av Adde

..

Adde
mån, 2011-08-29 - 04:55

igen och bara 4 arbetsdagar kvar till Gullbrannakonventet :-) Min alldeles egna minisemester med så mycket koncentrerad kunskap och erfarenhet från den tragiska värld som finns i samhället, dolt men ändå så närvarande hos så många.

Jag skrev i ett annat forum om den smärta som jag kan känna när vänner gör sig onåbara när de tar återfall och när jag ser eller läser hur vänner är på väg mot avgrunden utan att själv märka det. Eller negligerar alla varningssignaler. Helt oväntat fick jag en kommentar som gladde mig oerhört och som boostade min självkänsla många gånger om. Jag blir väldigt ödmjukt tacksam för sådant ! Tack !!
Min nykterhet är inte på något sätt självskriven eller ett självspelande piano, jag måste hela tiden påminna mig och göra saker som är bra för mig och min kompis nykterheten. Att få höra att jag duger och att jag är bra är jag inte bortskämd med och jag tror att det gäller de flesta människor, framförallt inom alkisbranschen. Jag fick för några dagar sedan höra från en annan vän att hon var tacksam att få vara min vän och det rörde mig till tårar. Jag är inte alls van vid att hantera sådan raka besked men jag blir väldigt lycklig över dem.

Jag har skrivit förut att jag är, eller har varit, dålig med att ge uppskattning till folk runt mig och till sådana jag träffar. Jag förstår själv inte varför jag har så svårt med det när jag kan se, och få bekräftelse på, omgående att det tas väldigt väl emot. Jag vet ju själv hur lycklig jag blir ! Jag måste börja träna mer på det !! Även om jag har haft några år på mig nu att träna upp mitt känsloliv så är jag fortfarande rädd att visa framförallt uppskattning medan jag däremot är snabb att visa ilska och förbittring. Varför är den skillnaden så stor ?? Är det för att jag under så många år dolt och skyddat mitt känsloliv genom att skrämma bort dem som ville mig väl genom att visa upp ett brutalt yttre ? Är det så att jag var rädd för att nån skulle se den lille vilsne pojken bakom fylleångorna ?? Att jag skulle bli avklädd ? Att som Mowgli i Djungelboken hävda "Jag mår bra, det är ingen fara med mig" ??

När jag var nynykter samlade jag på telefonnummer till de som hade lång nykterhet, det kändes som ett bra skydd och jag blev även rådd till det av "Di Gamle". Jag samlade dessa nummer först i telefonboken genom att sätta prefixet AA före namnen så att jag lätt skulle finna dem om det krisade. Ibland ringde jag någon för att ställa nån fråga eller bara tjattra bort en stund. Vad jag inte insåg då var att jag skapade mig en mental skyddsbarriär mot ett återfall eftersom jag inte kunde skylla på att nån inte svarade i telefon just när jag behövde det som bäst. De bästa kontakterna jag hade var vänner från behandlingen som ju gick igenom samma faser som jag själv gjorde, vi var så lika. Senare blev kontakterna i gruppen de viktigaste och numera är dessa utökade till folk från snart sagt hela landet! När jag tittar tillbaka på den utvecklingen häpnar jag över det fina nätverk som jag idag har till mitt förfogande och som faktiskt är en bit av mig själv.

Kontrasten från mitt tidigare ensliga dimmiga liv på kammaren där jag ivrigt försvarade mitt revir är ljusår från det liv jag lever idag. Och även om jag inte använder mina kontakter till speciellt mycket annat än rent socialt så inser jag ju att uppbyggnade av det kontaktnätet är en förutsättning för min resa i nykterheten. Den har förutsatt att jag ändrat på mig själv ochh mitt sätt att bete mig och just däri ligger ju förutsättningen för en stabil nykterhet.

