Jag har druckit alkohol sedan jag var 15 år. Första gången jag drack blev jag plakat och sedan dess har jag alltid varit den som dricker för mycket. Av allt dåligt som hänt i mitt liv så är 95% beroende på alkohol. Jag har försökt att förändra mitt drickande många gånger men aldrig lyckats. Jag tror det är att när jag dricker ETT glas, så tänker jag redan på nästa. Skam, skuld, skador, sjukdomar. Ingenting har kunnat stoppa mig. Framförallt har jag aldrig sett sanningen. Aldrig riktigt erkänt för mig själv hur RIKTIGT illa det faktiskt är. Förra året skadade jag mig illa när jag ramlade (för jag var full) på en middag. Ändå tänker jag: nu ska jag klara av att dricka mindre! Men det går inte... Största skammen är när barnen (några få gånger) sett mig riktigt full och efteråt berättat att det var läskigt. Det enda jag kan säga om det är att jag iaf är glad att jag vågar prata med dem och vara transparent att jag drack för mycket och att jag ber så mycket om ursäkt. Detta med barnen är ändå den STÖRSTA skammen, men jag känner ändå att jag MÅSTE skriva om det, även om jag inte vill, för det är sanningen. På nyår hände det igen, och skammen vet inga gränser. Jag funderar över hur jag kan göra så här mot mig själv? Dagen efter nyår registrerade jag mig här, och detta blir mitt första inlägg. Jag behöver någon att skriva med så känner ni igen er skriv gärna.
Jag är livrädd att misslyckas igen. Så min strategi denna gång är en dag i taget, en utmaning i taget. (Min utmaning är inte vardagarna, då jag inte brukar dricka, utan mitt sociala liv. Jag går på mycket middagar och har vänner som också dricker mycket. Livet har kretsat mycket kring att laga mat och dricka vin.) Min dröm just nu är att vara helt vit under tre månader för att REFLEKTERA och fundera över vad och hur jag ska göra sen. Jag upprepar för mig själv - tre månader är inte mycket på ett helt liv, du klarar det, du behöver inte bestämma mer än så, sen får vi se om du lyckas komma på ett sätt att dricka måttligt! Men jag vägrar denna gång att skamma mig själv om jag misslyckas med just det, tänker att det är lättare att försöka igen om jag inte lägger för stor vikt vid den skammen också!
Svamligt meddelande. Men så är min hjärna just nu. Huller om buller med alla känslor på en och samma gång.

Sex veckor förtjänar ju ändå en post. :)

I veckan som har gått har jag hunnit repa med mitt band, dreja, träna tre gånger, vara på middag hos en vän och skjutsa min dotter (fredag kväll när jag inte brukar kunna köra) hem från sen kväll på ungdomsgården. Ikväll ska min man och jag ha dejtnight och jag har laddat med alkoholfritt vin till mig och hoppas det kommer kännas lika bra som det har gjort hittills.

Den första ”rushen” över all tid man har och all energi har ju mer blivit lite mer vardag och man får påminna sig själv att komma ihåg: jag vaknar piggare, mindre ångest, mer energi. Alkohol adderar inget, det bara tar.

Vi är ju varandras inspirationer och stöd här. Det har gjort att jag under veckan har jag tänk mycket kring dessa citat: (@doc_amen)

”Repeat after me: I am allowed to be BOTH a work in progress AND help others grow at the sam time. I refuse to wait until I belive I'm perfect or somone else has demed me worthy of impacting others. I am unaplogetically accepting a life of massive growth & improvement.”

”Upprepa efter mig: Jag får vara BÅDE ett pågående arbete OCH hjälpa andra att växa på samma gång. Jag vägrar att vänta tills jag tror att jag är perfekt eller att någon annan har ansett mig värdig att påverka andra. Jag accepterar utan ursäkt ett liv med massiv tillväxt och förbättring.”
_____

”Strive to be your best, rather than THE best. If you are your best you feel great about helping others be their best too - this is a prescription for happiness. If you have to be THE BEST you feel the need to put other people down - this is a prescription for unhappiness. ”

”Sträva efter att vara ditt bästa, snarare än BÄST. Om du är ditt bästa mår du bra av att hjälpa andra att vara deras bästa också - det här är ett recept på lycka. Om du måste vara BÄST känner du ett behov av att sätta ner andra människor - det här är ett recept på olycka.”

