av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Stigsdotter
sön, 2011-08-07 - 22:15

...sitter här och läser tråden och känner att jag vill ha en "gilla-knapp" att trycka på efter att ha läst ditt inlägg från 30 juli. Så insiktsfullt du skriver. Din text andas lite ensamhet fast ändå inte - du står stark där mitt i allt. Jag har funderat lite på det där, hur man ser på sina medmänniskor när man själv inte befinner sig mitt i drickandet, när man har alkoholen som en gemensam nämnare. Jag tänker att "oj, vad mycket vi kan prata om egentligen". Tänk alla djupa diskussioner om livets mening, små och stora saker, man kan ha. Nu skall jag läsa vidare i denna tråd, ville bara skriva av mig känslan jag fick av ditt inlägg i juli - så positivt.

Fenix
sön, 2011-08-07 - 22:56

Hej Berra, har sett att du ibland dricker alkoholfritt öl. Jag ska ha en stor fest nu när jag fyller 60, den sista för min del när jag ska dricka alkohol har jag beslutat. Vad jag undrar är hur du klarar att dricka alkoholfritt, har köpt hem en flaska Clausthaler från Coop för att testa, och den var riktigt god när den var kall. Men jag kollade och den hade ändå 0,45 procent alkohol. Jag vill dels erbjuda helt alkoholfritt på min fest, men vill också veta om du haft bekymmer med att suget kommer om du dricker sådan öl med nästan ingen men dock en smula alkohol i sig.
mvh

/Fenix

Berra
mån, 2011-08-08 - 00:05

Min öl är 0,5%, men jag kallar den noll-öl...
Tror nog inte att finns något som smakar öl som är helt noll...
Men det händer inget i stort sett, an måste dricka nio(9) stycken för att det ska motsvara en starköl, och så många orkar jag knappast dricka, ens på en kväll numera.
När magen är full så är den det, men inte hjärnan tack och lov...

Mina favoriter är Carlsberg och Jever, men som du skriver iskalla, ett måste...

/Berra

Fenix
mån, 2011-08-08 - 00:33

tack för svar, ser att du är inloggad. Jag sitter här och är så taggad att äntligen sätta stopp, rädd och hoppfull. Hur kände du den dan du satte stopp?
/Fenix

Berra
mån, 2011-08-08 - 09:41

Jag satte nog aldrig ett "stopp" utan mer ett "uppehåll" i mitt sinne...
Tron över att någongång, någonstans få komma tillbaka till drickandets förlovande land, det trodde jag på...då!

Men när fördelarna växte fram så ville jag inte tillbaka, inte just då...
Sedan kom deppigheten och då kunde jag inte mixa piller och drickat, en jättebra "orsak" till att inte dricka...

Just nu så känns det bara så förbannat förljuget att någonsin dricka alkoholen igen, för mig...
Är inte ett dugg motiverad, eller ser inga några fördelar med att dricka alkoholen...

Jag lever ett mer "ärligt" liv med mig själv, det är inte roligare, men betydligt lugnare utan peak'ar eller dipp'ar...
Ser idag väldigt många olika orsaker till varför jag drack, lever ett stressfullt liv, och jag har mina sårbara punkter, jobbet bl.a.

Men det är också jätteintressant att se mig själv i min nya roll, jag "förstår" nu vilka triggerpunkter jag har i livet som utsätter mig för drickandet...
En livsvandring inom mig själv, det är jättespännande...

Kanske har jag blivit en gammal tjurig gubbe???
Men jag tillåter inte andra sätta sig på mig utan att fräsa ifrån...
Ligger kattan på stolen så sätter du dig inte ostraffad på henne, det kommer att göra ont länge med klor tänder och rivsår i häcken!

Men det är mitt sätt att bevaka mitt liv, och mina gränser...
Jag är inte dumsnäll längre, utan håller på mina gränssättningar för mitt egna välmående stenhårt...

Och JA, jag är en stor egoist, jag tänker bara på mig själv..
Det är så förbannat skönt, jag är inte ens medberonde till mig själv längre...

Allt som tynger mig har jag kontroll på, ingen självpåtagen ångest eller skuldkänsla...
Man blir starkare av det i längden, jag vet var jag står, vad jag har sagt och gjort...

