Hej Alla!
Varit på forumet i flera år under olika "nick". Glömmer inloggningen och får skapa nytt. Längs var jag nog här som Zorro. Zorro var ett väl valt namn för jag ville inte visa eller erkänna mina problem för någon.
Jag är alkolist.... Ölakis. Dricker bara öl, men stora mängder av starköl 7,5. Är nu uppe i 3 flak på en vecka.
För ett halvår sedan fick jag diagnosen diabetes. Jag har gått obehandlad i flera år och även fått problem med neuropati i fötterna pga detta. Helt kort innebär detta nervsmärtor (tandvärk) i fötterna.
Av förklarliga skäl får man inte ner mitt blodsocker.
Hamnat i ett läge där jag inte längre har något val annat än att sluta.
Tidigare har jag aldrig velat, eller vågat söka hjälp. I samband med alla kontakter med vården har jag dock valt att vara öppen med detta. Kommer att kontakta beroendeenhet för hjälp och även AA. Inser att jag klarar inte detta på egen hand.
Drickandet har också eskalerat under pandemin då jag jobbar hemifrån och nu kan dricka dagtid också.
Ger nu forumet en ny chans.

Kram på er alla!

@Beer Grattis till 3 månader i förskott! 🥳🥳🥳 Hur tänker du nu? Nu har du uppnått de magiska tre månader, då man kan fatta ett lite mer nyanserat beslut om framtiden. Eller så kan man göra som många av oss andra har gjort, man kör vidare nyktert tillsvidare. För att man mår bättre av det.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Jag har fattat ett beslut! Nykter resten av livet. AA säjer en dag i taget, men det skiter jag i! :-)
Visst har dessa 3 månader inneburit både med och motgångar, men tror inte motgångarna uteblivit om jag fortsatt dricka. Känner väl att nu börjar livet. Inget sug och ingen önskan att dricka igen.
Har anammat en del av vad du skrivit tidigare Andrahalvlek. Att titta på sig själv utifrån och fundera på vem jag varit och vad jag vill bli. Finns mycket att skriva om det, men skippar det idag.
Ingen ska säja annat än att dessa 3 månader varit jobbigt. Inser också att kampen inte är över på länge än.
En av mina absolut viktigaste uppgifter nu är att återskapa ett förhållande med den kvinna jag älskar. Att återuppbygga ett förtroende och tillit. Där är jag dock inte på länge än.
Har lovat att fortsätta med Antabus så länge hon vill och så länge min lever pallar!
@Andrahalvlek ditt stöd har varit mer värdefullt än du anar och jag hoppas du finns i min fortsatta kamp också! Många många kramar till dig!

Vad skönt Beer! Förhoppningsvis är det värsta gjort nu och du kan börja skörda fördelarna. Tycker att det låter jobbigt med din smärta och att du inte kan få något som hjälper eftersom du haft ett beroende. Hoppas det blir bätttre men annars tycker jag att du ska kräva alternativ smärtbehandling (medicinfri). Att ha så där ont bryter ner en på ett sätt. De får hjälpa dig att lösa det.
Du skriver att terapeuten kom för nära sist. Eller var det du som kom för nära? Jag upplever att nykterhetsarbetet innebär en hel del jobb, självrannsakande, tänkande, grubblande. Och jag tror att några av oss har varit lite såna som kanske har dövat den här typen av tankar. Om du är sån så rekommenderar jag dig starkt att lyssna på närvaropodden. Finns många bra program där och tips du kan ha nytta av. Angående frun så finns det nog en del som ni borde jobba tillsammans med om jag gissar rätt. All skuld är inte din.
Så kör på nu! Om det funkar som för många av oss då kommer nu en period som är väldigt bra när glädjen och energin återvänder.

@Andrahalvlek TACK!! Ett STORT! Jag vill också tillhöra inventarierna en dag! :-)
@Sisyfos Det är för kloka inlägg som dessa, jag älskar dig! :-)
@Sisyfos skrev:"Du skriver att terapeuten kom för nära sist. Eller var det du som kom för nära? "
Klok som en uggla! När jag berättade om positiva saker jag såg i min nya nykterhet, fick jag tårar i ögonen. Jag? Jag är den stora starka ledaren, inte får jag tårar i ögonen. Det är ju jag som tröstar!
Så nog huvudet på spiken!
Många nya och märkliga känslor kommer som jag inte kan definiera. Inte sorg, inte glädje utan något annat jag inte riktigt känner igen. Men känner också stolthet över att varit nykter så länge som tre månader.
Läser en del på annhörigsidan. Svarar ibland. Känns viktigt för mig att "fronta" allt elände man ställt till med genom åren.
Att min älskade kvinna finns kvar efter alla dessa år begriper jag inte, men gör mig väldigt glad och ödmjuk.
Tack för era stärkande svar!

