av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Gurra
tis, 2011-08-30 - 10:59

så himla bra de tankar och känslor du har Berra. Längtan efter självömkan och att tycka synd om sig, liksom tryggheten i att ha ångest för att man är så usel. Det är starka grejer, och starka varningslampor ska blinka när man känner dragning åt den typen av tillstånd. Jag tror det finns i grunden i oss en längtan till förändring, den kan ofta ta sig i uttryck av ett vemod över livet. Den rymmer både sorg och hopp, och är inte helt lätt att hantera. Alkohol blev en lätt och omedelbar lösning på tillståndet, men verkligen en stoppkloss för att lära sig hantera känslan och göra något av den.
Lite snurrigt, men ungefär så tänker jag.
Gurra

vana
tis, 2011-08-30 - 12:27

jag faller sjalv ofta dari.....
tex nu har jag tappat mina prickar.......>(
ingenting ar sej likt.Skamt asido fick jag en tankestallare pa jobbet.
Folk blir ofta avskedade pa mitt jobb o varje gang blir jag skakig
o visar det axa
det har fort med sej att min arb.givare ringer till mej nar ngn far ga o det reagerade jag axa pa.
Hon tar extra hansyn till mej for hon vet hur nojig jag kan bli.
Sa jag hade ett samtal med henne o sa att jag nog far skarpa mej
dvs hantera detta for mej sjalv o inteta sa himla stor plats med mina kansloutbrott.
det var skont att se detta.
Det 'r avskyvart att tycka synd om sej sjalv o avskyvart att krava extra hansyn
sadant gor mej svag

Berra
ons, 2011-08-31 - 09:52

..brukar sitta på kvällarna efter middagen när kravallknotten lämnat matbordet...
Och så ojar vi oss över våra arbeten, både hon och jag ser saker vi inte trivs med längre...
Efter dryga 25 år i samma branch så börjar vi bli åldermännen som sitter på all gammal visdom.

Vi ser hur arbetsförhållandena har förändrats i den privata sektorn...
Alla ser om sitt egna hus och plockar så många fördelar ur det som möjligt,
egna satta regler gäller inte sig själv t.ex.
Man bildar samfund med de som håller med en och man fryser ut dem som har lyckats genomskåda deras självpåtagna lilla förmån..
Man kan säga det enkelt sammanfattat, ju högre lön, desto mindre närvaro på jobbet...

Vi tar ingens parti, utan ser hur firmans väl ligger som ett gruppansvar hos ALLA,
och då måste alla hjälpa till, lika mycket av sin tid...
Ingen har ett viktigare ansvar än andra i mina ögon, utan dassrulle så skiter det sig på jobbet, tex.

Men vi tar ingens parti, vi vill ju båda bara att det ska gå bra för firman,
och det kräver ömsesidig uppoffring, alla för en...?..kanske, eller NOT!

Hursomhelst vi kanske har en gammal syn på hur arbetslivet ska skötas,
men har man idag efter 1-2 år på samma ställe inte blivit tjenispenis med chefen och höjt sin lön med 10-15% så drar man som en skottspole till nästa bygge...
Kvar på arbetsplatsen blir de som är missnöjda och försöker fortfarande höja sin löner,
men de ger inte allt...
De som fått sin feta löneförhöjning har ju gjort sitt för det här året, och kan inte förvänta sig något mera fett nästa löneomgång, utan tar det lite slappt..
Induviduella lönesättningar får en helt motsatt effekt, det enda chefen får ut av det är en klick med gulligull-ungar som uppvaktar honom/henne, och det äcklar oss något så in i bomben..
Det finns väl någon som helst självrespekt i människor i alla fall, eller hur?

Ja ni ser hur man tar åt sig av saker som man tycker är helt fel, helt utan ädamål...
Ingen bryr sig om vi går runt och är småförbannad hela tiden, de har fogat sig efter detta mönster.

Och så lägger man orättvisorna på sina axlar och mantlar dem, helt obefogat..
Och så brukar jag tänka...att imorgon är det en annan dag, då har det skett en förändring...

Den enda förändringen som sker, är inom mig...
Jag behöver inte lösa min självpåtagna problem med alkoholen längre, eller rättare sagt kan inte...

