av Idunex.

Idunex.
fre, 2021-12-24 - 05:04

Hej. Jag har dejtat min kille i lite mer än 5 månader nu. Igår ringde han och berätta att han självmant spytt (gammal bulimi) han lät konstig så jag frågade om han druckit han svara inte men jag påpekade att jag hörde det ändå. Idag var det samma visa, sa att han mådde illa kände sig tjock och ful. Jag ringde upp och han lät ännu värre än igår, jag ställde han mot väggen och frågade igen om han druckit hans svar "Ja! Har fått ett återfall. Druckit i 2 veckor. Förlåt att jag inte sagt något, snälla förlåt mig.. säg någonting?! ." Jag sa att jag inte kan säga något just nu för jag måste få landa i alla känslor, tankar och att han ljugit om detta och inte sökt min eller någons hjälp innan det blev såhär illa igen. Frågade också om han trodde att drickandet triggar igång allt annat jobbigt såsom bulimin, ångest = ännu mer drickande. Han höll själv med om det, jag avslutade samtalet med att jag uppskattade att han är ärlig.

Lite bakgrund. Jag har själv haft alkoholproblem/varit alkohokist, dricker inte längre då det är som min kropp ser det som gift, kommit så långt, det är inte värt det. Nästan alltid levt i destruktiva relationer, alltid varit något beroende med i bilden. Jag skäms för att det känns som jag drar till mig det. Men jag vet inte hur eller varför. Jag fick min NPF-diagnos för 2 veckor sen, det har förklarat mycket, jag går i psykoterapi har mått och mår extremt dåligt länge. Gör allt jag kan för att må bra i mig själv och hitta vem jag är. Är på god väg äntligen efter alla år av slit. Träffade honom i sommras. Klickade från första stund, kärlek. Han stöttar mig så i all min misär för det mesta, är förstående, omtänksam, rolig, fin. Men vi har trots våran korta tid haft hetsiga diskussioner och bråk, speciellt när han varit påverkad. Jag trodde han var "den" för mig. Vi pratade om alkohol i början, han sa att han avskyr när andra styr vad han ska göra, att han inte har problem, att jag ska lita på honom, han dricker ju inte så mycket, han blir inte påverkad, han sköter ju sitt jobb. Han dricker mest när han är själv eller jag och hans son inte är där eftersom vi inte bor tillsammans. Men många gånger det senaste dricker han även fast jag eller sonen är hemma. Det är som att han inte har ro att bara vara hemma med oss en kväll utan att dricka, ljuger om hur mycket, säger att han inte är påverkad trots att jag märker det, jag blir orolig och får ångest när han är full. Blir ofta konstiga diskussioner och när han druckit för mycket vin blir han jättekänslig och gråter ibland o säger hur mycket han tycker om mig, hur jag hjälpt han, hur mycket mindre han dricker nu. Han höll upp helt i 6 veckor, det tror jag på. Mådde super, gymma, umgicks med mig o hans son, kompisar, mådde bra.
Nu är han i en svacka igen och har ju rakt ut erkänt. Jag är så himla besviken att han ljugit o inte kännt att han kan prata med mig. Att han såfort vi pratat om det ska skydda både sig själv och sitt drickande, säger att han inte bryr sig om att han dricker men att han bryr sig om att det är dyrt?
Han har redan sagt att han älskar mig, jag har inte sagt det tillbaka. Är så skadad av allt gammalt, vill ta det i min takt. Nu är jag ännu mer osäker, rädd, känner mig ensam och maktlös. Vet att jag inte kan ställa ett ultimatum att han ska sluta helt men just nu är det de jag vill.. annars vet jag inte om jag vill vara kvar. Jag vet inte vem jag ska prata med eller hur jag ska hantera allt det här eller om det ens är värt det. Är nog mest så himla besviken och orolig. Alla samtal vi haft om detta, allt han lovat, att jag inte ska oroa mig. Ändå smyger han med det. Jag vill inte leva ett liv där jag ska vara rädd för framtiden, men jag är så himla kär, han är så fin och perfekt när han inte dricker. Jag ville verkligen att nu skulle vara min tur, våran tur! Men vill inte bygga ett liv och kanske en familj ihop med någon om han inte själv kan inse sin problematik, sluta skylla ifrån sig, ljuga och göra något åt det istället, inte bara i 6 veckor.

