av Se klart

Varafrisk
ons, 2022-03-02 - 18:51

@Se klart Ja…det där med vänner…behöver inte massor av vänner…vad nu massor innebär?…men saknar en vän som ringer….och jo jag ringer vänner. Före våra barn blev tonåringar, gamla föräldrar, sjukdom och död såg vänkretsen annorlunda ut de försvann när vi inte orkade vara med på bjudningar, fester mm…men kanske var det inte de där vännerna som finns där..om du förstår vad jag menar. Jag kan även idag förstå varför mitt egna nätverk ser ut som det gör vilket beror mycket på min tilltro till mig själv under uppväxten.

Och ja …jag är mycket med barnen i synnerhet med vår dotter vilket beror delvis på att hon har mycket ledig tid och är ensam men jag trivs mycket i hennes sällskap❤️❤️och mannen och jag….vi är alltid tillsammans❤️

kram❤️

Sisyfos
lör, 2022-03-05 - 05:30

När jag läser ditt inlägg om bromskloss SeKlart, känner jag igen mig så mycket. Vinet var en bromskloss. Det som gjorde att jag orkade på sätt och vis, krama ur det där lilla sista och samtidigt det som gjorde att jag inte orkade någonting annat.
Jag tänker och tror att det är lättare att kontrollera sina tankar när man inte dricker. Oron för världsläget, medkänslan med folket i Ukraina, eller annat stort och smått kan verkligen äta upp en. Jag tänker på det när VaraFrisk skriver om sina jämförelser med ditt liv. Att just såna tankar, att andra har det bättre, mer spännande, grönare gräs är sånt som ibland kan drabba mig också. Eller för den delen tankar på andra som har det svårt på olika sätt, där medkänslan nästan gör ont. Allt sånt här är lättare att hantera nu. Man behöver inte gå all-in i sina känslor. Jag kan sovra i nyhetsflödet, jag kan som VaraFrisk landa i att jag väljer att umgås med barnen för att jag trivs i deras sällskap. Det gäller att se sånt. Precis som du också gör så tydligt i dina inlägg SeKlart. Beskriver dina val med utgångspunkt i att de är rätt. Att det är bra. Som om du lever Sinnesrobönen. Sen fattar jag att tankar kan pocka på även hos dig, med tankar t.ex. på vännen du beskrev. Men inläggen känns alltid så klarsynta (SeKlart 😀) och harmoniska.

Sattva
lör, 2022-03-05 - 08:50

@Se klart Håller med Sisyfos att dina inlägg alltid känns stabila, robusta, resilienta. Ja, det som händer runt omkring oss nu är ofattbart. Och "alla" vill ( behöver?) prata om det. Tänker främst på patienter, där många inte har någon att prata med. Pandemin har ersatts av kriget, något som det finns stort behov att bli lugnad kring. Och då gäller det att inte bli en svamp som suger åt sig. I lunchrummet pratar vi faktiskt väldigt lite krig. Det är nog för att orka själva. Livet pågår ju faktiskt samtidigt, här o nu. Man får hitta det där tunga lodet, som håller en upprätt oavsett. Det är skönt att känna att det finns. Tillit till sig själv och sin förmåga att hantera livet, precis som det är.
Jag tror att du gör precis det som din vän behöver i sin sorg, bara genom att vara närvarande på ett eller annat sätt.❣

