av Backen123

Backen123
lör, 2021-07-31 - 20:27

Ok, jag läste nog för snabbt där och tänkte den beroendesjukes botten, nä vi medberoende ska snabbt som attans ta hand om oss så vi inte slänger bort vårt liv på oro, ångest, rädsla och hopp varvat jämnt. Det sägs att anhöriga mår sämre en den beroendesjuke, tror inte man kan säga så rakt av men det sätter sina spår och vill den beroendesjuke tillfriskna så finns det stöd och vi ska kämpa och peppa, fast det är riktigt svårt när tilliten är borta . Vi kommer ut på andra sidan Morgonsol med erfarenheter jag har kunnat vara utan men kanske en resa mot ett sannare jag ❤

Morgonsol
lör, 2021-07-31 - 22:14

@Backen123 Ja insåg att ja var beroende o varit utan socker i 7 mån nu. Det är definitivt en beroende-sjukdom. Inte alla tror det men så är det. Den drabbar inte omgivningen så hårt som alkoholberoende o ger kanske inte samma skador på lever osv men annars är det samma skit.

Men ha tror banne mig medberoende är nästan lika svårt att bli fri från . Men vi ska åt samma håll, Backen ! ❤
Mot ett friare o bättre liv där vi känner oss nöjda med oss o livet. Kan känna glädje o lycka o sinnesro

Backen123
mån, 2021-09-06 - 19:03

Snart ett år sedan vi flyttade, jag och sönerna. Då kände jag mest avsmak och det var över känsla. Drömde ändå att vi skulle hitta tillbaka, att han skulle förstå att nu eller aldrig var det dax att tillfriskna på riktigt. Det blev bara värre för honom och jag täckte inte upp. Han visste vad som gällde. I februari tog jag ut skilsmässa, han skrev under. Jag fick lämna in, jag fick sälja huset, han gick i sin självömkan och säkert hat, som han halvskrek i sommar att jag bara hjälpte till när det passade mig. Jag tror jag fnös åt det. Så mycket känslor och omvårdnad dom får av oss, all denna kärlek vi ger och dom känslor vi får så som skam, sorg, ilska till ingen nytta. Jag är så glad att jag är där jag är idag, men jag saknar oss, som om han var död men det finns ingen grav att gå till. Så surrealistisk att veta att han lever sitt liv 45 mil ifrån mig, vi som skulle leva hela livet tillsammans. Och han som lyckade dölja sin sjukdom, hur är det möjligt?! Vi levde tillsammans i två års tid och jag märkte inget innan vi köpte hus och gifte oss, jag tror inte han var full, han var inte konstig eller dum. Vi hade fester på helger och inget var konstigt då heller...... Men sen.
Det blir bättre och bättre, ju längre tiden går. Vi har ingen kontakt och han har aldrig bönat och bett utan det är bara borta. Skammen bär jag med mig, i ena stunden, stoltheten i andra, för fy fan vad bra gjort av mig att kliva av denna djävulsdans snabbt som ögat, rädda mina barn innan deras mamma tappat det helt. Så overkligt och jag avundas ingen att vara där man är när korthuset faller, det är hemskt 😪 men kan jag bara med orden hjälpa med att säga det blir bättre. Och är kärleken stark så övervinner den det mesta, tid ifrån varann tror jag på, att man får tillfriskna på var sitt håll. Men för oss är det över

