Ingen anledning till att sluta

Profile picture for user Lucy2428

Hej

Jag sitter och läser inlägg och jag kan inte relatera till det jag läser, inte till de dagliga situationer ni beskriver. Allt är "bra" i mitt liv. Men jag insisterar ändå på att förstöra allt omkring mig.

När jag har kontakt med andra människor (i typ livsmedelsbutiker, när jag kör, o s v), blir jag så arg och negativ att jag inte kan tygla mig själv. Jag skriker på folk när jag logiskt sett vet att de inte har gjort något fel. Jag har inget som helst tålamod - inte för barn, inte för de äldre, inte för någon (förutom min familj). De har jag ändlöst tålamod med, trots att jag förmodligen inte borde ha det. När jag ser mig själv utifrån kan jag höra en röst som säger "Sluta! Sluta!" men jag kan inte. Jag känner bara hat, rädsla och ont med varje andetag. Jag har redan varit hos psyk (6 år) och fått alla möjliga tabletter (hjälpte inte!) och dessutom ECT.

Nu när jag har kommit upp i åldern har jag börjat förstå att jag förmodligen har haft ett odiagnoserat inlärningsproblem bl. a. Jag har haft minnesproblem sen jag var 2 år, och förmodligen har haft något problem med leptin, då jag har svårt att äta eller dricka mig mätt (också sen jag var 2 år). Det är som att kroppen inte reagerar på någonting.

Jag har börjat acceptera mitt "läge", men nu har jag också börjat inse att jag inte vill vara rasande hela tiden. Jag vill gå ner i vikt, jag vill uppskatta min man som han förtjänar. Jag vill inte måste dricka för att kunna göra mina sysslor eller för att vara med andra människor.

Allt det här låter löjligt när jag läser det. Men jag håller på att döda mig själv med alkohol. Jag har kartlagt mitt drickande (mer eller mindre) sen 2020, och det är inte bra; men hittills i år har jag haft flera nykter dagar än jag hade förra året, 80 (kontra 35).

Jag har möjligheten att nå över 100 i år. Det är mitt mål. Jag behöver sluta hata mig själv. Hur gör jag det?

Jag känner mig extremt rå när jag sparar det här.

Profile picture for user Kennie

Hej Lucy,
Tack för ditt ärliga inlägg. Du vill ha förändring i livet låter det som. Och det är viktigaste förutsättningen för att lyckas tror jag. Jag har tidigare haft problem med hetsigt humör, men upplever att jag är mycket lugnare nu. För mig är nyckeln min fysiska hälsa, om kroppen mår bra kan jag hantera mina känslor. Så för mig är ingen alkohol, äta nyttigt, sova tillräckligt och promenera mycket som gäller. Du verkar inte dricka dagligen. Men har du testat en längre nykter period? Jag upplever att det verkligen gör skillnad för den mentala balansen att inte tillföra onödiga gifter. Kan vara värt att testa kanske? Och angående att reta upp sig och bli arg i onödan, ibland tror jag vårt psyke ställer till med små scener för att vi ska få anledning att trösta oss själva med ett glas eller vad vi är beroende av. Min hemsnickrade teori, men jag såg det tydligt hos mig själv när jag slutade snusa. Lycka till med att hitta balans, tillvaron behöver inte vara ett krig...

Profile picture for user Lucy2428

Hej och tack för dina kommentarer. Det var mitt första inlägg och det känns bättre än jag kan beskriva att starta denna process. Det du säger om fysiska hälsa stämmer otroligt bra. Jag har bara så svårt att börja. Alltid har jag en ursäkt, trots att jag vet att jag mår bättre av det.

Jag vill ha en längre nykter period, men efter 9-10 dagar brukar det gå åt helvete och det följs av en period där jag dricker och sen försöker sluta igen. Jag har för tillfället slutat köpa sprit och när jag dricker är det vin och öl som gäller. Jag har övervägt om det är bättre att sluta tvärt eller att trappa ner, och jag tror att i mitt fall så måste jag trappa ner. Jag har gjort framsteg jämfört med förra året, men det går långsamt.

Är det någonting som har hjälpt dig att hålla en längre nykter period? För mig är det inte svårt att börja. Jag sover i några dagar och ställer om kroppen på det viset. Då hoppar jag över det svåraste suget. Men efter det, ja...