Jag har blivit lite nöjdare med livet och alla dess krumsprång...
Ser mig i spegeln och mina förhoppningar som den stora hjärtekrossaren och Mr World i kroppsbyggare har spolierats,
den största bicepsen jag har, har halkat ner till runt midjan och heter prippsmuskeln...

Det vackra är det nog bara de blinda som ser först, för man blir så bländad av ett utseende...
Det vackra sitter inom människan, inte på utsidan...

Men det tar nog ett halvt liv att få upptäcka det, precis som med alkoholen...

Allt det vi tilldelar alkoholen som det positiva, finns ju redan inom oss, öppenheten, charmen, pratvilligheten, avslappningen osv...
Den bara förstärken den, så egentligen behöver vi den inte...

/Berra

Berra
ons, 2011-08-10 - 09:32

..och jag känner mig lite disorienterad på forumet...
Det ser inte ut som förr, och den där igenkänningskänslan är borta...
Ni vet där man bara med ett getöga snabbt kan flukta av sidan för att reka av om det har hänt något...
Jag har ju skrivit att förändringar är bra, men gillar inte när någon möblerar om vardagsrummet hemma,
samma med forumet...
Jag är en vanemänniska... ja, och finner stor del av min trygghet att veta hur det brukar vara...

På hemmafronten är det lugnt, båda kidzen är utomlands på "egen hand", och vi som föräldrar får helt enkelt lära oss att släppa navelsträngen...
Men så har vi inte ett sommarlov heller..
Utan är förvärvsarbetande föräldrar, inne på vår andra vecka efter vår ledighet...

Båda vantrivs vi på våra arbetsplatser, vi reagerar starkt på individer som tar en sådan enorm plats, det märktes förra veckan då det var lugnare...
Men nu...dårhuset är igång igen...
Man märker direkt när vissa kommer tillbaka ifrån ledigheten, då stiger laddningen i luften direkt.
Det ska anpassas i klungorna mellan vi och ni, och reviren skall genast pinkas in, "småpåvarna" är absolut värst, de som står chefen närmast...
Låtsasauktoriteter som bara förstör gemenskapen...
Vilken sandlåda det är ibland på våra arbetsplatser,
den energin som slösas bort på en massa skit...

och här går jag och lullar runt i min egna euforiska inre landskap, jag beblandar mig inte med dessa upprorsmakare, ju mer de söker kontakt, desto mer kniper jag och anser att detta understår min egenkänsla, och de blir som frågetecken i sin uppsyn.

Jag distanserar mig ifrån problemen, och ser till där jag har kontrollen, där mår JAG bra..
Jag har bara ett liv, och jag ska inte låta andra förstöra det, precis som alkoholen heller inte får göra det...

/Berra

vana
ons, 2011-08-10 - 12:35

verkligen en konfliktartad relation till jobb/arbetskamrater..........

Kvinna-mamma46
tors, 2011-08-11 - 07:04

Kalle va småsur, fel på jobbet, fel på arbetskamraterna, fel på kaffet, fel på allt. Chefen sa:
- Gör mig en tjänst! Ta ledigt resten av dagen, åk hem & dra över frugan.
Nästa dag kom Kalle skinande som en sol & var på ett underbart humör.
- Hur gick det?
- Det var kanon! Hon var helt vild! Vi älskade hela eftermiddagen.
- Jag sa ju att du skulle må bättre!
- Ja, tack! Å vilket trevligt hus ni bor i förresten.......

Berra
tors, 2011-08-11 - 09:54

Japp, det där behövde jag, ibland ser man inte skogen för alla träden...
Det är allt för lätt att gräva ner sig i sitt arbete och tappa arbetsglädjen...

Och jag är en känslig person som känner vibbarna mellan olika yrkeskategorier...
Folk runtomkring mig mår absolut inte bra, vi har haft en elände de senaste 10 åren, och nu när det går lite bättre så hänger ändå ränderna kvar i människorna.
På mitt jobb har man en differensierad lön och och inget kollektivavtal, vilket leder till att spänningarna ökar mellan varandra (nu säger jag inte att det enbart beror på detta, men är starkt bidragande orsak..).

