En strimma av hopp

Profile picture for user Se klart

Grattis sent från mig som inte riktigt hängt med i forumet. Säger som @kennie att jag blir otroligt glad av varje inlägg från dig. Lite grann spär det på min andliga sida. Att livet finns där bakom, ljuset bakom mörkret. Allt gott och uppdatera oss då och då! 🙏🏻💕

Profile picture for user Axianne

Tänkte bara skriva några ord innan jag somnar. Stort tack och kärlek till er som läser och kommenterat! 💕💕💕

Jag vet inte om jag befinner mig i riskzonen nu, för jag kom plötsligt på att jag glömt bort att jag är alkoholist. Mitt mångåriga supande och allt vidrigt har liksom bleknat på något sätt när jag funnit en ny vardag med jobb och fasta rutiner.

108 dagar in i min nykterhet och det har gått minst en vecka sedan jag överhuvudtaget funderade på mitt drickande. Inte ens när företaget hade sitt julbord igår fanns det någon som helst tanke på att ta mig ett glas. I och för sig gick jag inte på tillställningen, men det var inte för att jag var rädd att dricka, utan för att jag arbetat så mycket senaste veckorna att jag kände mig trött och bara ville hem och softa den kvällen det bjöds på glögg och julmat. Det slog mig inte förrän nu att det kunde varit farligt för min nykterhet om jag valt att gå dit, med allt som bjöds i form av fria alkoholdrycker. Inte förrän dagen efter kom jag på att jag borde varit rädd att gå dit, men det föll mig aldrig in när jag tackade nej. Jag gjorde ett val för att jag helt enkelt längtade hem.

Jag tror det kan vara farligt för mig att glömma bort min sjukdom. Inte för att jag ens är i närheten av att ta ett glas eller trösta mig med en dunk vin om jag känner mig ensam på fredagskvällen när barnen är ute och huset är tomt. Nej, det har inte funnits minsta lockelse. Men just därför är jag rädd att jag närmar mig ett läge där jag förminskar problemet och får för mig att jag är "botad". För det är jag inte och det kommer jag aldrig att bli. Jag måste nog påminna mig emellanåt om att jag alltid kommer att vara alkoholist, och att det inte finns en kompromiss kvar för mig. Jag har bränt alla mina försök att vara normal under årens lopp. Utan undantag har varje "bara det här glaset" lett till en ond och livshotande spiral som gått rakt ned i misären. Det är så lätt att glömma det när jag nu plötsligt befinner mig i vad som nästan kan ses som ett ordnat och vanligt liv igen.

Jag fick en sådan boost av att jag faktiskt fick ett jobb. Det var min stora vändning och ibland glömmer jag att det är femte eller kanske sjätte gången jag får ett jobb trots min alkoholism. Tidigare har jag lyckats dölja mitt supande. Först i åratal, för att senare hänfalla till allt snabbare perioder av arbetspåverkande fylleri efter att jag fått ett jobb. Jag har ljugit och sjukskrivit mig, misskött mig och förlorat jobb efter jobb. Sista gången var jag på något konstigt sätt tacksam över att slippa jobba, för då kunde jag ju dricka hela tiden. Och det gjorde jag. I två år övergick jag till heltidsdrickande, från att tidigare balanserat jobb och supande.

Det är verkligen konstigt att tänka på det här med min nya rena vardag. Alla år av ständigt dåligt samvete, skam och skuld känna aå långt borta, trots att det bara var några månader sedan jag söp mig full varje dag. Jag kommer på mig själv nu med att vara lite "skygg" i vissa situationer på jobbet eftersom jag är så van vid att dra mig undan och inte komma för nära kollegor och chefer. Jag har alltid vetat om att min andedräkt avslöjar drickandet och att jag inte var till min fördel om jag mötte folk face to face. Min hjärna var sällan helt klar och alert, och därför föredrog jag att jobba för mig själv så jag kunde låta saker ta sin tid. Inga gemensamma luncher, ingen nära kontakt med någon.

Men idag är det annorlunda. Pandemin påverkar i och för sig lite på samma sätt när man håller en social distans, men jag kan utan problem befinna mig i alla förekommande möten och situationer på jobbet utan att känna mig orolig för att bli avslöjad på grund av lukten av vin, sluddrigt tal eller röda ögon. Det finns ju inget att avslöja. Jag är nykter och huvudet är piggt.

Men jag får inte glömma bort att jag är alkoholist. Det är viktigt som fan.
108 dagar är ingenting. Jag har varit alkis i dryga 20 år, så det får inte dyka upp någon falsk tilltro till min förmåga att hantera drickandet bara för att jag lyckligtvis befriats från sug på något magiskt sätt. Jag måste fortsätta tänka på att jag faktiskt är och förblir alkoholist. Jag får inte för en sekund närma mig tanken att lyfta det första glaset igen.

Kram på er alla! 💕💕💕

Profile picture for user vår2022

@Axianne Tack för ditt inlägg. Kan känna igen mig i mycket av det du skriver och speciellt i att du inte får glömma att du är alkoholist. Jag har varit nykter 46 dagar som känns som en lång tid, men det är knappt sju veckor. Tidigare supande bleknar något som du säger.

Kan också känna igen mig i att dra sig undan från kollegorna på jobbet, man tror att de ska se igenom dig och upptäcka att man är bakis. Jag har lyckats behålla mina jobb och mycket pga att jag drivit projekt och kunnat planera arbetstid och möten själv. Inga möten på måndagar eller fredagar, de mest sårbara dagarna att bli upptäckt. Blir arbetslös i januari då mitt projekt slutar och jag är projektanställd. Har aldrig varit arbetslös och är 50+.

Hur som helst, nu när jag är nykter och träffat kollegor mest på Teams men även fysiskt sista månaden, har jag trätt fram på ett helt annat sätt och tagit plats som även du beskriver. Känner mig stolt, som en ny kollega som inte skäms och med bättre självförtroende.

Även om jag blir arbetslös så har jag tilltro till att jag ska få ett nytt jobb så småningom. Det beror på att jag är nykter och kan söka och presentera mig för en arbetsgivare på ett helt annat sätt.

Jag ska aldrig glömma att jag inte kan ta ett första glas och att jag är alkoholist! Jag väljer livet inte helvetet.
Ha en fin torsdag💕

Profile picture for user Axianne

Det känns som att jag slutat dricka minst femhundra gånger och återfallit i allt värre supande lika många. Alla dessa försök att bryta med drickandet har genererat ett lidande och en ångest som varit nästan ofattbar. Jag har upplevt alla typer av abstinens och helvetes kval när jag försökt lägga ned mitt supande. I närmare tjugo år har jag druckit nästan dagligen och de sista fem åren har det gått helt utför. Jag har givit upp totalt, förlorat jobb efter jobb, dömts för rattfylla för några år sedan och blivit av med körkortet. Månader på behandlingshem och i terapi har misslyckats och AA-möten varit resultatlösa. Min hälsa har förstörts och min kropp åldrats i förtid. Jag har levt på existensminimum och på lånade pengar men ändå fortsatt mitt drickande. Jag har till och med stulit för att kunna fortsätta dricka, och jag har isolerat mig totalt med min skam, skuld och det självförakt som vuxit fram.

När jag slog i botten i somras var jag en spillra av en människa. Jag var helt utan hopp och mitt liv var ett enda kaos. Jag levde i en fruktansvärd misär både ekonomiskt och fysiskt. Det kunde gå veckor utan att jag duschade eller tvättade håret. Jag bar smutsiga tältliknande tunikor för att jag blivit så fet att inget passade min kropp. Jag drack minst en bag-in-box per dag under måndag - lördag och genomled alla helvetes kval varje söndag när alkoholen var slut och abstinensen slog till. Ibland dövade jag det värsta med folköl på söndagarna eller så besökte jag lokala puben och svepte flera glas rödvin på stående fot för pengar jag inte hade. Min A-kassa var slut och det jag fick beslutat från Försäkringskassan gav mig så lite pengar att gick flera tusen kronor i back varje månad. Och ändå fortsatte jag dricka.