Det du säger om att psyket vill ställa till det känns så bekant. Visst vill det det. Min hjärna kräver kaos. Och som du säger, då har man en ursäkt att dricka, äta, osv. Jag tror tyvärr att mitt psyke gjorts sönder av familjemedlemmar m.m. för många, många år sen, men jag skyller inte på de längre. Det gjorde jag förut, men inte nu. Problemen som kvarstår är mina och endast mina.

"Tillvaron behöver inte vara ett krig..." Tack för det, för det är så det har känts under nästan hela mitt liv.

Tack för din hjälp i det här första steget. Allt gott.

Profile picture for user Rehacer

@Lucy2428 Godmorgon!
Nu har jag läst din tråd. 🤗 Jag har svarat i min tråd på ditt fina meddelande till mig!

Jag blir sällan så arg som du beskriver, kanske hade jag egentligen behövt det ibland. Ryta till och markera när saker inte är okej. Du kan få lite av mitt lugna och jag lite av ditt riv så hade det nog blivit bra. 😉
Blir du lugnare av A? Känns inte ilskan lika nära då? Är det lite som med lågt blodsocker kanske? För jag kan bli otroligt grinig när jag är hungrig! 😂
Att räkna antal nyktra dagar var fiffigt. Jag har stirrat mig blind på antal nyktra dagar i sträck.. det är ju dit jag strävar men faller ofta. Blir rätt ledsamt att börja om på dag ett ofta, som ett misslyckande varje gång. Å då ser jag inte alla de dagar jag haft utan bara de som blev fel.
Kämpa på Lucy! Följs gärna åt här.
Ha en fin dag! 🤗

Profile picture for user Lucy2428

@Rehacer Tack för dina fina ord. Ja, det blir svårt att måste börja om från steg ett, men jag ser inte det som ett misslyckande. För mig skulle misslyckande vara att sluta försöka. Jag tror att det som gör mig mest konfunderad är hur jag kan logiskt sett ha självinsyn men ändå inte göra det framsteg jag vill. Det känns nästan som att jag ser mig själv utifrån och inte kan nära mig själv.
Jag tror att det här med ilskan är nästan kodad i min DNA. Jag växte upp runt galna, våldsamma, skrikande människor. Även när jag vet att jag överreagerar kan jag oftast inte sätta band på mig själv. Jag kan vara mitt upp i att vara otrevlig, och medveten om att jag håller på så där, och kan bara inte stänga munnen. Det är nästan en fysisk omöjlighet. Men, men...
Du frågade om jag blir lugnare av A. Definitivt inte! Det gör saken bara tusentals gånger värre. Det är egentligen anledningen till att jag behöver sluta helt och hållet. Som nykter kan jag nästan inte tygla mig, och med alkohol i kroppen blir jag en sorts monster. Jag fattar dumma beslut och bete mig som en idiot. Det har inte hänt någonting som jag inte kan göra ogjord eller som att be om ursäkt inte kan läka. Men, men...
Ja, kanske om du och jag kunde dela lite lugn och riv vore det bra. Min man ar RAKA motsatsen till mig. Han är så lugn och sansad att jag blir tokig ibland. Men utan mig skulle han fortfarande bo hos sina föräldrar (och han är 46 år :)). Vi har varit gift i nästan 22 år och han har räddat mitt liv otaliga gånger. Det är också för hans skull att jag vill göra det här.
Har du hittat någonting som fungerar för dig? Träning? Mat? Jag är öppen till vad som helst för råd och tips.
Ha en trevlig helg. Allt gott! :)

Profile picture for user Rehacer

@Lucy2428 Har tyvärr inga bra tips alls.. önskar verkligen jag hade det. Det hade hjälpt mig mycket att ta till lite bra knep för att detta skulle bli en smidigare resa. 😖
Jag blir lätt lite deprimerad när jag inte dricker. Jag vill bara vara ensam och sova, isolerar mig lite. Så det är väl mitt ”tips”. 😂 Bli riktigt osocial, grotta ner dig i filmer & serier, ta långa skogspromenader och sov sjukt mycket.
Hoppas din helg har varit lugn och fin, imorgon är det måndag igen. 😬