av Dearself

Ragna
lör, 2022-01-01 - 00:50

Hur har ni det?
Det var länge sedan någon skrev här, även jag. Jag tänker på er och undrar hur ni har det.
Här är det inte så bra. Min dotter är på behandlingshem men kommer hem nästa vecka. Hon verkar deprimerad. Jobbet betalar, med ett kontrakt hon skrivit på som i princip innebär att hon får sparken om hon dricker igen,
Jag mår så himla dåligt och vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp (om det finns). Har försökt så mycket. Jag vill förstås tro, men kan inte, att behandlingen har hjälpt henne att få mer motivation. Försöker som tidigare hitta det där "förhållningssättet" som ska hjälpa mig, men går inte. Kämpar, och har tagit till mig mycket av det ni skrivit, inte minst Gros19 om att acceptera att mitt barn har en livshotande sjukdom och att jag inte kan påverka särskilt mycket. Men är så svårt att orka. Tror jag fått lite "utmattningssyndrom", har varit oändligt trött. Helgen innan hon kom iväg var dramatisk och jobbitg, vi skulle "vakta" henne för att hon inte skulle dricka. Gick ints å bra.
Jag känner att jag vill aldrig göra det mer. Jag vill inte ge upp, men jag vill inte åka dit och "vakta" eller "stoppa" henne mer. Bara tanken får mig att vilja kräkas. Jag klarar inte mer. Det gör ju ingen skillnad heller. Tankar, om och när ni orkar?
Gott nytt år, till er, så gott det går. Och många varma kramar och tankar.

gros19
lör, 2022-01-01 - 13:16

Vakta blir aldrig bra och det har du ju kommit fram till själv. Din kontroll hjälper ju inte din dotter att bli nykter och det vet du, men det är så svårt att släppa taget. Det gör så ont att se alla drömmar och förhoppningar gå i kras. Så upplevde jag det och sorgebearbetningen gjorde att jag kunde släppa det. Ny kurs i Lund i vår om du bor i närheten. Tror också att alanon kan vara vårt att försöka. Tolstegsmodellen handlar ju mycket om att släppa taget. Finns det något du inte gjort för att din dotter ska bli nykter? För min del var det enda jag inte gjort att göra ingenting och jag kom vid flera tillfällen på att det var då förändringarna skedde. Självklart lämnar man inte någon som är döende men du förstår nog vad jag menar. Precis som Dearself skrev vid ett tillfälle att det kan vara att mista jobbet som i slutändan leder till att din dotter blir motiverad, men vi har inga garantier.

Vad det gåller min son så har jag inte träffat honom på länge pga av smitta där han är. Eftersom han saknar tal idag kan vi ju inte prata i telefon, men jag ringer ändå bara för att höra hans röst. Kommer troligen att bli en resurs hos honom eftersom han behöver ständig övervakning tills skallbenet är på plats igen. Kommer i så fall att sitta hos honom på kvällarna. Jag ringer inte personelen och frågar hur det är med honom för jag klarar inte fler negativa besked. Mycket jag sörjer, framför allt våra långa promenader. Vi har besökt varenda stig inom en radie på 10 mil. Min undran kommer han nånsin att kunna gå igen. Förfärliga tankar. Enda som hjälper är att fokusera på nuet, just nu är det så här. Hur det ser ut om en månad har jag ingen aning om. Så är det ju egentligen för alla, men vi vill gärna inbilla oss att vi har kontroll. Hoppas Ragna att du får ut något av det jag skriver och varma kramar till dig och Dearself.

gros19
lör, 2022-01-01 - 13:34

Min dröm just nu - att min son kan gå och att vi befinner oss i en stuga långt upp i norr och långt från grannar, en sån plats där ingen kan bo. Där skulle vi bara vara, såga lite ved, elda i spisen, gå en promenad i skogen, mata fåglarna, kanske ha några får och gå till sängs när det blir mörkt ute. Inga mobiler, ingen tv. Så vill jag ha det just nu.

