av Backen123

Backen123
sön, 2019-11-03 - 10:16

Hur har ni gjort? Vi har inte levt tillsammans så länge, jag hade 2 barn sedan tidigare. Jättebra relation till barnens far och mina pojkar gillar min man. Han har inte supit inför dom men hans ilska är inte ok och det är den som är riktad mot mig. Och som alla säger, dom känner det på sig... Min oro och att jag inte orkar. Igår konstig diskussion, ser i blicken på min 12 åring, frågetecken. Jag som mamma fångar upp situationen, så det är "bra" men jag vet inte hur mycket jag kan säga. Min man går en 12 veckors behandling, hans barn är här och den är så dysfunktionell så hela jag skriker nej...

gros19
sön, 2019-11-03 - 13:15

Så här tänker jag. Det är inte okej att barn ska bo tillsammans med missbrukande föräldrar, sambo etc. Jag hade nog berättat för tolvåringen om din sambos alkoholproblem och att detta ofta skapar ilska så det blir begripligt. Även berättat att han just nu genomgår behandling, mrn även säga att om han inte blir nykter så kommer ni inte länge att bo tillsammans utan du skaffar ett eget boende. Mitt sätt att se på det.

Backen123
sön, 2019-11-03 - 13:38

Ja så kände jag också, men han super inte inför för dom och jag vill inte att dom ska känna rädsla osäkerhet om dom inte uppfattat något än. Om behandlingen lyckas, han är inne på v4 så kommer ju allt lägga sig. Som min son säger, han har aldrig sett en full människa i verkliga livet. Och så tycker dom om honom och allt är frid och fröjd, så långt. Men i helgen tror jag som sagt att han hörde dörren snälla igen i hans ilska

Backen123
lör, 2020-04-11 - 10:50

eller inte, det spelar egentligen ingen roll... Det blev inte så bra efter behandlingen, vita knogar och återfall. Här ett hus att hyra som bara står och väntar, men jag tar mig inte ur detta. Det är jag som inte har kraften, jättekonstigt och otroligt tröttsamt, ältande med vänner osv. Jag har nu i 2 omgångar pratat med mina barn 11-13år, 11 åring säger NEJ till flytt, jag har kallat det time out. Jag har försökt att förklara att mannen är deprimerad och dricker då alkohol på ett icke osunt sätt. Förra fredagen var han full när vi kom hem, han var upp i oss och somnade tom kl 19 framför tv:n. Tänkte att nu har jag min chans, dagen efter funderade jag om dom märkt att han var full, båda svarade nej och så var det inte mer med det, dom tom försvarar honom och säger att det kommer gå över, han mår snart bättre. Allt faller ju, dubbelt. På ett sätt är det bra om dom inte har märkt något, det bästa. Men enklare om dom sett. Hade tänkte packa ihop helst imorgon, men då fyller han år men det får bli på måndag.. hoppas jag, jag ska uppbåda all min kraft. Men jag löser många texter hör och det verkar vara samma för många, vi ser det sjuka, vi råkar illa ut, en del fysiskt men dom flesta psykiskt. Men varför har vi så svårt att bara säga tack och hej? Är det för oss kvinnor att det är mamma ådran, att vi vill så gärna hjälpa eller är vi så nedbrutna?

Självomhändertagande
sön, 2020-04-12 - 23:23

Jag har inga barn och jag ville skriva några rader. För mig kan det alltså inte vara mammaådran om det inte var en slags "mamma" roll jag tog för mitt ex som var ett enda stort barn upptäckte jag senare. Skämt och lite allvar. Jag förstår varför mitt ex stannade i en ung ålder, han blev oerhört mobbad och jag tyckte synd om honom varje gång han tog upp den mobbade skoltiden och det gjorde han ofta, för han hade behov av att prata om det när han drack.

Jag tror att jag och många andra, liksom du har kämpat/kämpar så mycket att det finns inte kraft för uppbrottet. Kanske det var därför det tog mig 6 år! och jag ville bli av med han hela tiden, men jag ville också att han skulle komma till insikter så att han fick ta ansvar för sitt liv och jag kunde säga, "nu släpper jag dig".

Att läsa ditt inlägg får mig att minnas att det var så, det var en kamp och jag hade ingen kunskap tidigare. Nu förstår jag varför andra sa, bara gå. Om någon skulle fråga mig vad eller hur göra idag, så skulle jag säga bara gå, rädda dig själv och ditt eget liv, men mottagaren behöver också vara mottaglig, annars kan det slå fel.

Så jag säger till dig, gör det som du behöver och leta inga ursäkter. Behöver du fira honom imorgon så behöver du det, behöver du lyssna på vad dina barn förstår eller inte så behöver du det, eller är det så att du behöver påminnas om att du är vuxen och de är omyndiga och det är svårt om de inte förstår din situation eller sin egna situation (de är förmodligen medberoende själva, kanske utan att förstå det?) men det är du som bestämmer.

Du bestämmer var du vill bo. Om huset är nära så kanske de kan bo varannan vecka, om det är ok? Så får de se själva eller har du kontakt med soc?

