av Dearself

Ragna
lör, 2021-10-23 - 00:21

Saknar också ord, så fruktansvärt Gros19! Hoppas även jag att du får stöd i din situation nu, och att jag kunde säga något tröstande. Men orden räcker helt enkelt inte till. Tusen varma kramar, ni är i mina tankar <3 <3 <3

gros19
mån, 2021-11-08 - 10:13

Jo man tänker, det gör jag med. Undrar hur det är med era barn för även om dom är vuxna är det ju ens barn. Min son opererades akut i Lund och då var det precis att han överlevde. Kirurgen som opererade sa att han överlever men frågan är till vilket liv. En fasa att höra.

Proppen som satt kvar i hjärtat finns inte där längre så någon omedelbar fara för nya blödningar i hjärnanbär det 8nte, men han har fått omfattande skador. Kan inte kommunicera men en möjlighet finns att det kan bli bättre. Tror han förstår och tänker ut vad han vill säga, men så går det inte. Halvsidigt förlamad så han kan ju inte gå. Han ser, hör och kan äta. Det var ingen självklarhet att kunna äta.

Det akuta bekymret just nu är inre blödningar som man inte vet var det kommer ifrån. Han var så blek och trött en dag så jag tänkte nu dör han. Hans blodvärde är lågt så han får blodtransfusioner. Det är ofattbart hur hemskt livet kan vara och jag frågar inget för jag klarar inte fler negativa besked. Han verkar dock finnas kvar långt därinne och ha kvar sin humor. Saknar den han var och är så glad att sista halvåret var en fin tid. Om framtid3n vet jag ingenting. Ta vara på den tid som är bra tillsammans med era barn. Har skickat en anmälan till patientnämnden angående bemötandet på psykakuten. Samtliga symptom som han har och har behandlats för fanns där redan då och trots detta skickades han hem. Kram
Kram

Dearself
tis, 2021-11-09 - 22:48

Så sorgligt det du skriver. Det är ofattbart och grymt att ni får vara med om detta <3 Hoppas verkligen hans tal kommer tillbaka och hoppas även du kan tanka och hämta styrka i mellanåt. Att vara med om det du är och har varit med om är omänskligt.

Här har vi det lite lugnare för stunden. Han kämpar på med sin nykterhet och sitt mående. Jag jobbar på mitt håll med att sätta kärlesksfulla gränser och att tänka på mig själv lite. Våga släppa taget, inte vara så kontrollerande. Tycker vi har bra stöd av socialtjänsten och beroendecentrum . De lyssnar in och försöker möta hans önskemål om stöd .

Jag ska verkligen försöka ta tillvara på det som är bra precis som du säger. Vad livet tar för vändningar vet vi inte.

Skicka styrka och kramar. Till dig och även Ragna <3

Ragna
ons, 2021-11-10 - 21:57

Ja, så grymt och omänskligt det ni är med om, Gros19. Och så otroligt upprörande det här med vården. Det verkar som rena lotteriet vem man träffar. Hoppas som Dearself att hans tal kommer tillbaka och att det kan bli någon liten förbättring, Tänker massor på er.

Vad skönt, Dearself, attt det är lite lugnare och att ni får bra stöd,

Här går det risigt dåligt. Dotterns beroendesjukdom blir bara värre och värre. Har åkt in otaliga ggr sista tiden, bl a genom LOB, Men vi har haft lite tur med vården för en gångs skull. Dels en läkare som undersökte henne och observerade avvikelser i ögonrörelser/muskulatur, som kan vara tecken på wernicke-korsakaffs syndrom ("alkoholdemens", mycket allvarliga hjärnskador). Så hon fick ligga kvar flera dagar med dropp och sprutor för att förebygga. Dels en läkare på Beroendecentrum (annat tillfälle) som ringde mig och undrade om jag tyckte att hon skulle skickas hem, som hon ville. Har aldrig hänt förut. Kanske var det mina tidigare upplysningar till polisen, när vi försökte få tag i henne, som gjorde det,,,men ändå. Önskar att alla läkare var så lyhörda och noggranna,,, Säger ju dock inget om hur framtiden blir,
Varmaste kramar till er, vi får försöka ha något slags hopp även om det känns helt omöjligt ibland. Svårt, svårt, inte minst i din situation Gros. Vill inte jämföra med din vidriga situation, men det är svårt att ha hopp även för mig. Så fort min dotter kom ut från avgiftningen och behandlingen jag nämnde började hon dricka igen, Verkar som om snittet ligger på 2-3 boxar om dagen.