Förändringar jag kan påverka, finns bara inom mig själv...

Jag teflon-belägger mina axlar, och all skit fastnar inte längre, inte lika mycket...

Hela världen är full av idioter, men jag behöver inte sälla mig till dem...
Det är val jag kan göra, och man behöver inte alltid vara som alla andra bara för att vara en i mängden, man får sticka ut om man orkar stå för sina åsikter...

Idag är det en ny dag, och det har skett en förändring...

/Berra

Berra
tors, 2011-09-01 - 12:40

Min kollega (nr2) hade en nätverksinstallatör här på jobbet i morse...
Han sa att hans besök stank av gammal bakfylla och Tulo...
Jag vet, för jag har lärt mig att känna igen stanken fortsatte han...
Nu kan man ju fråga sig om Tulo överhuvudtaget finns kvar idag, men jag förstår innebörden..

Föga anar han mina debatter på forumet, och jag hade tänkt att läsa lite ur den förmanade
alkoholbibeln....men vad spelar det för roll, det hjälper ju inte den drabbade...

Kollegan själv dricker väldigt måttligt, någon öl till maten, men bara en, och bara enstaka gång i veckan.
Öl för honom är måltidsdryck och törstsläckare, när man har ätit klart, så har man också druckigt klart...
Och när man har druckigt en öl, så också törsten släckt..
På helgen blandar han sig en eller två groggar, absolut och vodka framför TV'n ,men bara på lördagar.
Finns det inga jordnötter, så blir det heller ingen grogg...
Han har stenkoll och är styrd väldigt hårt av sina rutiner, kanske både på bra och dåligt underlag.

Jag var också en personlighet som styrs lätt av rutiner och traditioner, men hatar att vara en,
kanske var det därför jag bröt mot alla mina rutiner och drack precis när jag kände för det..
Inte heller någon sorts bra framförhållning...tydligen...

I dagens tidning så läste jag och reflekterade på tidningens dubbelmoral...
På en sidan så "hyllade" man alkoholens minneskraft med ETT glas alkohol om dagen, dock inte mer...
På ett annat ställe kunde man läsa om vad vissa personer hade utfört i fyllan och som en "orsak" till varför de nu hade gjort si eller så, nu var inte rubriken koncentrerad runt alkoholen utan själva vansinnesdådet, men den svarande skyllde på alkoholintaget som självaste anledningen...
Människor vill alltså gör sig ansvarslösa genom att skylla på alkoholintaget!, jag var ju full!

Ingen skulle vilja skylla på att om man körde ihjäl någon med bilen, och svara..
"..men jag var ju trött ju!"...

På något sätt måste man ju kunna stå för sina handlingar, nu och då..
Och blir man skraj för sina impulsval så där i efterhand, så är det nog just där man kanske ska söka.
Varför gjorde jag så där???

Med tiden så upptäcker jag mer och mer hur alkoholen sätter oss alkoholkonsumenter i allt märkliga situationer, och hur vi på något puckat sätt accepterar det, hos andra och oss själva...

Jag kan inte förändra andras drickande som inte har ambitionen att vilja förändra sin konsumtion.
Det gör sina val utifrån sina egna värderingar, sedda eller osedda...

Det jag kan göra att är delge min uppfattning om hur jag upplever hur alkoholen påverkar mig,
både som en före detta drickare och som en nuvarande alkoholbefriad sådan....
Kanske kan jag förändra någon på forumet, och finna ytterligare igenkänningssymtom och motivera han eller henne till att fortsätta sin kamp mot denna eländiga dryck...
Som försätter oss i alla konstiga situationer vi egentligen inte vill vara med om...

Idag är min dag, om jag tar hand om den...

/Berra

Berra
mån, 2011-09-05 - 09:29

De är obesudlade med alkoholen, de har inte tagit i något med alkohol, har heller inga blåmärken rispor eller jack med sårskorpor, alltså har jag inte druckigt, ett konstaterande...

Min andedräkt är helt OK, mitt tålamod likaså, tankarna ligger där de borde, alltså har jag inte druckigt alkohol i helgen, ingen ångest och inga minnesflashar...