Dearself
ons, 2022-01-05 - 21:34

Hoppas det ska gå bra för din dotter. Hur länge har hon varit borta @Ragna?
Tänker att det är ju bra att jobbet ställer krav och att de erbjuder behandlibg. Samtidigt måste de ju ge henne rätt förutsättningar. Några veckor på behandling är inte mycket tid.
Vill hon själv hem? Blir det nån eftervård. Då kanske hon kan vara sjukskrive och fortsätta i behandling hemma?
Jag tror många arbetsgivare har svårt att förstå att det tar tid.
Hoppas ändå att hon lyckas hitta motivation och styrka till förändring.
Kan du prova kommunens ahörigstöd? För mig har det funkat väldigt bra. Jag har träffat en kurator regelbundet och när vi haft akuta situationer har vi hörts dagligen på telefon. Ibland flera ggr per dag. Då har det handlat om hur jag ska agera i vissa specifika situationer som tex nu när din dotter kommer hem.
Jag har ju sagt att jag inte tycker LVM hjälpte min son. Attt det blev värre.
Så var det för honom, men jag tror faktist att det hjälper honom nu ändå.
När man en gång fått LVM är det lättare att få det igen . Det vet han och jag tror det hjälper honom att bryta. Att han hittar lite extra vilja för att han absolut inte vill hamna i den situationen igen.
Nu när han kom hem från sin behandling som var i 3 mån så blev det en akut situation med ambulans. Men efter det har det varit något lugnare. Han har druckit och även tagit droger men det är skillnad. Och nu har han på eget initiativ flyttat till ett familjehem för vuxna.
Han bor i ett eget litet hus på landet hos en familj med lång erfarenhet av familjehemsvård. Det är väldigt nytt och jag vet att det kräver mycket och är tufft för honom men jag ser att han önskar en förändring och är beredd att prova det som krävs.
Jag är orolig ändå men jag kan inte kräva så mycket mer än så och jag känner hopp vilket gör mitt mående lite bättre.
Sedan behöver jag tid för att komma ikapp och må bra på riktigt. Jag tror att de här åren succesivt brutit ned mig och att jag faktiskt är deprimerad. Det är inte lika lätt att trycka på " må bra knappen" som tidigare. Jag får nog helt enkelt acceptera att jag behöver hitta tillbaka till mig själv och ta det stegvis. Så jag hoppas mycket på det här för oss båda.
Brukar du lyssna på poddar? Det finns en som heter beroendepodden på "poscaster. Där intervjuas personer som haft väldgt kraftiga missbruk och tagit sig ur. Den har gett mig hoppet tillbaka när allt varit svart.
Jag håller tummarna för att det blir bättre än du förväntar dig.
Och Gros19. Hoppas du snart får träffa din son. Och hoppas han har personal som du känner förtroende för eller att du kommer göra det när du lär känna dem.
Borde inte vaccin vara tillräckligt för att du ska få komma på besök? Alternativt ta med honom därifrån och ungås på annan plats ? Hoppas även på mer framsteg du kan känna glädje över.
Ta hand om er ! Kram

Dearself
ons, 2022-01-05 - 21:38

Podcaster skulle det stå. Googla på Beroendepodden och Annelie Ståhl så hittar du den. Hon är den som har podden och håller i intervjuerna. Hon är själv nykter alkoholist.