Jag har en önskan om att kunna förmedla budskapet om ett öppet sinnelag vidare och att ni som vill göra en förändring i ert liv inser att det är möjligt om ni gör det valet. Att umgås med nyktra alkoholister och anhöriga i 2,5 dagar i vacker miljö är en väldigt bra start på det livet och en väldigt bra fortsättning på nykterheten. Under mitt första år som nynykter lade jag allting annat åt sidan för att enbart ägna mig åt att skapa en stabil grund för min nykterhet, jag for på allt som jag hade möjlighet till och lärde mig så mycket jag kunde om hur det var att leva nyktert.

Idag är jag väldigt glad att jag gjorde det valet.

Stigsdotter
mån, 2011-08-29 - 10:46

...på att det är människan själv som borde bestämma i sitt eget liv. När vi dricker bestämmer vi inte själva tror jag.

Jag skulle må bra av att bygga mig ett nätverk på det sätt som du beskriver. Det blir en ond cirkel på något vis, att man drar sig undan gemenskapen på något sätt. Ibland kan jag känna att "nej, jag är inte intresserad av andra människor". Jag beklagar att jag inte är det men använder samtidigt detta "faktum" som en förklaring till att jag inte riktigt har det där nätverket och dessutom ofta känner mig "utanför".

Kanske är det alkoholdjävulen som förvrider tankarna? Kanske är det så att man måste bjuda mer på sig själv istället för att dra sig undan och vänta på att bli inbjuden. Hur som helst, det känns hoppfullt att se att man som du, i vuxen ålder kan skaffa sig nya vänner och bekanta.

Hoppas du får en bra dag! Idag är vi nyktra!

Adde
sön, 2011-09-04 - 18:23

En helg på Gullbranna i absolut toppklass ! Tänk att det numera är möjligt att få så många kramar på en dag ;-) Det är fler kramar än jag fått under hela min aktiva tid, sanslöst ! Jag har alltid trott att jag skulle bli blase' eller less på alla livsöden som det berättas om under dessa 3 dagar men icke. I stället blir jag mer och mer imponerad över alla dessa en gång så trasiga människor som skrattar, skojar, kramas, dansar ( och dessuton nyktra, det du Magnus Uggla) och så oförbehållsamt njutandes av livet just idag ! Jag är så otroligt stolt över att få tillhöra denna skara av överlevare.

Det är så svårt att beskriva känslan av upprymdhet och glädje som förmedlas av dessa ca 1000 pers som samlats till detta konvent, det måste bara upplevas ! Åk dit nästa år !!!

En klok människa sa åt mig på mitt första konvent att 3 dagar på Gullbranna håller mig nykter i 3 månader och det är så sant. Det är med stor sorg i hjärtat som jag åker därifrån, jag skulle vilja ha livet på detta sätt året runt :-) Men å andra sidan skulle jag ju inte ha något att se fram emot :-)

Jag hade turen att få en nära vän att sällskapa med vid lägerbålet på fredagkvällen. Hon är anhörig(fd medberoende) och en mycket härlig människa och jag är så stolt att få ha henne till vän. Jag vet inget annat sammanhang där en man och en kvinna kan dela allt utan att sex stökar till det. Som man skulle jag absolut kunna känna lust till henne men aldrig att jag skulle riskera vår vänskap på det sättet. Den vänskapen är alltför mycket värd för mig. Och jag är dessutom så lycklig numera att jag har några fler sådana underbara vänner. Det är värt så enormt mycket.

Nåja, att få sitta med henne vid en eld i skogen tillsammans med andra beroende och medberoende är en övernaturlig känsla ! Det hade jag aldrig kunnat tänka mig under min aktiva tid !!

Lika fantastisk är känslan när vi är på strandmötet i ett underbart sommarväder. Känslorna svallar allteftersom delningarna varierar och starkast var nog dottern som hyllade sin numera nyktra pappa, då kom det tårar hos de flesta.

Jag kan bara rekommendera er att besöka dessa konvent och landsmöten runt om i Sverige, besök gärna AA's hemsida och kolla i kalendern så hittar ni något nära er. Det ger så enormt mycket att lyssna på andra.