gros19
ons, 2021-11-10 - 22:43

Förstår ert lidande och har tänkt en del och trots hur allt är så har jag inte den förfärliga oron man som förälder till ett missbrukande barn har. Mår sjäkvfallet inte bra men idag kände jag för första gången att det var skönt att komma hem, men det behövs inte mycket förrän det förändras och jag mår förfärligt dåligt. Lätt är det inte utan kanske mindre svårt ibland. Idag var läkaren tillsammans med två andra och besökte min son. Vet inte om det berodde på anmälan jag gjort.

Så svårt du har det Ragna med din dotter. Du måste ju leva med oron att hon hela tiden riskerar sitt liv. Det är så svårt att förstå men har ju inte med förnuftet att göra, det är väl därför det är så svårt att påverka. Hur kan det vara att man inte använder sig av LVM. Ibland har det ju faktiskt effekt och man får en längre tid av nykterhet.

Det här med att behålla hoppet är svårt men styr vi egentligen över det. Det är klart man hoppas att allt ska bli bra, men ibland orkar man inte eller är det så att man måste möta sin rädsla, att föreställa sig att det värsta ska hända. Det finns ju där också där. Tror det är viktigt att prata om dom. För min del är det att min son ska höra plågsamma röster samtidigt som han inte kan gå och framför allt inte kan kommunicera med sin omgivning.

Dearself
tors, 2021-11-11 - 19:01

Och här är allt igång igen. Just nu når jag inte honom. Telefonen är avstängd och meddelanden går inte fram. Har ringt både polis och sjukhus. Sist det var så här blev han blivit hittad utomhus medvetslös efter en överdos. Det var 5 veckor sedan. Han fick en ny Lvm utredning och höll sig lugn och i princip helt instängd hos mig. Stödboende och medicin är på gång och samma dag han får veta att de avslutat hans Lvm är allt igång. Jag blir helt paralyserad av oro.
Jag har svårt att acceptera och förstå att vi har det här i livet.

Ragna, vilka enorma mängder. Så fruktansvärt!
Kanske ett LVM ändå skulle vara bra? Min son blev ju tyvärr inte hjälpt av det men det blev en stud jag fick vila från all oro. Hur har det gått med hennes jobb?

Kram till er båda.

gros19
tors, 2021-11-11 - 19:34

Det finns inga gränser för hur fasansfullt livet kan vara. När man känner jag klarar inte mer så blir det ännu värre och så fortsätter det och man kan inte göra någonting. Vem ska man bli arg på när livet är så orättvist. Kan föreställa mig din oro Dearself och det finns ingen tröst att få. Livet är en mardröm som aldrig tar slut när det är så här.

gros19
lör, 2021-11-13 - 11:41

Ljus i det nattsvarta. Hoppas ni andra även kan uppleva detsamma och att din son är återfunnen Dearself. Min son har börjat prata, enstaka ord men försöker sig även på en mening även om det inte blir så bra. Fyller ut med faen där han inte riktigt lyckas, men han är mestadels vid gott mod. Var så rädd att han inte skull vara sig själv men det är han. Lång väg kvar men att återfå talet är det viktigaste och han är på väg. Den hotande proppen i hjärtat finns inte längre enligt läkaren och det innebär ju att man kan börja se framåt.