Se klart
lör, 2022-03-05 - 10:45

Ja @sisyfos och @sattva, våra lod har vi erövrat med stor möda- men också med lust. Min starka känsla inför nykterheten var att vara stabil. Att klara livet med klarsyn och utan blurr.
Jag trodde verkligen att det skulle bli svårt att se livet som det är- men i själva verket blev det tvärtom. Som du skriver @sattva- känslorna är inte farliga, även de svåra rinner igenom oss, om vi inte springer/dricker.
Idag gick jag upp tidigt. Skönt! Haft skruttig sömn denna vecka, så efter avstämning med min läkare testar jag en mild tablett till natten.
Vi tror båda att nedtrappningen av sSRI kan störa sömnen så under en tid.
Nu börjar del 2 av nedtrappning. Just nu mår jag bara bra. Hjärnan har gått ner i varv lite.
Jag har ofta jämfört mig med andra. Allt som verkar vara bättre eller roligare eller finare på andra sidan. Det gör jag inte längre. Jag lever helt efter devisen ”fokus på det jag kan påverka” - att lägga en enda tanke på det jag inte kan påverka är en äkta vaskning av tankar och energi.
Jag tror det har mycket gemensamt med sinnesrobönen.
Jag är väldigt tacksam mina gener- för min ork. Men så har det verkligen inte alltid varit. Jag är en person som levt långa perioder med låg sinnesstämning och hög känslighet. Åldern har gjort mig mer robust. Och tacksamheten över allt som jag har fått har gjort mig mer ödmjuk.
Jag tänker att alla vi som ”orkar mycket” har stort ansvar. För att finnas till för andra. Det tänker jag ju ofta på som arbetsledare. Det är mitt ansvar att skapa en trygg arbetsmiljö trots att det är mycket som händer. Det är allas ansvar att pitcha in minst 100% engagemang.
Solen skiner här på landet. Jag städar efter mus-attack… värmer bullar, dricker kaffe. Allt är väl i det lilla livet. Kram alla!

Varafrisk
lör, 2022-03-05 - 16:29

Hej @Se klart!
Det är skönt när man kommer till det stadiet att man inte behöver jämföra sig mer med andra...det är lite rofyllt i det. Under min uppväxt och under väldigt många år har jag jämfört mig med andra. Precis som jag har skrivit tidigare tror jag att det delvis beror på min tilltro till mig själv som ofta inte har varit så stark men även delvis på min uppväxt. Jag tyckte väldigt mycket om min pappa. Han var en snäll, omtänksam och generös person. När jag växte upp pratade man om småbönder och storbönder. Min pappa var en småbonde. Fastän det stora godset med tillhörande omfattande skog och bruksjord låg granne med mina föräldrars gård och skog/bruksjord hjälpte man inte varann. När det var jaktsäsong jagade småbönder tillsammans med småbönder och storbönder jagade med storbönder. Det väckte en "jämförelseådra/avundsjuksådra hos min pappa, kan inte riktigt minnas att det var på samma vis för min mamma. Så jag fick det lite med mig i mitt sätt att tänka. Under min terapi har jag pratat om det och jag har blivit så mycket bättre på att inte jämföra mig inte bli avundsjuk för till vilken nytta är dessa känslor?? Men, eftersom alkoholen påverkar negativt kan det vara lätt att dessa känslor poppar upp. Jag är dock så mycket mer medveten om det och jag trivs inte med mig själv när känslorna kommer. Då gäller det att vakna till och att göra något åt det! Och dina ord..fokus på det jag kan påverka....ska jag öva på...så himla klokt Kram:)

Se klart
sön, 2022-03-06 - 17:20

@varfrisk om man som du och jag har barn som periodvis har- eller har haft det tufft. Så har åtminstone jag pratat mycket med min dotter om just det där med jämförelse. Varför ska just hon har en särskildhet som gör livet knöligt, är jag säker på att hon har frågat sig många gånger. Men jag tänker- eller säger åtminstone till henne- att vi får var och en ett liv, och allt handlar liksom om hur vi förhåller oss till våra förmågor. Så i den diskussionen kommer jämförelser på skam- vem ska man jämföra sig med, liksom? Vi som har så mycket- alltså mer än 95% av jordens befolkning har. Behöver inte bli bättre. Sannare- däremot. Ärligt och stadigt. Det behöver vi skapa åt oss. Kram 🥰

Varafrisk
sön, 2022-03-06 - 18:52

@Se klart Jag är så glad att jag inte överfört den ådran t min dotter. Kanske jämför hon sig utan nämna det för mig men jag tror inte det…hon är riktigt ärlig.

Något som jag är förvånad över mig själv är att när min man blev sjuk i cancer sa många att livet är orättvist likaså att vi inte kunde få biologiska barn men jag kände aldrig så. Det var otroligt sorgligt under en period men varken min man eller jag kände orättvisa…man blir drabbad. Däremot kan jag väl tycka att jag/vi har blivit prövade onödigt många gånger men det är livet som pågår.