Nora81
tis, 2021-09-07 - 00:15

@Backen123 Ja, den är skoningslös sjukdomen. Läste här på forumet en tillnyktrande som skrev att alkoholen är ingen dryck, det är en demon. Det tycker jag är en träffande beskrivning.
Det är oerhört smärtsamt och oerhört starkt av dig att ta dig ur.
Alla de tunga processer man går igenom med att se den man älskar långsamt dricka sig mot döden. Sveken, sorgen, manipulationen, den psykiska misshandeln, pendlandet mellan hopp och förtvivlan, den vansinnigt svåra maktlösheten. Det gör något med en.
Det är starkt av dig. Häromdagen fick jag till mig att någon tyckte jag var så stark men jag kände bara att jag vill inte vara stark längre, jag vill bara få lov att vara mig själv.
Allt ansvar man burit för sig själv, för andra i medberoendet...kanske är det inte just det man orkar vara längre ...stark.
Skönt när man tillslut inser att man inte längre behöver bära ansvar som är ens eget, man kan ju inte ta det ansvaret. Både smärtsamt men också en slags befrielse i det om man levt med att tänka att man har ansvaret för en annan människas liv.
Var snäll mot dig själv, alkoholisten är expert på att förneka, spela och gömma. Hur skulle du ha en chans att veta? Kanske var det så att han inte drack under den perioden.
Kram på dig fina du.

Backen123
tis, 2021-09-07 - 12:31

Idag fick jag ett meddelande från hans exfru, han har varit till vårt sålda huset och hämtat sina saker. Fick även veta att han har en ny vän, väntat och säkert bra för mig, ger mig möjlighet att gå vidare. Men det gör ont som satan! Förstår att han måste för att kunna gå vidare, det kommer inte heller funka om han inte jobbar på sitt tillfrisknande bla osv. Som sagt jag förstår om jag vill använda mig av dom tankarna, men jag vägrar hata fast det gör ont, ska bara hålla offerkoftan ifrån mig allt jag kan

Backen123
ons, 2021-09-15 - 09:28

Idag ännu ett steg framåt, infon om hans nya bekantskap gjorde ont, den lilla människan i mig fick för mig att nu kommer hon få honom frisk och nu blir han lycklig. Fick se en bild av henne på Facebook och då gick det över, en kvinna som är 10 år äldre och som säkert kommer enligt Freud symbolisera hans mamma, säkert en Florence Nightingale ut i fingerspetsarna 😅 sorgligt hela vägen men gjorde mig lite friare. Och för dom kan det säkert bli bra 🙏 det jag har lärt mig efter ett tips härifrån är att våga vara i känslan, i ångesten, i sorgen för den går över. Självklart omöjligt när det stormar som mest, men sen.

Morgonsol
lör, 2021-09-18 - 22:13

@Backen123 Du kommit så långt med dig själv låter det som ! Modig som vågar möta o erkänna smärta o insikter. Du lever i tillfrisknande ❤ Du ger dig själv o barnen det ni behöver. Var stolt över dig !

Backen123
ons, 2021-11-03 - 21:08

Förra veckan vaknade jag mitt i natten av ljud, förstod efter nån minut att det var sonen som var på toa. Min reaktion var rädsla, hjärtklappning och flykänsla för jag trodde det var mitt ex. Hjärnan spelade mig ett spratt och det stör mig, för en känsla som jag kanske förträngt. Jag var alltså rädd för mitt ex när vi bodde under samma tak och jag var rädd efteråt. Intuitionen styr, men vad var jag rädd för. Jag vet jag kunde vara rädd att något hände honom, att han var otrogen, att han skulle bli arg i en diskussion. Men att vara rädd för en person som man är nära under en längre tid och som dessutom förtränger, det kan inte vara bra. Ät det nån som känner igen känslan? Kan människor utstråla nåt som gör att man förstår att det finns nåt där som inte är bra. Nu har jag funderat över det här under en vecka och jag behövde få det på pränt, mina tankar.
Att leva med en aktiv beroendesjuk är helt galet för en människa, man blir mycket av det som man inte vill. Lite bitter, rädd, skamkänslor, medberoende ja ni vet. Ja en liten onsdags reflektion sådär bara