Jag borde må bra helt enkelt, för mitt tillstånd är ju normalt, eller hur?
Vrider lite på nacken, känner efter om det knakar efter nackspärren, jo kanske lite...

Så är detta min normaltillstånd?
..och det är en Måndag, av veckans alla dagar...

Inget highlife inget dunder och brak, utan bara en helt vanlig Måndag...

Allt beror alltså på hur jag mår...på riktigt, inte på hur dåligt jag borde mått om jag hade druckigt.
Ingen annan på firman sitter heller och beklagar sig över vilken full rulle de hade i helgen...

Jo...alltså, jag hade full rulle i helgen, den var tvärspikad timmar för timmar, och de få timmar vi hade till övers blev utlokaliserade, så full fart var det i alla fall...
Men...jag glömde inte bort mig själv i det hela, jag måste hela tiden ha koncentrationen runt omkring mig själv, hur mår du, vad gör du nu, vart ska du osv...
Ett evigt "daltande" med mig själv, och hela tiden en progresiv vakt om mitt välmående...

Om jag glömmer bort mig själv kan jag utsätta mig för en sorts press och stress jag i längden inte kan hantera, jag går upp i varv och blir omdömeslös...
Och jag vet hur det går om jag glömmer bort mig själv, sönderstressad söker jag en avkoppling och psykisk raderingsmedel vid namn alkoholen, och då har jag verkligen förvärrat situationen...
När hela livet blir ett enda kaos...så kändes mina första verkliga problem så små...så små,
då har ångesten blivit huvudproblemet och allt det anda känns sekundärt på något sätt...

..men här sitter jag en Måndagsmorgon och funderar, är detta min verklighet?
Jag har ingen ångest och jag har inte ont någonstans, jag kan egentligen inte klaga...

Jag tycker nog ändå att livet suger lite, för jag har så svårt att anpassa mig...
..till ett liv utan kemisk ondska...

Frugan är snäll, barnen sköter sig, jobbet funkar, och huset står kvar osv...
Ändå känner jag ett orosmoln över att allt kommer snart att rasa samman, och jag tappar
överblicken och kontrollen snart, det är sällan problemfritt alltför länge...

Kan inte slappna av tillräckligt för att känna att jag lever, inga kittlande inputs osv...
Ingen längtan framåt, bara ett evigt höstmörker...

Kanske bär jag fortfarande all världens skuld på mina axlar...

..eller så är det bara en (jävla) Måndag, och jag tittar håglöst in i min jobbdator...
Skulle kanske gå och skita, så har jag producerat något idag i alla fall...

/Berra (..hatar Måndagar..)

Gurra
mån, 2011-09-05 - 09:55

He, he. Jag skita på jobbet är bra, dels gör du det på betald arbetstid, dels slipper du betala papperet. Bara det borde vara tillräckligt uppmuntrande för att stå ut en måndag. För min del känns just den här måndagen bra, jag börjar med nya arbetstider och kan därmed skapa rutiner som är bättre för mig. Ska bli mer "vanlig" har jag tänkt, och det känns lite spännande.
/Gurra

Berra
tis, 2011-09-06 - 11:09

..det som vi diskuterade här ovan...

Ny dag och den heter Tisdag...
Försöker så här i efterhand summera gårdagen och försöker också lära mig någonting av den...

Jo den sög, hårt!
I ett möte på jobbet förkunnades det att de jag tycker minst om på hela firman, blev chefer allihopa!
Ja jag höll på att dö, minst sagt...

Mina största förnedrare får ännu mera auktoriet, helt j*vla sanslöst...
Chefen binder upp sig med alla sina ja-sägare, men klart vem vill ha en nej-sägare vid sin sida...
Men man kan ju tycka att man skulle även lyssna på de som är kritiskta, och ta lärdom...
Nej, man bygger upp en klan så att man som grupp kan sätta åt ännu hårdare, med likatänkare...
Gruppen racerförare kör över alla de andra, it's my way ...or the highway...