Du behöver inte svara på mina frågor. Jag ställer dem för att du ska svara dem för din egen skull.

Jag är frisk från mitt medberoende idag och jag ser så mycket klarare nu. Du kan också bli fri från det.

Alla kan det. Men det krävs arbete. På riktigt.

Ta hand om dig!

Backen123
mån, 2020-04-13 - 20:33

Så var dagen kommen, jag flyttade igår, sönerna kom nu med pappan. Vi käkade pizza och har fixat. Nu Netflix och lego med lillen och storebror drog till en kompis i närheten. Så skönt ❤men ändå så sorgligt. Tycker dessa 2år var fruktansvärda så många gånger, men önskar inget hellre än att det ska få bli bra för oss, tillsammans, en familj. Förstår att framtiden blir tuff, med misslyckandet och innan orken kommer tillbaka. Träffade mannen idag när jag skulle hämta mer grejer, det var lugnt. Han har sin chans nu, annars tror jag hans liv är kört. Man blir inte frisk från sjukdomen och kan fortsätta dricka. Har någon erfarenhet vad som händer efter dom ger upp? Han tänker inte flytta hem till hemstaden, han ska bo kvar och leva vidare, vilket är obegripligt. Han har sina söner i hemstaden, men kontakten blir mindre. Hans söner vet också om sjukdomen och att han tagit behandling, undrar hur dom kommer ta allt

MalmMia
mån, 2020-04-13 - 21:52

Och skrämmande och kanske sorgligt och bra. Du har flyttat, ta verkligen tillvara på tiden. Fundera på vad du verkligen vill och gör bra saker för dig själv. Tillåt dig att vila och gör saker när du orkar. Skriv också här och reflektera, kan kännas skönt att sortera. Ta hand om dig?

Backen123
mån, 2020-04-13 - 22:49

kommer att vara välbehövlig, kommer att vara ledig en vecka och bara ta igen mig. Ska bli skönt. Overkligt att jag för drygt 1år stod brud och nu är jag här, varför är man så jävla dum. Hur har du det MalmMia har det lättat? Vet du har en tuff period❤ och tack för pepp och svar

Backen123
mån, 2020-04-13 - 22:57

Det är skönt att läsa i din text, det förlåtande man behöver för sig själv. Nä vi blir svagare i dessa förhållanden, och din fundering om att kanske barnen också är medberoende väcker nånting hos mig, kanske det är så.. som sagt jag firade inte mannen, utan sista meningen han sa att gick jag inte ut skulle han kasta ut mig. Men nu ska jag bara vila i känslan av återhämtning, vila och ta dom där långa promenaderna. Hur mår du idag, du är fri från honom va? Men har du läkt i själen, återhämtar? Hur gick det för honom sen?

Backen123
lör, 2022-03-12 - 13:48

Jag puffar upp en tråd jag började på för länge sen, och som jag behöver råd i. Det gäller samma son men som nu snart fyller 15. Han har en attityd mot mig som jag inte kan förklara, som inte bara är tonårstrulig. Kaxig, lite nedvärderande och idag slog mig tanken att det kanske handlar om skam, skam över mig som råkade ut för en missbrukare, att jag köpte hus gifte mig och sen packade ihop och drog från misären. En ilska över strulet en saknad av en familjemedlem, som kom in i vårat liv och som min son fick plastpappa känslor för och som kanske i hans ögon något hans mamma plockade bort eftersom dom inte såg nåt. Om nån känner igen, om nån tycker det låter logiskt så tipsa mig gärna om hur jag ska kunna lösa, eller nå fram till hans känslor för att se om det är så.

EsterHanna
lör, 2022-03-12 - 17:14

Hm...nu har jag en dotter och det är lite annorlunda men ändå samma. Jag har mött hennes attityd som var exakt det du beskriver, näsan i vädret och lite arrogant/nedvärderande med ett stopp. Jag tror det är viktigt att möta men någonstans är det du beskriver just tonår och inte allt det du i ditt inlägg lägger på dig själv. Raka samtal där du punktmarkerar att den attityden är inte ok, du är en stark och bra mamma som faktiskt stod på dig för ett bättre liv för dig själv och dina barn. Bara det är värld all beundran.
Och att "bete sig" kan ha sina förklaringar, men "hit men inte längre" är också ok.
Visst är det trist när saker och ting misslyckas men slå inte på dig själv-den där attityden mins jag-och den är naturlig och hör tonåren till men inte okej.
Så var det hos mig i alla fall. Sedan fanns jag såklart där och fixade samtalsstöd när det behövdes men attityd mot någon, mamma, lärare osv är icke ok även om man är ledsen och så vidare. Det hör till att bli vuxen att kunna bete sig. Punkt.
Ta ett samtal. Upp med det på bordet.
Minns den tiden så väl, var inte lätt. Men jag känner så igen det. Det går över! Lovar! Kramar

Backen123
sön, 2022-03-13 - 08:30

Ja helt rätt och jag drog kanske på lite för höga växlar igår, och som du skriver att lära sig om hur man blir vuxen.
Vi har alltid varit tight och det kan också vara en frigörelse process från mig, men när jag ser tillbaka så är det nåt som jag inte kan sätta fingret på. Vi hade ytterligare ett snack igår att det är härifrån och framåt. Och nu är han väldigt flat igen. Tack för ditt svar

EsterHanna
sön, 2022-03-13 - 18:48

@Backen123 Tack själv, har brottats med samma problem som du samt att jag jobbar med ungdomar i just denna ålder. Det är som du säger, det viktigaste är att man finns där, bryr sig och har regler. Investera i ungdomen fast man blir tokig i bland. Folk sa till mig att det går över, trodde dom knappt-men det gör det. Vänta 2-3 år så har du världens goaste kille tillbaka. Det man puttar in nu betalar sig då! Lovar !!