Adde
sön, 2011-09-11 - 11:42

Jag är en stolt nykter alkoholist !

Viktoria skriver så bra på annan tråd om "jag", om den stora betydelsen att använda den benämningen på mig själv.

När jag började säga "jag" om mig själv så upplevde jag genast att jag fick ett egenvärde som jag inte haft tidigare. När jag pratade om mig själv som "jag" blev allting mera personligt och jag hade helt plötsligt ingen som helst chans att gömma mig bakom det anonyma "man". Den skillnaden har en enorm betydelse när jag pratar, delar, om mitt beroende, det går inte att gömma sig längre eller anonymisera mitt ansvar för mitt drickande.

Jag upptäckte också att jag väldigt snabbt lade mig till med att även i det "vanliga" livet använda, syfta till, mig själv som "jag". Och såg då att jag genast fick mer respekt för mina åsikter eller synpunkter eftersom det var "jag" som stod bakom åsikten och inte nån anonym "man". Det är också enklare för mig eftersom jag bara behöver ansvara för mina ord som den egna person jag verkligen är.

Jag är idag en egen person med en egen integritet och idag, till skillnad mot när jag var aktiv, känner jag att jag har möjlighet att ta plats och vara stolt över mig själv med de fel och brister som jag har. Jag är absolut inget helgon men jag gör så gott jag kan och efter bästa förmåga och så länge jag känner det så är jag stolt över mig själv.

Den stoltheten fanns inte i mitt aktiva liv och den försvinner omgående om jag tar det första glaset.

Stigsdotter
ons, 2011-09-14 - 14:36

....till att om man (jag!!) använder jag istället för man känner en helt annan tyngd av orden. Det spelar ingen roll vad jag pratar om egentligen. Dessutom får jag väga orden lite mer innan jag säger dem eftersom det ju är jag som står för dem (och inte den där anonyma man som du säger).

Tänk vad märkligt egentligen vad ett litet ord kan göra!!

Adde
sön, 2011-09-18 - 10:21

gått 2 hela veckor sedan Gulbranna. 2 veckor fyllda med jobb, familjeproblem, bilprovning ( Nej, det gick inte bra :( ) MEN fortfarande finns tankar kvar om det vi pratade om på konventet. Jag vet sen tidigare att mycket hänger kvar i månader efteråt och som plingar till när jag är beredd att förstå och ta in vad som sagts.

Numera går jag inte så mycket på möten utan föredrar att mingla och få ta del av olika personers mera direkta erfarenheter. Och jag lovar....det kan bli sanslöst givande !!

I morse dök en sak upp som vi diskuterade : Varför klarar sig vissa bättre än andra i nykterheten ?

Jag hade mina egna tankar om det och det är underbart att få dessa tankar bekräftade och att jag känner att jag är rätt ute.

Vi var väldigt eniga om att vi hela tiden måste vårda vår nykterhet, den dagen jag glömmer vem jag är så är jag tillbaka i skiten igen. Och så är det så enormt mycket värt att engagera sig i allt som rör sjukdomen, att hela tiden försöka göra saker som är bra för mig och min nykterhet. Jag har några "vänner" (Ok, bekanta då! ) som har valt att skippa allt arbete med sig själva och valt ett annat beroende som kompensation typ arbete. Jätteduktiga i sitt jobb och går in för det med hela sin själ och lite till. Jag har försökt fråga var de är i sin egen värld, om de har tid att känna efter hur de mår men det blir bara försvarstal om hur behövda de är och att företaget inte skulle gå så bra om de trappar ner.

En klok man sa ju till mig i början av min karriär i nykterhetsbranschen att "3 dagar på Gullbranna håller mig nykter i 3 månader" och han visste sannerligen vad han pratade om!! Det är ju lika med exvis Visby konventet och andra konvent där många med samma erfarenheter samlas och delar sina upplevelser.