Jag var på väg att supa ihjäl mig och jag hade givit upp. Jag hade inget fungerande liv kvar och hoppet om att någonsin kunna hitta tillbaks till något som kunde vara värt att leva för var helt borta. När jag en varm augustidag slutligen åkte fast för dagen-efter-fylla på väg hem från en tur till Systembolaget var det droppen. Det var min totala botten. Jag var slut. Det fanns inget existensberättigande för mig. Jag varken grät eller tyckte synd om mig själv när jag lunkade den långa vägen hem efter förhör och polisanmälan. Jag bara accepterade faktum. Jag hade slutligen förstört mitt liv totalt. Min andra rattfylla och dessutom olovlig körning. Jag ställde in mig på minst en månads fängelse.

Jag har berättat om det här förut. Det var efter polisingripandet och under veckor av väntan på åklagarens beslut som jag inte riktigt förstår vad som hände med mig. Jag borde rimligtvis ha rasat ihop under den där tiden när jag väntade på min dom kan man tycka. Men jag upplever att jag fick hjälp av någon högre makt eftersom jag tvärtom vad jag förväntat mig fick massor av extra energi och styrka i stället. Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg att jag tänkte på alkohol särskild mycket under den här tiden. Mitt fokus var riktat åt ett annat håll. Jag ville verkligen ordna upp mitt liv och återfå min fysiska och mentala hälsa.

Jag förstod ganska snabbt att jag ville tacka den som gripit in och hjälpt mig. Jag har aldrig varit troende och aldrig uppfostrats inom någon religion, men när jag helt oväntat blev befriad från både abstinens, ångest, smärta, sug och alkoholbegär - då kände jag att jag ju måste tacka någon. Så det blev Gud. Mig själv kan jag inte tacka, för jag gjorde inget annorlunda än jag gjort innan. Ibland har jag faktiskt till och med sänt poliserna en tacksam tanke för att de satte dit mig för den där rattfyllan. De behandlade mig både vänligt och respektfullt trots mitt brott och det oväntade bemötandet i en situation så fylld av skam blev en del av min vändpunkt. De där två vänliga polismännen var med när jag blev nykter på riktigt.

Jag tog nog aldrig något formellt beslut att sluta dricka. Det var egentligen inget val jag gjorde utan det var någon form av självklarhet att alkoholen inte längre fick ta plats i mitt liv. Supandet fick inte förstöra min tillvaro mer. Det räckte nu och botten var nådd på riktigt. Men jag sade aldrig till mig själv att jag för alltid ska vara utan alkohol. Kanske var det därför jag inte upplevde någon ångest eller abstinens? Det fanns ju inget egentligt förbud och jag var och är fortfarande fri att dricka när jag vill om jag vill. Jag tänker inte jinxa mig med att säga "aldrig mer" men faktum kvarstår. Jag har inte druckit sedan dess.

Och idag är det 118 dagar sedan jag tog det sista glaset. Nästan fyra månader. Jag har inte varit nykter så länge på tjugo år. Jag ska inte säga "aldrig" men jag vill inte dricka mer. Jag har ingen längtan efter alkohol och jag saknar inget av drickandet. Det finns inget positivt alls förknippat med alkoholen för mig. Jag måste påminna mig själv om det emellanåt för jag har nästan hunnit glömma bort hur illa ställt det varit med mig under så lång tid så nyligen. Kanske för att jag fick så god hjälp på traven och så bra uppmuntran när jag slutade. Jag fick en boost och motivation som ingen behandling, terapi eller krav från arbetsgivare någonsin givit mig förut. Varje tidigare försök att sluta har varit förknippat med ett tvång och regler. Det finns inte nu. Jag bestämmer själv och jag har bestämt att jag inte vill ha alkoholen mer. Jag har skadat mig själv och min familj nog.

Allt det positiva som följde när jag blev nykter slog mig nästan med häpnad. Jag hamnade mitt i ett flow av underbara händelser som jag knappt vågade tro på eftersom det kändes för bra för att vara sant. Jag fick inget fängelsestraff utan böter, och samma dag som jag fick böteslappen i brevlådan kunde jag trösta mig med att där låg också mitt nya anställningsavtal. Min arbetslöshet övergick i anställning med en mycket bra lön och intressanta arbetsuppgifter. Jag blev en respekterad kollega och började därtill ta hand om mig själv på alla sätt. Jag har kommit in i bra rutiner, äter nyttigt, sover fantastiskt bra och bryr mig om mitt yttre igen.

En annan sak som kommit smygande är en längtan att göra goda saker. Jag har fått en inre önskan att göra rätt för mig, att inte ljuga, att inte vara lat och att i dagliga livet vara en bra människa. Jag har blivit mer hjälpsam och omtänksam på alla sätt. I vardagen har jag börjat fundera mer på miljöfrågor och att hjälpa behövande, något jag aldrig funderat på förut. Jag blir lite förvånad över mig själv eftersom jag i många år varit ganska lat och självisk. Kanske är det en inneboende längtan att gottgöra för allt elände jag orsakat? Jag vet faktiskt inte.

Jag har skrivit här tidigare om att jag känner mig så mentalt skärpt nu i min nynykterhet. Det är underbart att hjärnan inte är ständigt marinerad i alkohol och jag behöver ju verkligen vara på hugget i mitt jobb, men det finns annat som kommit med på köpet. Igår när jag gick en rask promenad från pendeltåget så insåg jag att min kondition har blivit så oerhört mycket bättre på ganska kort tid. Jag har inte haft mina otäcka ryggsmärtor på länge och jag kan ta de cirka 80 trappstegen till jobbet med lätthet varje dag. I somras kunde jag knappt gå 20 meter utan att stanna och luta mig mot något eftersom min kroppstyngd gjorde att ryggen nästan brast. Även under mina första dagar på arbetsplatsen hade jag svårt att stå längre än två minuter i sträck på grund av ryggsmärtan. Nu har jag promenerat varje dag i flera månader och redan glömt hur ont jag hade förut. Jag stod upp i två timmar häromdagen när jag var på en konferens helt utan problem. Jag har slutat klä mig i tältliknande tunikor för länge sedan och för första gången på flera år börjat använda jeans igen. Igår märkte jag att de börjat bli lösa runt midjan.

Och ekonomin ska vi inte glömma. Jag brukade spendera tusentals kronor varje månad på alkohol. Nu är den kostnaden noll. Jag tjänar in så pass att jag får ut nästan fyra gånger mer än tidigare efter skatt varje månad nu, så man kan lugnt säga att finanserna börjar stabilisera sig trots den böter jag fick punga ut med under hösten. Kort sagt: Livet var inte slut trots att jag var så nära att ge upp. Jag vågar ha en försiktig tro på framtiden och det allra bästa av allt är att jag verkligen inte har minsta önskan att dricka. Det är som att jag är proppmätt. Det finns helt enkelt ingen törst. Inget sug. Ingen längtan.

Jag är så tacksam för det här och njuter verkligen av att jag fått den lyckan att uppleva nykterheten. Jag önskar er alla en fantastiskt fin fortsatt lördag och att ni som behöver det får uppleva samma befrielse som jag fått.

All kärlek till er! ❤️❤️❤️

Profile picture for user Sisyfos

Jätteroligt att höra att det går att vända. Just det där du beskriver om att du har börjat tänka mer på andra har jag hört på alkispoddrn. En av programledarna sa att han märker när han börjar bli lite mer inne i sig själv att det är dags för honom att göra tjänst (AA). Det höjer mängden av dopamin att vara vänlig mot ande.
Bra jobbat!

