i en tegelvägg som aldrig skulle rasa. Hade jag inte gett upp på det viset, så hade jag antagligen varit ett nervvrak idag... Nu ledde det istället till att jag vågade kräva och ta emot hjälp.

Så, vet ni... Det går. Och den där likheten och igenkännandet som vi ser hos varandra, den bevisar ju faktiskt att vi inte är galna och att vi inte överreagerar - utan att vi är offer för en sjukdom som även drabbar den som inte dricker. Det jag trodde var mina egna viljemässiga beslut passar som handen i handsken på hur en medberoende beter sig, och det gör att jag kan sluta fundera på om jag kunde ha gjort någonting annorlunda.

Kram, fina ni.
/H, som tänker ta med sig nyinköpta pocketböcker, maken, en kompis, tre cyklar och picknick och dra till stranden - för idag börjar min semester! :-)

Tussilago
Jag är så glad över att ha

Jag är så glad över att ha hittat er här. Att det finns någon att dela detta med som jag trodde jag var ensam i. Känslor som känns omöjliga att förklara och är djupt tärande och nedbrytande. Det vore egentligen enkelt att ta beslut men är i verkligheten otroligt svårt och nästan omöjligt.

Tack fina ni!! Snart kan förhoppningsvis jag oxå vara ett stöd för er!
Kram till er!

Tussilago
Leila du kommer rakt in i min

Leila du kommer rakt in i min hjärna när du skriver. Du träffar mitt i prick på mina tankar och känslor. Att sen läsa hur du lyckades förstå hur du skulle göra känns befriande inom mig att läsa. Någongång kommer jag förhoppningsvis till djup insikt och mod att tänka/göra annorlunda.
Det fick mig förstå att utlandsresan inte kommer bli annorlunda denna gången om inte maken har gjort total prrsonlighetsförändring. Alltså bör beslutet bli ganska lätt att vara hemma istället för att återigen utsätta mig för enorm besvikelse och sorg. Dem två ggr jag varit med tidigare har jag flera nätter gråtit mig igenom för att sen mötas av en iskall perdon som anser sig ha rätt att göra som han vill, för han har semester.

Jag önskar dig en fridfull och härlig semester på alla vis! Kram och Tack

mulletant
Kort inlägg - på väg till jobbet....

känner också igen det där fast jag behövde få det formulerat för att "se" det på det här sättet. I flera år sa jag "jag vill hjälpa dig... ... på alla sätt jag kan".... "vara ett stöd för dig"... " Efter "vändningen", när jag kom tillbaka konstaterade jag att "jag kan inte hjälpa dig, jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt". Det var en oerhörd insikt för mig. / mt

medberoende (inte verifierad)
Så kloka rader mulletant, ja

Så kloka rader mulletant, ja fick ännu en polett att trilla ner, ja ja har gjort allt för att hjäla min man o ja kan inte hjälpa honom. De låter fruktansvärt med så ser sanningen ut.

Hanne (inte verifierad)
Hej Tussilago!

Jag har läst samtliga av dina inlägg och måste säga att jag känner starkt med dig och hoppas så att du ska finna styrkan inom dig att lämna mannen ifråga.

Det är inte så konstigt att du känner dig kluven i förhållande till din man som ju faktiskt beter sig och agerar som om han vore två olika personligheter. Tycker inte heller att det är så konstigt att du växlar mellan en känsla av att du kanske överdriver din mans alkoholkonsumtion och en känsla av att du har ringat in honom fullständigt,slagit huvudet på spiken och markerat din slutsats med en signalröd understrykningspenna, det följer naturligt av att din man växlar mellan jaget som dricker och jaget som inte dricker och kompenserar med kärleksförklaringar och presenter. Låt dig inte manipuleras.

Din man vill få dig att känna dig som om du endast fokuserar på det negativa(dvs.hans drickande), det är ett av hans knep i raden för att du ska få en känsla av att det är du som är problemet istället för han och hans drickande.Det är ett sätt för honom att flytta fokus bort från sig själv och över till dig.
Och ja, du fokuserar på det negativa(hans drickande), men det är ju knappast så att det behövs ett förstoringsglas för att inse vidden av vad hans drickande gör med dig, din självkänsla och ditt liv. I detta fall är det helt rätt att fokusera det negativa. Han har ju ett osunt negativt beteende. Vad kan vara sundare än att fokusera det negativa i ett sådant fall?