Så istället se sig som en grupp med gemensamma mål så är det en inbördes tävlan mellan kollegorna, man slickar uppåt och sparkar nedåt/sidan...
Man bildar "klubb" med chefen och snackar skit om sina kollegor, det avspeglar sig i en fetare lön, själva gör de inget annat än rapporterar om sina kollegor...
Så ena halvan jobbar, den andra skapar intriger och talar om vart skåpet ska stå, för så har chefen sagt, eller kommer att säga så när jag har pratat med honom.
Och om de enbart kunde vara elaka hela tiden så skulle det vara mycket enklare, då kunde jag "hata" dem hela dygnet runt...
Men de är de inte, lite bipolära och ena dagen är de som trånsjuka marskatter och söker ens uppmärksamhet och existensberättigande,
och faller man för detta så har man ju avslöjat vad man egentligen tycker, och några dagar så vet alla vad jag hade sagt i förtrtoende...
Så jag vet inte vad jag tycker sämst om, de som alltid är taskiga, eller de som bara är det ibland...

Och den jag anförtrodde mig mest till har bytt sida och är inte alls den jag tidigare hyste allra största respekt för...
Så jo...jag har tappat min tillförlitlighet till det som kallas "vänner" inom min arbetsplats, och jag känner mig ganska så ensam..
Den enda jag litar på är mig själv, och varje gång jag öppnar käften så måste jag noga avväga vad jag säger, så att det inte slår tillbaka mot mig.
Och den enda jag bryr mig om, är mig själv...
Själv , själv , själv , inte undra på att jag känner mig som ett enda stort ego, och det slår lite tillbaka på min egna tid...

Tillståndet att ständigt vara på sin vakt, och veta att några dömer mig för vad jag än gör, tär på ens krafter rent psykiskt...
Och orken att orka leva ett eget privat liv är mycket mindre, det undergräver mitt psyke..

Ändå känner jag mig stark, ensam är stark, eller?, som orkar stå emot all jävelskap...

Och mitt uppe i hela skiten, så tar jag bort trösten, återhämtningen, lugnet med att dricka min alkohol...
Blir det inte dubbelt så jävligt då????

/Berra

mr_pianoman
tors, 2011-08-11 - 10:07

Vi har också haft en stökig situation på jobbet senaste månaderna. Har varit längre, men eskalerat sista tiden. Och flera av mina arbetskamrater har sagt till mig.
"det är otroligt att du som har kämpat så med dig själv är den starka mitt i detta"
Det känns bra. Men det är sinnesrobönen som hjälpt mig. Det jag inte kan förändra lägger jag heller ingen kraft på. Klart att jag påverkas och som du säger "känner av vibbarna" Men det stannar där.
Jag ältar inte hemma eller ligger sömnlös.
Nu verkar det som vi har kommit till en lösning dessutom, så jag ser fram emot att börja jobba efter semestern.

NejTack
tors, 2011-08-11 - 11:50

Måste bara få berätta!

För många år sedan jobbade jag på nummerupplysningen...
95% kärringar, förstår du vilka pakter, grupperingar, och skitsnack det var om allt och alla det var!?

Herregud!
Vilket hönshus! ;-)

Gjorde sedemera slut med det jobbet, och började jobba på en mer eller mindre mansdominerad arbetsplats.
Och tro det eller ej, killarna var inte ett dugg bättre!

Nästan värre!
Det var en dunk i ryggen på morgonen och tjena polarn... men sedan tisslades det bakom ryggen på den som inte var närvarande för tillfället.

Min lärdom av detta är:
Den som snackar skit om andra i din närvaro, snackar skit om dig i din frånvaro.

Och det är nog bara att acceptera... dom flesta människor omkring en är såhär.

Om man tänker efter... och inte räknar arbetskamrater, grannar, bekanta och polare, så har jag upptäckt att det finns ungefär en handfull människor i ens omgivning som faktiskt är "reko"...

Dålig självkänsla, gör att man måste snacka skit, skvallra, och helst sätta en "kniv i ryggen" på någon annan så alla misstankar om deras egna dåliga sidor och självkänsla kamofleras...
En slags omedveten rivalitet... äta eller ätas konceptet....

Det är nog min tröst att åtminstone tro att det är så. Eftersom jag själv inte är en backstabber, utan helst håller mig utanför smaskiga diskutioner om andra.

