Det går åt helvete med min man. Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig helt maktlös, jättearg och ledsen.
Vi har hållit på i 13 år då jag misstänkt frågat och oroat mig. Först strax innan jul blev det "öppet" då jag tappade det och ställde honom mot väggen och han lovad att börja i behandling. Han drack (i hemlighet under julen och vi dansade samma dans). Sen började han i behandling och fick antabus. Han har långsamt börjat tala med några få vänner om detta, sin bror etc. Vi har varit på ngn middag och han har hävdat att det känns bra och att han mår bättre- känner sig befriad från ångest etc.

Jag har ju funderat på återfall, vad som händer då och hur mycket jag orkar.
Jag trodde verkligen att han var på gång och att han kände sig på rätt väg. Han sa så.
Hade långsamt börjat bygga upp ett väldigt litet förtroende.
Jag var borta i helgen och barnen ringde i lördags kväll om att en karmstol gått sönder-de ringde flera ggr och jag borde kanske anat att de ville ha så mycket kontakt av ngt skäl.

I tisdags opererades jag (en mindre) och vi var båda hemma på em. Jag tyckte att han var konstig och forcerad och fick en klump i magen, anade oråd.
Senare på kvällen låg min äldsta dotter som är 12 och jag i sängen. Jag märkte att hon tog sats. Det visade sig att hon sett 2 vinflaskor på golvet bredvid min man när stolen gått sönder.
Jag konfronterade honom och han sa bara ”nej nej nej nej-jag dricker inte” och kom sen med en helt vriden förklaring att han fått tips om att sitta och titta på vinflaskor som terapi”. Förutom att det är 150% orimligt så vore det ju isf lämpligt att inte utföra den typen av terapi med flaskorna på golvet i TV-rummet med barnen. Han valde alltså att antingen riska att dricka med antabus i kroppen ensam med barnen, eller att kröka ner sig med barnen vakna i samma rum.

Har nu fått fram att:
Han drack på antabus för 2 veckor sen.
Han drack i helgen. Jag misstänker att han testade för 2 v sen och sen la av med antabus för att kunna dricka nu i helgen när jag var borta.
Han fortsätter vara vag kring det och säger att han missat ngn tablett.
Han utsatte alltså barnen för detta när jag inte var hemma. Som såg, och då ljög han.
Min dotter förstod ju och blev såklart jätterädd eftersom hon vet att han inte ska dricka.
Jag vågar nu inte lämna honom med barnen. De är 12, 7 och 8. Vi pratade med dem så att de vet att det finns en problematik som pappa jobbar med.
Jag är så arg och så förtvivlad och vet inte vad jag ska göra.
Allt är så vagt och hemligt och förljuget. Aldrig någonsin har han förekommit och sagt ”du jag är så jävla sugen på alkohol nu.” Allt är bara toppen.

Jag har nu tagit bort varenda droppe vi har hemma och hällt ut all sprit-det var vatten i alla 3 spritflaskor.

Vad ska jag göra (på kort sikt)- ska jag prata med hans vänner, familj så att han blir outad- upplever att så mycket bara är locket på och att han låtsas och jag nästan måste avslöja honom (inte för att skada men för att han ska tvingas ta hjälp och ta itu med skammen). Jag vill som sagt inte lämna honom med barnen men jag närmar mig skilsmässa- detta är inget liv. Ljugandet dödar mig- jag tror ju inte ens på när han berättar vad han åt till lunch. Har ngn ngt handfast tips?