Profile picture for user majsan_nu

@Axianne Så fint att läsa om din resa! Att du kunnat vända är härligt... Att du fått ett arbete som du trivs med o som dessutom räddar din ekonomi. Det blir spännande att få höra fortsättningen! Ha det fint, längtar redan till ditt nästa inlägg! 🤗 Kram

Profile picture for user Axianne

Julaftons morgon. Jag vaknade strax före fem i morse och var utsövd, pigg och på ett härligt humör. Jag tassade till köket och gjorde kaffe och en god skinkmacka och sedan kröp jag ned i sköna sängen igen och såg på TV.

Det är med vemod jag minns de senaste tio-femton jularna och hur eländigt jag haft det. De flesta åren har jag "firat" jul ensam på mitt stökiga och lortiga rum när barnen åkt till sin pappa. Jag brukade bunkra med alkohol, drack dygnet runt och var full, eller snarare fyllesov i princip hela tiden. Jag grät mig till sömns till någon vemodig eller gripande film och slocknade berusad med vindunken inom räckhåll så jag kunde dricka mer så fort jag vaknade till i min oroliga fyllesömn.

Det är med stor tacksamhet jag vaknar nykter idag. Ingen huvudvärk eller äcklig smak i munnen, ingen ångest eller abstinens. Inga darrningar eller vingligt stapplande till toan. Jag börjar bli van vid känslan att vakna och må fysiskt bra nu. Det har jag inte gjort på åratal förut. Visserligen somnade jag ifrån Bingolottos uppesittarkväll efter sista spelet igår och vann vaken bil eller miljon där, men jag somnade inte på fyllan. Jag slumrade till för att jag arbetat mycket, gått upp vid fem varje dag och var fysiskt trött på grund av arbete.

Barnen (som ju är ganska vuxna men bor med mig) har åkt till sin pappa i år också, men den här gången var jag med dem när de åkte. Kramade dem och skickade med julhälsningar och choklad till exmaken och hans nya fru. Barnen var för första gången på åratal både glada och väldigt avslappnade i min närvaro. Förmodligen positivt överraskade att se sin mamma i denna ovanliga form. Nykter och "normal". Jag har inte gjort stor sak av min nya nykterhet här hemma, men självklart har de märkt skillnad med en mamma som plötsligt är närvarande, som är på gott humör, som sköter om sig och går till jobbet varje dag i stället för att hasa runt med stripigt hår i morgonrock och lukta fylla hela dagarna.

De kommer inte att sova kvar hos sin pappa som de brukar. De kommer hem ikväll igen, då ska vi fira med julmat och klappar här hemma. Det har vi inte gjort på flera år. Jag brukar inte se mycket av mina barn på julen sedan ett antal år. Jag har ju varit full och låst in mig på rummet.

Det har gått 124 dagar sedan jag drack senast. Jag är lycklig och tacksam över mitt nya liv och förvånas över att jag så snabbt har glömt (eller snarare förträngt) min vidriga zombietillvaro som varit mitt liv i så många år. Jag undrar ibland vad det var som drev mig att på det vidriga och desperata viset jaga efter alkohol. Vad var det som gjorde att jag hängde på låset varje dag klockan tio när Bolaget öppnade för att få min dunk av det billigaste vinet, för att sedan ha ångest redan på kvällen för att jag druckit upp allt - och sedan börja om nästa morgon och genomlida några svåra timmar innan klockan äntligen blev tio igen? Vad fick mig att skita i allt annat än drickandet, nonchalera både hygien, omsorg om hem och mig själv, samt enbart få ro i kroppen när jag visste att det fanns mycket alkohol hemma? Vad fick mig att rota igenom mina barns rum efter deras spritgömmor och dricka upp allt de hade sparat när de inte var hemma? Vad drev mig på söndagarna när allt var uppdrucket att dra i mig fyra-fem glas rött vin för 80-90 kr glaset på närmaste pub och maxa kreditkortet trots att jag gick tusentals kronor back varje månad?

Och mitt i denna misär när ekonomin var i botten, vad fick mig då att boka av alla anställningsintervjuer i flera år för att jag inte orkade masa mig ur sängen eller tappat självkontrollen och för onykter att träffa någon? Vilken djävul var det som fick mig att prioritera supandet framför familj, jobb och ett anständigt liv?

Jag vet inte. Jag förstår det inte.
Och jag förstår inte hur jag kom ur det. Jag har faktiskt ingen aning hur jag kunde bryta den onda nedåtgående spiralen, men jag är så oerhört tacksam över min nykterhet och min chans till att återfå mitt liv.

Igår när jag handlade julklappar kunde jag för det första knalla runt i ett köpcentrum i två timmar utan att sitta ned med ryggvärk, jag har ju fått igång kroppen igen och rör på mig varje dag. För det andra kunde jag köpa precis vad jag ville till mina barn utan att titta på prislappen ens. Min lön som kom in på kontot igår för december inklusive viss övertidsersättning var mer än fyra gånger så mycket som jag brukade få in i bidrag varje månad. Och inget har spenderats på alkohol på fyra månader. Det är en besparing på tusentals kronor under denna tid jämfört med min höga kostnad för alkohol i åratal.

Så jag har mycket att vara tacksam för och jag önskar så innerligt att jag kunde dela med mig till er som kämpar. Allt jag kan dela är hoppet - jag var så djupt i skiten att jag inte såg någon utväg och jag blev befriad från allt detta. Inte genom tvång eller krav, utan för att jag till slut bestämde mig. Jag önskar jag kunde säga hur, men jag vet faktiskt inte. Jag tror dock fortfarande att min totala botten var nådd och det fanns inget annat alternativ, såvida jag inte skulle supa ihjäl mig i stället.

Jag önskar er alla en underbar jul! 🔔🎉🎅🎁🎄🌟👪🙏🕯⛪

Profile picture for user Axianne

Jag fick ett ryck och storstädade köket igår. Skurade golv, tvättade alla lådfronter och skåpluckor, gjorde ren den ingrodda spishällen, skrubbade diskho och bänkar. Jag var så glad över att jag inte ens hade minsta ont i ryggen trots att jag fejade och skurade i över en timme och det gav mig ännu mer energi. Jag förvånade mig själv men ännu mer mina barn som inte har inte sett mig städa på flera år. Det kändes härligt att få lite extra energi och att umgås med mina fina barn.

Vi åt en fin juldagslunch tillsammans, jag och de tre ungdomarna. Sedan försvann de på sitt håll och jag tog en promenad i den gnistrande vinterkylan, lagom till det började bli lite mörkt. Sedan återgick jag till att se på film och softa, men i år, till skillnad mot alla andra jular var jag nykter och mådde väldigt bra. Jag kände mig inte ensam alls och njöt oerhört av denna sköna juldag. Samvetet känns så mysigt gott och lugnt när jag är nykter och gör bra saker. Det gör att jag får en helt ny livskvalité.

Idag har jag bara tagit det lugnt och sett på film. Ätit julmatsrester och laddat batterierna inför morgondagen. Jobbar hela nästa vecka och det kommer att vara mycket att göra på jobbet.

Jag önskar er alla en mycket god fortsättning och ett gott nytt år! 🌿💏💕🤩🎆✨

Profile picture for user Axianne

Lite tankar så här på årets sista dag:
Jag vill börja med att tacka alla underbara människor på Alkoholhjälpens forum för uppmuntran och vänliga tillrop. Även om jag inte är här så ofta så värmer det att läsa de fina kommentarerna och jag känner verkligen er omtanke! ❤️🧡💛💚💙💜🖤🤍🤎

Ni som följt mina inlägg vet att jag inte är en daglig gäst på Alkoholhjälpen även om jag kanske tänkte att jag skulle delta mer i detta forum när jag fann det i oktober. Jag började skriva här när jag var en förvånad men aningen hoppfull kvinna med 50 alkoholfria dagar efter dryga 20 års alkoholmissbruk, och idag är jag på dag 130 utan att dricka. Jag är fortfarande förvånad och ödmjukt tacksam över den vändning mitt liv tagit och jag tar fortfarande en dag i taget och vågar inte ta något för givet även om det är väldigt positivt att jag inte har varit nykter så här länge på 20 år. Jag har nog inte hållit mig längre än en och en halv månad utan alkohol tidigare oavsett metod eller behandling, så 130 dagar är egentligen jättehäftigt.