Lycka till Berra!
Jag följer dina inlägg med glädje!
Kram N.T

Kvinna-mamma46
tors, 2011-08-11 - 15:05

ja inte är det lätt inte. Vi tvingas ju umgås med människor vi inte valt själva hela dagarna. Och är man "snäll" och känslig så är det ganska förfärligt att bli överkörd, få pikar och baktal slängda efter sig av "lill-cheferna". Förr svalde jag och grät sedan en skätt. Nu biter jag tillbaka och står på mig. Eller nonchalerar det. De som måste trycka ner andra hela tiden har ju ett problem.... Ibland är de inte ens medvetna om sitt sätt.

Sinnesrobönen är perfekt som piano-mannen säger. Och jag med mitt evolutionära synsätt och med djuren som mall för olika beteende tror det är oundvikligt att människor slåss för sina platser inom hierkin. Se på djur i flock. Det pågår ett spel heeeela tiden för att hålla ordningen. När någon kommer ny eller "växer till sig" så blir det oordning och riktiga konflikter i stället för de små signaler de använder annars. Eller om de är hungriga, eller har för lite utrymme att röra sig på. Kanse något för chefer att börja forska i? Miljön, ledarskapet och tydligheten är nog a och o. Och en viss acceptance.

Fast jag vet inte, vi människor ska ju alltid klydda till allting, våra hjärnor har så mkt associationsförmågor och plats för olika teorier... och sen när vi tycker det är för jobbigt så dövar vi med alkohol .. Himla smart eller hur??? :)

Jag är rädd om mitt välbefinnande nu för tiden och har accepterat att även om jag har talanger och skulle kunnat klättra så har jag varken tillräckligt med lust, vilja eller ork. Så jag tar en dag i taget och försöker göra mitt bästa med det som finns just då. Släppa det när jag kommer hem. Och ägna fritiden till det som jag älskar och har hur mkt tid och lust till som helst, mina djur och naturen. Och läsa böcker, och sova, och.......

Jag är fortfarande dålig på att leva och låta leva och är ofta den som tröstar och pratar med nyanställda på jobbet som mår dåligt. Det tär lite för jag blir ledsen för deras skull. Men egentligen är det en bra egenskap så jag försöker vara uppmuntrande och ett stöd och sen släppa det.

Nu i det här nyktra livet är livet faktiskt så väldigt intressant och man är f---n så mkt starkare inombords nu.

Kram

Berra
tors, 2011-08-11 - 15:48

Det där kändes skönt att veta att man inte är lixom ensam, jag tror/trodde mer och mer att det är/var jag som höll på att bli nojjig.
Någon sorts förföljesemani ,eller nå't...

Jag vet att jag är duktig i mitt ämbete, min roll är odiskutabel, och jag har rent mjöl i påsen...
tja bortsett från att tittar/skriver här på forumet på arbetstid, men det känner jag inget som helst ågren för..
Med tanke på hur det "porrsurfas" både på Hemnet, Aftonbladet och Blocket för de andra anställda, bara för att nämna några..

Vet hur man berömmer sig i grupp som "vi" när något bra har skett, trots att det bara är en person som gjort jobbet...
och tvärsom när något har gått fel, då är det alltid personligt, det var "han" som gjorde felet...
Och de som utmärker sig är alltid de som springer till chefen och berättar först...
Först att ta åt sig av berömmet och få utlämna glada rapporter, samt först att tala om att han/hon inte hade något med felet som skedde att göra..

Jag ser det andra inte ser, och det är så förbaskat uppenbart att jag nästan äcklas av det...
Människor av egen dignitet och värdighet underkastar de mest anti-solidariska förutmjukelserna...

Att alla ställer upp för varandra och lyssnar och är goda vänner är inget man begagnar sig av idag,
var och en står sig själv närmast. och tjänar jag ingenting på det, så får det vara...
Chefen makten och härligheten...

Jag håller mig borta från allt sådant, jag antar att en vacker dag så kommer jag få payback på att jag höll mig neutral..
Jag sköter mitt jobb med den äran, och kan de inte se detta så måtte de vara blinda, eller vänder blicken bortåt...
Jag vill bara bli sedd och hörd, och jag har inga undertoner i det jag säger, och vara en länk i hela kedjan...
Det ska inte finnas ett självutnämnt A-lag och inget åsidosatt B-lag, alla människor är lika värda...