Tänker väldigt mycket just nu, detta kan bli döden för firman, eller kanske t.om räddningen...
Bara för att man inte funkar rent personkemiskt så behöver det inte betyda att de tar dåliga beslut,
det kan ju vara en input, för all del...
Man ska ge alla en chans, men i mitt tycke så borde man ju haft en större utsållning... kanske.

Jag siar om framtiden, och det kanske blir som på frugans jobb, lilla snärtan som blev chef klarade inte av det, hon tog sig vatten över huvudet, tog emot fördelarna men inte ansvaret...

Att se helheten och låta alla trivas, det är inte ett krav längre, man kör sina egna rejs...
Det är det jag menar med att arbetsmarknaden har verkligen förändrats, till det sämre...
Men bara för att det är lite halvrisigt på arbetsmarknaden så borde man inte låta arbetsgivarna göra precis som de vill, och all facklig verksamhet lägger sig lågt för att det är bra för "marknaden".

Jag blir så upprörd att det helt tar musten ur mig, var verkligen helt slutkörd igår...
Trött grinig och irriterad, det var ingen gullig gubbe som kom hem till familjen inte...
Som tur var kunde jag hemma på kvällen lägga koncentrationen runt ett elektroniskt dataproblem,.. och det hjälpte, mycket!
För jag är ju den som vill fixa och göra det fint, en liten fixargubbe...

Och det är ju också väldigt märkligt hur starka känslor kan dämpas av matriella ting,
så jo, jag är nog en man i alla fall, leksaker gör en man lycklig...eller?

Varje dag finner jag orsaker som borde vara helt tillräckliga för mig att välja alkoholen istället för verkligheten, jag blir så trött på att ständigt vara närvarande i alla problemen...
Och jag kanske gör dem onödigt stora och självpåtagna, och tillåter de äta upp mig inneifrån...

Man borde ju vara lycklig för att man varje dag är hel och ren, har mat på bordet och tak över huvudet, men det tar man ju som en självklarhet, bara en bricka i självaste helheten...

Eller så tar jag bara livet alldeles för allvarligt, så att jag finner ingen glädje i det, alls..

vad vet jag?..

/Berra

Stigsdotter
tis, 2011-09-06 - 11:41

"Att bli trött på att vara närvarande i problemen". Jag känner igen den känslan så väl. Det är enklare att ta sig en drink för det tar ju bort problemen. Eller?

Kanske kan man försöka att vara lite mer egoistisk OCH lite mer närvarande i nuet. Fråga sig: kan jag göra någonting åt detta nu? Kan det vänta? Måste JAG agera/reagera? Kan jag välja att inte ta på mig detta nu? Mår jag bra av att reagera/agera på detta?

Bara lite tankar som flöt upp här när jag läste ditt inlägg. Hoppas du får en fortsatt bra tisdag, kanske finns det något litet fint i din närhet som du kan upptäcka på lunchen eller på väg hem från jobbet - nåt litet vackert löv som redan blivit rött, en glad människa, en härligt jordfuktig doft?

Kram!

vana
tis, 2011-09-06 - 19:55

igår på jobbet önskade jag att jag kunde låtit bli att reagera........

Berra
ons, 2011-09-07 - 13:29

Berra Butt med många järn i elden...
Ville söka sin egna tid med att jaga runt i skogen efter det gula guldet, kantarellen..

Trångt om livets utrymmen tog han sig tiden, efter middagen snabbt in med disken,
och sedan rulla de tre milen rakt ut i ödemarken för att ...
Bara möta mörkret, ha!

Vill mycket, men får sällan det han så gärna önskar..
Han ville skapa sig tid för återkoppling och vila, sin tid...
Tanken var ju att få må lite bättre och lite annat att tänka på..

Vad blev resultatet då, besvikelse förståss...
Att försöka pressa tiden mot moder jord och naturen, det går inte, den har sin gång..
Och att stressa för att koppla av, Nä!,lägg av istället...

Ett nederlag för välmåendet..

Men...på vägen hem möter jag rådjursfamiljen, bock, hona och två kid, direkt på uppfarten till vårat bostadsområde, lugnt betande på det nyklippta gräset 2-3 meter ifrån bilen...
Jag stannar, stänger av motorn vevar ner fönster och pratar med dem...
Inte alls oroliga utan tittar på mig och vrider och vänder på öronen och undrar nog vad jag är för en sorts jägare, det gav mig full pott som motkompensation mot den tidigare så misslyckade planeringen...