Finns det någon man kan prata med?
Är någon/har någon varit i en liknande situation?
Ska jag stanna och ge honom fler chanser? Kan han bli bra? Ska jag lämna och behålla den lilla hälsa jag byggt upp? Hur bemöter jag honom? Vad finns det för hjälp att få som jag kanske kan stötta honom i och till om han vill?

Är rädd för att han ska gå sönder om jag lämnar (det är hans svar till varför han inte sagt något, att han är rädd för att jag ska lämna) och det är ju inte det jag vill egentligen men är så himla mån om det lilla jag, jag byggt upp.
Gud, hela huvudet bara snurrar. Vet att han kommer ringa imorgon, be om ursäkt flera gånger. Vilja prata men jag vill inte prata. Vill bara stoppa huvudet i sanden en stund. Få tänka själv, prata med någon som kanske vet mer än mig. Gjorde ett armband i julklapp där jag gravera in att jag älskar honom, hade precis börjat känna det, lita på honom, tro på oss. Vill inte ge han det nu. Vet verkligen inte vad jag ska göra. Är jag dum och helt ute och cyklar här?
Svårt att få med allt i text, tror mest jag behövde ventilera och hoppas verkligen någon har solskenshistorier där det löst sig!

Principita
lör, 2021-12-25 - 15:24

Skrev detta idag i svar till någon annan:

Så svårt att hålla sig bort från den man älskar. Men faktum är att när han dricker vet jag inte vem han är. Den är inte den jag älskar. Personen som dricker misshandlar mig emotionell, anklagar mig för att han dricker, bortse från sitt ansvar och lägger det på livet, på mig, på vädret, på julen. Så låg.
Tog tid för mig att våga använda ordet… ”alkoholist”. Hur kan den här underbara mannen jag älskar vara ”alkoholist”?! Hur kunde jag inte se det hela? Hur kunde jag vara så korkad? Jag har alltid identifiera mig själv med att vara ”smart”, stora delar av min identitet bygger på att jag är väldig smart… ändå, såg jag inte det som var så uppenbar.
Genom att försöka finnas till gick jag tillbaka till delar av mig själv jag hade lämnat bakåt. Känner mig förödmjukat, förminskad. Det är som att han väljer en annan som inte är jag, gång på gång. Han ljuger, han sviker, han luras… när blev jag en människa som behöver stöd för andra som älskar någon som är alkoholist? Jag… jag som är stark, en sann överlevare, som tagit mig genom helvete för att vara den jag är… det är som om även jag har blivit en annan person för att han är alkoholist.
Att vara från honom är helt tvärsemot det jag anser att kärlek ska vara… men jag känner hur han drar mig ner… och jag som är så stark, en sann överlevare… jag kan inte hamna i en depression igen, hamna i mina destruktiva beteende som jag jobbar så hårt varje dag för att inte låta ta över. Då blir det en situation där det är antigen han eller jag. Men jag gör med min kärlek för honom? Jag antar att jag behöver omplacera den i en hobby eller något 🥲. Känner mig lika patetisk som den person han är när han dricker..

—-

Jag vet att han är värt allt… han vet inte det. Han ser inte sig själv som jag ser honom. Det du skriver är i princip som det är för mig.
Jag är själv återhämtad från ätstörningar, har mina OCDs och depression under kontroll. För det, kallar han mig ”little miss perfect” och säger att jag får honom och mp dålig och därmed dricka… så låg.
Jag bara känner just nu att jag inte är en lax… kan inte simma mot strömmen hela vägen. Jag trodde också att det var han och jag… och han har lyckats lura mig i nästan 1,5 år. Jag insåg inte att han var alkoholist.