Går det att prata lite mer ingående med honom? Känner du någon annan som kan prata med honom? Jag kommer från beroendesidorna. Jag har varit tacksam för att min sambo inte outat mig, samtidigt så blir det då även sambons problem och det är inte rätt. Men rädslan för skammen är stor. Jag tycker inte att ni ska dölja för andra. Det är bekvämt för den som dricker, men inte rättvist mot er som döljer. Men sen kanske du inte behöver outa honom för alla vänner och familj. Om du gör det ska det ju ha nåt annat syfte. Och det är kanske inte det första steget att ta. Du och hans bror kanske kan sätta er ner tillsammans med honom och prata. Låt honom inte glida iväg. Det verkar på ditt inlägg som att du är jättearg på honom. Och jag förstår det. Samtidigt är det inte helt lätt att sluta med alkohol även om man vill. Du kan läsa på beroendesidorna om folk som kämpar med det. Nu vet man ju inte var din man befinner sig - om han vill sluta, eller om han gör det för dig och er. Det är en fråga att reda i lite. Lycka till nu!

Är inte det "tips" du önskar kansle. Men spring så fort benen bär. Jag satt personligen med samma sak för en månad sen ca. Hon lovade, allt gick bra, nytt liv osv osv å allt var en lögn. Självklart drack hon när ingen såg, å ihop med barn ensam hemma... Vi gick isär pga just detta för ca 1,5 år sen och valde att vara särbos då hon skulle jobba med detta själv (tyckte det lät vettigt). Ingenting blev bättre, lögnerna blev bara värre och fyllorna tätare. Idag har jag sen 5 veckor inte mer kontakt än nödvändigt vilket är otroligt skönt. Men hon får mig fortfarande att "ljuga" för henne inför gemensamma vänner och familj. Jag ska bära hennes lögn och hålla hennes fasad uppe. Det enda du kan göra är att packa väskan och spring för livet är min erfarenhet, livet blir bättre jag lovar. Att sitta fast i det där är inget alternativ. Lögnerna kommer växa och förvandla dig till någon du inte vill vara om det inte redan hänt. Spring, spring för livet det är det enda smarta för din egen skull.

@Sisyfos @Haga Hej och tack. Ja jag är jättearg. Jag försöker förstå att det är en sjukdom men det är ju så svårt. Särskilt när han utsatte barnen. Jag har pratat med hans bror och närmaste vän och de har slutit upp. Tycker att vi har en bra balans mellan stödjande och hård. Jag har också släppt honom. Jag fattar att han slutar för att jag sa att han skulle sluta- så jag har sagt att han får dricka och ljuga hur mycket han vill, men inte med mig. Jag finns här om han vill men nu är han fri. Han bor hos sin pappa tillsvidare- inte optimalt då samma problematik finns där har det visat sig.

Jag känner också att detta är ett bra steg vidare. Mot ngt. Om 2 år tittar jag förhoppningsvis tillbaka och tänker "jaha, då var det fortfarande så där". Jag är på väg. Men just nu är barnen mitt fokus- fattar att jag har en rätt stor sak att ta tag i kring mig själv sen.

@Haga Får jag fråga varför du fortfarande skyddar henne? Varför håller du hennes fasad?

@Nasjol Hej! Ilskan tar nog lång tid att släppa tror jag men det lär väl komma en dag det också. Men vad skönt att du tagit beslut och satsar på dig själv. Det är en otroligt skön känsla att våga släppa även om oron är kvar, men att inse att det inte är "mitt ansvar" längre är ett bra steg.

