Hej!
Min kille ska nu bli nykterist. Hurra! Han har skapat konto här, sökt hjälp hos beroendeenheten, berättat för arbetskamrater och vänner. Jag är så lättad för vet att jag inte hade orkat länge till. Vi var sambos, men det gick inte, så i somras blev vi särbos. Hela tiden har jag väntat o hoppas på en förändring. Hela tiden har vi ändå hållit ihop. När han är nykter är han den mest underbare mannen på jorden, när han dricker tål jag honom inte. Och det värsta är att typ efter bara två 3,5 så ändrar han sig. Är det vanligt?
Första dagen i hans nyktra resa grät vi båda två hela dagen i varsinn bostad. Han har positivt Covid 19 så vi kan inte ses. Mycket känslor åt alla håll. Han tog det dåligt att jag inte vill flytta ihop igen på direkten. Jag vill till sommaren har jag sagt, vet ju att han har en jävligt tuff tid framför sig. I dag går jag här och är arg på honom. Arg på allt han förstört, all skit han gjort på fyllan...all skit han sagt till mig på fyllan....samtidigt vet jag ju att han inte rår för, att det är en sjukdom. Någon som kan berätta vad som händer de närmsta dagarna? Är det allra tuffast för honom nu i början? All hjälp tas emot mycket tacksamt! Gott nytt år till alla fina människor <3

@Hold my heart jag tror du gör klokt i att ha ditt egna hem och liv medan han gör sitt. Är glad för er skull med denna vändning och önskar er lycka till.
Jag vet av erfarenhet att det är väldigt lätt att dras in i projiceringar och konstigheter vid tillnyktrandet.
När man egentligen behöver vila och läka själv.
Har du hjälp och stöd där du kan sortera och få prata om hur du mår och allt som hänt?
När mitt ex kom hem från behandling i höstas så kände jag på mig att tryckkokaren var på gång.
Jag var stressad, upplevde noll stöd och han drog in mig i konstiga saker pga av sin förnekelse och sina försvar.
Jag önskar att jag tagit mer hjälp och värna mig själv mer.
Ta hand om dig, dina känslor och upplevelser är viktiga, inre bara hans.

@Nora81 Nej jag har inget stöd förutom en underbar kusin som jag kan prata om allt med. Tänkte även se vad jag kan få för stöd här via andras erfarenheter. Det som känns hoppfullt är att han vågar vara så öppen att han berättat på sin fb sida att han nu väljer bli nykterist, att han druckit nog genom åren. Det är min största tröst, att han valde detta själv. För om han innerst inne inte vill bli nykter, så lyckas han ju inte. Nu börjar ilskan lägga sig. Jag saknar honom. Kan återigen se att det är en sjukdom. Vi har fortfarande inte setts pga hans covid test, men i morgon ska vi äntligen få krama varandra.