Ragna
lör, 2021-11-13 - 19:53

Åh, vad skönt att höra om ett litet ljus, Gros19! Hoppas förbättringen fortsätter, även om det är lång väg kvar. Gläds över att du kan börja se framåt.
Ja,, det är svårt att acceptera hur situationen ser ut i den situation vi alla befinner oss i .Allt känns overkligt för mig. Min dotter har också fått ny lvm-anmälan från läkare. får se vad det leder till, det som är på gång är väl frivilligt behandlingshem, den här gången ska jag vara mer aktiv när det gäller förslag om vad som passar just henne. Även olika familjemedlemmar har gjort anmälan. Jag ska tala med sockereteraren igen på måndag. Hoppet är allt svårare att hålla uppe. Börjar liksom tänka tvärtom i stället - försöka känna acceptans för vad om än sker. Men vet att det inte brukar hålla så länge. Kram och tankar till er.

Dearself
sön, 2021-11-14 - 22:13

Fint att höra att det går åt rätt håll Gros19 och att han själv är vid gott mod. Att få känna lite hopp kan vara allt man behöver ibland. Jag försöker att alltid hitta nåt postivt i allt. Att nästa sjukhusvistelse kanske blir vändningen osv men just nu känns det tungt. Jag vet inte hur han ska orka och jag vet inte hur jag ska orka. Och jag brukar vara bra på att förmedla hopp til honom.
Han är hemma igen, totalt nedbruten. Pratar om att han inte vill leva. Att det enda som hjälper mot hans ångest är drogerna. Och jag förstår honom. När han inte drogar träffar han inte en enda vän. Han har ingen sysselsättning, inget sammanhang. Han ligger på rummet ensam med ångest och vågar inte röra sig ute för han känner sig otrygg då han skaffat sig "fiender". Han måste börja om med sin nykterhet o visa rena prover igen i 6 veckor för att få börja med medicin som hoppas ska hjälpa lite.
Det inträffade som vanligt en händelse som gör att han tror han får en LVM anmälan igen. Och ärligt talat, jag vet inte om han fxar det en gång till. Och jag upplevde att det blev 100 ggr värre sist så jag känner inte att det är en lösning som känns rätt.
Jag brukar känna hopp men just nu känns det bara tungt. Jag är rädd för hans liv på alla möjliga sätt. Och så som han lever nu är fullkomligt ohållbart.
Jag försöker också att hitta andra förhållningssätt som du säger Ragna men jag är så fylld av sorg samtidigt för att det inte kan få bli lite lättare och ljusare.

Jag hoppas det vänder och att jag kan börja tänka positivt igen, få mer enegi och kunna förmedla hopp.

Lycka till med samtalet med socialsekreteraren Ragna och kram till er båda.

gros19
sön, 2021-11-14 - 23:37

Tänk att alltid behöva hitta förhållningssätt för stt uthärda verkligen att, tänk att bara får vara som man är utan att förvänta sig det värsta utan att allt är bra så lever de flesta människor. När jag var på Nämndemansgården var det en beroende där om sa till mig att smärtan är dubbel du som förälder till ett missbrukande barn bär på. Förstår vad han menar idag. Vi bär vår egen och våra barns smärta och en speciellt förhållningssätt kanske kan minska den smärtan, i aala fall göra den hanterbar..
,
.

Ragna
lör, 2021-11-20 - 22:55

Från oro och smärta till sorg och smärta?