30 sekunder senare kommer det en mötande bil med en ilsken kärring som inte kommer förbi när jag står mitt på vägen med avstängd motor, hon tutar och skrämmer naturligtvis bort hela familjen av släktet rådjur..!!!

Jag blir förbannad att hon tog ifrån mig min lilla stund, skulle vilja gå ut och dänga näven i biltaket för att hon bara ser sig själv och hennes behov först, jävla kärring!

Så humöret som gått ifrån stressad, till framåtskridande, handling, besvikelse, och sedan oförväntad glädje gick över förbannelse på bara några sekunder...
Och en förvånad hustru titta på mig med en frågande min, "..skulle du inte ut för att må lite bättre?"...

Men en butterkalle slänger av sig ryggan i hallen och muttrar lite om kärringar bakom ratten...

Senare på kvällen när jag åter igen återkopplar dagen och dess händelser....
Ja, då kommer det en min över om hur jag egentligen reagerar...
Och det är nog fånigt, men i min värld blev det stora och viktiga händelser...

En upplevelse jag inte hade kunnat förunnat mig själv...OM jag hade druckigt, t.ex

Berra by the day, and nights

Berra
sön, 2011-09-11 - 23:36

Jo, jag brukar ju göra sån't, vanemänniska som jag är...
I mitt "nya" liv så åtgår det mycket tankeverksamhet över det som är förgånget i närtid...
Jag reflekterar helt enkelt, det här var bra, det här var dåligt, eller mindre bra som det också heter...

Saker och ting händer hela tiden i mitt liv, och det är viktigt att jag har en återkopplng och försöker se lite positivt på det hela, och så är mina helger, som oftast...
Inte alltid jag är på topp, men försöker se på min framtid med tillförsikt, ibland brusar jag upp och blir förbannad på mig själv, hastar och slarvar...för vad?, mer tid till att slappa kanske..
Slappandet har blivit en viktig sak för mig, det är då jag "återkopplar", lugn och ro skulle man också kunna säga, men aldrig speciellt länge, både jag och frugan hetsar mig...

Hon måste verkligen hata att se mig ta det lugnt, om inte hon gör det samtidigt vill det säga.
Det blir mest på helgkvällarna framför TV'n, men vi kan ju aldrig samsas om samma program...
Igår var det något j*vla dravel (kärringfilm) och efter att ha tömt både batteriet på den bärbara datorn och allt godis på bordet fick jag nog, jag gick upp på övervåningen och rensade dotterns akvarium klockan halv tolv på lördagsnatten...ska du göra detta nu?, kom frågan...
Vad skulle jag säga, kör hellre ner händerna i den här gröna stinkande soppan, än fluktar något så vedervärdig skit som du tittar på...?
Nu sa jag inte det, men kan inte förmå mig att intressera mig för att se på en film där amerkanska kvinnor sitter och diskuterar storlekar eller färg på kläderna...
Jag skulle helst vilja se dem utan några kläder alls, eller där de kunde strypa varandra med dem så det blev lite mera action, ja vi killar/gubbar är nog funtade så...

Alkoholkonsumtionen då?, tja ett glas vitt på fredagen, och ett glas vitt på lördagen...
För frugan alltså...de dära BIB'arna tar nog aldrig slut för henne, de har nog börja jäsa på nytt...
Träffade även herrföreningen, det var öl och brännvin, tjo & tjim, men ingen fylla alls,
inte ens ett litet sluddrande och ingen vidarevandring på krogarna till småtimmarna heller...

Så visst har jag varit bland en massa alkohol, men inget som på något sätt har berört mig,
jag lever ett stabilt liv i min nykterhet, och det är väl kanske därför det ÄR stabilt..

Imorgon är den en fruktansvärd dag, den heter Måndagen, försöker se positivt på den, men jag vet oftast hur den brukar bli när jag återkopplar på den, en klassisk skitdag, så det så..

En natts sömn och börja snickra på den mentala rustningen så kanske den går smärtfritt...