Var en mycket bra fråga faktiskt och jag har inget vettigt svar att ge. jag är den enda som vet om tex att hon snart ska avtjäna 3 månader bakom galler = 2 månaders fotboja (grov fyllekörning på arbete), jag är den enda som vet att hon står inför en ekonomisk kollaps och på väg ut på gatan, hennes alkoholproblem tror hon jag är den enda som sett men är fler i hennes närhet som förstått men ingen som vågar prata med henne. Tror det kanske bottnar i att jag själv skäms för att ens säga det högt inför mig själv, jag skäms för att ha levt i det, ursäktat det och inte sett det för vad det vart. Vi har båda under vår tid ihop vart ganska framåt i "samhället" om man nu kan säga så utan att det låter knasigt. Jag driver eget, tjänar bra, bor fint med båtar, bilar motorcykel osv osv, hon har haft bra jobb som hon utgett sig för att sköta (är såklart borta nu) osv osv. Att erkänna för mig själv att ena halvan av mitt liv vart en fasad under flera år tar emot. Å ja jag fattar att detta är något som pågår i många hem och det ska inte finnas en skam i det för den som står bredvid men det gör det. Är så enkelt att ge "råd" till andra men mycket svårare att själv följa dom tyvärr. Jag har under dom senaste 5-6 veckorna bearbetat mitt eget mående och tankar, börjat få in rutiner med jobb, barn, nöjen osv osv och har nog egentligen inte haft orken att börja svara på frågor från omgivningen därav jag helt enkelt täckt upp för henne och fortsatt ljuga (enkelt och jag slipper frågor jag inte är redo att ta med alla ännu). Sen finns det alltid ett "hot" från henne och det har hon vart tydlig med att OM jag berättar något så ska hon "ställa till det så mycket hon bara kan" och jag tror henne. Människor som inte har nåt kvar att förlora är farliga. Detta är hennes problem framöver och förr eller senare kommer allt fram och då är jag rustad att svara på frågorna.

Sen går man ju alltid på hoppet.... Att hon ska sluta dricka, ta ansvar och få ordning på allting. Inte för att vi någonsin kommer vara ett par igen men för att livet ska fungera i sin helhet. Tror inte det hjälper varken henne eller mig i det syftet att jag berättar vad hon borde berätta men väljer att inte göra.

Rörigt och luddigt svar men det bästa jag kan ge.

@Haga menade såklart inte att "sätta dit" dig. Men jag fattar. Tror bara så dumt att man tror att man skyddar dem (pratar till mig själv). Jag har ju skyddat min man utan att fatta det. Det är så skönt att det ändå är ute nu, inte för att skada honom utan för att allt annat låter honom få fortsätta/ngn annan plockar upp honom.
Såklart att jag också påverkas av att det är "ute" men då får folk dömma mig isf. Och på ett sätt är han ju fortfarande skyddad då hans jobb ännu inte vet.

Men fattar att hotet är läskigt. Dock är det ju hon som har problemet, tror hon är räddare för sina egna konsekvenser. Innerst inne.

@Nasjol Ja jag förstår helt vad du menar så ingen fara. Du har nog helt rätt, hon är nog räddare än "jag" i detta. Till saken hör att hon är normalt sett en väldigt smart, begåvad och resonabel person. Hon skulle nog aldrig stå för sina hot eller genomföra nåt som skapar problem nykter. Eller rättare sagt jag vet att hon inte skulle göra det. Detta är en person jag valt att lita på, skaffat barn med, hjälpt med en massa konstigheter för att jag tror på henne. Hade hon valt en annan väg än alkoholen så hade hon vart en fantastisk vän, sambo, fru, mamma och partner i livet. Hon har ju dock valt en väg där hon "måste" ljuga, spåra ur, mörka saker, hota sig fram och hon trängs ju in i ett hörn varenda dag hon gör det. Hon ser bara inte att roten i det är hon själv och valet att dricka (sjukdomen).

Men helt klart så är det läskigt då hon är oberäknelig med alkohol i kroppen och just nu verkar det vara fler dagar med alkohol än utan tyvärr. Hon har inget att vinna på att ställa till nånting (finns inget att ta på men att bråka kan vara nog så jobbigt så slipper gärna det).

Du har en otroligt stor poäng i att det kommer kännas skönt när hennes fasad rasar och fler får veta då det blir en ofrivillig börda att bära på lögner skapade av någon annan. Helst av allt skulle jag vilja skrika ut det till alla och visa upp alla dagböcker, terapitexter och händelser som man levt med men tror inte det kommer nåt gott ur det. Hade jag inte vetat att hon snart "måste" berätta för alla i och med ett domslut och risken att få 3 månader bakom galler så skulle jag nog berätta det. Nu har jag ju "turen" att hon snart måste vara nykter i 2 månader eller åka in 3 månader bakom galler. Detta gör att hon inte kan hålla det hemligt längre villket är skönt.