50 dagar

Femtio dagar säger min app. :) Yey!
Till mina vänner säger jag: ”att inte dricka gör att mig väldigt mycket gladare”. Jag säger också att jag inte ser någon anledning till att jag någonsin mer skulle börja igen. Men jag har också vett nog att passa mig, vet att detta är långt ifrån över…

Min mamma, min pappa och min syster är väldigt stolta och tom nyfikna över mitt nya liv. De säger allesammans att jag låter gladare och ser piggare ut. Min mamma blir nyfiken på att veta mer, vilka böcker jag läst osv och min pappa ojar sig lite över att han ”själv nog dricker för mycket”.

Min man säger ingenting. Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Han säger att ”det där är din resa”, ”jag tänker att det är jättebra om du mår bra”. Kanske bra, men ändå inte riktigt den reaktion man vill ha… Men han har till viss del rätt. Beslutet måste ligga hos mig själv. Smärtan, oron, våndan måste ligga hos mig själv. Stöttning, absolut, men han vill nog inte putta mig i någon riktning, utan låta mig växa där jag är just nu och bara finnas omkring.

Vad är då det viktigaste jag lärt mig? Det första är att vara sann mot sig själv, även om man skäms ihjäl. Jag har tidigare i livet inte varit sann kring hur illa det faktiskt var med mig och alkohol, och då har heller ingen förändring skett utan jag va tillbaka på ruta ett varje gång och skämdes igen för att jag aldrig lyckades.

Det andra är att våga vara med det som är jobbigt. På instagram läste jag under de första veckorna något Holly Withaker skrev:

”Någon frågade mig om det fanns ett verktyg som hjälper till att hantera de svåra tiderna. Det finns ett verktyg, och verktyget är att låta det bränna.

Verktyget är att kasta dig in i elden av det absoluta lidande du möter när du bryter gamla vanor, släpper gamla fruktansvärda giftiga mönster, bestämmer dig för att växa bortom det du har nöjt dig med.

Vi vet inte hur vi ska lida. Vi är vadderade saker som inte tål att vara med smärta, med saknad, med hjärtesorg, med begär. Vi behöver ingen annan sak för att stoppa den. Vi måste lära oss att vara med oss ​​själva genom tortyren som är tillväxt.

Äntligen konfrontera din skit, konfrontera de saker som hänger runt anklarna, äntligen säga absolut inte en dag till, äntligen göra valet för oss själva. Och när vi gör det, när vi säger "inte mer" och tar bort det, kan vi försöka göra det mjukt, enkelt, men det missar poängen, för att poängen ÄR att det bränns. Poängen är att närma oss kanten av det vi tror att vi inte kan hantera, punkten där vi tror att vi absolut kommer att bryta, och stanna där, i det, på pricken för att där är den enda platsen förändring kan ske. Pema sa: "Endast i den utsträckning vi utsätter oss själva om och om igen för förintelse kan det som är oförstörbart i oss hittas." Om vi ​​verkligen vill vara närvarande, om vi verkligen vill leva, om vi menar allvar med tillväxt och kärlek, måste vi kasta den vi tror att vi är på elden, om och om igen. Det gör ont för att det ska göra ont. Det är designen. Antingen håller vi fast vid vår skit och lever i denna evigt tråkiga värk, detta lågklassiga spel, eller så utsätter vi oss själva för lidande och har allt."

Detta kom att betyda mycket för mig under dessa första 50 dagar. Att vara sann och att våga vara där det bränns. Förstå att det måste brännas. Detta och det odiskutabla mantrat i mitt huvud: ”Never. Question. Your Decision!” ;)

Kram till er alla där ute som kämpar för era nya liv! All styrka!

@Linalus Grattis till dina 50 dagar, idag 51🥳🌟💐. Så grymt bra jobbat! Håller med om att det är så skönt att vara sann, både mot sig själv och omgivningen. Att vara sann lättar på så mycket börda som man har inom sig. Sedan skriver du att våga vara med det som är jobbigt. Ja, verkligen! Tidigare drack man för att man inte orkade vara med det jobbiga, man flydde, men tyvärr inte till en skön plats utan till ett svart mörker. Och man löste inte det jobbiga, tvärtom det lagrades på med mer jobbigt. Tor det är nyckeln till att klara av att vara nykter, att våga vara med det jobbiga.