Alla är vi lika men samtidigt olika, och likafullt respekterbara och accepterbara, för den vi är...
Alla har vi någon livserfarenhet att kunna berätta, om någon vill lyssna...
Och de döva är de enda som inte kan höra oss, hos alla de andra så är det viljan att få någon annan att leva ut...
Och man kan inte tvinga någon att höra någon annan...

På en arbetsplats har man sina egna regler...

Jag har bara en....idag ska jag oavsett vad som än händer....inte dricka något med alkohol i...

I min kropp är det jag som bestämmer, och jag kan inte styra allt som händer runtomkring den..

/Berra

Berra
fre, 2011-08-12 - 09:59

Och det "pirrar" så där lite i kroppen, äntligen min egna tid..
Så är det varje helg, den är lite stökigt planerad med lite kalas och party party...

Vi ska ha massor av gäster, och frugan har fått tagit HELA biten med att införskaffa alkoholhaltiga drycker på bordet...
Nu märks det på henne att hon tycker det är "besvärligt" med att handla stort på bolaget, inte bara mängden, utan även det dära ni vet...
Blickarna, och vad ska de tro, storkonsument???, och dyrt är det också...

Nackdelen med att köpa de lite finare sorterna är att att folk dricker så förbaskat mycket mer,
man släpar hem tjeckisk öl i små flaskor istället för på burk (ja det finns exakt samma märke..) och det är en stor skillnad...
Man vet att folk dricker med en förväntad smak, själva åsynen av drickat sätter sina spår...
Nytt för i år verkar också rose' vara, har verkligen fått sig en skjuss, alla dricker det,
även de som tidigare har stordissat rose't, smakar varken det ena eller det andra..
Det går mode i drickandet, och man lyssnar på vad andra dricker eller rekommenderar...
Det behöver inte jag, tra la la laaa, tycker att det är såå befriande...

Visst det kunde vara kul att stå där och gunga på glaset och tycka en massa om drycken och känna gemenskap,
det är ingen som gör det med läsken...tyvärr..

Men det viktigaste är att fortsätta lägga allt fokus på....mig själv...
Det finns inget viktigare än att fortsätta hålla koll på mig själv, jag måste fortsätta må bra,
och då undanskuffar jag alla problemen, eller vägrar se dem...

Det sitter en liten maskinist och drar i alla spakarna inuti skallen, tittar ut genom ögongloberna och styr hela ekipaget...
Det är han som bestämmer vilka drag jag ska göra, och det är hos han allt förnuft ligger, och tilliten...
I kroppen finns det impuls-styrningar han måste korrigera och kompensera för...
Men fyller man kroppen med alkohol, så lämnar han sitt uppdrag tills det har slutat stinka på arbetsplatsen,
under tiden har kroppen gått herrelös och bärsärk...
När han återkommer så svär han högt så det ekar i hjärnbarken, och det är nog det vi hör som bakfylleångesten,
blomkrukorna har ramlat omkull, tavlorna hänger snett inne på hans arbetsrum...
Klart att han blir förbannad, vår lille maskinist...

Så mucka inte med maskinisten...

Berra, full!....av fantasi

vana
fre, 2011-08-12 - 12:27

Innan ledighet.
Jag älskar åxå min egna tid,men utan jobb skulle det inte kännas så befriande att vara ledig.
Just nu har jag det så bra,Jobbar halvtid stämplar akassa halvtid o får en liten slant däremellan från fackets inkomstförsäkring.
Eftersom jag hade stor årsinkomst förra året får jag som belöning en bra ersättning......6-7 månader framåt.
Denna tiden kommer nog ej tillbaka...föressten vilken dåtid eller vilket nu kommer tillbaka???:)
Ah men ha en trevlig fest i alla fall.
Själv ska jag kolla en matta via blocket,gå o se Superjam på Parkteatern på lördag när jag är ledig.

Berra
sön, 2011-08-14 - 03:00

Ingen ko på isen, ingen blev full trots massor av dricka, vilket socialiserat drickande våra gäster har numera...
Eller...så börjar vi bara bli gamla...
Ni vet det där med att det finns en morgondag också, det fanns det aldrig när man var ung, vaddå sluta tidigt för att man måste jobba imorgon, existerade aldrig!
Sista gästerna iväg runt 01, vi är jämnt så duktiga att vi rensar av det mesta till 90%, vi vill inte vakna till en svinstia dagen efter...
Bord och stolar ihoplockade, dukarna avtorkade, flaskorna i returkassen...
Det som återstår är kön till diskmaskinen som gått i ett under dagen/kvällen, och lite dammsugning..
Vi delade upp det i eftermiddagsfika, och kvällsparty, så fick vi mera tid med gästerna, istället för stora orkaninvasionen...