När han hävdar att du är elak och kall så vill han framkalla en känsla av medlidande hos dig och placera skuld hos dig. Han försöker bryta kopplingen mellan sitt eget drickande och det han uppfattar som elakt och kallt i ditt bemötande och på så vis få dina reaktioner att verka ogrundade. I själva verket,vill iaf jag mena, att det är ett sundhetstecken att du låter både elak och kall. Det är i allra högsta grad naturligt när han konsekvent, för det gör han, väljer alkoholen framför dig och ert gemensamma barn. Det är INTE du som är problemet.

När du beskriver hur du känner dig ensam, upplever känslor av tomhet, sorg och ett missnöje med dig själv så för dig mig in på tankar om att inte heller det är ett dugg konstigt, utan helt normala känslor och rekationer på en ytterst tärande livssituation.

Jag tror på dig och din styrka.

Jättekramar,

Hanne (lämnade "min" alkoholist)

exanhörig (inte verifierad)
Man får ganska ofta läsa i

Man får ganska ofta läsa i anhörigberättelserna att alkoholisten sagt att partnern har psykiska problem...i mitt fall hade både jag, mina barn, mitt ex och ganska många av mina vänner det enl "min" alkoholist. Mig veterligen har han ingen examen i psykologi/psykiatri. Bara min pappa och min bror var normala enl honom (av min krets), förutom att han tyckte att min bror vägde för mkt.
(Ingen skugga ska falla över människor som har psykiska diagnoser, ofta beroende av kemisk obalans i hjärnan)
Jag är fri från min alkoholist sedan 1,5 mån tillbaka. Känns lättare att andas, att finnas, att kunna göra det jag själv vill och inte känna sig orolig för hemförhållandena hela tiden (även om jag inte kan säga att jag är helt fri från känslan).
Kraft till dig Tussilago!

Tussilago
Det har varit några tråkiga

Det har varit några tråkiga dagar. Känner disharmoni och får anstränga mig för att vara glad. Jag känner att jag är lättirriterad och har under en tid haft svårt att styra mina känslor. Jag brusar upp och blir lätt arg och säger saker så barnen hör. Jag vill inte vara sådan. Jag är inte sådan. Min man startade under kvällen en diskussion ang vårt dagis vi skolar in lilla sonen på. Han har skött första inskolningsveckan. Han tycker att det är lite jobbigt att jag vet allt om dagis som han berättar om då jag haft min dotter där sen tidigare. Han förknippar dagiset med mig och mitt ex. Visst det kan jag förstå känslan av. Då jag vet att diskussioner när han druckit alltid slutar med bråk bad jag att vi kunde diskutera detta imorgon istället. Jag sa det flera ggr. Då gick diskussionen över till annat forum. Han tycker att jag genom att hänga ut honom söker sympati hos barnen och vänner. Jag vet som jag skrev ovan att jag sagt saker då barnen hört för att jag blir frustrerad och såå arg på hns beteende. Som igår, vi blev ovänner för att jag tyckte att hans son borde få någon kpnsekvens för att han inte sköter sig, tex inte gå utefter kl 19. Han är 15 och har blivit ertappad med alkohol och luktar rök. Då säger han "typiskt dig att hota" så funkar inte jag osv. Det hela slutade med att han sa till mig "så fort dukommer hem så går humöret ner". Då kontrar jag med att jag knappt vill åka från jobbet för att jag vet att det blir bråk". Han drar och säger att han ska sova i sommarstugan, samtidigt kommr hans dotter hem och då säger jag " han ska sova i sommarstugan i natt så vill du också sova där så får du packa ihop grejer nu". Helt fel av mig jag vet och det känns inget vidare. Jag vill inte vara sån. Han åker och lämnar mig med alla barn. Jag fixar mat och efter 2 timmar kommer han hem. Då har han hmtat vinet i stugan och sätter sig och dricker.

Nu ikväll bad han mig prata tystare för att inte barnen ska höra. Jag ville inte ha någon disk över huvudtaget. Min dotter kommer ut och ber oss sluta bråka. Han säger "vad var det jag sa, att barnen hör"Hon säger tillbaka att hon hört att jag inte ville diskutera och att hon hört honom mest.han blir skitsur på mig. Säger " då gjorde jag fel igen då" jag svarar att du har inte gjort fel.