Eftersom jag blivit inskolad i AA så är det en enkel väg för mig att behålla min nykterhet men det finns ju andra vägar att gå som innefattar att jag vårdar mig själv och mitt inre. Men återigen, jag får aldrig någonsin glömma vem jag är. Min historia är min framtid.

Att lära sig att ta plats och känna att jag är en egen individ som har rätt att ha ett bra liv var ingen självklarhet för mig i från första början. Som alkis så har ju min egen självbild blivit så sned som det bara går att få den och det är inget lätt jobb att rätta till den bilden. Och jag klarar inte det själv. Så....att lära mig att lyssna på andra och ta till mig deras erfarenheter var ju en nödvändighet för att jag skulle få den blicken de har i sina ögon och det liv de idag lever. Jag som kunde allt själv fick en tuff läxa med att lära mig att lita på andra. Det var också en sak vi pratade om på Gullbrannas "fikatorg" om just att lita på andra. Det var fler som liksom jag hade blivit lurade eller vilseförda av folk men vi var väldigt eniga om att det var värt de få gånger det hände. Hellre att nån lurar mig en enstaka gång än vi går tillbaka till vårt gamla misstänksamma jag.

En sak som gör att jag påminns är ju att läsa här och framförallt när nykomlingar kommer hit. Ni behövs så mycket för att jag ska påminna mig om hur det var i början och jag hoppas att jag kan ge något lite av det som jag lärt mig under resans gång. Men jag behöver även det personliga mötet med kramar och skratt, och ibland även tårar, från vänner som har samma sjukdom som jag har. Det gör att jag känner mig hel som människa och att jag är en del i det "normala" samhället inte utanför som när jag drack.

Idag har jag gjort valet att vara nykter oavsett vad som än händer och jag tänker ha en alldeles lugn och fin söndag, utan ångest och rädsla, och bara lata mig !!

Adde
tis, 2011-10-11 - 17:32

haft en helg fylld med kärlek och värme. Jag tror aldrig att jag vänjer mig med att bli omkramad så mycket som jag blir när vi träffas, vi som varit så nära att trilla av pinnen. Vi träffas ju ett par gånger om året och det känns så hjärtinnerligt gott att se alla bekanta ansikten igen för det är ju faktiskt ingen självklarhet att det blir så.

Tyvärr kommer dessa träffar också med otäcka besked bla att en bekant hade tagit återfall och hittats död, kvävd av sina egna spyor.

Jag upphör heller aldrig att förvånas över att jag kan prata helt öppet med alla om det som jag har på hjärtat. Det finns alltid någon som varit med om samma sak och kan ge mig vägledning hur jag ska göra. Livet blir ofantligt mycket lättare när jag har tillgång till det stödet och jag vet att det finns en färdig lösning bara jag ber om den hjälpen.

Att beteckna resan in i alkoholismen annat än som rent tragisk är väl alla överens om MEN att det nya livet i nykterhet får sådana enormt fina konsekvenser det pratas det väldigt lite om. Jag är så glad att jag en gång i tiden tog mitt beslut att leva nyktert och att jag har fattat att lyssna på dem som gått före mig.

Jag vill inte på villkorsvis tillbaka till mitt gamla liv. Jag skulle med all säkerhet supa ihjäl mig då.