Ragna
tors, 2022-01-13 - 00:46

Jag får alltid ut mycket av det ni skriver, både Gros och Dearself!
Både bra tips/råd/erfarenheter och igenkännande som trots det sorgliga i allt ert och era barns lidande trots allt minskar känslan av ensamhet i situationen, även om det mest väcker medkänsla. Ganska ofta läser jag igenom hela tråden igen. Jag tänker mycket på er, som jag nog skrivit förut. Ska lyssna på beroendepodden.
Det ser tyvärr inte så bra ut för min dotter. Hon var på behandlingshemmet i fem veckor. Trivdes ganska bra. Det var, som jag tycker det verkar, en bra verksamhet. Jobbet betalade, något som blev klart i sista minuten, jag var inne på att göra det själv först. Men då när det är jobbet är det förenat med villkor, ett kontrakt, som i princip innebär att hon kan få sparken om hon bryter mot villkoren - som i princip innebär kontrollerad helnykterhet under lång tid. Bra kanske, men tror tyvärr att det nog inte kommer att funka för henne.
Av olika skäl, inte på grund av henne, blev det en försening på ett par, tre dagar innan en av kontrollfunktionerna kunde träda i kraft (ska ske i morgon). Det som sen hände var att hon, samma kväll som hon kommit hem, drack igen. Och mådde, och mår uruselt. Inte ens några timmars glädje av alkoholen. Tror hon har fortsatt dricka varje dag (dvs tre dagar, sen nu i måndags). I morgon torsdag ska den kontrollfunktionen "kopplas på". Den ingår i eftervården som i sin helhet ska pågå i ett år. Hon mår just nu mycket dåligt och pratar om att ge upp, hellre dö och så vidare. Hon känner det själv som ett "tvång" att dricka och förstår inte riktigt hur det går till. Vet inte hur det går i morgon, om hon överhuvud taget kommer dit.
Har försökt att inte "ligga på" för mycket. Har verkligen tagit till mig, nästan som ett mantra, att jag inte kan påverka om och när hon dricker, hur mycket jag än försöker - vilket jag, och även hennes pappa, verkligen gjort. Hur många "interventioner" som helst, alltid traumatiska och jobbiga. Det har inte hjälpt. Vilket jag hörde redan tidigt, men inte riktigt kunde ta till mig,
Jag funderar mycket på vad "vilja" egentligen är. Jag ställde en gång en retorisk fråga till en framstående beroendespecialist, ungefär som att "om man verkligen vill, kan man väl ändå låta bli att dricka?". Retorisk för att jag vet att det inte är så (han jämförde med andra kroniska sjukdomar). Hans svar var att "viljan är som en polsk riksdag, En ropar si, en ropar så, det finns ingen enighet". Ett bra svar tror jag.
Det är så svårt, för jag vet att det handlar om en hjärnsjukdom, ändå är det ju till sist personen själv som måste välja att ta emot den hjälp som behövs - om den ens finns för den personen, det är ju inte alla som får möjligheten.
Jag upplever det som om min dotter har fått mycket bra och professionell hjälp, ändå tycks det inte ha räckt till.
Jag själv mår sen länge urdåligt, lever ett liv som känns rätt värdelöst, det som får mig att försöka fortsätta är mest ansvarskänslan för mina andra barn som också behöver mig mycket trots att även de är vuxna,
Jag förstår att jag själv måste ta tag i mitt eget liv och försöka göra det mer meningsfullt trots omständigheterna, men det är jättesvårt att orka. Fattar att ingen annan kan "rädda mig" eller göra det åt mig, Nu handlar det mest om att överleva varje dag. Mår dåligt från morgon till kväll, vill inte vakna, tar evigheter för mig att komma upp, gå en liten promenad känns som en bergsbestigning... usch vad gnälligt det låter, men tror det handlar om både depression och utmattning. Efter fyra år av ständiga katastrofer och utryckningar är jag liksom slut. Men förstår som sagt att det bara är jag som kan ta mig ur det, om det nu går, "Sätta ena foten framför den andra" som du skrev nånstans, Dearself.
Jag har sökt hjälp och stöd på lite olika håll. Det som ger mest är ändå att ha kontakt med andra i liknande situation. Som ni här.
Känns som om jag lever i en mardröm som inte har något slut. Det har blivit allt värre för mig - precis som för min dotter.
Varma kramar till er och förlåt för detta supernegativa inlägg. Det är så det känns just nu. Jag vet att ni har det minst lika jobbigt som jag och jag tänker som sagt väldigt mycket på er.