Han har helt rätt i att det är fel av mig att säga ssker om honom inför barnen och vänner. Det är så totalt fel men min frustration rinner över. Jag vill verkligen verkligen inte vara sån.

Han dricker ett vinglas på 3 munnar, fyller på osv. Det stör mig, berör mig och gör mig sååå förbaskat ledsen och frustrerad. Han fattar inte att mitt beteende bottnar i hans alkoholproblem...

Jag är så trött på detta. Har ont i magen varje morgon och magen är kass. Jag vill vill vill knte vara sån här mot mina barn...
Vet varken ut eller in längra....

Tussilago
Nu sitter han och dricker

Nu sitter han och dricker ensam och jag har lagt mig. Tänk om han någongång kunde förstå hur många ggr han kränkt mig genom att alltid dricka mest och vara fullast. Hur han varje helg somnar i soffan fredag och lördag. Vad känner barnen inför det? När det alltid är han som sitter med ett glas i handen sist när vi har gäster. Jag sa då vid ett tillfälle högt "är det bara du som dricker" Två familjer var här.:((

Jag vill inte vara sån:(

mulletant
Läs tillbaka i din tråd och fundera över

vad det kan vara som gör att du inte bryter upp. Du och dina barn far illa! / mt

Hanne (inte verifierad)
Hej Tussilago!

Jag tror att jag förstår hur du känner dig. Jag känner igen de situationer du beskriver så väl. Frustrationen, ilskan och hur den kokar över vid de mest olämpliga tillfällen. Men du, vet du vad? Människan fungerar så. Både din kropp och själ signalerar och söker göra dig uppmärksam på att det råder missförhållanden.

Jag undrar, kan du sätta ord på den känsla som gör att du inte bryter upp och lämnar din man? Ett tips. Sätt dig ner med papper och penna och formulera för- och nackdelar med att stanna kvar i relationen och/ eller skriv en löpande text där du letar efter ord som beskriver just den känsla som gör att du stannar kvar.

Kram,

Hanne

Lelas
Lilla Tussilull... Hur länge

Lilla Tussilull... Hur länge skall du och barnen ha det så här?

Kram!
/H.

Tussilago
Varför????? Varför drabbas

Varför????? Varför drabbas jag? Terror i över ett dygn...magen värker, jag mår illa, fryser och jag får kramp av tanken på att leva så här. Ångest och skuld bedövar mig. Jag har tryckt ner alla dessa känslor för att dölja för barnen. Gråtit på toa, baddat med vatten. Svaret från min man är, att inte överanalysera. Saker sägs överdrivet i affekt. Men, varför är det ok? Om och om igen? Jag känner mig sjuk, jag är sjuk! Jag orkar inte ha det så här men är inte redo att lämna.....

mulletant
Vem kan hjälpa dig, var kan du hitta den som

kan hjälpa dig att hitta styrkan att hjälpa dig själv? Och barnen! Inget i det du beskriver är okej. Ingenting av det! Kontakta någon människa idag som du kan prata med! / mt

Tussilago
Har idag kontaktat en anhörig

Har idag kontaktat en anhörig grupp med star imorgon. Nu sitter jag här och känner dåligt damvete för att jag lämnat mig och min familj. Än mer efter telesamtal med maken som lät opåverkad....

barbalala
Han dricker igen ...

Jag flyttar i övermorgon! Nu har han ju inte druckit, eller bara lite ibland, i nästan ett helt år. Han har dock aldrig erkännt hur det har varit tidigare. Vi har suttit i parterapi och pratat om sånt som varit, och han bara låter bli att se drickandet som en viktig del i alla våra problem. Vi har under de sista veckorna pratat mycket med varandra om det som varit, men just drickandet undviker han konsekvent, och jag hänger på, för det mesta, låtsas som om den delen av alla våra problem inte finns. När han nu inte har druckit har det också kännts mindre och mindre relevant att prata om det, men det blir också skevt, för jag får liksom aldrig någon bekräftelse på alla mina upplevelser under de här åren.

Nu har han varit igång och druckit igen några dagar. Plötsligt är allt precis som förut; vredesutbrotten på morgnarna, skakningarna och tårarna på eftermiddagen, och sedan nya ölburkar på kvällen och mer än halva natten i verkstan. och så igen, och igen....