@Beer skrev:"När jag berättade om positiva saker jag såg i min nya nykterhet, fick jag tårar i ögonen."
Jag tror att just det du skriver ovan är det mest skrämmande med nykterheten och även det mest positiva. Lite mer närkontakt med sina känslor. Man använder ofta alkohol för att orka det där lilla extra, man dövar och stänger in. Det är inte konstigt att en viss typ av massage kan orsaka känslostormar heller. Inkapslade där i kroppen. Minns att jag var så trött där i början. Jag längtade efter en riddare på en vit springare som kunde bära iväg mig och sköta allt ett tag, men det är dåligt med sådana.
Jag tror att du kommer att upptäcka att närhet till tårar också innebär närhet till skratt. För mig också närhet till att ta in andras känslor/smärta. Sjukt jobbigt när man tittar på action. Närhet till ilska också för den delen vittnar flera om. Men det stabiliserar sig och det blir bättre efterhand och då är du mer levande. Sen finns det ju tillfällen när det är just känslorna man vill ha bort, men för mig överväger det positiva helt klart. Gäller att minnas det bara.
Bra jobbat med tre månader. Om du följer mönstret nu kommer en hel del positivt snart.

Man kan bara skratta åt eländet! sluta dricka, diabetes, nervsmärtor i fötterna och nu Borelia.
Verkar inte som det tar slut. Men jag tar det med ro och med ett leende på läpparna! :-)

Vilken otur du har Beer. Borelia kan ju funka så olika. De flesta jag känner som haft det har blivit snabbt återställda av penicillin ändå. Hoppas du har en sån variant.
Nervsmärtorna tycker jag låter värst. Nu fick du inga tabletter, men det finns ju alternativ smärtbehandling. Får du hjälp med nåt sånt? Jag frågar eftersom jag har smärtproblematik själv. Ska snart hitta orsaken till smärtan tror jag, men det tär på en att ha ont, så det vore ju bra om du kunde få lite hjälp med det. Att bita ihop och blocket smärtan har för mig lett till alla möjliga konsekvenser. Tror jag behöver lära mig andas ordentligt igen t.ex. Så var inte bara chill, kräv lite stöd också tycker jag.

Hej Alla
Flera månader sedan jag var här. Jag har haft att göra med mitt tillfrisknande och har mer fokus på detta än på detta forum.
Är jag fortfarande nykter? Jajamän, den 3.e januari är det 7 månader. :-)
Vägen dit har varit otroligt jobbig och är till viss del det fortfarande. Mer om detta senare.
Just nu ville jag bara berätta att jag lever och är fortsatt nykter! :)

Åh vad roligt att höra av dig och att det går fortsatt bra. Det är mycket som händer under tillfrisknandet. Hoppas du snart får uppleva de positiva bitarna också. Eller det kanske du redan har på sätt och vis, men hoppas det blir ännu bättre.
Gott nytt 2022! Ett första nyktert år!

Har som sagt inte skrivit här på sista tiden. Jag är fortfarande så otroligt motiverad att aldrig mer i mitt liv dricka alkohol.
Resan har dock varit tuff. Trodde inte att det skulle vara tufft fortfarande efter 7 månader.
Jag äter fortfarande antabus. Har fortfarande tät kontakt med både läkare och terapeut. Samtalen med min terapeut är det som räddar mig. De är så otroligt värdefulla. Att be om hjälp att sluta är det bästa beslut jag tagit i mitt liv!
Mitt drickande startade för många år sedan med att jag älskade kicken jag fick. Detta övergick vid okänd tidpunkt till att bli självmedicinering mot ångest, depression och allmänt psykiskt mående. När jag nu slutat finns tyvär detta måned kvar och måste tas hand om. Jodå jag har kunnan må bra vissa dagar, men det har varit skittufft.
Jag har i omgångar ätit antidepressiv medicin och lugnande. Det lugnande har jag nu satt ut och fortsätter med det antidepressiva. Att inte må bra psykiskt medför tyvärr också skam liksom när man drack.
Som jag berättat tidigare i tråden har jag stora problem med mina fötter. Svår värk orsakat av min långavigt obehandlade diabetes. I journalen står det diabetes-neuropati ,men självklart har alkoholen spelat stor roll.
Denna värk är väldigt psykiskt påfrestande då jag troligen måste lära mig leva med den. Ingen vet om det läker eller hur mycket bättre det kommer att bli. Med tanke på min bakgrund som alkoholberoende vill de inte heller ge mig värkmedicin som hjälper, vilket jag har förståelse för. Det handlar i så fall om opiater. Jag har växelvis under korta perioder ändå fått detta utskrivet men är skiträdd för att wgå från alkis till narkoman. Så annat än tillfälligt är detta inte ett alternativ.
Trotts allt jobbigt är jag ändå glad och stolt över att vara nykter! :) Glad att jag vågade ta steget att be om hjälp! :-)

Kommer försöka vara mer aktiv här på forumet för jag vill gärna hjälpa andra om jag kan.

Kramar på er alla!