Jag gillar att du faktiskt inte verkar bry dig i eller tar in om folk skulle döma dig (vilket ingen lär göra det sitter bara i ens egna huvud tror jag). Ska försöka tänka likadant jag också, varför ska man gå omkring å skämmas för nåt man inte ens har skapat. Faktum är att dom enda skyldiga i detta är våra respektive partners och det får jag nog att lära mig.

Stort tack för dina tankar

@Haga Hoppas du på att hon håller sig nykter eller att hon åker in? Sorry burdus fråga men tänker vad som ger bäst effekt för dig på lång sikt?

Jag tror att jag bryr mig lite vad "folk" tycker samtidigt som jag inte gör det.. Släpper det mer och mer. Fattar att jag också har del i detta på många sätt men att skulden inte är min så att säga. Grejen är att jag nog alltid haft som strategi att vara öppen (även utan honom) och att min erfarenhet är att det ger mer positiva effekter än negativa. Även om man såklart måste tänka efter. T.ex. igår ringde jag kuratorn på barnen skola. Hon var bra och juste men jag fattar ju också att de kanske är tvungna att orosanmäla etc. Men det var ju för barnens skull- jag vill ju att de ska må bra och hur mycket jag än trott att jag skyddat dem så fattar jag ju nu att de fattat så mycket mer än jag velat. Vi är ändå en ganska välfungerade familj (?!?). Och jag pratade med mina storas bästisars mammor. Har inte mött ett enda fördömande eller obehaglig reaktion. Det var t o m så att den ena mamman smsade mig och berättade om sin sons spelmissbruk efter. Jag tror att vi har allt att vinna på att dela, så länge det inte är av hämnd eller annan baktanke. Faktiskt för den andras skull också. Min man måste ju inte längre hålla upp en fasad utan tvingas nu att möta sig själv, eller fortsätta ducka men alla som står honom nära vet ju nu (c:a 10 pers + min familj).
stort tack själv för dina tankar. det är ju fasiken inte lätt..

@Haga ps. finns säkert folk som kommer vara lite skadeglada åt min situation. Läste en krönika för länge sen som var typ "det är bättre för relationen att gå på middag till ett par som har det ÄNNU sämre än en själv än att gå i terapi för man kan känna "SÅDÄR dåligt har iaf inte vi det" efter.". Ligger nog ngt i det även om det var skämtsamt. Men alla har ju uppenbarligen sitt och sina mer eller mindre fungerande fasader.

@Nasjol Min förhoppning är såklart att hon vänder sin syn på allt och håller sig nykter. Får ordning på sin ekonomi, sköter ett jobb. Att vi kan ha varannan vecka utan oro för att jag ska få ett samtal mitt i natten osv osv. Sen kan jag ju vara realistisk också. Hon är ju dömd redan till 3 månader i fängelse. Det omvandlas nu till 2 mån med fotboja (tydligen per automatik då hon tidigare inte är dömd). Under perioden med boja så är det noll tolerans mot alkohol och man utför minst två spontana blåsprover/vecka. Ger det utslag så är det tydligen raka spåret till fängelse och fullt straff. Jag tror inte hon kommer hålla sig nykter, hon kommer chansa. Sen hoppas jag verkligen hon fixar det dock. Men hopp, tro och verklighet går inte alltid ihop.

Jag hoppas verkligen hon tar sig i kragen och berättar själv, det är viktigt att människor "vet" tror jag men jag vill inte vara den som "sätter dit henne" om man nu kan uttrycka sig så. Är liksom trött på att varenda gång jag tar upp det få höra hur korkad jag är, att jag är orsaken till allt, att jag har fel, att jag ska va tyst annars ska hon ställa till ett h*lvete osv osv. Tror din man kommit längre i erkännandet för sig själv och ser problemet. Mitt ex tror hon ska lösa allt själv och ser det inte som så "farligt" trots att hon setat i fyllecell, åkt dit för grov rattfylla, dömd till fängelse, åkt in på magpump med alkoholförgiftning, somnat i snödriva, blivit av med jobb, sambo med mera enbart pga alkoholen. Började skriva ner allt för ca 2 år sen. Har vart 47 (minst) incidenter med ganska dålig utgång sen dess. Små och stora saker men oavsett vad så är det "inte så allvarligt" enligt henne och hon ska ordna allt själv (du känner säkert igen det).