Idag är det nyårsafton. 🎆
Jag har alltid druckit på nyår så länge jag varit vuxen. För några år sedan var det min deadline för den korta nykterhet jag kämpat mig till på vita knogar, så det blev extra mycket alkohol som vanligt och de senaste åren har jag faktiskt missat tolvslaget för att jag fyllesomnat långt innan dess. Men i år har jag inte ens tänkt tanken att handla på Systembolaget. Jag insåg dock när jag kom hem från jobbet att jag behövde handla – men då pratar vi Pepsi Max och min nya favoritdryck: ICA:s sockerfria citronläsk.

Jag tänker inte så mycket på min nykterhet i dagliga livet nu. Jag arbetar mycket efter att ha varit arbetslös i flera år, jag har fått bättre självkänsla, hälsa, ekonomi, nytt umgänge, respekt av både omgivning och familj och jag har påbörjat en tillvaro som är så långt ifrån den misär jag befann mig i så sent som i augusti. Nykterheten har blivit väldigt självklar och jag har ingen anledning att dricka längre. Även om jag har tuffa och svåra saker att hantera i mitt privatliv och mycket krav på jobbet så behöver jag inte alkohol för att hantera detta så som jag alltid gjort innan. Egentligen vet jag inte om jag hade anledning att dricka förut heller men jag hittade alltid ett skäl. Man gör det när man är alkoholist.

Jag både vill och inte vill engagera mig mer i forumet här men jag har valt att hålla lite distans. Samtidigt som jag har en önskan att dela med mig av mina tankar, erfarenheter, upplevelser och det spirande hoppet, så blir jag lite svårmodig när läser om andras kamp och lidande. Jag har levt i alkoholhelvetet så länge och varit så djupt och svårt nere i träsket att det blir lite för intensivt när jag läser vad andra skriver. Det blir en riskfaktor för mig när jag rotar i minnen och detaljer från min tuffa resa och känner igen mig i andras berättelser eftersom jag blir känslomässigt engagerad och får tuffa flashbacks. Av den anledningen har jag bestämt mig för att inte grotta för intensivt i min historia och skriva för mycket om hur det var när det var som värst. Jag föredrar att se framåt nu, och bara njuta av varje dag, men jag vill också berätta om hur jag har det och vad som händer.

I början tyckte jag att det var terapeutiskt att läsa och skriva här, men den där igenkänningen och minnena är inte bara överväldigande och väcker djupa känslor som jag egentligen bara vill glömma - jag får också lust att ge tips och råd som jag varken har befogenhet eller kunskap att dela med mig av. I de lägena är det nog bättre att jag håller tillbaka och låter bli att kommentera. I synnerhet när jag läser om personer som befinner sig där jag befann mig när jag har kämpade som hårdast eller återföll. Jag har ju varit där så många gånger och jag vet hur jävligt det är. Jag vet precis hur man mår och hur man slits sönder av skam, skuld, ånger, självhat och allt annat vidrigt som följer med missbruket. Jag vet precis hur man förhandlar med sig själv och försöker hitta ett sätt att hålla upp fast någon vidrig kraft driver på att fortsätta dricka.

Det märkliga är att jag under alla års supande intalat mig att jag verkligen ville sluta dricka, men det är en lögn som jag nu accepterar att jag levt med. Jag tror många alkoholister håller fast vid samma lögn. Sanningen som jag insett på senare tid är att jag inte alls ville sluta egentligen. Ja visst, jag ville slippa problemen, följderna, kostnaderna, det sociala stigmat och bekymren men jag ville inte avstå från alkoholen och jag hade alltid en dold agenda i mitt undermedvetna. Även när jag höll mig nykter hade jag en tydlig inre bild av att jag skulle få ”unna mig” igen vid en senare tidpunkt när jag lärt mig hantera alkoholen. I min sinnevärld var drickandet en belöning och möjligheten att supa en glorifierad lyx och något jag inte bara längtade efter utan även planerade för, oavsett om jag var tillfälligt och påtvingat alkoholfri.

Hela min tillvaro handlade under många år om att dölja sanningen och gå under radarn. Viljan att sluta som jag sade mig ha handlade egentligen om att hitta ett sätt att dricka som alla andra eller supa utan att någon upptäckte, ifrågasatte eller bestämde över mig. Om jag kunde hålla mig till att bara dricka socialt hade jag inte haft några problem tänkte jag. Men det var den största lögnen. Jag är alkoholist och jag kan inte dricka socialt. Den alkoholmissbrukare som försöker uppnå att dricka som andra har en tuff resa framför sig tror jag.

När det rasade ordentligt för mig och jag var på akut på avgiftning, tvingades till flera behandlingsomgångar, var intagen på behandlingshem, gick i terapi, fick psykologhjälp, var övervakad med blodprov och IBAC-tester samt sprang på schemalagda AA-möten flera gånger i veckan under några år fanns det alltid gott om människor som ivrigt missionerade och pratade om sin nykterhet på ett entusiastiskt sätt för att hjälpa andra. Det bet dessvärre inte ett dugg på mig. Jag försökte intala mig att jag skulle göra som jag blev tillsagd och följa de program som gällde, men jag blev tyvärr bara trött på dessa godhjärtade och välmenande personer. De irriterade mig eftersom jag inte hade viljan att egentligen sluta.

Jag gick på AA-möten och gruppterapi för att ”vaccinera mig” mot att ta första glaset och genom detta hängde jag upp min nykterhet på rutiner som hela tiden cirkulerade runt att alkoholen. För varje gång jag satt i cirkel med andra alkoholister och pratade om problem blev min vilja större att dricka, inte mindre. Idag tror jag inte att jag kan avstå från alkohol genom att ständigt fokusera på den. För min del ledde det direkt till återfall så fort jag fick möjlighet, så idag får alkohol inte ta speciellt mycket plats i mitt liv. Ju mindre jag behöver tänka på den där skiten – desto bättre. Jag vill ta ansvar för min nykterhet och inte knyta den till något villkor om att gå på möten, lämna prover eller möta krav från någon annan. Det är bara jag som bestämmer om jag ska dricka eller avgör om jag behöver alkohol. Jag vill inte dricka och jag har fått styrka att klara av min vardag utan att supa. Eller snarare; jag klarar min vardag nu eftersom jag inte super. Allt det som kommit efter att jag slutat är ju positiva följder av min nykterhet.

Det jag skrivit om är min alldeles egna erfarenhet och den är förmodligen inte applicerbar på andra. Jag önskar att jag kunde ge dem som kämpar en lösning och goda råd, men det kan jag inte eftersom jag inte vet hur det gick till när jag blev nykter, förutom att jag slutligen insåg att jag nått botten på riktigt och verkligen inte ville dricka mer.

Det enda jag med gott samvete kan dela med mig av är min förhoppning att alla som lider och slåss mot missbruket ska hitta sin egen väg ut. Att alla ska få uppleva när det vänder som det gjort för mig. Det jag har fått uppleva under hösten 2021 är lika oförklarligt och oväntat som om jag en morgon vaknat med vingar och plötsligt kunnat flyga. Det är stort – väldigt stort – att vara nykter och inte ha minsta längtan efter alkohol efter att jag i så många år inte kunnat leva en enda dag utan att mitt liv totalt cirkulerat runt detta gift.

Jag tänker inte avge något nyårslöfte som handlar om alkohol. Jag har fortfarande inte lovat mig själv något och jag vet att jag får dricka om jag vill. Men jag vill verkligen inte och jag är så tacksam över att slippa.

