Jag är rädd, jag är rädd för att ge upp nykterheten ännu en gång, gå igenom en till avtändning, svika dom jag älskar ännu en gång, hamna på botten i total misär med ölburkar slängda över hela golvet, blandat med mina spyor och ligga i min nerkissade säng och supa dygnet runt. Ja, när jag super blir det nästan oförklarlig misär. Jag skäms t.o.m nu när jag skriver om det fastän jag är anonym. Jag skäms och mår så jävla dåligt över hur det blir varje gång jag super och ändå är det enda jag vill just nu att dricka.
Men jag har inte alltid legat i en nerkissad säng bland mina egna spyor och 10 plattor tomma ölburkar slängda över golvet när jag druckit. Nä, det började nästan för bra. En Valborg när jag var 13 år hade jag min första fylla, de tidigare 13 åren i mitt liv hade jag plågats av fruktansvärd ångest och oro, nattskräck, jag var jämt nervös, hade aggressiva utbrott, kände att jag aldrig fick kontroll över mina tankar och min hjärna MEN den valborgskvällen var allt dåligt jag någonsin känt och upplevt som bortblåst. Jag minns t.o.m att jag tänkte ”Oj, wow, tänk om man ALLTID fick må såhär bra”. Jag och mina vänner hade roligt och vi skrattade, vi dansade, vi sjöng, jag kände att jag levde, på riktigt, som en riktig människa för första gången någonsin! Det här var så bra, som ett uppvaknande, jag mådde ju såklart lika dåligt nyktert igen och i mitt väldigt dysfunktionella och stökiga hem hade jag det otroligt jobbigt men jag hade hittat en tröst och exakt ALLT kändes lättare att hantera när jag tröstade mig själv med ”men till helgen ska du få dricka igen, till helgen får du bli fri igen”. För nu blev det hemmafester och alkohol varje helg.
Jag kan nu se så otroligt många varningstecken hos mig själv redan då. Jag ville bara bli fri från min fängslande ångest och allt som plågade mig så varje gång det skulle drickas så jag hällde i mig alkoholen, helst sprit, och jag har faktiskt aldrig sett någon som kan dricka sprit så fort som jag. Och jag svepte ölflaskor i ett enda svep, ibland tre eller fyra på raken på direkten utan att ens blinka. Det blev som ett partytrick för folk hade svårt att förstå hur jag ens kunde. Jag blev förklarligt nog alltid fullast och ofta aggressiv och ville slåss, och nu måste jag tillägga att jag är en kvinna, men det var med killar jag alltid slogs och lyckades jag inte provocera fram ett bråk med någon sparkade jag sönder portar, busskurer, slog nävarna uppsvullna och blå i väggar, det fanns inget stopp.
Men det som hände sen, det som har kommit att spegla mitt liv på ett sätt jag inte kan hantera än idag var nog det riktiga startskottet för min alkoholism.
På nätet skrev en 34-årig man till mig, och glöm inte bort nu att jag var 13 år, och försökte på alla sätt och vis charma mig för att ses. Jag tyckte det kändes riktigt spännande med en äldre man och han bodde på Östermalm dessutom och var dj. Varför ville en sån lyckad, rik, vuxen människa vara med mig? Jag kunde verkligen inte förstå, men jag var så otroligt smickrad. Han hade jobbat med modeller, han levde sitt liv runt Stureplan och han ville MIG! Just mig! Och när han ville köpa ut alkohol var det kört. Då gjorde jag ett av mitt livs största misstag, jag följde med hem till honom efter att han köpt ut alkoholen.
Efter det startade ett liv i smyg för mina föräldrar, ett liv i smyg där jag i princip varje dag träffade en 34-årig man som försåg mig med alkohol för sin egen njutnings skull.
(Fortsättning följer)
Tillägg: Idag har jag varit nykter i snart 2 veckor, smärtan och sorgen och tankarna och hur det kryper i skinnet och kroppen börjar bli outhärdlig. Jag vill dricka. Men jag är samtidigt livrädd för att trilla dit igen. Isåfall kommer jag nog aldrig kunna bli nykter. Som jag började den här texten…jag är rädd.