Jag har en familj som jag älskar och är otroligt tacksam för det❤️

Se klart
sön, 2022-03-06 - 21:27

Vad bra @varafrisk. Livet händer oss. Ibland ser det ut som orättvisa men om man tror på orättvisa ska man också tro på rättvisa- och alla vi har, med mat varje dag, med elpris-bidrag och sjukvård som fungerar. Inte har jag gjort något som skulle ge mig det ut rättvise-perspektiv? Livet händer, drabbar. Ibland så hårt att det kan tyckas alldeles omöjligt att orka mer. Min vän som förlorat ett dotter som var ung, inte ens vuxen. Jag vet inte vad som finns att säga till henne. Livet drabbar några så hårt, andra får knappt en liten vindpust.
Svårt att begripa- och just därför är jag så envis med mitt ”LEVA livet”. Allt vi kan. Kram 🤗

Se klart
sön, 2022-03-06 - 21:27

Vad bra @varafrisk. Livet händer oss. Ibland ser det ut som orättvisa men om man tror på orättvisa ska man också tro på rättvisa- och alla vi har, med mat varje dag, med elpris-bidrag och sjukvård som fungerar. Inte har jag gjort något som skulle ge mig det ut rättvise-perspektiv? Livet händer, drabbar. Ibland så hårt att det kan tyckas alldeles omöjligt att orka mer. Min vän som förlorat ett dotter som var ung, inte ens vuxen. Jag vet inte vad som finns att säga till henne. Livet drabbar några så hårt, andra får knappt en liten vindpust.
Svårt att begripa- och just därför är jag så envis med mitt ”LEVA livet”. Allt vi kan. Kram 🤗

Se klart
mån, 2022-03-07 - 19:03

Nejmen helgen gick i ett.
Igårkväll blev jag orolig för min dotter. Hade inte pratat med henne, fick inte tag på henne.
Gamla hästar började galoppera i hjärtat. Fick prata mig själv till ro. Hon mår grundbra även om hon har det jobbigt just nu. Hon har lovat mig att prata med mig om hon känner sig deprimerad/ låg/ på ett farligt sätt. Hon lägger sig tidigt. Hon sover säkert. Hon sprang en mil i förrgår. Hon har en liten valp.
Alla argument för att jag vet att hon vill leva och finnas. Ändå kan den där gamla oron slå klorna i mig.
Tog mina nya sömnpiller (ska ta mellan 1-5) tog fyra och somnade som en STOCK.
Messade med min dotter tidigt i morse och hon intygade allt jag skrivit och tänkt.
Men det är intressant hur minnen i kroppen kan leva upp som gamla spöken.
Idag är det ett år sedan min pappa dog. Jag saknar honom så ofta. Ibland är det dåligt samvete som jag plötsligt inte har. Ibland saknar jag bara att se på hans händer eller hans ansikte. Hans blick på mig som alltid var kärleksfull. Alltid. Han sa inte så mycket ord om det, men han var en helt stadig grundplatta i världen.
Jag var aldrig vilse. Jag gick ofta vilse. Det tog lång tid att hitta hem- till vilsamheten som fanns kring honom. Tog nästan hela livet. Något år innan han dog så fattade jag det. Allt han betytt för mig och för den jag blev. Lite modig! Och stark! Som han.
Lite kritisk och sträng, som han.
Lite klacksparkig - som han. Lite låg till sinnet som han. Så mycket hittar jag så sent. Det hann vi inte med. Allt vi inte hann. Men allt vi hann. Som att det inte fanns en enda molekyl av tvekan eller oro när han faktiskt andades för allra sista gången och jag var där. Och koltrasten sjöng sin pråliga vemodiga sång.
Ska lyssna om jag hör den ikväll.
Kram på er.

Varafrisk
mån, 2022-03-07 - 20:18

@Se klart

Kan känna igen känslan av minnen i kroppen som kan leva upp som gamla spöken….och det händer titt som tätt.

