av Bättre sent

Bättre sent
lör, 2022-01-01 - 20:39

Så har mitt första nyktra år kommit till ända och ett nytt har börjat. Dags för summering och tillbakablickar.

Länge inbillade jag mig att jag lätt och systematiskt skulle kunna skriva ner en sammanfattning av året - vad som blivit bättre med nykterheten och vad jag saknar ur mitt tidigare liv. Plus och minus i marginalen liksom, och ett slutvitsord under strecket. Sällan har jag haft så fel. Istället för att utvärdera ett genomfört projekt är jag kvar på en resa som bara har börjat, omtumlande och omöjlig att komprimera i några punkter.

Aldrig hade jag trott att jag skulle vara ett helt år utan att dricka. Planen var en vit månad i januari. Då skulle jag fixa konditionen, städa garderoberna, äta nyttigt och sköta allt annat jag försummat. Sova bättre, och framför allt, grubbla mindre. Bli en bättre version av mig själv. Gladare, piggare, tryggare, mer sorterad. Bara jag lägger vinet på hyllan en tid ordnar sig resten, tänkte jag. Mot slutet av månaden kom paniken: jag kommer inte att hinna, ingenting har ändrats, jag måste skynda för att hinna bli klar med allt till den första februari då det normala livet (!) igen tar vid. Det var då den svindlande tanken slog mig: jag behöver ju inte återgå till det gamla, jag är fri att fortsätta låta bli att dricka! Minns fortfarande min skräckblandade förtjusning över den omstörtande insikten, samtidigt som den ju var ett sorgligt bevis på mitt slaveri under alkoholen.

Jag minns inte när jag hittade detta forum, någongång under våren, försommaren kanske. Att läsa era berättelser har varit till oumbärlig hjälp. Knyttets sång som jag sträckläste drabbade mig på ett högst avgörande sätt, jag förstod att processen inte enbart handlar om relationen till alkoholen utan mera - kanske mest - om allt det andra som finns och sker och växer och föds när man inte tillåter alkoholen stå i vägen. Utöver Se klarts tråd har jag läst inlägg av bl.a. Andrahalvlek, Sisyfos, Sattva, Pianisten och säkert många fler. Jag är ödmjukt tacksam för vad ni har delat med er. Jag sitter bara och nickar igenkännande och förbluffas över så många tankar och upplevelser som kunde vara mina egna.

Jag ångrar att jag inte har skrivit dagbok under det gångna året. Har flera gånger tänkt börja en egen tråd på forumet men ändå inte gjort det. Varför? Kanske just för att ni, kloka, fina människor redan har har klätt i ord så mycket som jag identifierar mig med. Vad mer finns att säga, liksom. Men även om våra berättelser har mycket gemensamt och det i mångas processer finns en allmängiltighet, är ju upplevelserna unika för var och en. Så kanske jag ska försöka få till en tråd i alla fall. Behöver verkligen en plats där jag kan nysta upp tankarna, som i en dagbok.

Andrahalvlek
lör, 2022-01-01 - 23:39

@Bättre sent Grattis till 1 år! 🥳🥳🥳 Bättre sent än aldrig tycker jag. Den nyktra resan handlar ju om att hantera livet nyktert, och den resan fortsätter ju livet ut. Berätta gärna mer om ditt första nyktra år - och om hur du ser på framtiden.

Kram 🐘

Se klart
sön, 2022-01-02 - 08:22

God morgon @bättresent
Vilket väldigt fint inlägg/när jag började läsa tänkte jag ”är det jag som har börjat om här på forumet” 😃 Känner så väl igen paniken över att det var möjligt att välja om, välja nytt. Läskigt men som du ju också skriver är det en hisnande resa. Och - den enda summering jag gjort är att år två så släpper en massa småkramper och skavsår. Kring alkoholen. Andra stenar i skorna måste ju fortsatt hanteras. 🙂
Önskar dig så himla välkommen ut ur draperiet, alla behövs här! Alla röster och berättelser är viktiga, finns inget som redan är sagt även om eländet att börja om och börja om- så som nykterheten börjar- för många. Är utmanande. Men en gång är den sista! Välkommen! Kram 🤗🌟

Sattva
sön, 2022-01-02 - 10:34

@Bättre sent Välkommen in i gemenskapen! Det är härligt att släppa greppet om alkoholen, och äntligen få möjlighet att lyfta på lager efter lager hos sig själv! Grattis till 1 år! Nu går vi in i år 2!💪🌷

Bättre sent
sön, 2022-01-02 - 17:46

Tusen tack ni underbara @Miss Mary Poppins, @Andrahalvlek, @Se klart, @Adde och @Sattva. Jag trodde det skulle komma en avisering i e-posten när/om det kommit svar på mitt inlägg men där fanns ingenting. Blev därför glatt överraskad när jag loggade in för att läsa i era trådar och såg era peppande, vänliga, välkomnande inlägg. Tack!