Hur kunde jag glömma.

Nu lämnar jag det här, är det därför det sätter igång igen? Vad hade hänt om jag stannat? Vad kommer att hända här när jag går? Vad händer med mina barn när jag går? Planen var att de skulle vara kvar här första veckan och börja flytta över veckan efter och därefter varannan vecka. Men då var han ju nykter när vi bestämde det....

barbalala
Fel tråd..

Förlåt Tussilago, jag skrev i fel tråd.

Här vill jag i stället berätta att för mig tog det lång, lång tid för mig att fatta beslutet att lämna, och att det inte känns så svårt nu när jag väl är där.

Men jag hade aldrig klarat det utan hjälp. Jag behövde bli så väldigt säker på att jag gör rätt, för att kunna stå emot hela artilleriet av motargument. Skriv! Skriv t.ex. upp för- och nackdelar med att stanna och för- och nackdelar med att lämna.

Tussilago
Bara tanken på att veta att

Bara tanken på att veta att det kanske aldrig kan bli bra är så smärtsam. Det är ju trots allt bra oxå mellan utbrotten. Jag har anförtrott mig till 5 vänner vilket jag nu har sjuk ångest och dåligt samvete över. Det är precis som att det inte går att tiga. Nu ångrar jag att jag berättat för dessa. Det känns som jag är oerhört taskig mot min man som jag älskar och fått andra att inte tycka om honom. ALLT blir fel, hur jag än gör:(

NejTack (inte verifierad)
Kära Tussilago...

Precis som Adde och Berra så står jag på andra sidan staketet...

Jag har sårat min familj med mitt drickande och det är något jag får leva med hela mitt liv.
Jag kommer aldrig att bli frisk och min familj kanske aldrig kommer att lita på mig fullt ut igen.
Alkoholen är som en otrohetsaffär på ett sätt.
Jag är fortfarande kvar hos mina kära trotts min "otrohet" och jag kommer att försöka göra allt som står i min makt för att få dom
att lita på mig igen, försöka göra allting bra.
Det var jag som tog beslutet att sluta dricka, beslutet att försöka ändra mitt liv.
Jag hade motivationen och orken att ta det beslutet helt på egen hand, när jag såg vart allt höll på bära iväg.

Du ska inte ha dåligt samvete Tussilago, absolut inte.
Den här bördan kan du omöjligt bära själv. Du måste ha draghjälp.
Jag förstår hur det måste värka i ditt hjärta, både för att den du älskar så högt super bort sin kropp och själ, plus att han sårar dig verbalt.

Bara för att du anförtrott sig åt dessa människor behöver inte betyda att dom tycker illa om honom och "hatar" honom.
Kanske dom kan vara till god hjälp att övertala honom att det som han faktiskt gör är väldigt fel?
Så han slipper klandra bara dig att vara en "surkärring".
Ta hjälp av alla du kan! Greppa varje halmstrå!

Det här är en HEMSK och lömsk sjukdom...
Alkohol är ett nervgift, som "kidnappar" hjärnan vilket gör att man faktiskt blir lite "skitzo".
Intellekt, humör, hjärta och själ blir "infekterat"....
Så när han är elak, och skickar hemska sms, så är det nog till stor del sjukdomen som talar.

Och om jag skulle vara du.... Få in honom på en tvångsbehandling!
Du är inte "taskig" om du gör det.
HAN kommer faktiskt att dö i förtid om han fortätter supa såhär.
Du är snarare omtänksam och gör det för att du älskar honom.

Du måste tänka på dig själv i det här fallet Tussilago.
Jag kan läsa mellan raderna att du är en otroligt omhändertagande och kärleksfull person.
Men det är jobbigt att vara mamma, jag vet.... och dessutom ta en massa skit från den man älskar.
Jag vet inte om jag skulle klara av det Tussilago, du är stark.

Men är han inte öppen för behandling, så MÅSTE du ta i med hårdhandskarna.
Ställa ultimatum och hålla dig till det.
Vara ännu starkare....
Du och barnen kan inte ha det såhär längre.
Jag vet att du kan, och jag tror du vet det också.

Förlåt om jag var hård mot dig Tussilago, men det värker i mitt alkis-hjärta när jag läser hur han behandlar er.
Och allt beror på alkohol....
Ursch och fyfasen för denna sjukdom!