Tja, det där om att jag skulle vara mer aktiv här... :)
Hursomhelst om det finns någon som är intresserad av att läsa vad jag har att skriva, så går livet sakta framåt, tror jag.
3 juni är det min ettårsdag.
Jag saknar inte alkoholen ett enda dugg! Mitt psykiska mående har gått lite upp och ner, men vad som än händer i mitt liv har jag mantrat "Nykterheten kan ingen j...l ta ifrån mig iaf."
Jag äter fortsatt Antabus och träffar min terapeut med 3 veckors mellanrum ungefär.
Som jag skrivit tidigare så har jag problem med svår värk i fötterna, sk neuropati. I journalen står det att orsaken är långvarig obehandlad diabetes, men vet självklart att mitt drickande har spelat in.
Jag har en period ätit Citodon som hade mycket god effekt, men äter det inte längre. Att som alkis käka opiater är ju bara att byta ett beroende mot ett annat.
Värken i fötterna som ingen kunnat hjälpa mig med har lett till depression och ångest. Provat allehanda antidepressiva utan någon effekt. Har nu fått insatt något som tydligen är vanligt i missbruksvården, Alimemazin.
De säjer att man inte kan utveckla något beroende av det :) Då känner de dock inte mig! :-)
Mitt psykiska mående är det allra jobbigaste nu. drygt 10 månader har gått och man förväntar ju sig läknng på så lång tid. Min terapeut menar att det "inte ens har gått ett år"
Det påverkar mitt jobb. Jag vill inte "outa" mig för mycket men leder en grupp som har ett mycket specifikt arbetsområde. Jag kommer inte ur sängen alla mornar och detta är väldigt jobbigt. Har dock en mycket öppen dialog kring detta med min chef som både känner till problemet med alkohol och mitt psykiska mående. Men känner ändå att jag underpresterar nu och har gjort ett tag.
Jag mår som sagt inte så bra, men min nykterhet kan ingen jävel ta ifrån mig! :-)
Siktar nu närmast på min ettårsdag 3.e juni.

Kramar till alla er kämpar därute!

Vad fint att höra ifrån dig Beer! Och skönt att du bibehåller nykterheten trots att livet inte är på topp. Det är svårt det där med smärta. Det är så otroligt tärande på psyket. Hoppas du får fortsatt hjälp av din kurator. Att känna att man underpresterar är också väldigt tärande.
Det är ju lite svårt att veta hur ens egentliga status är om man testar medicin av olika slag. Läkningsprocessen kanske fördröjs av detta. Sen är det ju det där med grundmåendet. Hur såg det ut, utan alkohol? Jag tänker ibland att vissa av oss har ett grundmående som behöver behandling på nåt sätt, men det är svårt att veta när man självmedicinerat med alkohol. Kanske är det svårt att hitta rätt. Hade önskat att du kunde vara en av dem som vittnade om alla fördelar med nykterheten och du är otroligt stark som håller i och håller ut. Var stolt över dig själv och din envishet! Jag tänker alltid att det blir bättre. Varje sunt val man gör kommer i slutändan att leda till att det blir bättre. Alkohol löser ingenting, inte ens för stunden. En otroligt eländig drog som dessutom hindrar en från att upptäcka och identifiera andra problem i kroppen.
Ha det fint och jag önskar dig god bättring!

Hej Alla!
Fyller ett år idag! :-)

Det har varit en helt otroligt jobbig resa, men nu äntligen efter ett år så ser livet ljusare ut.
För er som inte orkar läsa tråden från början så kommer en kort resumé här. :-)
Drack 3 flak 7,5.or i veckan. Fick en diabetesdiagnos september 2020. Bestämde mig för att bli nykter. Berättade öppet på VC. Tog 6 måndader innan jag fick hjälp och kontakt med en terapeut. Men dennes fantastiska hjälp och stöttning samt Antabus så har jag nu klarat ett år!
Haft problem med värk i mina fötter. Diagnos diabetesneuropati, men alkoholen har självklart spelat in.
Ett år med psykiskt dåligt mående och en depression på köpet.

Nu äntligen börjar jag må bättre och på min ettårsdag mår jag bättre än på många år.

Till er som kämpar och till er som precis börjat kampen, vill jag så hemskt gärna stötta och delge mina erfarenheter.
Först av allt, är det lönt? Ja, min nykterhet är det sista någon kan ta ifrån mig. Det är olika jobbigt för oss. För mig var det ett hvete, men är så stolt och glad över min ettårsdag. Mår riktigt bra idag och äntligen börjar jag se ljust på livet.
Jag vägrade söka hjälp i flera år, för att jag kände sådan skam. Men när jag toll mod till mig och bad om hjälp, så mottogs jag av respekt fån alla. Försökte med de vita knogarnas
Så till er som står i startgroparna vill jag bara säja, Be om hjälp!! Resan blir så mycket enklare. Du tas emot med den största respekt. Att sluta med "De vita knogarnas teknik" funkar för somliga men inte för mig!
För ett år sedan hade jag skrattat åt tanken att bli nykter!

Kram till er alla!
/Magnus alias Beer

@Beer Grattis till ett år!🥳! Du har verkligen gjort en hästjobb💪. Vad skönt att du nu äntligen börjar må bättre och få ta del av de härliga effekterna som nykterheten för med sig.

Ha det gott!🌱💕

Anonym31513

@Beer Stort grattis till ditt första år som nykter! Jag blir glad och full av tillförsikt när jag läser ditt inlägg.
Så fint att du upplevde att vården bemötte dig med respekt. Precis som man önskar att det ska vara. 😊