Ha en fin måndag🌷💕

@Linalus grattis till 50 dagar 🥳 Väldigt bra jobbat! Snabbläst lite i din tråd, ny just här så passar på att säga hej också 👋 Förstått att du har ett rikt socialt liv och klarat av flera tillställningar hittills, imponerande! ⭐

Stort grattis! Och vilket bra inlägg, jag håller med om allt men ibland kan jag tänka att det finns smärta som man/människor inte vet hur den ska hanteras. Liksom svår att sätta fingret på, bara livet som ömmar vart man än vänder sig. Så- att ha en tydlighet i smärtpunkterna är något mycket bra. Då kan man stå där och liksom stå ut.
Att inte hitta dit ens, kan göra resan än mer vilsen, en kompassnål som irrar.
Jag tycker att du är grym och läser/ eller letar efter dina inlägg. Heja dig! Kram 🤗

@Rehacer @Se klart @Friluftstok @vår2022
Tack för pepp och tankar. Har varit på sportlov HELT utan internet, haha... Snacka om abstinens ;)
Hur som helst. Har ni varit AF i två månader. Tjohoo. Har en hel del som snurrat i min skalle, så skriver nog en lång harang imorgon.
Tack igen. Kram

Två månader :)

Som jag trodde så släpper ju den första euforin kring att inte dricka efter ett tag. Man vänjer sig vid att vara pigg och man minns inte hur det känns när man har ”hangxiety” som kryper i kroppen. Man funderar i banorna, varför kan jag inte bara dricka lite. Jag förutspådde att detta skulle kunna hända, och nu var jag alltså här. Nu blev det att återigen att besöka sitt VARFÖR, fundera igen kring VAD det egentligen är jag saknar.

Det hela startade ju med att jag faktiskt var på semester i alperna med massor av vänner. ALLA DRACK VARJE DAG, som man brukade göra på semester. Här där jag var fanns inte ens alkoholfria alternativ, som tur var hade jag med mig lite och min bästa vän har blivit ”smittad” av mig och dricker inte heller så jag hade sällskap. Jag kommer inte dricka, det visste jag, men jag saknade framförallt rödvinet till middagarna, ölen efter den dag på skidor osv. Funderar också VARFÖR man saknar det så mycket mer ibland. Då kom jag på att bland andra som dricker så blir jag ibland uttråkad och önskar helt enkelt att jag drack också så jag kunde ”va med”. Egentligen är det väl så att EN TILLSTÄLLNING SOM BEHÖVER ALKOHOL FÖR ATT BLI ROLIG KANSKE HELT ENKELT INTE ÄR ROLIG. Maybe?

Fest med hela gänget

I torsdags var det så dags för fest. Det hela började med en after-ski som övergick i middag och sen dans. Första riktiga festen jag varit på sedan jag för typ två månader sedan slutade att dricka. Det första jag märker bland mina vänner är att de lägger huvudet lite på sne och säger ”vad duktig du är”, ”så bra för dig att du har slutat”, ”men så bra…” osv. Det kan man ju tycka är supergulligt, vilket jag också gör, men det blir ju lite som en tryckkokare för mig eftersom jag ju i själva verket också tycker att jag står på den vinnande sidan. Alltså att jag har ju fattat hur fu**** up vårt drickande är och att alla de som var på festen är i riskzonen. Det ligger där och bubblar i mig och får tryckas tillbaka mot kommentarerna att ”jag är så duktig”. Jag tänker att de flesta blir ledda bakom ljuset eftersom ALLA dricker så tänker ALLA att det är fine, att de hela är fine. Med det sagt så gör det inte det hela lättare. I den miljön så saknar jag den varma bedövande känslan även att mina alternativ funkar.