Många styrkekramar till dig.
Vi finns här och läser dina inlägg och stöttar dig i din kamp som medberoende.

Kram N.T

mulletant
Tack NejTack för dina ord

från "andra sidan" - jag hoppas Tussilago att du, och andra i lknande situation, kan ta till dig av dem och få mera ro.
Välj några personer som du talar med om just det här Tussilago så kommer det att kännas bättre, välj såna som du vet att du lätt kan kontakta. Då har du några "pratkanaler" och har lättare att veta själv åt vem du sagt vad och så kommer du framåt i din berättelse och bearbetning. Var glad åt att du har vänner! Kram / mt

NejTack (inte verifierad)
Tussi...

Hur har det gått?
Hur gick det på mötet?
Skriv gumman!

Tussilago
Jag gick inte, hade ingen

Jag gick inte, hade ingen barnvakt.
Jag inser och bearbetar varje dag mig själv. Efter helgen som gick känner jag att något hänt inom mig. Jag kände i söndags stark dödslängtan. Känner sorg över att allt som hänt men som Melody skriver i sin bok "Bli fri från ditt medberoende osv....." Jag måste lära mig se det jag har som är bra istället för att förstora det som är dåligt. Lära mig att tänka efter innan jag reagerar, jag har ju ett val. Igår var första fredagen under vårt gemensamma liv som min man var nykter, frivilligt. Vad betyder det? Skärper han sig bara under en tid? Givetvis känns det bra men min tillit är sen länge borta. Ibland vet jag inte om jag vill bli stark för att kunna lämna eller för att kunna hantera/orka leva vidare med honom och ha hoppet att han ändrar sig.
Oron kryper i mig och känslomässigt är jag klen. Vet inte vad jag känner för honom ibland, känner rädsla.

NejTack: tack för dina ord. Du är så stark och modig som vågar/vill förändra ditt liv. Det är fint att läsa det du skriver och det berör mig med tårar. Att läsa om tankar från en som är på andra sidan men har kommit till insikt gör mig glad och inger hopp för mitt eget liv.

Många kramar

mulletant
Hej Tussilago, kanske du ska göra listor

över vad som är bra och vad som är dåligt i ditt liv. Så att du får en bild som du kan återvända till i olika stämningslägen. Det är ju så svårt att bli klar över vad man egentligen känner och vill när man åker upp och ner och hit och dit som du - och många andra - gör.
Att få dela erfarenheter av dem som har vänt väg, kommit till insikt som du säger, ger också mig stort hopp. Det är också de som brukar vara tydliga att man måste sätta en tydlig och fast gräns. Du fick några sådana direkta svar i början din tråd om jag minns rätt. Fint att du läser och skriver och bearbetar själv. Du har lvet framför dig och du gör själv dina val hur du vill leva. Jag vet att det är ett hårt arbete - du är inte ensam. Kram! / mt

Tussilago
Konstiga känslor

Det känns som jag förlorat närheten till min man, om den nu funnits överhuvudtaget?! Slappnar inte av till 100%. Är vaksam över allt jag säger så det inte leder till bråk samtidigt som det finns så mycket jag vill prata om som inte fungerar i vår relation. Känns inte som vi har ett varmt och respektfullt förhållande, där man tröstar och finns för varann. Det mesta jag säger ser han som att jag har något ond mening med, det känns så iallafall och han svarar mig på ett sätt som tyder på det.
Jag är såå trött på mig själv och mina känslor och allt!!! Jag känner mig sällan glad, ser aldrig fram emot något. Jag som alltid är en person som gör det annars. Ser fram emot små saker som att hyra en bra film, planera för god mat, laga den och njuta av den mm...dem små sakerna....
Jag är full av känslor samtidigt som jag känner mig tom....saknaden av något, något viktigt, som jag behöver.
Ena stunden, "allt ordnar sig", "jag kan färändra mig själv och lära mig leva med det", "ska livet vara så här", "saker ordnar sig bara jag slutar fundera så mkt", "sluta analysera" mm....Kan skriva hur många saker som helst!!!

Det är ett vakum, en bubbla som antingen spricker eller bara löses upp.