När jag deltog i Sinnesrobönen under AA-mötena var det halvhjärtat eftersom jag inte trodde på Gud eller någon högre makt. Men idag betyder de där orden faktiskt något för mig, eftersom jag ju fick det jag bad om.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra;
mod att förändra det jag kan;
och förstånd att inse skillnaden.”

Gott nytt år till er alla! 🌿🕛💏💕

Profile picture for user vår2022

@Axianne Tack för att vi får ta del av din berättelse om dig själv. Hur du lyckades hitta styrkan att totalt vända på skutan mot ett nyktert och sunt liv. Jag känner igen mig i det du säger om viljan att sluta tidigare egentligen aldrig fanns där. Jag har så många gånger ”tänkt” att jag borde sluta men bara för att slippa konsekvenserna av drickandet, men inte mer än så. Vid uppehåll, bara haft ett lite längre, har jag precis som du ändå fokuserat tankarna på när man igen ska dricka och hur festligt det ska bli. Sedan ökade mängderna till att dricka varje dag, jag ville inte sluta ändå, ville bara slippa vara bakfull med ångest mm.

Jag kan inte heller tydligt förklara hur det gick till att jag denna gång har en helt annan inställning. Bilden jag ser framför mig när jag tog beslutet, var att jag nog nått botten, jag pallade helt enkelt inte att dricka varje dag mer, jag var slut både psykiskt och fysiskt. Jag ser mig kräla på botten och be om nåd.

Efter att ha läst ditt inlägg har jag insett att det kan det nog vara så att jag inte fokuserar på alkohol och planerar hur gott och mysigt det ska bli att få ta ett glas igen efter att jag varit så duktig och avstått ett tag. Jag fokuserar på att aldrig mer dricka och glorifierar det. På hur fräscht och sant liv jag ska leva, inte i lögn och inte i smygande. Att jag ska styra mitt liv, vara fri och slippa alkoholdjävulens grepp om mig. Att jag ska ta hand om min stackars hjärna, min kropp och mitt psyke.

Tack igen för din berättelse, det gav min ännu mer insikt och motivation att fullfölja det jag påbörjat, ett nytt liv i nykterhet, idag har jag varit nykter 68 dagar😀.

Gott Nytt 2022, det kommer att bli ett bra år!💖🌟💫

Profile picture for user majsan_nu

@Axianne Det är så fint att läsa ditt inlägg! Var o en gör ju sin egen resa men en del är ju gemensamt - tankar o funderingar... Du uttrycker dig så fint om din väg... Önskar dig ett fint nytt år!
🤗 Kram

Profile picture for user fröken_fri

En otroligt fin och inspirerande berättelse om din resa. @Axianne Styrka och ödmjukhet har du, det är en bra kombination för att lyckas. Jag har en Gudstro och jag upplever att det hjälper mig mycket.

Gott nytt år 🎆

Profile picture for user Geggan

@Axianne tack för dina berättelser. Förändring är möjlig. Jag har inte gått så långt som du men hade säkert hamnat där om jag hade fortsatt. Men nu så slipper jag det för jag slutar nu. Det blir inget mera. Önskar alla gott nytt år.

Profile picture for user Se klart

Hej @Axienne
Dina inlägg fastnar hos mig och jag vill bara titta in för att säga tack. Tack för att du delar med dig och tack för dina otroligt väl formulerande tankar kring detta med att vilja- eller inte vilja.
Min situation påminner inte till det yttre om din, dvs det var ju mer en tidsfråga innan alkoholen fick allt större plats. Jag ”klarade” jobb mm. Det jag däremot fick ynnesten att uppleva var ett ögonblick- ett enda- som var som att resa in i framtiden av frihet från alkoholen. Jag vet att några talar om ett ”fönster” då det finns chans att kliva ur. Det var så det var för mig och det där ögonblicket- stunden av frid som jag kände mitt i den dåvarande baksmällan. Den har jag faktiskt återvänt till många gånger.
Med nykterheten har det också kommit en tro - inte på guds salighet/farbror i himlen. Men en tro på det som är gott. Som finns omkring oss. Att se mirakel veckla ut sig, mitt i den vanliga dagen.
Inför nyår så letade jag lite på nätet efter nyårspredikningar då jag var nyfiken på vad som egentligen ”firas” enligt den kristna traditionen. Hittade då en väldigt fin text från en präst i Tyresö som jag inte har något relation till alls. Men orden grep tag och på något vis såg jag en koppling till dig och din upplevelse.
Det är särskilt detta om de ”tunna ögonblicken” och den tunna tiden som berörde.
Jag lägger en länk här, tror inte det strider mot några regler då svenska kyrkan nog inte betraktas som kommersiell verksamhet. 🤗

https://www.tyresoforsamling.se/aktuellt/tack-for-det-som-varit-ja-till…

Önskar dig en fin start på det nya året!
Kram .

Profile picture for user Geggan

Tack för texten @Se klart ! Jättebra bild med chairos och den tunna tiden. Precis så kände jag den 21.24, vintersolståndet- det är idag jag skall vara nykter. Allt som jag har gjort sen dess, sökt hjälp mm, grundat sig i känslan av Det är nu det ska ske.

Profile picture for user Axianne

Stora varma kramar och mycket kärlek 💖 @Tikka @vår2022 @majsan_nu @fröken_fri @Geggan @Se klart och alla andra som läser, kommenterar, peppar och följer mig här.

@Se klart - jag läste din länk med glädje, och fastnade för detta:
"För tacksamhet är ett motgift mot bitterhet.
Tacksamhet är ett motgift mot cynism. Mot uppgivenhet.
Tacksamhet är ett motgift mot hopplöshet."

Och som många vet har jag mycket att vara tacksam för. Jag har nytt jobb med bra lön, fina barn, nytt umgänge och börjar återfå min kondition, hälsa, självrespekt och tilltro till min förmåga att vara en "normal person". Jag dricker inte längre, men självklart är jag fortfarande alkoholist. Det kommer jag alltid att vara, men jag är nykter. Igår, idag och förhoppningsvis i morgon.

Det har gått fyra månader och sjutton dagar (jag var tvungen att kolla i min app) sedan jag blev fri från alkoholen som jag trodde att jag aldrig skulle klara mig utan. Och visst, dryga 140 dagars nykterhet är i sig jättestort, men det som är större - och som jag är så oerhört tacksam och lite förvånad över - är att det faktiskt gick att sluta, oavsett vad jag trodde innan och vad alla sagt.

Jag har nog egentligen aldrig trott att jag skulle kunna avstå från alkohol utan faktiskt mer än accepterat min alkoholism och snarare bejakat den. Jag har även fått mig itutat att det är oerhört svårt att sluta. Att nästan ingen klarar det utan möjligen med hjälp av mediciner, vissa program eller viss terapi - så varför skulle jag kunna? Jag som redan provat alla de där metoderna? Nej, jag har inte trott alls på att jag ska kunna ge upp supandet. Och min brist på tilltro har nog gjort muren extremt hög att ta sig över. Det är nästan som att det där med att acceptera att jag är alkis hade gått ett steg för långt. Jag hade även accepterat att jag aldrig skulle komma ur det.

Det stora miraklet i min värld är att det gick att bryta sig ur och att jag nu några månader in i nykterheten inte tycker det var speciellt svårt att sluta dricka. Ja visst, jag kanske hade lite abstinens, men det har jag haft så ofta förut och i så mycket värre former att jag inte minns något speciellt med just denna gång. Det har varit betydligt svårare psykiskt och fysiskt lidande samt djupare ångest för mig alla de gånger jag tyckt att jag försökt sluta men inte fullföljt eller ens haft den riktiga viljan. Rädslan jag haft över att i framtiden tvingas ge upp alkohol har varit hundra gånger värre än att faktiskt bara lägga ned skiten utan att fundera över hur länge. Jag är så oerhört tacksam att jag fick styrka och kraft att se förbi den där muren av rädsla, lyfta mig själv i håret och bli fri från skiten som dragit ned mig i avgrunden och fått mig att sjunka djupare för varje dag.