Principita
lör, 2021-12-25 - 15:24

Skrev detta idag i svar till någon annan:

Så svårt att hålla sig bort från den man älskar. Men faktum är att när han dricker vet jag inte vem han är. Den är inte den jag älskar. Personen som dricker misshandlar mig emotionell, anklagar mig för att han dricker, bortse från sitt ansvar och lägger det på livet, på mig, på vädret, på julen. Så låg.
Tog tid för mig att våga använda ordet… ”alkoholist”. Hur kan den här underbara mannen jag älskar vara ”alkoholist”?! Hur kunde jag inte se det hela? Hur kunde jag vara så korkad? Jag har alltid identifiera mig själv med att vara ”smart”, stora delar av min identitet bygger på att jag är väldig smart… ändå, såg jag inte det som var så uppenbar.
Genom att försöka finnas till gick jag tillbaka till delar av mig själv jag hade lämnat bakåt. Känner mig förödmjukat, förminskad. Det är som att han väljer en annan som inte är jag, gång på gång. Han ljuger, han sviker, han luras… när blev jag en människa som behöver stöd för andra som älskar någon som är alkoholist? Jag… jag som är stark, en sann överlevare, som tagit mig genom helvete för att vara den jag är… det är som om även jag har blivit en annan person för att han är alkoholist.
Att vara från honom är helt tvärsemot det jag anser att kärlek ska vara… men jag känner hur han drar mig ner… och jag som är så stark, en sann överlevare… jag kan inte hamna i en depression igen, hamna i mina destruktiva beteende som jag jobbar så hårt varje dag för att inte låta ta över. Då blir det en situation där det är antigen han eller jag. Men jag gör med min kärlek för honom? Jag antar att jag behöver omplacera den i en hobby eller något 🥲. Känner mig lika patetisk som den person han är när han dricker..

—-

Jag vet att han är värt allt… han vet inte det. Han ser inte sig själv som jag ser honom. Det du skriver är i princip som det är för mig.
Jag är själv återhämtad från ätstörningar, har mina OCDs och depression under kontroll. För det, kallar han mig ”little miss perfect” och säger att jag får honom och mp dålig och därmed dricka… så låg.
Jag bara känner just nu att jag inte är en lax… kan inte simma mot strömmen hela vägen. Jag trodde också att det var han och jag… och han har lyckats lura mig i nästan 1,5 år. Jag insåg inte att han var alkoholist.

Åsa M
lör, 2021-12-25 - 16:22

@Idunex för min del var det inget som hjälpte när jag förstod att mannen jag älskade var alkoholist sedan länge. Han ville inte söka hjälp. För honom går det rakt utför nu. Han har varit tvångsintagen och har förlorat sitt jobb.

Jag valde att fokusera på mig, min hälsa och mitt liv och jag har inte ångrat det. Du måste göra vad som är bäst för dig.

007?
sön, 2021-12-26 - 22:25

Från ett medberoendeperspektiv tror jag gränser är viktiga. Om du vill leva med honom är det ju tydligt att det är som nykter. Ställ då det kravet och sudda inte ut det bara för du är rädd för om det innebär slutet. Ett vidare missbruk innebär ju ett långsamt och plågsamt slut. Se därför sanningen i vitögat nu.

Jag skulle säga sätt er ner och kom fram till vilka gränser som gäller för just er. Du har ju erfarenhet av missbruk så du vet ju vad det innebär att bryta ett missbruk. Då är det säkert enklare att ställa realistiska krav med.

Någonstans handlar det ju inte om att du ska viga ditt liv åt att hjälpa någon annan och åsidosätta dig själv. Ni ska ju bygga en sund varaktig relation där båda mår bra. Det är ju målet.

EsterHanna
ons, 2021-12-29 - 08:19

Jag försökte allt. Och då menar jag verkligen allt. Han valde ändå flaskan tillslut och då stängde jag dörren. Han lever rövare med mig nu, vill inte inse, klandrar mig men jag går aldrig tillbaka. Hade han inte druckit hade jag verkligen älskat att leva och vara gift med honom.
Jag har ett liv. Jag vill inte lägga en enda dag till på honom.
Han har ingen. Inte en enda person som finns vid hans sida. Var det mitt ansvar? Han tycker det. Jag släppte allt men fy vad svårt det var och är. Snudd på omöjligt för mig. Men nu är det gjort.