Det är verkligen skönt att höra att flera saker blir bättre efter år 1! Att lära sig hantera livet nyktert känns ibland som ett heltidsjobb. Den största, och sorgligaste, insikten har nog varit att inse hur genomgripande effekt alkoholen har haft i hela mitt liv. Ju längre tid det går alkoholfri desto tydligare ser jag mönster och orsakssammanhang som jag varit blind för tidigare. Det är som att framkalla ett fotografi. Småningom framträder former, skuggor, detaljer och till slut deras inbördes förhållande och en tydlig bild.

Varning för lång utläggning. Har först nyligen insett hur tidigt fröet till missbruket grodde. Jag växte upp i en dysfunktionell familj med eskalerande missbruksproblematik och mental ohälsa. En rätt så vanlig historia som tyvärr många varit med om. När jag själv i mina tidiga tonår började dricka av föräldrarna stulna vinskvättar tillsammans med kompisarna på helgerna kändes det som en högst normal sak. Det hörde helt enkelt till att lära sig dricka alkohol om man skulle bli vuxen. I min bekantskapskrets var alkoholen ett självklart inslag och att inte dricka fanns aldrig som ett alternativ. Bland kompisarna hade jag samma roll som hemma, d.v.s. jag var den som höll ordning på de andra och såg till att ingen skadade sig, gick vilse, slocknade i en snödriva eller dylikt. Jag drack friskt själv men lyckades tydligen tidigt utveckla en tolerans som gjorde att jag kunde verka förnuftig och saklig trots rejäl promillehalt. Småningom ändrades umgängesvanorna, vännerna stadgade sig, skaffade sig utbildning och jobb, bildade familj. Så även jag. Under mina graviditeter och under småbarnsåren drack jag ingenting, vilket kändes helt självklart. Jag hade fått lida av närståendes alkoholism under min uppväxt och skulle aldrig utsätta mina barn för den otrygghet en full förälder skapar. Nu när jag tänker tillbaka på de tiderna inser jag att alkoholfriheten krävde ett aktivt beslut och en ansträngning att hålla över tid. Den var alltså inget ”normaltillstånd”. Småningom då barnen blev äldre började min man och jag köpa en flaska vin till helgen, ibland också till vardags. Vi ordnade trevliga fester där det dracks inpå småtimmarna. Det var sorglöst och uppsluppet. Men hela tiden tickade en varningsklocka i bakhuvudet. ”Akta dig för spriten”, sa den. Jag var ständigt på min vakt och den första att predika om alkoholens faror. Aldrig dricka bakfull, aldrig använda alkohol som medicin. Inte dricka för ofta, inte för mycket. Som om dessa förmaningar och besvärjelser skulle skydda mig för att trilla dit. Jag trodde på fullt allvar att så länge jag är medveten om riskerna är jag trygg.

Barnen växte upp, jag skilde mig från deras pappa. Småningom träffade jag min nuvarande man. När det blev tal om att flytta ihop var mitt största bekymmer alkoholen som jag var rädd att skulle få för stor plats i vårt liv. Vi hade helt olika förhållningssätt till den. Han hade inte upplevt alkoholens avigsidor. Han hade vant sig vid ett sydeuropeiskt alkoholbruk med vin till praktiskt taget varje måltid. Måttliga mängder, aldrig några överdrifter, men tätt inflätat i vardagen. Jag i min tur försökte till varje pris hålla vardagen alkoholfri för att till helgerna tillåta mig några rejäla glas. Under årens lopp tog vi över av varandras vanor så att vi efter några år drack både på vardagar och helger. Det blev ett ständigt kalkylerande med antal nyktra dagar per vecka och månad. Det var alltid jag som tog initiativet till vita perioder och ofta den enda av oss som höll dem. Bita ihop, räkna dagar för att sedan pusta ut och ”fira” med gott samvete. Vilken energi den här karusellen tog och den snurrade allt snabbare. Hösten 2020 började den slutliga nedgången. De alkoholfria dagarna blev färre. En vanlig mängd under hela hösten och fram till jul var en halv liter vin + några öl 3-5 ggr per vecka, ibland stark likör till desserten. Min koncentrationsförmåga var obefintlig, jag var trött och deprimerad. Allt kändes fel. Efter några dagars alkoholfrihet piggnade jag till för att sedan vilja dricka igen. Minns så tydligt känslan som infann sig redan efter de första klunkarna: det här är inte vad jag behöver, det här är inte vad jag vill. Jag kände en djup sorg över vilket fängelse livet hade blivit. Det jag hade bävat för i decennier hade hänt och jag hade bara mig själv att skylla.

