Hej, vänner!

Så fortsätter vägen framåt. Jag och maken rör oss tillsammans vidare. Vi ägnar mycket tid åt olika samtal - med varandra, med terapeuter, med samtalsgrupper... Ibland känns det som att det inte går en enda dag utan att vi har inbokade saker som handlar om det här. Och då måste det få vara tror jag.

Livet är bra. Det ljusnar för varje dag, både i vårt liv och utanför fönstret. Har ni tänkt på att det inte mörknar förrän vid 18 nu? :-)

Men, jag är så trött och så sårbar. En vän som också lever med en relativt nynykter man sa "Jag saknar extrahud." och det känner jag så väl igen mig i. Jag är van vid att vara stark, ha kontroll, prestera på topp hela tiden - men nu har jag knappt kraft att hålla mig upprätt. Jag har inte kvar min extrahud. Nästan inte ens min vanliga hud... Saker som innan skulle ha runnit av mig som ingenting går nu rakt in i min öppna bröstkorg.

Och därför räcker det med minsta lilla grej så tappar jag orken. En sån sak dök upp nyss, så nu tänker jag lägga mig på soffan och stanna där resten av dagen. Kanske kommer jag att gråta en skvätt, kanske kommer jag att somna. Men, jag kommer åtminstone inte få något mer gjort som har med jobbet att göra idag (jag har ett hemmakontor, på gott och ont).

Samtidigt så vet jag att det inte är värre än så. Det här kommer inte att knäcka mig på det hela taget, men just nu tänker jag tillåta mig att vara svag och sårbar.

/H.

mr_pianoman

Jag kände ett visst obehag av att åka till tippen själv med det där. Liten stad = många ögon på mig. Så jag är så tacksam över att hustrun gjorde det. Jag tog i alla fall mitt ansvar och plockade ihop det där ute så att det bara var att köra iväg till rätt container. Nu är det nya tider!

NejTack

Skönt att rensa bort skräp!
I love it!

På vår tomt har vi ett gammalt oljefat som vi brukar elda, trädgårdsavfall i.
Dit fick mina boxar åka!
*poff*
Sådärja. ;-)

Nu kan ni ju samla på er mer värdefullt "skräp" istället,nu när det finns plats i boden menar jag... hihihi

Ha det gott!
Kram N.T

Lelas

Tack, barbalala! :)
NT - du får mig att le. :)

/H.

Lelas

Så, hur mår jag då? Jag mår bra. :-)

Som egenföretagare måste man jobba när uppdragen finns, men trots det har jag kunnat vara ledig en del i sommar, som synes längre upp i tråden. Trots att det inte var så lång sammanhängande ledighet så känner jag mig utvilad inför höstens uppdrag och utmaningar. Det här med att ha eget företag har verkligen sina fördelar och nackdelar, men jag måste säga att jag gillar känslan av att vad som helst kan hända och att det egentligen bara är min egen fantasi som sätter gränserna.

Och samtidigt är jag jättetrött. Men, till skillnad mot hur det var för ett år sedan så är det en känsla av avslappning som skapar den här tröttheten. Då var jag helt sönderstressad av oro och press från olika håll, och blev såklart väldigt trött av det. Men... nu är jag trött på ett sätt som gör att det hjälper att sova en timme på eftermiddagen.

Jag känner en oerhört stor tacksamhet för att mitt liv får lov att se ut som det gör just nu. Jag kan leva på mitt företag, jag bor på en plats där jag trivs och där vi har många vänner runt oss, de allra flesta i min omgivning mår bra - till och med katten trivs med livet! Men viktigast av allt: jag har fått tillbaka min älskade man. För ett år sedan var jag verkligen inte säker på vart det här skulle sluta... det gick liksom upp för mig att vår relation och kärlek inte skulle kunna rå på alkoholen om det fortsatte på den inslagna vägen. Jag har alltid tidigare tänkt att vår kärlek är så stark att det inte spelar någon roll vad som händer, så länge vi möter saker tillsammans så klarar vi av dem. Men under hösten förra året insåg jag att vi hade mött vår överman - alkoholen.

