Nu har jag "äntligen" börjat släppa alla tankar på att det är mitt ansvar, min skyldighet att plocka upp spillrorna från min fd, särbo/sambo och mamma till ett barn. Har nu gått ca 4 veckor sen vi bröt kontakten kring något annat än vårt barn ihop. Hon bröt kontakten för 125e gången med motiveringen att hon inte tänker bli "uppföljd" eller "uppkollad" av mig längre. Detta betyder ju såklart bara en sak att hon dricker och ville gå under jorden några dagar utan att jag står bredvid och säger att det är fel att supa i 3 dygn till den milda grad att man inte själv kommer ihåg vad man gjort. Hur som helst, detta har jag sett flera gånger tidigare när hon blivit påkommen, hon går då under jorden och dricker i flera dagar (har flera gånger slutat med polis och påföljder). Hon skriker och gapar, hotar och hittar på saker det är inget nytt. Allt för att jag ska backa några dagar och hon då får fritt utrymme att dricka. Hon sitter då oftast själv och dricker hela dagarna, inte allt för sällan så ringer hon och svamlar om nånting eller skickar extremt konstiga meddelanden. Har förekommit självmordsförsök och hot om det tidigare i dessa episoder hon har. Varje gång har jag bett henne att inte göra såhär, ta ansvar och gå inte till flaskan osv osv ni har säkert alla försökt detta. Varje gång när hon är "klar" ångrar hon saker men minns inte vad hon ångrar och jag går på det och vi försöker igen.
Denna gången var annorlunda. Inte för henne, hon gjorde samma sak, jag däremot tog inte ens disskusionen, bad henne inte låta bli, försökte inte styra om henne utan förlikade mig själv med tanken att hon aldrig kommer förändras. Vill hon supa ihjäl sig så är det hennes val att göra inte mitt ansvar eller skyldighet att stoppa henne. Efter denna episod har hon haft vårt barn ca 4-5 dagar resten av tiden har barnet bott hos mig. Hon har haft några "mindre" fyllor men ingen mer sån 2-3 dagars episod (vad jag vet). Allt detta känns fantastiskt, efter 7 års försök, insatser och meningslöst oroande från min sida så börjar det äntligen kännas bättre. Hon gör vad hon vill och resultatet av det är hennes att brottas med. Jag har pratat med flera vänner och öppnat upp, mina föräldrar och syskon med mera och jag har släppt skammen och skulden i detta. Min värld ljusnar för varje dag som går, för varje timme jag känner mindre oro. Det enda som är kvar är vårt barn, att denne inte ska drabbas och få leva med samma oro som jag haft, samma klump i magen och bli utsatt för detta. Jag hoppas hon tar sig kragen dom få dagar hon har barnet. Hon väntar ett fängelsestraff efter en fyllekörning (blir nog boja) där hon togs med 2,75promille i blodet och min enda förhoppning om att hon ska kunna få ordning på saker är att det straffet kommer hjälpa henne. Oavsett så är jag klar med skulden och skammen, den är hennes att bära själv framöver. Det känns fantastiskt.