Så när jag på nyårsaftonen 2020 skålade in det nya året kände jag stor lättnad över den kommande vita månaden, som alltså pågår än. :)

Jag ska småningom försöka bena upp min resa så här långt. Både berg- och dalbana, vandring i dimmiga träskmarker, skrotade rutter och nya koordinater ryms med.

majken_r
sön, 2022-01-02 - 19:46

@Bättre sent Hej. Har läst dina inlägg och blir så berörd. Levande och starkt. Igenkänning. Blir inspirerad och ser fram emot att läsa mer om din resa nu när jag på väg in i det nya okända alkoholfria. Tack⭐️

Anonym26613
sön, 2022-01-02 - 23:05

@Bättre sent Så duktig du är på att skriva! Vill bara höra mer! Jag slutade också ett år sedan, men druckit vid några tillfällen under hösten. Men det gav verkligen inget än avsmak, så jag valde också helvitt. Känns så befriande 🙏💚
Känner ingen det du beskriver, hur man glider längre ner till missbruket. Ush, så farligt det är med A 🤮

🌸💚🌸💚🌸

Se klart
mån, 2022-01-03 - 14:33

Fint att läsa @bättresent
Ja, alla möjliga dimmor, snår och raksträckor ingår i det nya livet. Förutsägbarheten i alkoholen var en av de saker som gjorde mig oändligt less. Blev aldrig mer, oftast mindre. Alla löften som aldrig infriades. Så skönt att slippa en så in till döden tråkig färdkamrat. Kram 💕

Bättre sent
tis, 2022-01-04 - 13:30

@majken_r Jag önskar dig lycka till på färden mot alkoholfriheten! Jag håller verkligen med de som hunnit längre i att resan lönar sig även om vägen inte alla gånger är spikrak. Forumet ger styrka och stöd, tänker jag.

Bättre sent
tis, 2022-01-04 - 13:34

@Miss Mary Poppins Tack så hjärtligt för dina ord. Jag upplever skrivandet som väldigt mödosamt och hoppas få bättre flyt i det så småningom. Det helvita är ett fint val! Befriande är rätta ordet!

Bättre sent
tis, 2022-01-04 - 13:45

@Se klart Du har rätt (som vanligt). Instämmer helt om förutsägbarheten. I och för sig rätt så märkligt hur lång tid det tog att inse. Livet det senaste åren blev fruktansvärt kringskuret p.g.a. drickandet i tid och otid. Så mycket man gått miste om.

majsan_nu
tis, 2022-01-04 - 14:49

@Bättre sent Hej o välkommen hit - är lite sen kanske men bättre sent än aldrig!
Jag har varit här på forumet en tid o har runt 120 a-fria dagar. Skriver inte så mycket mer om det, har en egen tråd som jag försöker uppdatera mest varje dag.
Spännande att följa din resa, numera a-fri om jag förstår dig rätt... Ser fram emot dina uppdateringar här!
Kram 🤗

Bättre sent
tis, 2022-01-04 - 23:26

I mitt tidigare, drickande liv, var fem dagar utan vin en bedrift. Efter en hel a-fri vecka hade jag bevisat för mig själv att jag har stenkoll. Den årliga vita månaden i januari fungerade på samma sätt, som en passersedel till fortsatt drickande. Jag räknade dagar och timmar för att den första februari stolt pilla in en fjäder i hatten och öppna en flaska rött.

Förra januari var som sagt ett undantag vilket jag skrev om i mitt första inlägg. Det kändes enbart skönt att fortsätta på samma sätt, utan att dricka, ”tillsvidare”. Att slippa ta beslut, få ta en dag i sänder. Vila. De första månaderna var fyllda av förundran: att vakna pigg en helgmorgon, när som helst på dygnet kunna köra bil, förvånas över ett lugnare sinne. De sämre dagarna var lätta att avfärda; det tar tid att reparera spåren av flera decenniers storkonsumtion.

Vid 6 månader kom en rejäl svacka med starkt sug, en oro och rastlöshet som pågick i flera dagar. Skulle jag ha druckit på den känslan hade jag halkat käpprakt i fördärvet. Bara att fortsätta a-fri alltså. Många saker blev lättare efterhand. Att koppla av med en kopp té och en bok istället för att pimpla vin, att ha vänner på middag med vin utan att dricka själv, gå a-fri på restaurang och evenemang (i den mån det var möjligt i dessa undantagstider), lita på att belöningen infinner sig förr eller senare. Belöningen i form av en stark känsla av närvaro, tillit, tillförsikt. Glädje över att finnas till.