Känner jag mig nöjd?, ja mycket...
Vi fick god kontakt med alla gästerna, hann prata en massa, och inte bara springa till köket med disk och plocka upp en massa bullar&kakor...
Det är fel om man som värd och värdinna bjuder till kalas, och så hinner man inte med att vara med sina gäster, stenhård planering alltså..

Känner mig stark i min nya alkoholfria roll, nu kan jag t.om skämta om det, och ingen tar sitt drickande i försvar, eller rannsakar sig..
Vi blir alla trygga i min alkoholroll, det känns fint...
Jag var tidigare den "avvikande", lite ungefär som en bög, fick ta stormen med andras reaktioner, nu har det lagt sig och alla har accepterat min avvikande sida..
Jag är den som inte är som de andra, jag är den som inte dricker alkoholen...
Jag är lika jungfruelig som den som aldrig har börjat dricka, men med erfarenheten av hur det är att dricka, och har gjort en avvägning, ett beslut..

Jag är den som avviker, för att jag inte dricker vuxendricka?
När man nu är vuxen, och borde vara så mycket smartare i sina vägval, varför fortsätter man att dricka grejor som smakar skit, och skapar skit?
Är det vuxet?

Skulle man banka fingrarna med en hammare bara för att alla andra vuxna gör det, det är en social grej?
Och dagen efter beklaga sig hur jävla ont man inte har i sina fingrar?, bara för att i grupp sedan banka fingrar till nästa helg...
-Vad gör du?
-Nä jag sitter här och småbankar lite..
-Men nu igen?, bankade du inte förra helgen också...
-Jo men jag bankar bara med ölsläggan, det blir inga stora blåmärken då...
-Men då bankar du desto flera gånger istället då?
-Jo det kan väl hända, men jag bankar inte mer än att jag kan knyta handen i morgon..
osv osv...

Liknelsen kanske inte är glasklar, men ändå...
Fantasin är det inget fel på, och knoppen är glasklar, lite trött ...kanske...
Tiden närmar sig tre, och jag skäms inte ett dugg för den här kvällen/natten...
Kroppen är trött för att den...är trött, inget annat...

Berra har haft en kanonlördag och varit festvärd, och blev inte fullast, inte full, ínte ens påverkad, och han har greppet om livet...
Och har börjat hajja lite av vad livet gick ut på, innan han började dricka alkoholen...

Det finns saker som är viktigare än alkoholen, men som jag hade glömt bort...
Man vet inte vad som är upp eller ned förräns dimman har lagt sig, och man kan börja skymta horisonten, sen sätter man ned fötterna....

/Berra

Berra
tis, 2011-08-16 - 12:04

..där musiken betyder mycket för mig...

En källa till mental tillfredställelse, och när musiken går in får inte problematiken plats samtidigt,
det blir en avkoppling som där jag kommer i en mycket mer anti-disharmoni i...

Gammal syntare som jag är, så gillar jag bäst "pling-plong" musik som är ett utdöende musikart...
Men det finns fortfarande kvar lite glad bög-pop såsom Erasure, vilka jag lyssnar som mest på..
Men även de har blivit lite äldre och det har färgat deras musik hårt..

Inte lika fartig längre, men fortfarande likväl värda att sluta ögonen till och vandra iväg med tankarna...
Och jag spelar om dom och om dem igen, kan aldrig få nog, precis som med alkoholen verkar det som...

Kanske är ni likadana som mig, har ett behov av ett beroende, vad det än är...

http://youtu.be/aD39X_GLusE

http://youtu.be/aJjPdiw3ne8

/Berra

mulletant
ons, 2011-08-17 - 05:18

boken om din resa mot och i nykterhet ser jag framför mig seriehäftet "Familjeliv, teckande stunder i vardag och fest." Eller fest och vardag kanske....Idag är det onsdag redan... tiden går fort när man har roligt:) Ha det bäst! / mt