EsterHanna
tors, 2022-01-13 - 07:39

@Ragna -poppar bara in och säger: Du gnäller inte. Du överdriver inte. Du är helt slutkörd. Måtte du få hjälp av någon/någonting. Jag läser ditt inlägg och finner inga ord. Jag vet att vi alla går i genom tunga saker men som Ni här, som kämpar med era barn-det måste nog vara det mest fasansfulla man som förälder kan gå igenom. Det finns grader i helvettet. Ragna-jag inkluderar dig i mina tankar idag. Försök hitta en strimma av tid till dig själv. Stor kram

Dearself
tors, 2022-01-13 - 17:38

Ragna
Jag önskar jag hade ett råd eller tips för hur det ska kännas bättre för dig men jag vet att när man är där du är och man har tappat hoppet så finns inte mycket hjälp men jag ska försöka.
Du har säkert dina egna stategier för att klara dagarna och det enda som egentligen hjälper är ju nån typ av förändring så att hoppet kommer tillbaka.
Jag vill iallafall förmedla att jag känner hopp och att vi har det lugnt för stunden och då ska du veta att han haft kanske 8-9 Lvm utredningar på under 4 år. 5 behandlingar på behandlingshem, varav en med tvång.
När allt bara blev värre efter de 6 månaderna trodde jag att det aldrig skulle bli bra igen.
Nu är säkert inte vår resa slut ännu men just här och nu mår jag bra och jag har en forhoppning om att han ska klara att ta sig ur det här.

Försök förmedla hopp till din dotter. ( det tror jag redan att du gör när du orkar )
Jag tror hon behöver höra att ni trots allt tror på henne. För hon tror förmodligen inte på sig själv längre. Därav hennes ord om att inte orka längre osv. Jag tror det är ett sätt för henne att uttrycka hur uppgiven hon är och inte vad hon egentligen vill. Vi har också varit där och det är fruktansvärt att behöva ha även den rädslan när allt är akut.
Sedan är det ju psykakuten som gäller om ni känner att det behövs.

Du vet ju redan att hon är sjuk och att missbruket sker tvångsmässigt. men jag brukar googla på missbruk- sjukdom, tvångsmässigt missbruk, kidnappad hjärna osv för att läsa och påminna mig.

Försök ta dig ut på din dagliga promenad. Jag brukar titta mycket på serier eller kanske läsa en bok eller annat bara för att lura hjärna att tänka på annat en stund . En typ av verklighetsflykt.
Kan du boka tid för en massage? Äta lite extra bra. Tex boosta kroppen med massa goda bär eller nyttiga juicer eller annat som gör att du rent mentalt känner att du bryr dig om dig själv och din kropp.
Det kan låta trivialt och jag vet att det inte hjälper dig ur den här situationen alls men jag tror ändå på att vara extra snäll mot sig själv.
Förstår du hur jag menar?
Jag brukar dra mig undan socialt och jag har fortfarande inte så mycket ork för sociala kontakter men jag gör det när jag har lite mer ork, Iallafall en liten liten stund. Så man får se att det finns en normal värld utanför detta.

Mpnga skriver pm Al-anon och att det finns digitalt. Du kanske ska prova det?
Jag har själv inte provat det men jag tänker att där finns andra i samma situation .
Tänk på dig själv lite som på din dotter . Vad har vi inte provat. Vad finns kvar?
I ditt fall kanske en sån grupp kan hjälpa.
Angående din dotter så kommer det ju att komma flera orosanmälningar om det fortsätter. Jag vet att det är det sista man önskar men kanske kanske att ett LVM med en längre vårdtid skulle kunna bli hennes vändpunkt. Inlåst behöver man inte vara så länge. Man får komma till öppet efter 1- 2mån. Det som är positivt är att det är under 6 månader alltid.
Jag hoppas det inte behövs och att det går bättre än de här dagarna framöver . Jag tror det är väldigt vanligt att det blir så.
Tänker på er och hoppas. Varm kram