LitenSkär
ons, 2021-11-17 - 20:07

Det är så himla intressant det du skriver. De här eftersvallningarna/effekterna av att levt med en beroendeperson. Allt man instinktivt reagerar på.
Jag har precis separerat från mina barns pappa som har druckigt sen vi träffades. Det belv tyldigt stt hsn inte kunde sluta när barnen kom. Nu är de 4 och 5.
I somras var jag och barnen i en lekpark och jag hörde det där distrikta ljudet av en burk som öppnas. Direkt väcktes en ilska. Hur fasen kunde någon tagit med sig öl till en lekpark??? Mitt på dagen också??? I huvudet såg jag hundra minifilmer spelas upp med en familj på en pcinnickfilt. Små barn so ser oroligs ut och en pappa som häver i sig öl mitt bland alla. Jag blir orolig och stressad. Jag ser mig omrking och till vänster, 8 meter bort står en pappa med en burk loka citron i handen. Även fast jag såg detta så var jag instinktivt misstänksam och förbannad på den här pappa. Behövde typ köra ett mantra ”det är en loka. Det är en loka. Det är en loka” innan jag kunde släppa det.
Det påverkade mig så jäkla stort. Kunde inte skaka av mig det på resten av dagen.
Det var nog en av spikarna i kistan som bevisade för mig att nu har det gått långt. Det sitter i ryggraden.

Tröttiz
tors, 2021-11-18 - 01:18

@LitenSkär
Ja, det där med "ptsch"- ljudet ja ... 🤯 undrar hur många gånger jag också hört det förbenade ljudet.

Jag var nyligen med en kompis och hennes barn och en av dem öppnade en burk. Det var ju klart helt annan miljö, glatt och trevligt men magen knöt sig ändå på mig. Sitter så djupt vissa saker som du säger som man reagerar på fastän miljön är helt annan. 😔

Backen123
sön, 2021-11-21 - 00:32

Hela mitt liv ställdes på sin spets den där dagen när alkoholisten visade sig hos oss. Osäkerheten, ilskan, rädslan flyttade också in i samma stund.
1 år senare försöker jag hitta mitt nya jag och hon är inte lätt att hitta, jag har försökt vara i det som var mitt gamla jag, men det är inget kul längre, testade krogen förra helgen, drack vin ikväll med syrran och hennes man, såg fram emot skratt och det kändes bra. Efter 1 glas sa min 14-åring att jag var som en jävla alkoholist. Han bad om ursäkt och allt det där, skulle bara skoja. Jag drack inget mer, skulden och skammen omslöt mig igen. Vi hade snack sen när vi blev ensamma där jag förklarade vad det gjorde med mig, alkoholist orden. Hur mycket smärta det ligger i det, hur mycket smärta det orsakar för alla barn, relationer och jag ville inte vara en del av det, jag vill inte tillhöra det något mer. Det känns så tråkigt allt, gå på fest, fara iväg, tjoochtjim känns så värdelöst. Ålder, fas och skillsmässa gör sitt och jag önskar så till denna högre makt att det får släppa för gott nu, men det verkar ta tid. Men inte så konstigt, på 5år har jag köpt hus och gift mig med en man som mörkade sin sjukdom och som jag nu inte har minsta kontakt med, poff borta.

EsterHanna
sön, 2021-11-21 - 07:57

Backen, jag känner med dig! Du har en sorg och en sorg tar tid. Du sörjer det som inte blev, du sörjer honom som är borta, du sörjer att du blev "lämnad kvar" och på toppen av det så har du dina minnen av rädslan, osäkerheten, ilskan och upplevelserna.
I bland vill vi i västvärlden "jobba igenom känslan och sen är det över och klart", men det är ju ingen farligt. Du sörjer nu. Du har kanske inte haft tid förut. 14 -åringen plumpa ord var nog det han förknippade med alkohol, så bra att du pratade om det. Det tror jag är viktigt. Barn är så rädda om sina föräldrar, mer än man tror-de vill veta, de vill ha kommunikationen.
Jag skäms lite, fast jag vet att det är fel. Att jag inte såg, att jag lät det gå så pass långt, att jag inte kastade ut honom för flera år sedan. Så många situationer har hänt man aldrig trodde man skulle acceptera.
Vi har djupa ärr, de känns. Jag personligen försöker göra saker ändå-ta ett glas vin tex med en kompis och acceptera att det känns olustigt och sorligt. Känner jag personen väl säger jag det till och med- sen "övar vi" :) :)
Jag är mest arg mot mannen just nu. Ser rött när han ringer. Blir tvärilsk! Har så "fått nog av honom". Hoppas det går över med... Vi har våra faser. Jag har hört att indianerna, om en person sörjer någon som inte finns bredvid en, så kommer andra personer med mat i ett år framöver...det tar tid. Sorgen över att personen du skapade ett liv med inte finns längre. Kramar!!