Ungarna/kidsen/ungdomarna
Efter ett tag blir också tillställningen jättehögljudd och jag inser vad alla barn stått ut med i många år. Alltså ingen raglar eller är märkbart fulla, utan bara högljuddare. Barnen hade det iofs bra just denna kväll eftersom de var mest ute i snön och lekte. Min dotter var också helt klart lugn och GLAD över att hon visste vart hon hade mig. DET kändes obeskrivligt bra, också därför att hon senare på kvällen fick en allergisk reaktion och jag var helt uppmärksam och fokuserad på henne, inte på mitt jävla drickande.

Det blev också tydligt att vettet flög ut genom fönstret för föräldrarna med barn som var 17+. Helt plötsligt var det ok att ungdomarna som fyllt eller snart fyller 18 festade med de vuxna, och även om jag DYRKAR dessa föräldrar för de är så grymma och närvarande och dricker själva aldrig för mycket, så blir det konstigt när min son (16år) sitter bredvid och jag ser att han känner sig så obekväm. Kanske är det jag som är rigid men känner att det är alkoholromantiken i sitt esse… Det är inget jag kan göra mer än att prata om hur illa alkoholen har varit för mig med min son… Men alkoholromantiken bland mina vänner står som ett tydligt Eiffeltorn mellan oss. Problemet är att de inte ser det och jag sörjer att jag helt plötsligt ser det och inser att det har blivit ett problem i min relation till mina älskade vänner… Eller är det jag som gör det till ett problem? Ska tornet bara få stå där?

Fram och tillbaka
Jag skulle ljuga om jag inte skulle säga att känslorna fortfarande åker berg och dalbana fram och tillbaka. En dagen känner jag mig ”on top of the world”, andra utanför, och har sug att komma bort. (Varför inte jag också liksom?) På dessa två månader står det iaf klart att jag lärt mig mer om mig själv än på många år. Det står också klart att jag som till en början sa att jag skulle ta tre månader helt off, nu står inför det faktum att jag inte vill börja igen efter tre månader. Jag har mycket mer att lära. Skjuter fram mitt beslut minst tre månader till…

Denna vecka; en skidsemester utan alkohol. Vad är det bästa med det?

- Pigg varje morgon, först i liften och först i backen
- Stark, åkte tom snowboard
- Ingen ångest
- Närvarande för mina barn
- Bättre mysigare med min man
- Kommer ihåg allt och ångrar inget :)
- Ingen flygrädsla (???!!!!)
- Kommer hem UTVILAD och inget annat

Euforin är tillbaka ;)

majken_r

@Linalus Ett så himla bra inlägg! Gott att få ta del av dina kloka reflektioner. Känner också igen en hel del. Insikten att även det ”normala” drickande är ganska störigt. Och trist. Det trygga i att vara närvarande för barnen och sig själv. Det alkoholfria livet går upp o ned i eufori men samtidigt ändå framåt och uppåt. Kram!

@Linalus
Mycket intressanta iakttagelser! Gillar att få läsa sånt! Egna erfarenheter och tankar kring alkoholens vara eller inte vara.
Ena stunden vill man vara med i festandet & skålandet och i nästa stund nästan avskyr man det. Förstår din känsla som är som en bergådalbana. Jag har oxå kommit fram till att det nog inte står skrivet i sten att det inte blir en fortsättning på alkoholfritt efter 100 dagar. Lutar mer och mer åt det. Men många tankar är det och väldigt upp & ner från dag till dag..
Ha en go måndag! 🤗

@Linalus
Så bra reflektioner du gör o det är nog nödvändigt att vara nykter för att kunna göra dom 👍
Själv har jag inte varit i liknande situationer ännu trots att jag varit a-fri så länge... Men när det händer är det jättebra tankar o funderingar du får 🤔
Och du har ju fått en härlig skidsemester på köpet 👍
🤗 Kram

Känner igen mig i det du skriver. Kul att din kompis blivit inspirerad. Kanske börjar de andra också fundera vartefter. Jag tror att ju stabilare du blir i din egen nykterhet, desto mindre kommer du störa dig på att andra dricker. Sen har jag insett samma som du är inne på - vissa tillställningar är inte så roliga, och ska jag behöva vara full för att stå ut så vill jag hellre stå över. Det finns så mycket annat att ägna livet åt!