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte under alla år jag missbrukat alkohol. Jag förstår inte vad det var som drev mig mot min undergång och fick mig att välja att dricka framför allt annat under så lång tid. Jag har gått från ett glas vin till maten då och då för tjugo år sedan till först lite helgfestande och krogrundor, sedan till kvällssupande och ledighetsfyllor för att slutligen bli en fullfjädrad alkoholist som drack minst tre liter vin per dag. Jag var sängbunden och orörlig på grund av övervikt och ryggsmärtor, arbetslös sedan flera år, utstämplad från A-kassan, nedgången, dömd rattfyllerist, totalt utan framtidshopp och formligen helt slut som människa när jag nådde min botten i somras. Jag hade börjat acceptera att jag troligen aldrig skulle få ett jobb, att jag skulle bli tvungen att söka försörjningsstöd på socialen eller förtidspension och att jag med största sannolikhet skulle supa ihjäl mig.
Hur hamnade jag där egentligen?

Under många år när livet varit lite taskigt mot mig och jag drabbats av olika typer av sorg och motgångar intalade jag mig själv att det enda som höll mig flytande, som fick mig att orka med livet, sätta den ena foten framför den andra och ta mig till nästa dag - det var min möjlighet att dämpa ångesten med alkohol. Min frihet att dricka, min ventil och snuttefilt. Drickandet var min belöning när allt annat var skit i livet. En kväll av drickande till och sedan får skulle jag försöka sluta igen nästa dag ... Eller på måndag ... Och under ett antal år medan jag fortfarande kunde behålla ett jobb så var det kanske så. Dricka alkohol var möjligen något jag såg fram emot eftersom det enda sociala liv jag hade var med gänget på puben. Mitt kvällsnöje efter jobbet var att sitta av några timmar på krogen där jag träffade likasinnade. Lika barn leka bäst och jag hade valt mitt umgänge. Männen jag dejtade drack också. Alla drack och jag var inte värst. Inte då.
Men det var medan jag fortfarande tjänade pengar och hade ett jobb.

På senare år har livet varit annorlunda. Inget jobb, inga pengar, ingen man, inget socialt liv. Ensam på min kammare med min vinbox har jag spenderat min tid i halvdimma med TV och dator som enda sällskap. Dag har blivit natt när jag druckit mig till sömns och slumrat när som helst på dygnet. Jag har bara lämnat hemmet för att ta mig till Systembolaget och det närmaste jag kommit en känsla av glädje har varit när jag haft en ny oöppnad box med billigt vin framför mig. Sedan har allt övergått till skam, skuld, äckel, ångest, jakt på mer alkohol och så förstås stor sorg. Vinet var aldrig gott under de sista åren och det fanns inget skönt rus, bara orolig sömn och illamående. Då drack jag ännu mer för att slippa möta mig själv och se mig i spegeln. Jag ville verkligen inte veta av den personen jag blivit.

Det är så lätt att glömma hur det var, trots att jag levt i den här misären i så många år. Jag vill fortfarande inte tänka för mycket på den spillra av en människa jag blev. Jag vill inte grotta i hur illa det var med mig innan jag med en spark i röven och kraft från Gud, eller vem det nu är som hjälpt mig, kunde komma ur det här, men jag måste nog det. Jag måste tänka på det, minnas och ta fram ångestfyllda minnen lite då och då så att jag inte glömmer. Jag måste påminna mig om eländet även om det gör ont. I synnerhet nu när det verkar som att allt gått så lätt. För som jag sagt om och om igen. Jag vet knappt det gick till, men jag upplever inte att det var svårt att sluta dricka när jag verkligen kände att viljan fanns.

Jag har ingen relation med alkohol idag. Jag blir varken sugen eller törstig. Jag har ingen längtan att dricka och jag reagerar överhuvudtaget inte när andra gör det. Det har funnits vin, öl och sprit i min omgivning och jag har inte haft en tanke på att röra flaskorna. Jag känner heller ingen avsmak nu längre men det gjorde jag under de första veckorna minns jag. Nej, jag känner egentligen ingenting. Ingen saknad heller. Bara lättnad och tacksamhet över att slippa stressen över mitt drickande och mitt missbruk.

Första veckorna tvekade jag att umgås när med andra som drack, men när jag blivit bjuden eller tillfrågad har jag ärligt sagt "Nej tack. Jag dricker inte alkohol" och ingen har reagerat på det. Ingen har trugat eller ifrågasatt. Ingen har försökt få mig att ta mig ett järn, så som jag många gånger förr klagat över att andra människor gör. Men gör verkligen folk det? Trugar andra människor oss alkoholister så att vi känner ett tvång att dricka? Inte vanliga människor vad jag vet.

Möjligen är det de som också dricker för mycket som försöker få andra att ta ett glas extra för att de själva ska känna att de inte sticker ut. Människor med en normal relation till alkohol struntar i om jag dricker eller inte, och idag är det sådana människor jag umgås med. Att jag förr har sagt att jag måste undvika sociala sammanhang för att jag inte vill bli ifrågasatt handlade nog mer om att jag inte ville vara ärlig med att säga "Nej, jag dricker inte". Det var ju så slutgiltigt. Jag ville ju kunna dricka ... Senare. Det vill jag inte nu. Jag behöver inte vara rädd att delta i sociala sammanhang som nykter. Jag behöver inte dricka alkohol för att umgås och jag kan göra allt som andra gör trots att de dricker. Ingen trugar mig och ingen ifrågasätter varför jag inte vill dricka. Ingen bryr sig om jag dricker, förutom jag själv.

I går arbetade jag sent. När jag klev på bussen på väg hem stod en man i min ålder framför mig i kön. Han såg generad ut när jag tittade åt hans håll. Han vinglade och luktade starkt av alkohol och det tog en lång stund för honom att få fram SL-kortet. Han hade smutsiga kläder och var mycket ovårdad. I sin väska hade han en flaska som han smydrack ur under resan och när han skulle kliva av bussen snubblade han och ramlade i snön utanför bussfönstret. Jag fick tårar i ögonen och kände mig plötsligt så tacksam. Det kunde varit jag. Det har varit jag. Jag har också haft alkohol i väskan och druckit på alla upptänkliga ställen, jag har också ramlat många gånger på fyllan.
Det kunde varit jag om jag inte lyckats bryta mitt missbruk. Gode Gud. Hjälp honom och alla som lider ... Hjälp mig att vara nykter och inte hamna där igen.

Ha en fin lördagskväll och tack igen för att ni läser!

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Håller med dig, det är nyttigt att minnas ibland hur det var. Påminna sig. För att aldrig hamna där igen. Sen bleknar känslorna inför det hemska efterhand, till slut vet man teoretiskt hur illa det var men det gör inte ont i magen av obehag längre. Orden om tacksamhet var otroligt fina! De bär jag med mig. ”Tacksamhet är ett motgift mot bitterhet”. Så jävla sant 🙏🏻

Kram 🐘

Profile picture for user Tikka

@Axianne Helt rätt,, man måste påminna sig själv hur taskigt läge man varit i. Du har styrt upp livet nu.
Men som du säger, vi är fortfarande alkolister, man vet aldrig vad morgondagen för med sig, så vi måste hela tiden se upp och minnas.
Jag var på affären härom dagen och en kille i min ålder, stripigt hår och skägg, (vi har aldrig umgåtts men vi har suttit på varsitt hörn i nån stadspark nån gång med ett sex pack folköl) stod samtidigt i varsin kassa mitt emot varandra, han med det billigaste sex packet man kan köpa, och räknade småpengar. Jag hade handlat mat för ett par tusen kr.
Han tittade upp på mig, log och nickade hälsande.
Jag nickade tillbaka och tänkte på att han såg så glad ut trots omständigheterna.
Sen tänkte jag tillbaka,, att jag såg säkert lika glad ut när jag köpt mitt sex pack också för pengar jag skramlat ihop.
Nåja,, en massa svammel av mig nu... sköt om dig @Axianne