Kram

Berra
Det blir nog så...

att du Tussilago står där med "ansvaret" själv, och måste bära upp resten av familjen, vara den som planerar att det bara finns mjölk i kylen t.ex...
Din man har tappat både sin motivation och ansvarskänsla, och ser nu idag bara dig som en kontrollinstans och en tjatmoster...
Hans roll blir att ständigt försvara allt han gör och vad han tänker göra, och han försöker nog dämpa allt som berör hans alkoholkonsumtion...
Du är kontrollören och han står för agerandet som hela tiden värdesättes...

Era roller är tilsatta, och just nu så är det lite status que på er, båda väntar på någon sorts förändring...
Han på att du ska sluta tjata och du på att han ska sluta dricka...
Skillnaden är väl att om du slutar tjata så legaliseras hans drickande, och HAN tycker att det blir frid igen...

Mitt tips som tidigare är inte att direkt gå på alkoholen som huvudproblemet (trots at det är det..)
Utan han kommer direkt gå i dess försvarsposition, inget får hota hans drickande, hans tröst och flykt ifrån verkligheten...

Kanske mera gå på omständigheterna som gör att du märker att han dricker...
Nu blir du så där aggresiv igen...
Nu hänger du inte med i diskussionen, eller hallå du är inte med alls, var är du?
Eller varför flyr du undan diskussionen?, kan vi inte prata ut om detta här och nu, OK i morgon, vilken tid?
Kan vi dela på hemmabördan, tar du disken eller tvätten, inte... varför då?
Ok kan du bestämma vilka TV-program du vill se i förväg, så får du den tiden du behöver då?

Det handlar mycket om att ge och ta, och helst lika mycket från båda håll..
Och ge varandra "frihet" så att man inte kväver varandra...
När min kära hustru blev allt för kontrollerande så bestämde vi att hon fick inte planera in mina Onsdagskvällar, i början gick jag ut för att dricka öl med polarna.
Men det blev ju inte bra för konsumtionen eller plånboken, eller ingenting förresten...
När jag sedan tillbringade Onsdagkvällarna hemma så blev hon kontrollerande igen, du kan väl ändå vika tvätten när du ser på ditt favoritprogram på TV'n!
Nu är inte killarna utbildade med simultankapacitet, vi som inte kan gå och tugga tuggumi utan komma i otakt samtidigt..

De slutade med att jag låste in mig i datorrummet på övervåningen, eller bara plockade i garaget för att få vara ifred, jag ville råda mig själv...
Som du märker blev detta ingen bra konstellation, utan mer en markering att jag ville ha tid för mig själv, det var viktigt...
Hon har givit mig mer frihet idag, men kan fortfarande ringa på mobilen och höra varför jag inte har kommit hem i tid ifrån jobbet,
när jag sedan berättar att jag går i en elektronikaffär så "lägger hon sig i " och blir förmanande, .."vi behöver inga nya elektronikprylar mera.."
Jag skulle själv aldrig uttala att hon inte behövde köpa några mera trasor eller nya skor, hon har sitt liv, och jag har mitt liv...
Och jag har slutat berätta vart jag befinner mig, utan jag bara är i en affär, och jag kommer hem då och då vid den tiden, så där snäpper jag av henne...

Att låta någon ta över ens liv är inte bra, och tala om vad som viktigt för mig eller inte är ett överförmynderi...
Jag tror att många kvinnor idag har lätt att bli någons mamma, frivlligt eller ofrivilligt, och jag säger inte att du är det Tussan...
Men att män ofta kan anta en mera obstinat position, och göra tvärsemot bara för att markera sin egna vilja...
För mig blev det så, och alkoholintaget blev en sätt för mig att skapa en större rättvisa, jag gav igen för att bli "fri"..

Men som sagt, frugan har givit mig mer av min egna tid som jag kan styra mer över, och jo jag tar fortfarande mitt familjeansvar hemma...
Mycket mer idag än vad jag gjorde tidigare, och jag behöver inte hela tiden försvara det som är mitt, min egna tid t.ex..

Det är hemskt jobbigt ibland att se vart gränserna går för vad som är mitt ansvar och var skiljelinjen ligger för det som är andras ansvar....

..och än en gång, jag säger inte att det är så här mellan dig och din man...
Men det kan vara så, och det är ofta väldigt svårt att som man orka tala ut om det...

/Berra

Sidor