Har en fundering som stör mig otroligt mkt i allting... Jag och min sambo som numera är min särbo efter alla turer kring drickande, ev droger med mera med mera. Hela vår (hennes) historia är rätt rörig och det har tagit mig många år av "gissningar" och försök att ens inse själv att hon har ganska stora problem med främst alkohol. Vi enades faktiskt kring det och hon erkände att hon druckit ensam, på jobb, i smyg osv osv och att hon har problem. I samma andetag så valde jag att ta distans och hon fick flytta ut och lösa sina problem själv då jag inte kan lösa dom åt henne. Allt detta kom såklart med att hon har stora skulder, domar med mera med mera och jag vill inte bli inblandad i det. Hon köper allt detta och vi flyttar isär. Hon är transparant och öppen med mkt, inga låsta dörrar och ger mig full insyn i allting och livet går faktiskt bra för henne under 2-3 månader. Meeeeeen... Nu har det börjat igen, dom små personlighetsförändringarna, sena ankomster, halvkonstiga beslut, saker som mörkas, hon går "off grid" nån kväll och är sjuk dagen efter. Har varje gång sagt att jag tror hon dricker igen, hon nekar å det är jag som är fjantig å ska minsann sluta oroa mig. Hon får det till att problemet är inte om hon dricker utan att jag frågar om det... Hon är smart och begåvad och hon fattar nog att jag vet, att jag ser och märker.... Det är otroligt frustrerande att få höra dessa konstiga ursäkter, anklagelserna att jag "fantiserar" ihop saker osv osv... Att JAG måste lita på henne om det ska funka (är det nåt vi vet så är det att hon inte går att lita på). Någon mer som detta bekymmer? Att stå med en vuxen människa som vet att hon/han har problem, dom vet att vi vet, men ändå drar såna otroliga lögner som dom inte ens själva kan tro på för att skydda sitt missbruk... Är kanske dags att faktiskt stänga dörren helt kring detta å låta henne lösa allting på egen hand.