Jag tänker så mycket själv på det du säger Gros 19. Att man hela tiden måste försöka hitta ett förhållningssätt för att uthärda. Min hjärna jobbar så mycket med det men känslorna kommer emellan på något sätt. Tror det som den boende sa till dig är sant. Men hur ser det förhållningssättet ut? Acceptans, sorg, tänker jag, men i praktiken fungerar det inte så bra för mig. Jag har tillfälligt avbrutit ACT-terapin för att jag tycker att det blev för teoretiskt när jag lever med ständiga krissituationer. Kan bero på mig, jag vet inte. Jag tror fortfarande på metoden, vi får se sen. Min dotter är nu sämre än någonsin (så som sjukdomen utvecklas när man ej lyckas bryta utvecklingen) och hennes liv är på riktigt i fara, det finns också tecken på att hennes hjärna kan ha tagit skada. I dag fyller jag 68, fast det känns som om man skulle vända på siffrorna. Mitt livs sämsta födelsedag.
Ändå står hon inte utan hjälp. Det finns engagerade människor som försökt hjälpa henne, Det är bara så att inget hittills verkar bita på hennes extremt svåra beroende. Trots att hon ofta uttrycker att hon vill det. Och jag själv har blivit en spillra, något slags skugga av den jag var för bara några år sedan (problemen fanns
då med, men trots allt av en annan kaliber, även om jag inte förstod då att det skulle kunna bli som det blivit), Har du tankar, Gros19, som några sådana förhållningssätt? Tänker på det i stort sett varje stund som jag är förmögen att tänka alls.
Lite komplicerat också med syskon som också lider av situationen och dessutom har andra problem, dock ej av beroendeslag. Jag orkar inte mer, jag vill inte vara med längre. Men jag måste ju,

@gros19

Ragna
lör, 2021-11-20 - 23:13

Alltså, min dotter lider oerhört av sin situation och är orolig för sin framtid, både när det gäller hälsan och livet samt jobbet när de nu börjat ta till storsläggan, helt förståeligt.
Hon försöker, säger hon. Men det går inte. Hon är inne på avgiftning och får speciell behandling ett extra dygn för att läkaren ser tecken på hotande hjärnskada. Det gör henne rädd och orolig. Så blir hon utskriven - och går direkt och dricker enorma mängder på krogen (bolaget stängt), blir Lobad av polisen, tagen till beroendeakuten, får lpt (lättast för läkarna, men tack för den läkares, oftast blir det bara utskrivning för att hon vill) och blir kvar över natten, Nästa dag dricker hon igen. Och det är enorma mängder, hon blir redlös,
Det här vara bara ett litet exempel från senaste veckan.
Hon har alternativ, har uppmanat henne gång på gång att ringa, komma, vi kan komma. Men hjärnan vill bara ha mer alkohol. Jag vet att det är en sjukdom. I den här utvecklade formen en av de mest djävulska som finns. Och vi kan bara stå och se på. Hur fasen kan man uthärda???

gros19
sön, 2021-11-21 - 19:01

Så svårt du har det Ragna och jag tror inte det finns något förhållningssätt som fungerar i den situation som du befinner dig. Som jag ser det finns det inget annat att göra än att omhänderta din dotter omedelbart och för mig är det obegripligt att man inte gör det. Behövs ingen LVM utredning innan utan man gör ett omedelbart omhändertagande paragraf 13 LVM och därefter har man några dagar på sig att göra utredningen. Allt detta måste dom som arbetar med henne veta. Något förhållningssätt i den akuta situation du befinner dig i har du ju själv kommit fram till att det inte finns. Dom gånger jag mått riktigt, riktigt dåligt när det gällt min son så är det enda som fått mig att må bättre är när jag agerar på något sätt.

Dearself
tors, 2021-11-25 - 18:15

Ja, det låter oerhört tufft! Hoppas ni får stopp på det och att hon kommer iväg, frivilligt eller inte. Så får du vila lite från all oro också.
Här går det upp o ned hela tiden. Just nu är han ute och strular. Förväntar mig det värsta hela tiden. Har inget annat förhållningssätt just nu.
Han har ingen telefon och det är jättejobbigt. Kan inte ringa för att se hur han mår och han kan inte ringa när om han skulle behöva hjälp. Tänker mkt i banorna " när ska jag anmäla honom försvunnen om jag inte hört nåt".
Nu kom han förbi senast i morse och bytte kläder och gick iväg.
Tänker så mkt sjuka saker om att han ska bli liggande ute och frysa ihjäl, ramla i vattnet och drunkna , bli misshandlad och instängd av personer som hotar honom, ta en överdos nånstans där han inte hittas.
Hur ska man förhålla sig? Undrar samma sak.
Han pratar om att åka iväg igen. Önskar man bara kunde ringa ett samtal och att det sedan var klart, men nej så funkar det ju inte. Det ska bokas samtal ett par veckor fram, innan dess ar massa hänt och har man otur är han påverkad då och det skjuts fram. När väl samtalet blir av ska det utredas, tas beslut och vänta på lämplig plats om något särskilt ställe är aktuellt.
Jag tror ingen som inte är i detta själv någonsin kan föreställa sig vad vi går igenom. Både våra beroende och vi föräldrar eller andra.
Jag har väldigt lite energi. Håller i mitt jobb, det är viktigt för mig. Jag är öppen där. Har förtroende att jobba hemma osv. Skulle aldrig klarat det annars. I övrigt orkar jag inte så mycket socialt. Försöker ibland för att inte tappa allt. Men det är väldigt mycket utan glädje.