Mitt liv är mitt, så länge jag behåller greppet om det...

/Berra

Drutten
mån, 2011-09-12 - 07:59

Måste kommentera där du skriver att frugan BIB håller på att jäsa för den stått så länge:) Skrattade gott! När jag drack BIB var det knappast någon risk:) Hejja din fru!!
Kram

Berra
tors, 2011-09-15 - 10:38

Veckan går i en hiskelig fart, tror det började med att Måndagen INTE sög skiten ur mig...
Börjar veckan bra, så fortsätter den oftast bra också...

Har fått ihop hojjen äntligen, mycket meck och slit, och när man fixade det enda så gick något annat sönder istället, men säger som flickan sa.." är det inte det ena så är det det andra sa flickan som blödde näsblod.."
Jag är inte klantigt, bara kass kvalite't på nya grejor, ett förbilligande på nya produkter,
skulle inte vilja vara bilmeck idag, bara plast som spricker sönder, usch!

Men nu funkar sk*ten igen, och säsongen är över, SUCK!(FUCK?)

Allt är inte guld och gröna skogar, det finna massor av grejor som ligger framöver och gnager mig,
men istället för att ta ut den antiglädjen i förskott så låter jag de ligga i oros-karantänen.
Att hålla problemen på ett behörigt avstånd är jättejobbigt, och knappast signifikativt för en alkis.
Men man måste lära sig att priortiera, all börda tynger ner en...

Ni vet jag brukar använda mycket av min tid att fundera, och reflektera...
Jag går tillbaka i "baktiden" (kan det heta så..?) och sorterar upp mina intryck.
Igår fick jag mig ett besynnerligt skratt, och lite groteskt mitt uppe i alltihopa...

Grabben var nyfödd, och farsan kola på samma vecka, det blev för mycket för mig att ta in på en gång,
och jag hann inte ta hand om alla mina känslor, utan jag "sköt" på dem ett tag...
På pappas födelsedag ville vi i familjen hedra honom, så en kulen vinterkväll står vi där framför gravstenen med lillskiten i ett knyte på armen, och vi vet inte vad vi ska säga...
Dottern då fyra år, säger att vi borde sjunga ja'ma'han'leva...
Och där stämmer vi upp och sjunger Ja må han leva...och sjunger några fraser...
..och plötsligt slog det mig, nej nej nej...vi kan ju inte stå här och sjunga att han ska leva,
gubben är ju tvärdöd, så jag avbryter sången och en förvånad dotter tittar upp på sin pappa...
Äh, det blev ju inte lätt att förklara för en fyraåring, men det borde ha sett konstigt ut,
när och om någon såg oss ståendes sörjande vid en grav, och sjunga en må han leva sång...
Lite snopet blev det, och hela uppvaktningen ett vuxet nederlag...

Idag skulle jag ha fortsatt sjunga, inte för min egna del eller hur det skulle ha sett ut, utan för barnens skull, och sedan skitit i vad alla andra hade tyckt eller tänkt...
Jag går min egna väg numera, och jag tänker fortsätta med det, och vågar stå för det jag tror på...

Jag behöver ingen alkohol för att känna mig starkare, den bygger man helst upp utan alkohol...
Så jag har sällat mig till kroppsbyggandet, på insidan...

Mors Berra

mr_pianoman
tors, 2011-09-15 - 13:11

Hm... jag skrev en kommentar till dig och den fanns förut, men nu är den borta. Undrar var den är nu? :)

Nåväl, jag skrev nått sånthär:

Jag tror att barnens okomplicerade förhållande till döden är ganska sunt. Det är svårt att förhålla sig till det där, men jag tror barnen har något att säga oss som vi inte förstår.
Kanske är det just så att farsan lever nånstans därute, och att lillan mycket väl vet det och därför vill sjunga "Ja må han leva"

Nån gång får vi veta, tills dess kan vi bara hoppas.

Varm kram!

Stigsdotter
fre, 2011-09-16 - 10:51

....tror jag i viss mån är en nyckel till ett bra liv, till ett liv där jag är stolt över mig själv och den jag är. Naturligtvis skall man ta hänsyn till andra människor men det är viktigt att känna efter i sitt eget sinne vad man verkligen vill istället för att bry sig om vad andra tycker.