Profile picture for user majsan_nu

@Axianne Ännu ett så fint o berättande inlägg från dig, jag har väntat på att det skulle komma... Så berättande om hur din tid varit sen sist. Härligt att det går så fint för dig, jag ser redan fram emot ditt nästa inlägg...
Kram från mig 🤗

Profile picture for user Axianne

Ibland ser jag människor i Centrum som jag mött när jag gått på AA. Då vänder jag bort blicken, för man hälsar inte på varandra utanför lokalen. Man låtsas inte om att man känner igen någon därifrån och det är ju underförstått. När man går på AA är man, som namnet säger, anonym. Idag var en sån dag när jag var tvungen att titta bort och inte låtsas om att jag kände igen någon jag träffat många gånger. Jag skulle hämta ut ett paket som levererats till en Instabox när jag ser den här personen komma ut från Systembolaget tvärs över gatan. Hen bär på en dunk billigt vin, precis som jag gjort varje dag i många år och hen är lika sliten, smutsig, darrig och eländig som jag varit. Jag fick en klump i halsen. Även denna person hade alltså återfallit. Det fruktade men obevekliga återfallet som verkar ses som en självklarhet inom AA, och som man vet drabbar nästan alla förr eller senare men som man då ska kämpa sig ur.

Jag återföll också hårt efter att jag varit väldigt flitig i AA-grupperna. Jag vet att Anonyma Alkoholister hjälpt många och jag beundrar dem som engagerar sig och verkligen gör fotarbetet där, men AA var inte för mig. Anonyma Alkoholister var inte min lösning trots att alla behandlingar och terapier jag deltagit i under flera års tid har haft tolvstegsmetoden som sin lösning. Tvärtom faktiskt.

Jag har deltagit i flera hundra AA-möten på diverse olika orter och var länge stammis på en lokal Anonyma Alkoholister-grupp flera gånger i veckan efter att jag varit intagen på behandlingshem. Det var ett sätt att försöka hålla mig nykter och jag hade en bild av att om jag plikttroget gick på AA-möte så skulle jag bli vaccinerad mot att börja dricka igen. Så länge jag gick dit var jag försäkrad och premien var min närvaro och mitt engagemang. Följaktligen tog jag på mig att göra service också - allt för att ha något att hänga upp min nykterhet på. Men det gick väl sådär ... Jag kan inte påstå att det var ett nöje och jag trodde innerst inne inte på att AA kunde hjälpa mig.

Nej, jag kände mig som en sektmedlem, hycklare och ja-sägare som lekte duktig flicka. Jag köpte alla böckerna, läste alla texterna och jag gav mig själv en guldstjärna i kanten om jag kunde kryssa av 2-3 AA-träffar i veckan. Jag var där tidigt, kokade kaffe, ställde fram stolar, fixade, städade och öppnade möten. Men jag hatade det egentligen. Efter varje gång kände jag mig bara ännu mer alkoholiserad, misslyckad, trasig och onormal. Jag ville inte höra hemma bland andra missbrukare men om det var enda vägen att gå så var jag väl tvungen?

Ibland delade jag mina erfarenheter och tankar med gruppen eller räckte upp handen när jag klarat en vecka eller en månad, men jag berättade aldrig ärligt om hur jag längtade efter att dricka mer och mer för varje möte eller att jag ibland åkte raka vägen till Systembolaget efteråt. Allt fokus man hela tiden hade på alkoholen under de här mötena i kombination med kravet att utföra vissa rutiner för att förbli nykter gav precis motsatt effekt på mig tror jag. Jag behövde ha tankarna på annat. För mig måste livet sluta handla om alkohol.

AA-gemenskapen byggde på en enda sak för mig, och det var att vi alla var alkoholister. Jag tyckte att man hela tiden rev upp såren när man träffades och allt bara kretsade runt alkohol. Jag tänkte att jag också ville låta bli att dricka, men jag ville inte hela tiden låta allt handla om alkoholen. Jag ville inte höra hemma där och jag ville inte identifiera mig med de övriga som satt i ring och pratade om sin vånda, ångest och återfall eller hur många dagar de ibland krampaktigt och ibland med glädje avhållit sig från drickandet. Att lyssna på hur personer som varit nyktra länge ansåg att de aldrig hade klarat det utan AA eller höra att om de inte gick på möten skulle de genast börja dricka igen, det fick mig att tappa modet helt. Skulle jag verkligen behöva spendera resten av mitt liv med botgöring, de tolv stegen, mentorer och småhemliga AA-möten? Nej. Det var inte min lösning. Det spelar ingen roll hur ofta jag intalade mig att jag ville avstå från alkohol eller hur många AA-möten jag gick på.

Om jag varit rik och det funnits en lösning där jag kunnat köpa mig fri från viljan att dricka så hade jag inte lagt mina pengar på det. Jag hade förmodligen köpt mer, dyrare och finare viner i stället. Anonyma Alkoholister har ett enda inträdeskrav: Man ska ha en önskan att sluta dricka. Jag kan konstatera att jag aldrig var en behörig medlem, för jag ville ju inte sluta dricka. Jag ville ju kunna dricka som alla andra - som icke-alkoholisterna.

Idag vet jag att jag fortfarande inte vill sluta dricka. Jag vill bara inte börja igen.

Profile picture for user vår2022

@Axianne Intressant att få ta del av dina tankar. Tänker att man måste verkligen hitta sitt eget sätt, hitta den egna motivationen till att sluta dricka för att det ska bli hållbart och sant. Att det måste landa djupt inom en själv för att få den där styrkan till att avstå alkohol. Det finns många olika tillvägagångssätt till att uppnå det, men det måste vara väl förankrat inom dig så att du får tillgång till din tilltron till din egna förmåga att klara av det. Det är den starkaste och avgörande kraften av alla till att kunna sluta dricka. Vissa klarar av att sluta dricka på egen hand och andra behöver med stöd. Att få stöd till och tilltro till den egna förmågan kan ske på många olika sätt och detta forum utgör ett fantastiskt sådant stöd och utgör ett bra komplement till att bibehålla tilltron.

Att hitta kraften i sina tankar att inte dricka är viktigt och stärker viljan och tilltron till den egna förmågan.

Idag vet jag att jag inte vill dricka och jag vill aldrig göra det igen💖

Profile picture for user Blenda

@Axianne Tack för att vi får följa din resa via dina insiktsfulla och hoppingivande berättelser.
Särskilt tacksam är jag denna morgon för att du i ditt senaste inlägg sätter ord på en hel del av det som jag brottas med just nu, under min långa behandling som innefattar obligatoriska AA-besök. Så befriande för mig att läsa.

Profile picture for user majsan_nu

@Axianne Alltid lika fint att höra från dig! Själv har jag ingen erfarenhet från AA, tror kanske inte att det är något för mig...
Önskar dig fina dagar till nästa gång du skriver!!!
🤗 Kram från mig!

Profile picture for user Axianne

God morgon!

Tack för era kommentarer! Jag uppskattar mycket att det finns folk som läser och har tankar om vad jag skriver här.

Jag somnade väldigt tidigt igår, och vaknade före tuppen nu på morgonen, pigg och utsövd. Så var det inte förr. Under åren som arbetslös och nedsupen var min sömn verkligen störd. Jag var oftast vaken flera nätter i rad. Vanligtvis slumrade jag oroligt någon timme här och där både dag och natt men just nätterna var ganska vidriga. Jag led av ångest så fort jag skulle sova och grubblerier och mardrömmar jagade mig. Min puls dunkade alltid i öronen när jag blundade och det gjorde mig rädd. Ibland gick det en vecka utan ordentlig sömn och ibland fyllesov jag bort en hel dag för att sedan vara vaken flera dygn i sträck. Vanligtvis drack jag för att få sova eftersom alkoholen fick mig att bli dåsig och när jag väl somnade så gled jag in i fylledimman som någon form av flykt.