Viken underbar harang!!
Lite är det som @annabell har beskrivit- tror med referens till @andrahalvlek att det inte går att få ett trolleritrick att funka igen om man lärt sig hur trolleriet går till.
Jag känner väldigt starkt med det du beskriver. De där vännerna man älskar-älskar. Och det där drickandet man har slutat älska. Det är något som påminner om tonårens övergivenhet. Men också; jag går min väg. Hur jobbigt och trassligt och knöligt det än må vara stundtals. Så är det en väg som måste gås.
Starkt av dig- och så bra analyserat. 🤗

@Linalus så himla härlig läsning och att få ta del av din reflektioner. Man ser vanliga situationer från förr i ett nytt ljus som nykter. Jag har också reagerat på mängden bekanta dricker, inget jag noterade tidigare (var väl för att jag drack mest) att det är mycket. Tror också att det finns mycket kvar att utforska om sig själv efter 3 månader, det är inte så mycket tid sett till ett helt liv😁.

Ha det så gott och du är så bra!🌷💕

Tack! 🙏🏻 @majken_r
Största skillnaden är ändå att komma hem o känna sig UTVILAD efter semester. Har aldrig hänt. O nu ba - börja jobba efter semester känns kul!

@Rehacer Ja… jag känner starkt att varför ska jag börja igen när i stort sett allt är bättre? Hur tänker du?

@Kennie Helt klart! Jag avviker med glädje framöver när ljudnivån stiger… folk tenderar ju att upprepa sig ändå 😂 så man har ju redan ”vatt klart” på festen

@Se klart din flygrädsla också!! Så himla skönt. Det pajjade ju alla mina tidigare semestrar!!

@vår2022 Tack! 💕 Inser mer o mer för varje dag hur några av mina vänner faktiskt går runt runt runt i samma ring, precis som jsg innan, eftersom allt handlar om helg-vin-middag-trött-jobb-aw-hel-vin-trött… osv. När man ÄNTLIGEN tar sig ur centrifugens kraft är man tvungen att göra annat, och inser att man älskar det! Exempelvis kan jag verkligen NJUTA av en så enkel sak som att lägga mig tidigt för att det är skönt, inte för att man bara måååååste för man är helt slut. Har också slutat med mina ”sovtabletter” och min kortison för magen. Hela jag va ju grund inflammerad… Tänk ändå att kroppen repar sig!!!!

Hej,
Jag hoppas att du håller i alla dina erfarenheter som du beskriver. Du har kommit så långt nu, kämpa om det svajar- det är SÅ värt att komma över på andra sidan och upptäcka allt som det innebär att slippa dricka. Jag har läst så oändligt många berättelser under dessa år- de som efter en tid börjar dricka ”lagom” och som sedan eskalerar. Och tillbaka här igen. Jag har en enorm respekt för den process det innebär att kanske landa helt och fullt i ett nyktert liv, men ge det ett halvår, minst. Det händer så otroligt mycket för varje månad. Jag vet inte om det är sant men jag tror att det på sätt och vis blir svårare och svårare att börja om, dag 1 igen.
Ett råd i all välmening. 🌸

@Se klart Jag är helt med dig. Det känns som att har man börjat om att dricka tappar man lite av förtroendet för sig själv att klara sluta eller dricka mindre en andra gång.

Jag är helt transparent i mina inlägg, även med svajjeriet. Det hjälper mig att skriva ner att jag vacklar, att jag inte är helt opåverkad. Jag behöver skriva det så jag inte tror att jag är "safe" att jag nu har klarat det, plus att jag behöver det för att i "verkliga" livet, mot alla jag träffar och pratar med, måste jag vara 100% övertygad för att klara det. Aldrig tvivla, bara gå ett steg i taget. Det jag skrev om i mitt senaste inlägg, vänner och alkohol, börjar bli väldigt tydligt och för varje vecka som går blir det svårare för dem att hantera. (varför det nu är så??!)
Så jag tar ditt råd på 100% allvar och jag ser INTE att jag någonsin ska börja om igen, det jag skulle vinna är så oerhört mycket mindre än det jag skulle förlora (...och med det sagt vill jag inte jinxa utan är på min vakt, det lilla monstret kan dyka upp när som helst och då måste jag vara beredd.)