gros19
tors, 2022-01-13 - 19:54

Det är ju det forumet ska användas till att skriva när man har behov av det, vilket ju ofta är när man känner hopplösheten och att en förändring är nödvändig. Du är inte gnällig och inte negativ, du beskriver en outhärdlig verklighet. Den här mardrömmen du beskriver har jag ju också levt i och gör väl än men på ett annat sätt. Om du måste för att överleva åka iväg på en anhörigvecka är det då inte möjligt för dig? Alanon är självklart bra men det känns som du behöver mer. Under hela tiden med min son och hans destruktiva liv var det anhörigveckan som förändrade mig. Som gjorde att jag kunde börja må bra även om situationen inte förändrades. Jag var ofta rädd för att min son skulle dö och det gjorde han ju nästan. Det har framkommit att han tagit droger, om det orsakade propparna och blödningarna i hjärnan kan man inte säga, men inte heller utesluta. Ingen vet. Det är en dödlig sjukdom, men idag handlar det om dig som jag ser det. Att du ska överleva. Många kramar till dig.

Ragna
sön, 2022-01-16 - 01:08

Tack Gros19, Dearself och EsterHanna!
Det känns som jag skrev förut att det största stödet trots allt finns här, hos er, som har liknande erfarenheter.
Nu är det värre än värst. Orkar inte skriva så mycket just nu, men det står klart att min dotter, inte oväntat alls egentligen, inte klarar av de krav som jobbet via behandlingshemmet har. Hon är helt enkelt för sjuk, tror jag. Nu var jag hos min andra dotter i kväll en stund för att prata om helt andra grejer som berör henne, men såklart pratade vi lite om hennes syster också. Fast på det hela hade vi rätt trevligt. Och sen vid midnatt så ringde systern, mådde så fruktansvärt dåligt, tror hon druckit men hon förnekade det. Tror hon känner sig som i en rävsax nu. Hon mister jobbet om hon "failar" igen vilket hon sannolikt redan gjort. Men vad kan jag göra? Jag sa att vi älskar henne, att vi vill göra allt för att hjälpa henne, men att hon måste tala om hur vi kan göra det. Hon vill inte att vi ska komma dit (vilket vi gjorde för ett par dagar sen), hon vill inte åka in till psykakuten eller beroendeakuten. Jag förstår att hon lider fruktansvärt, men vet inte vad jag kan göra. Kanske, som du skrivit Gros19, "ingenting". Är så svårt att acceptera och ta in ändå. Trots att jag och min andra dotter pratat en del om det tidigare i kväll. Orkar inte med den här limbon längre. Samtidigt är man väl fast i den så länge ens barn lever. Kan inte släppa hoppet helt, kan inte ge upp. Värst är den ständiga, plågsamma ångesten jag lever med.
Stor kram till er, och jag vet som sagt att ni har det lika svårt. Men nu har jag nått något slags botten. Det kanske vänder.

Ragna
sön, 2022-01-16 - 01:13

PS. Har anmält mig till digitala gruppsamtal på Nämndemansgården, det var där min dotter var senast. De skickade filmer med, som jag tyckte, väldigt bra föreläsningar. Är också väldigt intresserad av sorgebearbetning, som du nämnt tidigare Gros19. Kanske något som skulle kunna hjälpa mig. Har du några tips om var man hittar bra sådant?