Backen123
sön, 2021-11-21 - 10:11

@EsterHanna precis så är det, har också tänkt att det tar nog ett år efter att skilsmässan är fullbordad. Underskrift och inlämning 6 månader var bara ett steg. Men jag överrumplas av känslorna, att det inte ger sig. Och så känner jag mig bitter över att jag blev ett offer i detta kaos, att en person kunde lura mig så fullständigt. Att min personlighet inte är sig lik eftersom jag lägger mig platt efter sonens plumpa skämt. Hade det varit förr att jag skrattat, med ett stopp och belägg och inte låtit det tagit mig. Ilskan som du går igenom tar ju mycket energi, jag vet inte om jag har varit igenom den på riktigt för som du skriver är faser vi ska igenom och jag är livrädd att fastna i någon. Vi kämpar vidare och jag längtar till den dagen jag kan se tillbaka på det här
Kram till dig med och visst hade det varit skönt att vara indian nån vecka då hade vi sluppit laga mat iaf 😊❤

Åsa M
mån, 2021-11-22 - 21:08

Angående kommentaren från 14-åringen så känner jag igen det från något min systerson sa en gång. Han måste ha plockat upp det i skolan eftersom hans egna föräldrar är absolutister. När han fick höra att det vid en släktmiddag skulle serveras vin till maten utbrast han "ska ni bli fulla?!". Han var genuint förskräckt och rädd trots att han aldrig sett alkohol drickas. Hans bild var att det gör hemska saker med folk, att de tappar kontrollen. Det sitter så djupt även hos barn, den där rädslan för något otäckt.

Backen123
tis, 2022-01-04 - 00:10

Att jag bär skulden att det blev som det blev, det är en anhörigs ok att bära. Så många gånger vi får höra att vi är problemet, i vårt fall kände han sig mindre värd. Att jag var så mycket bättre. Han kunde inte leva upp till mina förväntningar, och vilka förväntningar jag hade som han inte klarade av det vet jag inte riktigt. Det var mitt fel att dom tvångsvårdade honom på psyket 1 vecka....
Jag tackar en högre makt för att jag fick kraften att ta mig från vårt gemensamma hem som nygift och med skammen hängades över mig som ett moln, köpte ett eget (stort) hus för mig och mina barn, totalrenoverades och hyr nu ut en lägenhet. Mannen flyttade hem till sin hemby i höstas och vi har bott i nya huset nu drygt ett år. Mitt i all renovering så sålde jag även vårt gemensamma hem, en skogsfastighet samt drev mitt företag med många arbetstimmar. Jag förstår att om jag inte tar hand om mig så kommer jag få betala ett högt pris, för hans sjukdom, hans kaos med en alkoholism som han burit i flera år och som han inte sa nåt om.
Igår sms jag hans mamma, jag var på tillfälligt besök i hennes hemstad så jag listade dom ett Gott nytt år och svarade glatt tillbaka. På kvällen får jag sms från honom, att han inte vill att jag tar kontakt med hans mamma något mer. Men han skriver till mina vänner och det är tydligen ok.... Jag har inte svarat och tänker inte göra det heller, om jag svara emot så vet jag inte vad det väcker hos honom. Han lever i ny relation, har fått jobb så varför. Vet att det kommer ta tid, jag fyller 50 nästa år och den här resan gjorde att jag går omkring med en lätt ångest längtar efter det liv som skulle bli vårat, hatar han för det han gjorde och önskar att nästa år har det bleknat ytterligare och bara tanken på att träffa en ny man gör mig illamående.