viktoria
fre, 2011-10-14 - 21:15

Brev en fredagkväll till min vän Adde,
När jag första gången i augusti 2009 hittade hit till alkoholhjälpen fanns du här. Jag minns hur jag hade svårt att ta till mig det du skrev. Du hade redan varit nykter en längre tid, och jag talade inte ditt språk. Jag förstod helt enkelt inte vad du pratade om. Och jag, jag ville både bikta mig och försvara mig på samma gång. Ingen var ju som jag, ingen hade samma typ av problem som jag, och varken du eller någon annan skulle komma här och låtsas förstå mig!
Jag började min tillvaro här på forumet som många andra med att försöka övertyga med min livs story. Underbar familj, fint hus, bra jobb, god ekonomi blablabla. Och sen detta lilla bekymmer då bytheway, att jag dricker för mycket och för ofta. Fast jag berättade inte på en gång hur mycket, och hur ofta. Och sanningen kring den här familjen och det fina jobbet hamnade i en annan dager då alkoholdimmorna lättat. Jag hade ju ett riktigt skitliv på flera plan! Trivdes inte på jobbet, maken drack ju också på tok förmycket, dottern gick mig på nerverna med sin pubertala självupptagenhet. Och vissa dagar fick hunden bajsa på gården för jag var för bakis för att gå en promenad. Allt det ”förnämliga” var marinerat i alkohol.
Ibland när du svarade mig, gick jag fullständigt i taket. Du vågade sätta fingret där det ömmade, du var redan så frisk att du såg det jag inte ville se själv. Det finns så många av dina råd jag inte förstått då jag fått dem, endel har till och med nästan irriterat livet ur mig, men de har landat nu i efterhand. Jag förstår allt nu Adde. Så nu är jag där, där jag ser vad som finns under makeupen och mellan rader. Jag har friska ögon nu…på gott och ont.
Det jag eg vill säga till dig är hur oerhört mycket du betyder för mig. Du fanns här då jag kom, du finns här nu, och för det är jag så oändligt tacksam. Jag är tacksam över att du varit rak och ärlig, att du vågat säga vad du faktiskt ser utan att tassa som runt het gröt. Ibland måste någon våga vara obekväm för att man ska komma vidare. Du har inte alltid fått cred för det. Jag vet idag att du alltid gjort det av omtanke, och jag är rörd över att jag fått ta del av den värmen. ”lär av dem som gått före” – den devisen har landat i mig nu då jag tänker på dig. Förr gjorde den mig bara provocerad : )
Tack för att du finns, verkligen av hela mitt hjärta tack<3

mulletant
fre, 2011-10-14 - 21:37

dina ord till Adde. Jag tror att jag ungefär förstår vad det är du säger, från min insida. Ni är båda så viktiga för mig, min syster och min bror där ute långt borta och nära. Med obekanta ansikten men nära min själ. Kram / mt

Adde
lör, 2011-10-15 - 07:12

underbar start på lördagmorgon !! Tack så väldigt mycket för dina ord Viktoria ! Jag känner att jag verkligen behövde din bekräftelse just nu, den sitter verkligen bra. Jag har öst ut från min egen självkänsla de sista månaderna och har haft få tillfällen att fylla på så varje kram, ord och blick som ger mig ett mervärde är guldfyllda för mig.

Att numera få läsa dina inlägg Viktoria och se att du hittat din väg i nykterheten är stort, det är i sig en belöning. Det är ingen självklarhet att vi fortsätter att leva nyktert, det kräver ett visst mått av arbete av oss. Jag kan ju uppleva den äkta glädje som finns i de möten irl mellan oss alkisar som träffas någon eller någre gånger per år på olika konvent och på Nämndemansgårdens vår- och höstmöten. De äkta skratten, de många kramarna.........det är så magiskt.

Vi är alla så lika !!

Och tack Mulletanten för att du hänger på oss och stöttar !

Kramar i mängder !!

mulletant
lör, 2011-10-15 - 07:20

hänga kvar, jag behöver er och jag tycker så mycket om er. Jag känner inte alls som jag stöttar er jag känner bara att vi finns för varandra. Här och nu. Kram / mt

mulletant
ons, 2011-11-02 - 16:11

Adde! Du fattas här på forumet... du och en del andra av "min familj":) Men, ni - eller vi är alla är frifåglar här och väljer vår närvaro och aktivitet. Hur som helst så saknar jag dem som "skall finnas" här för att forumet skall vara riktigt "hemma" för mig. Du Adde är en av dem. Kram / mt