Tänk redan ett år sedan din pappa dog! Förstår att han var betydelsefull för dig❤️

Kram

vår2022
tis, 2022-03-08 - 08:37

@Se klart Så vackert skrivet om din pappa och hans betydelse för dig och allt som lever vidare i dig, så kärleksfullt. Oron som du berättar om din dotter känner jag igen, min oro emellanåt för min son som inte riktigt hittat sin plats i livet. Hörde ett uttryck, man mår aldrig bättre än det barn som mår sämst. Så är det. Dock finns det hopp om att det en dag ska lösa sig och jag kommer alltid att finnas där för att stötta, bara finnas där och det är det enda jag kan göra.
Kram❤️

Sattva
tis, 2022-03-08 - 09:09

@Se klart Vad fina minnen av din pappa! Min pappa gick bort 2014, och det känns som väldigt länge sedan. Vi hade inte en så nära relation. Han var omgift o hade barn med en ny kvinna som han träffade när jag redan var vuxen, så han blev mer och mer en främling. Vårda dina fina minnen💓
Vad skönt att dina tankar kring varför dottern inte svarade stämde. Nu vet du det, att du kan lita på magkänslan. Just med barnen kan ju fantasin dra iväg....
Min man förlorade sin son några år före vi träffades. Det är verkligen något så ofattbart fel i att begrava sitt barn. Sorgen försvinner aldrig. Vi pratar mycket om hans son, dels i samtal kring mina barn, att hans son var också sån etc etc. Eller att maken berättar om saker de gjorde. Det är nog för tidigt för din vän att börja minnas på det sättet, men en dag är hon kanske där.
Ja du Se klart, livet är ett navigerande på ett hav som ständigt skiftar. Det är därför vi behöver så mycket olika slags utrustning, för att klara alla olika väder! Jag själv gör inga stordåd just nu. Men det får vara bra så! Kram❤

Se klart
tis, 2022-03-08 - 23:21

Vet du @sattva, min syn på stordåd har verkligen förändrats med tiden. Jag tycker det är stordådigt att leva nykter. Då tvingas/får man möjlighet att leva igenom alla livets delar och skiktningar. Jag är säker på att det sker stordåd i dig, och i ditt liv 💕 Vad fint att du berättar om din mans förlust. Jag vet ju att människor- för det mesta- lever igenom. Det är själva livets beskaffenhet- vi är gjorda för det. Men att mista ett barn- det övergår ju förståndet. Något annat behöver träda in istället tänker jag, inte Gud nödvändigtvis men något att bli buren av. Under tiden får vi andra hjälpas åt.
Jag hade dålig kontakt med min pappa under många år. Var så arg på honom ab helt rimliga skäl. Men det gick över. Av tiden. Och av vår utmätta tid. Det var fint!
Tack för att ni tittar in @vår2022 och Majken. 🥰 De där barnen får vi ha nära men också lära oss att släppa. En konst, eller åtminstone en prövning.

Har nu trappat ner min ssri till halva dosen. Bara ett par dagar på nya lägre dosen- allt sker ju lite långsamt. Pareallellr med det tar jag något mesigt preparat för sömnen/ som också funkar bra. All is good.
På jobbet är det… fullt upp ja. Men det är väldigt roligt att träffa kollegor, några är jobbiga, men det är för att vi behöver testa mycket nytt nu, inte lika lätt för alla. Försöker stötta med små åtgärder och vara närvarande. Har haft en drös medarbetarsamtal, jag gillar det. Lärorikt! Och oftast ett tillfälle att få återkoppla lite mer grundligt till alla de som gör ett superjobb. Tacksam för mitt duktiga gäng. Tacksam för mitt utvecklande jobb.
Och tacksam för att jag och mannen ska öka till solen nästa vecka- en hel veckas semester, promenader och goda frukostar. Läsa på balkongen. Tre favorit-grejer.
Kram och godnatt 😴