Men, som sagt - det är över nu. Jag har fått tillbaka min man, och för varje dag som går i hans nykterhet så känner jag igenom honom mer och mer, och minns varför jag föll för honom och valde att leva med honom. Och tänk att det redan har gått 15 år sedan vi träffades... Jösses.

Jag berörs väldigt starkt av berättelserna här på forumet, från er som kämpar så hårt. Alexandra, barbalala, medberoende, curry, mullegullet och alla ni andra. Jag läser in mig själv i det ni skriver, även om det såklart finns en del som skiljer våra berättelser åt. Och jag konstaterar med tacksamhet, ödmjuket och glädje att det går att resa sig. Det går att ta sig vidare till en punkt där man kan säga "jag mår bra" och faktiskt mena det, ända inifrån.

Kram alla, nu är det läggdags i småföretagarland!
/H.

barbalala

För att vi får ta del av ditt liv, och tack för all värmande uppmuntran Lelas.

Mie

Ja... det går att resa sig.
Det går att känna lugn & harmoni i själen igen.
När jag kommer till insikt om min egen sjukdom - medberoende. Kan jag välja vilken förändring jag vill göra.
I dag är jag fri från min sjukdom & mår bra... tack vare att jag klarade av att ta emot hjälp.

Kram från Mie <3

Lelas

Tack, gulleni.

Eftersom att mullegullet har det lite (eller nä, ganska mycket tror jag) jobbigt nu, så svarade jag till henne att jag själv resonerar på ett visst sätt kring makens möjliga framtida återfall. För mig är det inte avgörande att maken skulle ta ett återfall, utan det som avgör min reaktion på det är hur han hanterar det. Om det skulle hänga ihop med lögner och avståndstagande, så skulle jag bryta ihop - men om det däremot "bara" skulle handla om alkohol så skulle jag klara av att hantera det och stanna kvar i vår relation. Det är jag på det klara med, även om det tog mig ett bra tag att komma till den insikten.

Hur som helst, när jag funderade över det här förut i samband med mitt svar till mulletanten, så kom jag på att jag drömde en jobbig dröm häromnatten. Jag drömde att maken min drack, men det som gjorde det till en mardröm var att han tittade mig i ögonen och skrattade medan han satte glaset till munnen.

Alltså - min rädsla är inte att han skulle dricka igen, utan det jag är livrädd för är att han medvetet skulle välja bort mig för flaskan trots att han egentligen klarar av att vara nykter och tycker att livet är bättre utan alkoholen. Men, det var ju bara en dröm. :-) Jag mår bra, och maken är nykter. Det börjar till och med närma sig ett år nu.

Apropå det ja... förra året fick all vår frukt från trädgården (två päronträd, sex äppleträd, ett plommonträd, två körsbärsträd, och lite annat smått och gott) bara falla till marken som den var. Vi gjorde ingenting med varken frukt eller bär, utan lämnade ansvaret till gräsmattan och fåglarna. Vi hade helt enkelt helt andra saker att fokusera på (mitt första inlägg är från den 14 september och det skrev jag i panik med tårarna sprutande).

Idag har maken kokat typ tio liter äppelmos, och gjort en äppelkaka som vi åt till kvällsfika. Av vinbären har det (men inte idag) blivit både sylt och pajer i frysen, och av körsbären har det blivit saft.

Som någon sa: Vi lever, vi inte bara överlever.

Sov sött, vänner!
/H.

Lelas

Imorgon är det dags för den första anhörigträffen efter sommaren.