Jag har vidriga minnen av mina nätter under de här åren. Min sovplats där jag också spenderat mina dagar och faktiskt nästan all min tid har varit knölig och obäddad med solkiga lakan. Det har varit en störd och onaturlig sömn och jag har fallit ur sängen ibland. Jag har vinglat upp för att gå på toa eller göra en raid i kylskåpet ofta. Vanligen dåsig och packad eftersom minnena idag känns väldigt luddiga. Under de här nätterna har jag ramlat en hel del. Jag har blivit liggande för att jag inte kommit upp, tack och lov på mitt eget rum där ingen sett mig. Det har hänt flera gånger att jag legat i en hög på golvet och sovit ruset av mig, oförmögen att kravla mig upp trots att sängen varit några meter bort bara. På senare år har det förekommit att jag kissat på mig och även en gång bajsat på mig i sömnen när jag haft fyllediarré. Att leva på surt vin i dagar för att sedan trycka i sig skräp på fyllan kan göra otäcka saker med magen. Jag skäms vid tanken på hur jag behandlat min kropp och hur lågt jag sjunkit. Jag förstår inte att den "normala" personen jag anser mig vara idag kan ha gått igenom de här episoderna utan att reagera känslomässigt men under den tiden jag drack så ryckte jag bara på axlarna och gick vidare. Skammen kommer först nu när jag minns och ser tillbaks med nyktra ögon. Jag kan inte fatta att det var jag som gjorde allt detta.

Sedan jag blev alkoholfri har jag sovit väldigt bra. Dygnsrytmen kom tillbaks ganska snabbt och även om jag kan ha oerhört intensiva drömmar så är det ändå en sömn som gör mig utvilad. Jag sover nog inte mer än innan jag söp men jag somnar tidigt. Kvällströttheten är ganska skön men ibland lite irriterande. Jag vill ju njuta lite av min lediga tid eftersom jag jobbar ganska intensivt. Jag är inte trött på dagarna men när jag kommer hem och varvar ned slår det till och jag blir sömnig. När klockan närmar sig tio på kvällen är jag vanligen ganska redo att knyta mig, trots att jag egentligen vill vara vaken och kanske se klart en film eller göra något annat. Jag lyder min kropp och går och lägger mig när jag blir trött och följaktligen vaknar jag rätt tidigt.

Jag börjar egentligen arbetet klockan åtta men är på jobbet vid sju varje morgon. Eftersom jag har 45 minuter till en timmes restid dit så började jag med att ställa klockan på halv sex när jag fick detta nya jobb. Efter några veckor behövde jag inte längre väckarklockan. Jag vaknar alltid vid strax före fem på vardagarna och sällan efter klockan sex på helgerna. Jag är alltid helt utsövd och det är en härlig känsla som jag inte upplevt på många år tidigare. Även under åren då jag hade jobb som jag skötte någotsånär var mina morgnar oerhört ångestfyllda och jag kan inte minnas att jag någonsin var utvilad när jag vaknade.

Jag vaknade oftast mitt i en mardröm och var svettig och hade hjärtklappning. Om jag hade alkohol kvar, vilket skedde om jag fyllesomnat, brukade jag dricka upp den innan jag åkte till jobbet. Vanligen hade jag inte så mycket vin kvar, men det hände att jag svepte i mig så hastigt att jag kräktes på väg till busshållplatsen. Troligen för att kroppen sade ifrån. De morgnar jag hade extrem ångest var det alltid ett förhandlande med mig själv. Tankarna gick hela tiden till hur jag skulle kunna smita undan jobbet och ibland började jag planera redan på natten. Vad kunde jag säga var orsaken den här gången? Vilken sjukdom var det nu, vem i familjen skulle jag säga drabbats av något som jag kunde skylla på? Jag tyckte nog att jag var smart när jag fabulerade ihop skälen till min frånvaro, men självklart framgick det med all tydlighet att mina anledningar att inte åka till jobbet under de sista åren var lögner. Allt för att kunna spendera en arbetsfri dag med att supa. Jag blev av med fyra-fem jobb på grund av mina sjunkande prestationer och min usla prioritering.

Detta var innan pandemin och att arbeta hemifrån var fortfarande inte speciellt vanligt i min bransch. Senare när jag fick ett jobb just när Corona slog till har jag haft möjlighet att utföra arbetet på distans och min alkishjärna sade till mig att det var väldigt bra. Jag slapp ju träffa någon alls förutom via digitala möten någon gång i veckan då jag var tvungen att med ångest fixa till mig från midjan och uppåt så att jag kunde synas i kameran. Jag har gjort okej ifrån mig jobbmässigt under korta perioder, men med tiden blev mina turer till Systembolaget tidigare och tidigare på dagarna och vid tretiden på eftermiddagen flyttade jag mig vanligen från "kontoret" (köksbordet) till sängen. Mina prestationer, eller bristen på sådana, fick mig att bli uppsagd redan under provanställningen.

Jag är på jobbet med glädje varje dag nu och jag vill verkligen inte jobba hemifrån. För mig är det en glädje att kunna gå dit och jag njuter till och med av tiden på buss och pendeltåg. Jag gillar min rutin och är så tacksam för att jag fick den här chansen till nystart. Kanske är det delvis därför jag sover så mycket bättre, men givetvis beror det till största del på att jag nu är avgiftad. Min sömn störs inte av giftet i kroppen och jag har inga främmande substanser som påverkar melatonin och andra hormoner. Jag tittade just på min app och den säger: "I quit drinking 150 days ago. 4 months and 28 days." Det är flera gånger längre nykter tid än någonsin förut och ytterligare något att vara tacksam över.

Ibland har jag funderat över varför jag hade så fruktansvärt svår ångest över mitt jobb förr och om det fick mig att dricka mer. Mitt självförtroende yrkesmässigt utåt var alltid stort men jag kände mig oftast usel och dålig inuti. När jag drack kunde jag koppla bort mina mindervärdestankar för en stund, men det gav mig även sämre förutsättningar att fungera i arbetet. Idag har jag åter igen fått en tjänst som jag egentligen inte känner mig kvalificerad att utföra och varje dag har varit en utmaning eftersom mycket av det som förväntas av mig har varit över min erfarenhetsnivå. Ändå har jag inte haft samma rädsla eller vånda inför arbetet som förr. Jag har angripit problemen när de dykt upp och förvånat mig själv med att klara mycket mer än jag trott att jag skulle kunna. Jag har fått ett antal aha-upplevelser när min nyktra hjärna greppat saker betydligt snabbare än förr och de här månaderna på nya jobbet har inneburit ett antal segrar för mig då jag fixat sånt jag inte trott mig klara av. Jag har vuxit i min roll på arbetet.

Nu är klockan strax fem och det är dags för mig att börja den här dagen på riktigt. Jag tackar Gud för att jag fått detta nya liv och önskar er alla en jättefin dag. ❣️❣️❣️

Profile picture for user vår2022

@Axianne Jag är så glad för din skull att du kom ur helvetet och du lyckades sluta dricka. Att du fick chansen till ett nytt jobb och att du insett att du klarar av mer än du trott. Det ger självförtroende och bättre självkänsla. Även tilltron till den egna förmågan växer och den egna kapaciteten med det.

Grattis till dina 150 dagar!🎉💫🌟💐. Så bra jobbat!🌷💕

Profile picture for user Andrahalvlek

@Axianne Grattis till 150 nyktra dagar! 🥳🥳🥳 Uppskattar verkligen dina inlägg och jag tror att de är hjälpsamma för många. Dig också 🙏🏻 Att skriva funkar lite som självterapi.

Kram 🐘