Hur har ni det? Kramar!!

gros19
lör, 2021-11-27 - 07:17

Har tänkt samma tankar som du Dearself att min son blir misshandlad, utnyttjad på olika sätt, har drunknat, ligger död nånstans pga en överdos, men aldrig att han skulle få hjärtinfarkt och stora blödningar i hjärnan. Alla katastrofer jag tänkt ut har inte skett och jag skrev ibland upp vad jag tänkte, för att sedan konstatera att så var det inte. Nu är det andra katastroftankar och det är kommer min son nånsin att klara sig själv, kommer han att kunna gå, få tillbaka sitt språk osv. På dagarna och när jag är hos honom känns verkligheten hanterbar, men när jag vaknar på natten då känner jag skräck inför framtiden och så tänker jag på honom som kanske också känner denna skräck men inte kan förmedla den på något sätt. Fasansfulla liv.

Samtidigt om jag stannar i nuet och tittar tillbaka så vet jag inte om livet var bättre då. Självklart att han kunde gå och tala, men mådde han egentligen bättre. Idag förmedlar han mycket kärlek utan ord, han blir glad när han hittar nya ord, kan skratta åt sig själv när han inte kan uttala det han vill. Han är ofta glad trots allt och igår var han så lugn som jag mycket, mycket sällan sett honom. Så är det just nu, men tänker jag framåt så blir det fasansfulla liv. Trots allt så vill jag ju självklart att han ska klara sig själv, det är ju målet med föräldrarskapet. Tänk om man för en gång skull vågar tänka tanken att allt kanske blir mycket bättre än jag kan föreställa mig. Vad har jag att förlora på ett sånt tankesätt???

Dearself
sön, 2021-11-28 - 17:44

Vi kan bara kämpa på! Och du verkar ha förmåga att hitta det ljusa i det värsta. Så är det ju, att man bara får hitta olika sätt att hantera situationerna. I ert fall har ju delvis det " värsta hänt " redan och ni har en ny verklighet att förhålla er till och du måste hitta nya tankesätt. Du är stark!

Jag är just nu väldigt trött. Känner att mitt liv blir alltför påverkat. I 4 års tid har allt gått i en nedåtgående spiral. Jag har gått hos anhörigkurator och i perioder verkligen gjort allt enligt regelboken utan att nåt hjälpt. Konsekvens på konsekvens och allt bara fortsätter. Det enda som ger mig hopp är tanken på att han fortfarande vill fortsätta i behandling. Det är iallafall ett teckan på att han nånstans vill men inte har förmåga.
Han har vänner som lever helt utanför samhället, utan bostad, utan kontakt med vård och myndighet och där är iallafall inte han. Ett litet hopp men ändå ett hopp. Jag håller i jobb och gör sociala saker när jag orkar, så mycket mer kan jag inte göra. Ingen av mina vänner har nåt liknande i sitt liv.
Jag känner mig ledsen över att jag som person är så ledsen inombord och att jag därför inte kan vara den jag önskar i relation till mina andra 2 vuxna barn. Jag kan bara försöka och göra mitt bästa även där.
Tex inför jul nu. Skulle så gärna vilja ha en fridfull sådan med fokus på familj glädje och gemenskap. Är han ute och snurrar så kommer julen pågå men hans frånvaro kommer lägga sig som en blöt filt över mig .