Backen123
fre, 2022-01-07 - 00:09

Bröllopsdag är över, skulle ha varit vår 3:e, men inte ens vår första var bra. Då hade han precis avslutat behandling och gick på vita knogarna. Vi hade fått ett presentkort på spahotell och jag längtade efter kärlek och lite romantik, hade hoppet kvar och jag sa vi kan väl bara åka iväg och ha det gott, men han var inte på humör som han sa. Vi for, spaade, gick på bio men sov med ryggarna mot varann den natten på hotellet....😥 jaja en dag i taget, idag har jag bla skottat snö, åkt skoter, jobbat igen och efter det klev jag upp ur min ångestgrop och tog av mig offerkoftan, det är en skön känsla 🙏😁 nån lärde mig här att våga vara där nere i djupet, det är inget farligt och det vänder. Klappar mig på axeln och tackar en högre makt som ännu en gång skickade på mig bra känslor och händelser när jag behövde det ❤🙏

EsterHanna
fre, 2022-01-07 - 11:46

@Backen123 , våra historier följs åt på något sätt. Det jag har ångest för är att jag gjorde mina föräldrar så glada med giftermålet. Min pappa var överlycklig. Och stolt som en tupp. Jag skulle aldrig ha gått så långt. Jag sa ja, för att jag VILLE det skulle vara bra. Min alkoholist flyttar inte, han träffar ingen ny - han hänger kvar i min närhet och förpestar. Dör sakta, lider och beklagar sig. Gör kaos, svälter och sover snart på parkbänk.
Medmänniskan i mig lider men jag låser alla dörrar, fast jag har ett varmt gästrum. Mat på bordet. Hur går det ihop? Tills döden skiljer oss åt? Jag släpper, lämnar och överger. För att rädda mig själv, mitt liv och min dotters. Hur svårt har vi som står bredvid det inte? Omänskligt. Men när jag ser/umgås och lever med min dotter, en ung snart vuxen människa-då är det värt det alla gånger.

Bra att du klev upp ur gropen, snö och skoter-så underbart!!! Ljuset! Skogar! Saknar det. Här är 10 nyanser av brunt och grått, dimma och lera. Blöta hundar och vitsåpade skurgolv :))) Ha en fin dag! Tänker på dig ofta. Stay strong!!!

Backen123
ons, 2022-01-12 - 22:51

@EsterHanna ja exakt så var det för mig också, dessa yttre omständigheter som får överta ens inre. Mitt ex är tack och lov härifrån, du slits ju med att ha honom omkring dig, att inte få vila. Men förhoppningsvis snart 🙏 jag känner även där som du när jag ser mina pojkar, dom är nöjda nu och dom var nöjda att tillhöra en familj, men skillnaden på pojkarna idag är stora, iaf hos den yngsta. Dom såg men förstod inte, och det gör inget gott. Idag har lillen inga djupa suckar, håller sig inte på rummet längre utan är tillbaka hos mig igen ❤🙏
Jag tänker fortfarande väldigt ofta på exet, det drar ner mig och ibland hör jag när dom runt omkring har fått meddelande/samtal från honom, själv har han sms till mig och undanbedes all min kontakt med hans mamma. Jag skickade ett Gott Nytt år. Jag funderar på terapi, fast egentligen ska jag nog bara skärpa mig och lyfta blicken, det skulle nog göra mest gott. Kvällen reflektion Sov Gott alla 😊

Backen123
ons, 2022-01-12 - 22:58

@Åsa M förlåt för sen reflektion på ditt meddelande ❤ Jag tror att sonen i just det här fallet "bara" var 14 år, men vad det gjorde med mig var ingen kul känsla, jag blev så osäker och rädd. Vi har pratat och visst tror jag att det finns en rädsla för alkohol, barnen har ju sett vad drogen ställde till det för oss. Samtidigt har jag förklarat att alkoholism är ändå en relativt ovanlig sjukdom, alkoholmissbruk dock mycket vanligare. Vi har pratat om att som vuxen ska man bara dricka alkohol när man är på bra humör och det är fest, aldrig som medicin.