Jag märker att de träffarna har en effekt på mig som sträcker sig över längre tid än själva träffen... Alltså, jag märker att jag flera dagar i förväg börjar fundera på hur jag har det, vad jag vill säga, vad som har hänt och inte hänt sedan sist, hur mitt liv ser ut nu jämfört med vid förra träffen...

Sedan stannar naturligtvis intrycken kvar efteråt också, men det är intressant hur mötet påverkar mig redan innan det har ägt rum.

Jag ser fram emot att träffa de andra. Många av dem kommer jag att känna igen och några känner jag ganska väl. Jag hoppas att de har haft en så bra sommar som de trodde att de skulle få. Förra gången vi träffades var alla fyllda av framtidstro och förtröstan, och jag hoppas som sagt att deras drömmar blev verklighet.

Och så kommer det att vara en hel del nya deltagare. De brottas med exakt samma saker som vi andra har gått igenom, och antagligen är deras kroppar och själar helt i uppror bara av att vara i en miljö där de inte kan hålla uppe sin vanliga fasad. Vi ser ju rakt igenom varandra, vi medberoende... Och det är både underbart och fasansfullt på samma gång.

Hur som helst - det skall bli skönt att komma dit imorgon. Och vet ni? Imorgon är det ett år sedan jag skapad mitt konto här på forumet. Grattis till mig för att mitt liv ser så otroligt mycket bättre ut nu än då! :-)

Kram, alla!
/H.

Lelas

Under det senaste året har vi, maken och jag, både var för sig och tillsammans, lärt känna väldigt många nya människor. Många av dem är missbrukare/alkoholister med varierande grad av insikt och nykterhet, och i princip lika många är medberoende. Jag är glad att vi har träffat dem, allihop, för de har lärt oss oerhört mycket.

Men... det har en baksida. Det för med sig mycket smärta, när jag ser att alla inte klarar resan. Personer som jag tycker om och som jag har trott skulle klara detta, de faller tillbaka och mår sämre än någonsin. Relationer spricker, barn far illa, alkoholen tar makten igen. Och jag blir ledsen.

Jag pratade med en sådan vän nu ikväll. Han kämpar för livet, men har inte lyckats hålla sig nykter. Och hans tillvaro faller i bitar. Nu väntar han på besked om han får en plats på ett behandlingshem, och han är livrädd för att få ett nej. Ensam och rädd. Han, store starke tuffe killen, grät i luren.
Åh, vad jag hoppas att han får komma till det där behandlingshemmet.

Jag kom att tänka på Tove Janssons fantastiska "Vem ska trösta knyttet?"...

"Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcker i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är."

Hela texten finns här (och den slutar ju faktiskt lyckligt!):
http://hem.passagen.se/astrandberg/knyttet.htm

Sorgsna kramar till er, allihop!
/H.

PS. Killen jag pratade med i telefon frågade också om min man har börjat dricka igen, för han hade hört att någon som heter som han hade börjat igen. Min reaktion var ett helt lugnt "Nej, det måste vara den andre killen som heter samma sak. Min gubbe mår bra och har inte börjat dricka." För ett halvår sedan hade jag reagerat på ett helt annat sätt... Då hade den där frågan väckt en misstanke i mig, och jag hade börjat fundera på om det kunde vara så och att jag helt enkelt inte hade kommit på honom ännu. Men - nu: lugn, och helt förvissad om att maken inte dricker. Jag tror bestämt att jag är på bättringsvägen! :-)

man "ser" och förstår indirekt här på forumet. Visst ser jag också, för den delen männsikor som dras ner i missbruk, främst alkohol. En familj, ganska nära, hade en jättetuff sommr, sen såg det ut att reda upp sig men nu är det mycket dricka igen. Jag tror att de, åtminstone inte mannen i familjen inser alkoholens betydelse och fara. Finns också på mitt jobb människor jag ser som är i farozonen och hur skört det är på olika sätt.
Så skönt att du känner att du är på bättringsvägen, det är en bra väg att gå:) Allt gott till er båda och till Saffran förstås / mt - som läst Tove Jansson genom hela livet
PS Vid sidan av den berömda Höstvisan har Erna Tauro tonsatt en TJ text som heter Tillsammans. Underbar!

medberoende

Hej Lelas.
JA man kan inte sluta att tänka på vad alkoholen har ställt till med och stället till med i samhället. Har själv en vän som har de jobbigt med sin man nu, ja känner att de är svårt att veta hur mycke hon vill prata om de. De ja har sagt märker ja att hon har tagit till sig.

