av MyMysan

MyMysan
tis, 2022-01-18 - 22:11

Åren går.. jag har redan hotat så många gånger med att lämna honom om han fortsätter dricka som han gör. Barnen är snart vuxna och jag har dåligt samvete att jag nog har förstört hela deras barndom genom att jag inte lämnat tidigare.
Han är välfungerande på arbetet, social och pedagogisk. Noggrann och alltid nykter. När det är helg eller ledighet av något slag det är då det ska drickas. MEN han tar ingen återställare, han ligger inte på golvet och kravlar sig fram. Han dricker inte på morgonen.
En vanlig fre/lör hos oss. Han gillar att laga mat när det är helg och står vid spisen runt 17-tiden. En starkcider pyser och strax efter gör jag hur han häller i gin i cidern. Ställer snabbt undan flaskan och lagar maten. En liten stund går sen sker samma procedur igen. Jag kan ljuden mer än väl efter 20 år snart. 19:30 sätter vi oss och ska äta. När pappa har lagat maten o han dessutom har druckit blir man inte sen till maten för då blir pappa irriterad… han sluddrar och undviker därför att prata. Blicken är så där seg och liksom hackar sig fram. Jag känner hur ångesten stegras men försöker bita ihop och skapa en avslappnad lördagsstämning. När han spiller såsen utanför tallriken småskrattar barnen och tittar på varandra. Jag får ont i hjärtat… Barnen som inte är så små längre gör sig i ordning för att träffa kompisar. Sonen som är sambons hackkyckling får höra vilken idiot han är som alltid är så sen och att hans kompisar väntar på han (sonen har Aspbergers o svårt med tider). Säger åt honom att låta han va och sluta prata på det viset. Då höjer han rösten åt mig och gapar att jag inte ska lägga mig i. Stämningen fryser i rummet. Jag överväger om det är nu ska jag flippa och be han dra åt helvete eller hålla tyst. Väljer det sistnämnda som så många gånger. Pratar med sonen att att inte ska bry sig osv… han kallas sin pappa alkis och att han är less på honom. Dottern är hans favorit och med henne talar han med len röst. Konstig stämning i huset. Han sätter sig vid tvn o vrider på ljudet, hämtar en whiskey och somnar efter ett tag.
Jag sitter ensam i köket, inväntar barnen och dricker te.
Tänker, känner sorg. Vet inte vad som är vad längre. De volymer han dricker är inte så stora men det sker i princip alltid fre o lör och på semestertider. Han påstår att det är normalt och att alla dricker lite vi och så på helgen. Att jag har en konstig syn, jag är tråkig och missunnar honom. Han drar in de mesta av pengarna, jobbar hårt och behöver koppla av. Han är inte ute på krogen och härjar runt men en drink eller två vill han ta. Är det så mycket begärt….

asdffg
tis, 2022-01-18 - 22:17

Så jobbigt när någon nära inte har instinkten. När barn är inblandade är det ännu värre. Hoppas du får styrkan att göra det som är bäst för dina barn och dig, vad det än må vara. @MyMysan

Tröttiz
tis, 2022-01-18 - 22:30

@MyMysan
Beklagar att du/ ni är inne i det.
Det jag tänker på är att du tar upp här volymerna han dricker. Det mera betydelsefulla är hur hans drickande upplevs. Du och sonen har reagerat på det. Ens upplevelse kan inte ha fel.
Han verkar försvara det genom att "alla andra dricker ". När det gäller hot och ultimatum tänker jag att då man ställer dem ska de efterföljas. Risken är att den andra tänker, aha hon/ han säger så men jag kan ju göra som jag vill ändå...
Kram. 💕

Åsa M
tis, 2022-01-18 - 22:44

Funderar också på beteenden. Både ditt och hans. Du trivs inte med hans, era samtal om det fungerar inte. Vad vill du göra? Det låter som om du alldeles för länge har accepterat något som du inte vill acceptera. Vad är skälet till det? Är du beroende av att ha denne man i ditt liv under de här premisserna?