Blenda
sön, 2022-01-16 - 08:02

@Ragna Vill bara sända dig en tanke. Mitt barn har också varit många år i ett svart hopplöst djup. Maktlösheten, oron och kasten mellan hopp & förtvivlan är fullständigt vidrigt att uppleva som mamma.
Jag har inget tips på bra sorgbearbetning, men jag tror det är en god tanke. Mitt barn mår nu bättre sedan några år (och faktiskt mycket bättre just nu, peppar, peppar...) men jag har så mycket obearbetat inom mig som gör att jag har svårt att ta till mig det goda.
Att acceptera det jag inte kan förändra är ju nyckeln, men för det krävs verktyg som jag inte riktigt har. Kram

gros19
sön, 2022-01-16 - 20:05

Låter bra med digitala möten genom Nämndemansgården. Ännu bättre vara där kanske men ibland är det inte möjligt. Det sorgebearbetningsprogram jag genomgick var genom Nämndemansgården och två terapeuter som jobbade där. Idag är dom pensionerade och har sorgebearbetning själva (jobbar fortfarande lite på Nämnedemansgården tror jag). Sorgebearbetning kan du genomgå flera gånger, finns mycket att bearbeta, mycket sorg och besvikelser i livet. Ska själv genomgå programmet i vår och i Lund med samma terapeuter. Vet inte var du bor men Nämndemansgården kanske känner till någon annan plats där man kan genomgå sorgebearbetning. Bra du tar tag i situationen och kanske har det även effekt på din dotter. Självklart påverkar det henne på något sätt om ditt förhållningssätt förändras. Om inte avlastar du henne från skuld när hon uppkever att du mår bättre. Frågade min son idag om all kunskap, alla minnen finns kvar i huvudet på honom. Ja sa han och skrattade. Kändes bra och hoppfullt.

Ragna
lör, 2022-01-22 - 17:44

Tack än en gång, Gros 19, Dearself, Ester Hanna, Blenda och andra som har kommenterat! Känns så otroligt bra med er respons. Känner mig så otroligt ensam på något sätt, trots övrig familj.
Ser ut som om det redan gått åt skogen. Stämde tyvärr med min magkänsla. Det kommer att innebära avsked från jobbet, bl a. Inga pengar, mm mm, hur går det med bostaden?
Jag kämpar för att förändra min hållning och mig själv. Inser att det är det enda jag kan göra. Och, som du säger Gros, kanske kan det finnas en nytta med att avlasta min dotter från skuld där. Samtidigt står vi så nära varandra och hon ringer mig jätteofta. Väntar mig samtal i kväll/ i natt när hon mår jättedåligt och pratar om att inte vilja leva längre. Vad gör jag då? Känner mig som i en rävsax, orkar inte leva i denna limbo.
På måndag ska jag börja på något slags digital kurs som FMN och Röda korset har för anhöriga. Har också bokat träff med en psykoterapeut som jag känner till lite sedan tidigare, som specialiserat sig på krisbearbetning etc. Väntar på Nämndemansgårdens anhörigträffar också, har ringt och de har sagt att de ska höra av sig, får nog ringa igen,
Gros, vad är det för terapeuter som nu jobbar själva med sorgbearbetning? Går det att tipsa om dem eller känns det fel? Jag bor inte nära Lund men kan gärna åka dit när coronaläget blir lite bättre.
Tidigare blev jag lite störd av rådet från vissa (inte er här) om att "skydda dig själv, ta hand om dig själv". Men nu börjar jag förstå lite mer vad de menade. Samtidigt undrar jag fortfarande - hur gör man? Fast har fått många, många bra infallsvinklar från er. Ni betyder massor. Kram från Ragna.

gros19
sön, 2022-01-23 - 20:17

Dom där samtalen under natten, där din dotter uttrycker att hon mår dåligt och inte vill leva är förfärliga, rena tortyren. Att utsätta någon för det tycker jag inte är okej. Vet inte hur du ser på det. Insåg själv att om min son valde att ta sitt liv kunde inte jag förhindra det och jag minns dom vidriga samtalen. Det mest smärtsamma för en förälder är att få höra att ens barn inte vill leva, men det är ju så att hon vill inte leva det liv hon lever.