Sisyfos
ons, 2022-03-09 - 06:37

Känner att jag måste kommentera det här: @vår2022 skrev:"Hörde ett uttryck, man mår aldrig bättre än det barn som mår sämst"
Det ligger såklart mycket sanning i det. Men jag tänker ibland att min uppgift som förälder är att förmedla hopp och tillit. Finnas där, stötta. Det är skitjobbigt när de mår dåligt (och jag har inte varit i närheten av det många här har upplevt), Men det man kan läsa i era berättelser ni som skriver om det här med barn som inte mår bra är att ni finns där, ni stöttar, ni ger nycklar. Det går liksom inte att göra mer och det blir inte bättre om man tar in och tar över alla de känslorna. Det går ju heller inte. Mina barn mår hyfsat bra just nu och jag försöker säga till dem att minnas hur det känns nu. Så att de vet hur det kan vara. Båda har gått till psykolog/kurator på eget initiativ. Sonen eftersom han fick panikångest vid några tillfällen. Tror han berättade det efter att det hänt några gånger och att det släppte lite bara att berätta. Han hanterade det helt rätt, men det var bra att han fick bekräftat både från oss och psykolog att han gjorde rött. Dottern på grund av stress och oro för mig. Det sista gör såklart riktigt ont. Det är hon som sett de gånger jag har varit berusad vid fel tillfällen och det skapar såklart en rädsla och osäkerhet. Säkert exakt det ni beskriver om galloperande hästar. Jag skulle såklart vilja sudda ut den oron för alltid. Men det går ju inte. Det enda jag kan göra är att hålla mig nykter. Men det finns också en viss irritation i det från mig, kravet att må bra, kravet att aldrig misslyckas eller dippa. Att leva upp till andras förväntningar. Det är inte lätt alltid att förväntas att må bra… fast just för barnen vill jag ju att de ska vila i det och inte oroa sig för mig/oss. Kanske är det det jag saknar ibland, en möjlighet att ligga och tycka en stund att livet är skit. Gråta en skvätt. Men jag har nog stängt in allt sånt för att jag måste vara stark. Se stark ut.
Läser inne på anhörigsidorna ibland. Den värsta är föräldratråden på sätt och vis… hjälp, vilken vanmakt.
Jag tänker att du gör det du kan göra SeKlart. Finns där. Du har berättat att hon bör ge akt på ditt mående och berätta om det vänder. Lägg kanske till : medicinera aldrig med alkohol… jag tänker att de där grubblande tankarna som flera av oss har är farliga ibland i ensamhet. Man behöver perspektiv. Man behöver bryta. Man behöver göra.
Hjälp vilket långt inlägg: vill bara tillägga att du låter som en fantastisk chef: @Se klart skrev:"Och oftast ett tillfälle att få återkoppla lite mer grundligt till alla de som gör ett superjobb. "
Jag tänker att just det är så viktigt. Att se och bekräfta det som olika personer gör bra. Deras styrkor! Och det är så viktigt. De förbättringsområden som finns är lättare att ta in om de har föregåtts av bekräftelse.
Semester låter underbart!
Ha det fint SeKlart!

vår2022
ons, 2022-03-09 - 08:39

@Sisyfos Det är precis det som det handlar om. Att finnas där, stötta, bekräfta, lyssna utan att ta över barnets liv och känslor. Att se barnet som en separat unik individ som behöver tampas med livet på sitt sätt för att komma vidare, ingen annan kan göra det åt dem. Banden man har till sina barn är så oerhört starka och mår barnet inte bra kommer det alltid att påverka mig, jag kan inte ta över bördan men finns inom mig. Jag måste lära mig att hantera detta på ett sätt som ger barnet utrymme till att vara en egen individ med sina känslor och sitt liv, och jag måste fortsätta utvecklas i mitt liv med mina känslor. Frigöra barnet från mig, men det starka banden består livet ut. Jag har visat min sårbarhet för dem många gånger, att saker kan göra ont, att det är en del av livet och även visat att jag klarar av det. Tex skilsmässan från deras pappa vi gick igenom tillsammans och kom ut på andra sidan på ett bra sätt, med nya familjekonstellationer. Det är inte lätt att inte blanda sig i barnets känslor och försöka ta över dem. Det bästa jag gjort är att jag har blivit nykter vilket gjort mig psykiskt stabilare och min självinsikt har ökat. Jag är bättre på att förstå mina behov och mina känslor och vad detta kommer ifrån och det har medfört att jag bättre kan separera mitt jag/mig själv från mina barn och deras jag och behov. Jag kan stå ut med att de kan ha det jobbigt, förlita mig på att de har förmågan att lösa sina problem på sitt sätt. Det ger dem självkänsla och trygghet, för de vet, att jag finns där för dem om de skulle behöva mitt stöd och min hjälp.