MyMysan
sön, 2022-01-23 - 12:21

Ja jag känner mig…. Livrädd med tanken på att leva utan honom. Han är en stor trygghet ekonomiskt. Vilket han vet om och spelar mycket på men även så är jag väl trygg i ”skiren” antar jag. Rädd för att jag ska må så dåligt utan honom och behlva bli sjukskriven och då inte kunna jobba. Bygger upp hemska scenarion i skallen.
Tappat helt bort min tro på mig själv och min egna uppfattning. Nästan så jag tror på det han säger att det nog är jag som överdriver och han som är den ”normala”.

Nora81
sön, 2022-01-23 - 17:24

@MyMysan
Jag känner igen mig i det du skriver.
Att man är den som "överdriver", den som har problem och inte kan leva utan de.
Det stämmer inte.
Jag går mer energi och mår faktiskt bättre när jag bryter med honom.
Det är oerhört nedbrytande och dränerande att leva I en relation där ens känslor, ens person, tillit, värme och jämlikhet inte får plats tillslut.
Känns fint att få stöd och lära sig här på forumet av andra i samma situation.
Mvh Nora

Tröttiz
sön, 2022-01-23 - 18:01

@Nora81
Det som jag tycker är obehagligt är att mycket blev normaliserat, kanske bland annat självbevarelsedrift för att klara av allt. Nu har jag en overklighetskänsla, och inser mycket var helt åt hel*ete. Och han känns som en främling, den biten är som en sorg, lärde aldrig känna "honom" riktigt...

Åsa M
sön, 2022-01-23 - 19:35

@MyMysan det du beskriver är medberoende och det är tufft att ta sig ur. Vi är många här som känner igen känslan du beskriver. På vilket sätt är du beroende av hans ekonomiska tillskott i er relation? Har du egen inkomst?

Nora81
sön, 2022-01-23 - 19:38

@Tröttiz ja, det är obehagligt. Känner också så.
Nästan chockad över hur mycket mina gränser skjutits fram.
Klart man får ångest, tappar bort sig själv, inte får ordning på något och känner sig värdelös tillslut. Sjukdomen vrider och förvränger verkligheten och har ett enda mål verkar det som och det är att få dricka.
Bara destruktivt och inget annat.
Fint att vi kan prata och stötta varandra här. Påminnas och påminna varandra om att våra känslor är verkliga och att vi har rätt att uttrycka de.
Ursäkta Mymysan, det var inte meningen att ta över din tråd.
Mvh Nora

Tuten
sön, 2022-01-30 - 11:00

Känner igen mig i det du skriver. En person som är mycket väl fungerande överallt, omtyckt på jobbet, bland släkt och vänner, inte otrevlig när han dricker, men… alla helger och ledigheter ska drickas på. Ljudet av klirrande is i ett glas lördag kl 15… Alla extremt korkade beslut som jag varit tvungen att rädda honom ifrån, avsaknad av konsekvenstänk. (Räddad köksgolvet från vattenskada, sprucken spishäll, smält altantak efter grillning, fyllecell, kompisars fyllekörning etc.). Det har fått mig att avsky helgerna. Jag vill inte vara i närheten av honom då. Barnen är fortfarande relativt små, men dom äldsta har börjar fråga varför ”pappa dricker så mycket vuxendricka”.

Vi har bara varit gifta i 6 år, tillsammans i 11 år. Barnen älskar sin pappa, men jag är orolig för vad han lär barnen om alkohol. (Att se på sport är direkt kopplat till drickande t.ex) Hur blir det t.ex när barnen blir tonåringar och kompisar runt omkring dom gör alkoholdebut?

Ts, ni som varit tillsammans så länge, var det värt det? Eller med facit i hand, hade du önskat att du gått i från honom när barnen var yngre?