Våra döda lever kvar så länge vi kommer ihåg och tänker på dem - där i våra hjärtan kan de leva i 100 år minst. Det är nånting med barn och födelsedagar också, mina barn ville åka till Mams grav och sjunga när det var hennes födelsedag.

Berra
fre, 2011-09-16 - 11:22

Berättade en sak...

Hon hade en lillasyster vars kanin dog...
Och mycket sakligt berättade de om döden för henne, hon nickade och verkade klyka precis allt...
De anordnade med ett fint arrangenmang, gjorde en fin kista åt kaninen, grävde ner den i trädgården och sjöng vackra sånger...

Efter att de var färdiga grävde de igen graven och satte handplockade blommor vid en sten.
Lillasyster satt kvar vid graven och hon såg ut att sörja...länge.

Storasyster kommer dit för att trösta och håller om henne, lillesyrran putar med underläppen och är lite sur och vresig, och hon frågar hur det är...

" Nu är jag trött på det hära begravningen, nu gräver vi upp henne igen..!"

Och suck, där gick flera timmars arbete åt pipsvängen, hon hade bara hajjat det som en lek..

Man kan skratta åt det nu, men barns förmåga att ta till sig olika saker är verkligen begränsat.

Det som gör en ont är väl när hon väl upptäcker att hennes lekkompis verkligen är borta,
hur svårt måste inte den acceptansen vara då?

Vi är alla vuxna idag, men har fortfarande svårt att ta till oss saker,
som att andra kan (kanske) fungera ihop med alkoholen, och inte vi..!
Är det inte orättvist så säg?

Och att vi är alla olika, och allt..precis allt kan inte vara rättvist...

Grannen har nyare bil och tjänar mer pengar, men det betyder inte att han är lyckligare för det..
(Vem vet, han kanske måste dricka alkohol för att orka stå ut med sitt liv..???)

Nä..plats i korgen Svensson, och sätt målen inom räckhåll, och bli nöjd med det...
Strävan efter att alltid vilja bli bättre och inte lyckas, det bryter ned oss..

Grannen må ha rosor i sin trädgård, men jag har tamefan så mycket finare tulpaner, så det så!

/Berra

Stigsdotter
fre, 2011-09-16 - 13:46

....alkoholdjävulen försöker få mig att känna och tänka när det har gått en tid utan drickat:

"nä nu är jag trött på den här begravningen - gräv upp flaskan!"

Va nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser, glöm bort... sorger o besvär...

Berra
sön, 2011-09-18 - 22:23

..som jag brukar på Söndagar, tid för återkoppling..
Vem vet..?, ni kanske har tröttnat på detta kluttrandet på forumet...?

Allt mindre om hur alkoholen spelar någon sorts roll i mitt liv, och jag börjar få återtaget...
Återtaget till vad, kan man tänka, ett liv som suger?

Njaäh, inte helt, men ett uppvaknande är väl alltid svårt, och ibland smärtsamt också...
Jag lever utan alkoholen, men ändå med den, paralellt på något vis...
Och mina inputs till att vilja använda den finns nog kvar, trots allt...

Jag är en känslomänniska har jag upptäckt, använde den för att dämpa eller utveckla mina känslor...
Vilket gör att jag befinner mig i något sorts mellanting, varken det ena eller det andra.
Och känner mig hämmad, får inte ut allt det där som finns inom mig..
Vill kunna gråta, skrika, sjunga, skratta, och få ta del av den livskaka som tillhör mig...
..men kan inte...

Låter musiken just nu få ge mig lite mental stimuli, drömma mig bort...

Och ni kanske undrar vad jag lyssnar på just nu, om och om igen den senaste timmen...?

http://youtu.be/IU0OkKWpw1A

Läs inlägget från början igen, känns det annorlundare när du hör musiken i bakgrunden då?

Är jag en levnadskonstnär?, eller bara nära på konstig?
Har fortfarande ett behov att fly (away) verkligheten, men på mitt sätt...

Berra, och ja..jag räds morgondagen..