MalmMia
tors, 2022-04-07 - 14:49

@Backen123 Hej, ja det här med barnen är svårt. Jag har ju som du vet också haft det tufft med dottern men nu är det mycket bättre vilket är underbart. Jag ser att du kommenterar om att du kanske överreagerar och så är det kanske, vi har lätt att tolka negativt och ta på oss skulden. Frigörelseprocessen är här och kanske kan det vara så att arrogans ingår för att kunna distansera sig? För oss kom den stora vändningen när jag förklarade att jag blir ledsen när hon säger elaka saker och har en tråkig attityd mot mig. Jag har varit så rädd i många år att säga vad jag tycker, men med hjälp av psykologen som uppmuntrade mig att säga vad jag känner så förändrades våran relation. Ja, det är bra att prata och berätta hur man känner, de tar in det även om man inte tror det... Kram

Backen123
tors, 2022-04-07 - 20:57

Hej och tack för fina svar ❤ Det har vänt här hos oss och var nog bara pubertet. Och jag känner jag är så glad att jag har satt ner foten och inte tagit på mig nån skuld som han har märkt. Vi hade ett lite prat om exet där jag frågade sonen om han kunde känna ilska mot mannen, men han svarade nej, han tyckte att han alltid hade varit snäll mot honom. Och det är bra, varför ska barnen behöva bära känslor som inte är bra för dom. Han förstår, tror också han känner en längtan efter sin plastpappa men det är inget jag vill eller kan göra något åt. Utan tiden får utvisa, en vacker dag kanske dom ses, jag hoppas jag slipper 😝 Hur går det för dig MalmMia?

Backen123
tors, 2022-04-07 - 21:00

@EsterHanna han är tillbaka, min fina kille. Jag fortsatte att vara förälder och han fick vara ett barn, det lönade sig och han är nog glad för det idag 🙏 så lätt att dra på sig offerkoftan även inför barnen, det är antagligen skammen för vad man har utsatt dom för, så mycket lättare att anklaga sig själv för allt till slut. 🤔

EsterHanna
fre, 2022-04-08 - 07:52

@Backen123 : Så skönt, jag har tänkt på dig! Jag brottas med samma sak, ville ge min dotter "en hel familj" och får i bland skov av dåligt samvete. Även när jag tänker på vad jag lämnade henne i ibland, hon har dock inte lidit i det och varit omedveten om det hela enligt henne själv. Men bara tanken på det hela ger mig magknip.
Min dotter kan känna ilska mot mannen för det han gjort mot mig och nu med detta med inbrottet hos våra kära grannar så...ja det var sista spiken liksom.
I går ringde han och ville ha hjälp av mig att skriva ett CV? Sa nej. Nej, nej, nej. Ingen insikt alls, Helt otroligt.
Hoppas du mår fint annars Backen. Kramar

Backen123
fre, 2022-04-08 - 20:21

@EsterHanna ja jag kan tycka det har varit svårt att inte göra ett problem av det dom inte ser eller förstår, man vill på nåt vis rentvå sina handlingar, med flytt och uppbrott. Tur man har mycket klokt folk runt omkring som kan se lite klarare på allt som händer i vårat kaos 🙏 skönt att du kommit ytterligare steg bort, över fast du inte får vara i "fred", själv har jag inte hört nåt från exet på snart 1år. Lite konstigt är ju det också, och jag kanske skulle behöva det för att kunna stänga ner, att baravilja gå vidare. Som det är för mig så står jag med frågorna, vad var det som hände och har det verkligen hänt? Kram

EsterHanna
sön, 2022-04-10 - 07:44

@Backen123 Jag förstår dig precis. Kan känna samma fast jag inte får vara "i fred", den mannen jag levde med finns inte. Längre. Vem är den riktiga? Antagligen den jag ser nu... Får en klump i magen-jag kämpade så länge-alldeles för länge. Att jag kom ur detta, herregud! Han är som ett barn, inte förmögen att ta reda på sitt bankkonto men värst av allt är totalt avsaknaden av att förstå att folk reagerar av hans handlingar.
Att släppa något om bara försvann är svårt. Din exman har nog detta system i sig, förmågan att bara lämna ouppklarade saker och poff-borta.
God och frisk omgivning är viktig. Nödvändig. Stor kram och glad påsk så här lite tidigt i påskveckan!
Kram