Vad det gäller sorgebearbetningen kan jag göra så att jag skickar ett meddelande till alkoholhjälpen och ber dom vidarebefordra det till dig så ser du det när du går in på din egen tråd. Vet ännu inget datum bara att det blir under våren och troligen sen eftermiddag/kväll en gång i veckan och under två månader. Vet ju inte var du bor men vi är tre som åker dit och vi startar i Karlskrona. Allt har ett slut Ragna, vi vet bara inte hur. Kram

Dearself
mån, 2022-01-24 - 19:46

Vad tråkigt att höra Ragna!
Tyvärr stämmer ju vår magkänsla oftast, även om man alltid hoppas. Får hon ingen A-kassa pga uppsägning eller hur ser det ut? Vad säger hon själv? Kan hon gå vidarebehandling och få en sjukskrivning?
Tycker läkare på beroendecentrum brukar vara bra om hon har en sådan kontakt.
När man pratar med andra föräldrar så hr jag samma saker överallt. Förr kände jag mig ensam o tänkte att vi har det värst. Nu uppleverar jag att många har det likadant. Vuxna missbrukande barn som förlorar sina egna barn, sina hem. Föräldrar som valt att köpa lägenhet till sina vuxna pga att de inte kan få eget hyreskontrakt som de sedan förstör i psykoser eller som blir tillhåll för alla.
Vi är maktlösa. Får lite hopp, förlorar det, får lite hopp, tappar det igen. Våra barns mående styr vårt mående.
Även om det är lugnt hos oss för stunden finns det mycket jag tänker och oroar mig över. Det är väldigt skört, Hans mående svajar från dag till dag.
Hoppas hoppas ni hittar en vändning.
Och Gros, fint med de positiva sakerna du berättar om din son. Hoppas på mer framsteg för er och att ni kan ses snart igen.
Jag ska börja i en mindre föräldragrupp igen. Mest för att inte känna mig så ensam i detta. Går med en uppgiven känsla .

gros19
tis, 2022-01-25 - 17:16

Så länge det förekommer ett missbruk är allt dömt att misslyckas är min upplevelse. Istället för att livet går framåt, blir bättre, det sker en utvecklning raseras allt gång på gång och det blir en nedåtgående spiral. Det är väl skillnaden mellan friskt och sjukt. Den skillnaden upplever jag tydligt idag, det blir ett framåtskridande istället saker blir bättre och det sker en utveckling. Dom åtgärder man vidtar leder till förbättring. Att göra något, att hjälpa skänker mig energi, glädje, hopp. Motsatsen är väl att känna vanmakt att inte kunna påverka en outhärdlig situation och där upplever jag tyvärr Ragna att du befinner dig just nu och har gjort länge, men du verkar förstå att det handlar idag om att du ska överleva.

Dearself så bra att det är lugnt men skört och svajigt samtidigt också en svår känsla att hantera. Oron du känner katastroftankarna du förmodligen har tala om dom, skriv ner vad du tänker och se om det stämmer med vad som sker eller hur det är. Jag gjorde så och det stämde aldrig. Som jag nog tidigare sagt att min son skulle få hjäninfarkter m.m. och inte kunna gå eller tala kunde jag ju inte föreställa mig. Vi har ingen nytta av våra katastroftankar.

Kom just hem från ett möte som gällde min son och hur han ska få den hjälp han behöver. Insåg skillnaden när jag kom hem från möten då han var aktiv i sitt missbruk. Rädslan, oron, vanmakten jag då kände tillsammans med ett litet hopp som jag knappt vågade erkänna för att inte bli besviken när allt raserades.

Fick idag besked om att i början av februari blir det en ny hjärnoperation då skallbenet ska sättas tillbaka och en ny sjukhusvistelse. Det finns något väldigt bra och det heter SIP samordnad individuell plan. Det kan jag sammankalla till och då väljer jag ut vilka som ska delta, i mitt fall läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut m.fl. Tre veckor innan ska kallelsen komma och det går inte att tacka nej. Kanske kan ni i någon situation ha nytta av detta då det ofta är svårt att nå berörda personer. I ert fall kan det kanske vara i första hand, sjukvård och social tjänst, men man väljer själv.