Jag skulle ju dock ljuga om jag säger att jag inte skulle känna en viss rättvisa om hon faktiskt åker in 3 månader men vill helst inte uppmuntra min skadeglada sida i detta då ingen lär vinna på det. Tror du har helt rätt är alltid lättare att sola sig i andras misär än deras lycka tyvärr. Jag tror det är en del i mitt försök till distans att hellre försöka få henne att berätta själv än att ta striden där hon ska anklaga mig för att ljuga.

Nej är allt annat än enkelt... Dock är livet såååå mycket lättare bara på några veckor och det ger ju hopp om livet.

Kanske ska lägga till att hon inte är dömd i Sverige ännu. Hon togs och dömdes på ett jobbuppdrag i Finland med 2,75promille i blodet straxt efter lunch. Hon har alltså än idag körkort i Sverige och ärendet "domen" håller just nu på att flyttas till Sverige för verkställande och då blir det 2 månader med boja, funkar det inte så gäller den Finska domen och hon kan tom bli tvungen att ta fängelsestraffet i Finland... Hyffsat rörigt kan man säga..

Så fort domen i Sverige verkställs så kommer även här socialen få orosanmälan, körkortet ryker direkt med mera med mera... Än sålänge så är det som sagt ingen som vet om det, inte ens polisen eller transportstyrelsen i Sverige så hon får rulla vidare på Svenska vägar obehindrat (helt galet).

@Nasjol Hej, tackar! Känns som jag halvt tog över din tråd (var inte meningen) så du får uppdatera hur det går med allting.

Ja allt kommer på naturlig väg komma fram inom kort oavsett vad hon vill eller tycker, så för den extremt lilla fridens skull som finns så tänker jag att jag behöver inte vara den som "outar" henne.

Dock så har hon nog gått in i nåt sånt "sista fyllan läge" nu tyvärr. Den ena extremfyllan avlöser den andra, var hemma hos henne och hämtade vårt barn som hon hade i ett dygn. Kravbrev, kronofogden med mera i högar och 2 timmar efter jag åkt så ringde hon dyngrak. Hon ville inget utan bara prata så jag tackade snällt nej å bad henne ringa någon annan. Jag hoppas hon tar denna perioden som nån "sista färd mot nykterhet" eller dylikt innan hon får boja/fängelse verkställt. Kommer inte sluta bra om hon inte stannar upp snart.

@Haga :) Det gjorde du inte- vi är ju på samma tema så att säga. Nej du har rätt, du behöver ju inte vara den som outar. Men, nu jämför jag med min situation med en vän OCH min man, tänker att du inte heller ska skydda henne när det kommer ut. Jag har hjälpt till och slätat över men nu när det börjar sippra ut (och jag också sagt "jag tänker inte skada dig men jag tänker inte heller fortsätta skydda dig, utan jag fokuserar på mig och barnen och håller det inte hemligt längre") är det faktiskt en rätt stor lättnad. Och han kan inte gömma sig på samma sätt.
Min familj (mamma pappa bror och syster) har också hört av sig till honom med stöd/snälla ord men är öppna att de vet. Han tycker att det är asjobbigt men fattar samtidigt att hans perfekta fasad måste lösas upp och att han MÅSTE (åtminstone BORDE :/) ta tag i SIG SJÄLV.

Hoppas att din fru nått botten snart och att det vänder. Och att ert barn är ok- tur att hen har dig.