I november kom en ny svacka. Den drämde till med kraft och utan förvarning och tydlig orsak. Igen var det bara att konstatera att drickandet inte är ett alternativ, det skulle vara för farligt. Svackan jämnade ut sig och snart stod årsdagen inför dörren för att nästan obemärkt glida förbi. Jag är så glad över era gratulationer och uppmuntran med anledning av min ett års a-frihet – först då slog det mig hur stort det är! Tror det är viktigt att komma ihåg att berömma sig för alla framsteg och milstolpar.

Numera är det inte svårt alls att låta bli att dricka. Känner väldigt sällan sug efter alkohol och om det händer, har jag lärt mig att det oftast beror på stress och kass återhämtning, för lite egen tid.

Summa summarum, det känns självklart och naturligt att inte dricka. Livet känns bara rikare efterhand och det kommer ständigt nya saker att förundras över, saker som jag förut gått förbi utan att se.

Men nu till utmaningarna. Det största orosmomentet är min mans hälsa. Han lider av en allvarlig sjukdom som med största sannolikhet kommer att göra mig till änka de allra närmaste åren. Vi har vetat om sjukdomen från början av vårt förhållande men på nåt sätt lärt oss leva med den. Varit tvungna att acceptera faktum. Sjukdomen har hållits i schack i långa perioder och då har vårt liv varit näst intill normalt. På vårt alkoholbruk har den ändå haft ett slags carpe diem-effekt som gjort att vi också till vardags har velat lyxa till det med god mat och gott vin. En trotsig vägran att resignera, ett tafatt försök att glömma realiteterna. En livsstil som har varit relativt lätt att bejaka eftersom vi båda har självständiga, kreativa yrken där vi kunnat bestämma arbetstiderna själva.

Min mans sjukdom har varit den största drivkraften till min nykterhet. Hur skulle jag ha kunnat fortsätta dricka som jag gjorde och klara av att ta hand om min man när han blir sjukare och behöver min hjälp och mitt stöd? Rädslan för framtiden är påtaglig, men bakfull i vargtimmen är den gastkramande. Jag är rädd för ensamheten och för hur jag ska klara allt det emotionella men också det praktiska och ekonomiska.

Att ha kommit så här långt i nykterheten ger ändå styrka och tillförsikt. Det finns så mycket att vara tacksam för och jag vågar hoppas på att en dag kunna leva ett självständigt, harmoniskt liv också på egen hand. Jag har underbara barn och barnbarn, trogna vänner, ett arbete jag älskar och vars innehåll jag själv skapat. Men förutsättningen är att jag måste lära mig förstå och hantera mitt känsloliv. Det har jag alltid varit usel på vilket sannolikt är en viktig orsak till mitt alkoholmissbruk. Har svårt att identifiera mina behov och analysera mina reaktioner, kopplar det till uppväxten i ett hem med missbruk och mental ohälsa. Har under mitt vuxna liv ofta lidit av ångest och oro, varvat med depressioner. Lyckligtvis inga riktigt allvarliga men ändå sådana att de påverkat min vardag och mina relationer. Dessutom har jag dragits med svår PMS hela min fertila tid. Lägg till alla klimakteriebesvär mellan himmel och jord!

Jag trodde och hoppades att nykterheten skulle göra mig stabilare, mer grundpositiv. Jag mår väldigt mycket bättre än då jag drack, men dras fortfarande av oskäligt ofta återkommande dåliga, deppiga, oroliga dagar som inte helt och hållet kan förklaras med min mans tillstånd, de har funnits långt tidigare och också under de perioder då han mått bättre.

Att lära känna sig själv efter många år i vindimmorna är ett heltidsarbete, en många gånger utmattande process som pågår oupphörligt som en energislukande app i bakgrunden. Ska endera dagen försöka nysta upp härvan av frågor och svar som jag bombarderats med inifrån de gångna året.

majsan_nu
ons, 2022-01-05 - 11:11

@Bättre sent Läser ditt långa inlägg flera gånger... Så många tankar jag får, vilken resa du gör 💪Så starkt av dig! Många vinklar på det a-fria livet. Att det kom en dip för dig vid 6 månader är något jag verkligen tar med mig...
Önskar dig o din man en så fin tid som möjligt, känns lite futtigt att skriva när ni har så svår tid...Men jag menar verkligen det!!!
Stora styrkekramen från mig 🤗