Ja blir så glad när ja läser dina inlägg hur långt du har kommit i ditt tillfrisknande ja även din man hur bra de går för honom. Du är trygg nu. Ja känner míg också ganska lungn nu min man kämpar på och även han känns ganska trygg nu han jobbar på aa och återträffar. Ja livet känns ganska ljust nu även om vi går mot mörkare tider.
Hoppas på en bra dag för dig idag Lelas.

Lelas

Tack, vännen. :-)

Skönt att höra att du också känner hopp om livet.

Kram!
/H.

Lelas

Det är många cirklar som sluts nu. För det har gått ett år sedan vi mådde som sämst, jag och maken. Faktum är att jag inte har koll på datumen när saker och ting hände (det är lite ovanligt när det gäller mig, jag minns en massa "onödiga" födelsedagar och sånt), men jag vet att det var så här års... och därför upprepas också saker nu som hände då.

Som till exempel att jag nu är bortrest för ett uppdrag jag har i mitt företag. Förra året var jag här alldeles innan första advent, och då åkte jag hit samtididgt som maken åkte till behandlingshemmet. Jag var helt utmattad efter att ha gått igenom faserna "psykakuten-ingen hjälp-ultimatum-drickande-flytta hem till vänner-få besked om behandlingshem-flyttat hem igen under ett par dagar" och resan innebar mycket tid till eftertanke och bearbetning.

Och idag har jag åkt samma väg igen (8 timmar med tåg och bussar!), jag bor på samma hotell (men i ett annat rum, det kanske är lika bra det) och jag kan därför inte låta bli att göra en massa jämförelser...

Men, vet ni - det jag kommer fram till gör mig så lycklig. Jag mår så otroligt mycket bättre den här gången, och jag känner mig så tacksam över att min Pianoman fortfarande är en del av mitt liv. Den känslan är starkare än alla minnen av allt det jobbiga. Är det kanske därför som jag inte minns alla de jobbiga datumen, tro...?

Kram, alla!
/H.

Mie

När man är mitt i kaoset tror man att man aldrig kommer att glömma dessa datum... men det bleknar mer & mer för varje dag som går.
För mej är det snart 4 år sen som jag tog barnen (början på nov)& flyttade till min mamma under 2 månader.... resan därifrån var krokig under en längre tid... Nu är det mestadels lugnt även om det dyker upp saker mellan varven.
Blir glad över att du mår så bra i dej själv & har fått ett inre lugn...
Kram

för alla dina svar och kommentarer till mig sen jag började skriva här. Har läst tillbaka och blir varm och rörd över all tid och allt engagemang du förmedlat. Du har betytt och betyder oerhört mycket för mig, det är du och de andra "kontinuerliga" som givit mig styrka att hållas kvar på den väg jag vet att jag vill gå. Stor omsorg, massor med pepp och många utmananingar för tanken har jag fått av dig. En riktigt betydelsefull insikt som gjort skillnad i vårt liv också. Hoppas du kommer att finnas här länge än även om det flyter lugnt i ert liv. Stort tack och varm kram, mt

Lelas

Åh, Gulletanten, tack! :-)

Jodå, jag hänger mig kvar här, det är viktigt för mig. Det är, som du ju vet, ett väldigt bra sätt att "se" min egen process. Om jag dessutom kan vara till stöd för andra så är jag det mer än gärna.

Kram kram!
/H.