@Haga ps. jag har ringt kuratorn i skolan som pratat med mina barn (12, 9 och 7). jag var med hos henne igår och sa hej och sen gick jag och mellandottern (som håller mycket inom sig) stannade. Hon kom faktiskt utstudsande efter 40 min och sa "det gick bra!". Hon såg lättare ut och jag frågade inget mer, vet att de alla 3 har mig som är öppen och finns där men de "vaktar" också mig och scannar mitt humör och försöker skydda mig. <3
Med det sagt: fattar att det inte är lätt eller rätt att outa men för min del har jag känt att det är rätt för mig och barnen- med dem som står nära oss eller barnen behöver. Det kommer när det kommer men jag har bara mött stöd och vänlighet hittills.
Jag promotar INTE att du ska hänga ut henne utan att du har stöd att hämta. Det är inte ditt fel. Intalar mig själv samma och vet att det är så.

Vad bra det låter Nasjol! Det är en stor skillnad på att outa och på att sluta dölja tycker jag och så länge man är öppen med nära och kära är det inte riktigt att outa.
Så länge man döljer lider barnen och ni som försöker upprätthålla en fasad.
Haga, har det hänt nåt med din fru? Har hon gjort nån GBP operation eller nåt annat (huvudskada t.ex)? Känns så himla konstigt att det blir så totalt galet på så förhållandevis kort tid som du beskriver.

@Sisyfos Hej! Nej inget som hänt henne, har alltid vart såhär för henne. Det hela har däremot eskalerat sen vi valde att inte bo under samma tak (ca: 1 år 3 månaders sen). Fram tills dess så smådrack hon väldigt ofta 5-6 dagar i veckan men enbart ett glas eller två. Hon hade redan första gången vi träffades en rejäl fylla och råkade i bråk med Polisen och spenderade första natten i cellen (detta är 7 år sen nu). Problemet som är att hon har världens bästa "alibi". Hon har en sjukdom (mastcellssjukdom som påverkar hennes tal, balans osv så att hon verkar full ibland) därav har hon kunnat hålla på såhär långe. Hon har ju vart okontaktbar och åkt ambulans flera gånger, jag fattar ju nu att det har vart 50/50 säkert dyngrak eller sjuk, problemet är att man knappt ser skillnaden... I början hade hon ca 1-2 såna episoder/år då det vart sjukhusbesök, jag eller någon annan var ALLTID med när det började och hela vägen tills hon kom hem igen. ca 1 år innan vi flyttade isär började jag "på allvar" misstänka alkoholmissbruk. Detta då ingen av dessa episoder som bara eskalerat under åren startade eller på gick när någon var med. Dom kom alltid när hon var själv och ingen såg (jag kan hennes sjukdom utan och innan, den är hemsk på många vis men inte selektiv till att välja när den ska kicka in så att säga). Hon hade då ett par "dyngfyllor" som jag bevisade och hon erkände, jag började mäta alkoholen hemma som försvann och hon erkänner men inget blev bättre. Vi ledsnade nog båda två, jag letar å hon smyger det var vår relation till slut. Hon ljuger å jag försöker bevisa saker och i allt det ska vi även försöka älska varandra och bo ihop... Sen den dagen vi flyttade isär så har hon haft 47 dyngfyllor (vad jag vet), dragit på sig en (vad jag vet) grov fyllekörning (dock fler som hon inte åkt dit för), bränt varenda krona hon har på fasader och alkohol, försvunnit utan kontakt med någon i ibland dagar, förlorat sitt jobb och jag antar att boendet snart ryker också. detta var en lång historia i komprimerat format. Allt detta har alltså inte hänt på ett bräde utan sakta byggts upp. Har även pratat med släktingar och vänner till henne (inte om detta) men dom har frågat mig om hon har haft "problem" osv osv under vår tid ihop. Jag har vart korkad å ärligt talat inte fattat vad dom undrar förens i efterhand när jag fått veta att hon även tidigare vart straffad för misshandel, blivit vräkt, lånat enorma summor pengar som bara är borta osv osv... Lätt å va efterklok som sagt... Hade jag vart smart så hade jag gått därifrån den där första gången hon flög på två poliser på fyllan å anklagade dom för "våldtäkt" och "misshandel" osv osv....