Har sedan september förra året varit mer eller mindre övertygad om att jag både vill och bör lägga ner det här med alkohol. Klipper med alkoholbeteendet då och då i en vecka eller två, och upplever då i överlag en påtaglig lättnad och förnöjsamhet, men är sedan förbluffande snabb på att ”tacka ja till mig själv” när jag plötsligt bjuder in mig själv till att börja om igen?! Och då håller jag igång var och varannan dag igen en stund. Blir galen på detta!!

Har läst i det närmaste alla trådar i detta forum och igenkänning med många är naturligtvis enorm. Är brutalt avundsjuk på (och imponerad av) er som håller över tid och grunnar på vad som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er...? Hur i h-vete kan jag låta mig själv dricka igen, lite hastigt och lustigt, när jag några dagar/några veckor innan är så sagolikt säker (gång på gång) på att det fan räcker nu! Det är inte inte värt det! Alls!!

Både mängd och frekvens är oroväckande och osunt, även om själva dryckestillfällena inte medför några direkt negativa upplevelser eller tokigheter. Slutar dricka ”i tid” (men har då eg druckit för mkt), gör inga märkliga eller oöverlagda handlingar och har aldrig typ somnat i soffan eller lagt mig utan att tvätta mig o borsta tänderna. Men dagen efter - skjut mig stenhårt alltså... Så vidrigt... Ångest och ofattbart dåligt mående på alla fronter. Om jag har druckit tex tors-lör (aldrig dagtid), blir det en ackumulerad vansinnes-baksmälla/abstinenskänsla som jag hatar och inte kan stå ut med!

Mitt liv är ganska intensivt och jag vet att jag oftast ”bjuder in mig själv till dryckestillfällen” när jag är lite överbelastad och samtidigt speedad och trött. Jag blir då stormglad när jag plötsligt kommer på att ”nämen nu tar vi och piffar upp den här aftonen med vin o bubbel!” ”JAPP” säger jag då DIREKT och tveklöst till mig själv utan att vara ett dugg intresserad av att identifiera något i HALT-modellen (som jag lärt mig om här 😊), eller att ”spela hela filmen”. Där och då vill jag inte hjälpa mig själv till en mental punkt där jag inte vill styra upp en festlighet, så att säga... Jag skiter då fullständigt i att jag typ några dagar/veckor innan fattat ett högst rimligt och klokt beslut att ge fan i att dricka, av den enkla anledningen att det definitivt inte är värt det.

Har som sagt läst här en längre tid och nu skriver jag mitt första inlägg, för att utforska om det kan vara medverkan här, som är en faktor som skiljer mig och min typ av beslutsamhet från er som finns här och som håller över tid 🙂.

Hej förresten 😊! Jag heter (inte 😅) Annabell, jag är 42 år och har ett jättebra liv med superfina relationer till barn och familj (lever utan partner), ett jobb som är givande och jag vill INTE dricka alkohol mer. 🤗

@Annabell Det var självaste fan vad alkoholdjävulen/tjatterfjanten är jobbig på dig! Fram med verktygslådan 🧰🧨🔨 snabbt som attan! På med hjälmen och retirera bort från grophelvetet. Utdela en fet smäll som @Rehacer föreslår. Om dina tankar inte fungerar så behöver du bara komma ihåg NEJ!!! Ingen alkohol mer. Det tar dig bara tillbaka längre ned i gropen. Tänk att få vakna nykter igen imorgon på väg mot det liv du vill leva, du kan! Det går!

Kämpa, kämpa!!!💪🧰🧨🔨❤️

@Annabell Hej! Jag tror det vore bra om du skriver ner här vad det är som gör att du faller ner i gropen. Är det vid sociala tillfällen tex, eller är det när du är själv? Är du rädd för vad andra tror/tycker om att du inte vill dricka? Det har jag sett att många åker dit på. Rädslan att folk ska tycka man är tråkig, eller att folk ska misstänka att man har problem med alkoholen. I så fall har jag flera bra tips för att det ska bli en ickefråga.😀 Om du åker ner i gropen när du är själv hemma är det lite lurigare, men det finns ju flera här som har bra knep för det också. Skriv ner vad det är som triggar dig helt enkelt. Är du det minsta orolig för en specifik situation, skriv ner det detaljerat. Alltid någon som har varit med om samma sak, och har bra tips och råd.

Ha det gött! 🤗

Ska vi ta följe @annabell @rehacer?
Jag brukar som oftast inte ta följe med någon för att jag hela tiden fortsätter att dricka. Men jag måste bryta detta mönster nu…givetvis främst för min egna skull…men jag fixar inte att möta kuratorn nästa vecka och inte lyckats samla dagar😩

Kram💕

@AnnaBell skrev ”Jag var less och otillfreds och tänkte ”skit samma”. Jag tror som Torn att det är bra att skriva ner, bena ut vad som händer, hur man mår etc när man väljer att dricka trots alla ambitioner. Ibland undrar jag om inte alkoholens negativa effekter blir 7 gånger värre när man dricker sällan. Ångestpåslaget som gör att det är lätt att fortsätta. Att stanna där i gropen.
Du har sjukt många chanser kvar AnnaBell. Vissa har den här lite buckligare resan, men det går att ha ambitionen varje gång att det här var den sista. Jag har skrivit det förr och jag tror att vi använder alkoholen för olika saker. Vissa rent rus, andra medicin av olika orsaker. Man behöver förstå lite var man finns själv i den här soppan. Visst handlar det om att bestämma sig inifrån och ut och stå fast vid beslutet, men om man inte är där handlar det kanske om att ge sig själv förutsättningar för att hamna där. Trött och less är triggervarning. Å så lite tendens att tänka ”skitsamma” på det. Jag känner igen mig i det. Ibland undrar jag om det där ”skitsamma” också har att göra med att jag inte har satt mig själv i första rummet på länge. Jag kör på trots att jag är för trött, barnen först. Alla andra först. Så lite tid att ta hand om sig själv. Vet inte om ni känner igen det AnnaBell, Rehacer, VaraFrisk… men jag tror att det har betydelse i valen man gör. Det är svårt att lära om och lätt att halka tillbaka när det blir för mycket, men omöjligt är det definitivt inte. Bara att styra upp snabbt igen och att jobba med sig själv. Sakta men säkert blir man säkrare och säkrare i förarsätet. Bromsar, parerar, styr upp snabbt. Det här grejar du. Det enda som inte finns på kartan är att ge upp. Kan inte komma på en enda anledning till att inte köra vidare över guppen.

Tack Rehacer, Vår2022, Se klart, Torn, Sisyfos och Varafrisk ❤️❤️❤️.

Jag dricker sällan själv (men det händer), men jag kastar mig in i sammanhang - eller skapar själv sammanhang - där det ska drickas och tjoas och ätas och pratas och sjungas, typ… Det är min fall-lucka. Att när jag inte riktigt fixar livet som det är, så finns det där så jäkla nära till hands… Jag hamnar i ett läge där jag vill byta press och oro mot pepp och bekymmersfritt. Och ingen annan tycker att det - eller att jag - är problematiskt. Däremot så vet alla jag umgås med om att JAG tycker att det är problematiskt att dricka för MIG! Och de stöttar/backar/peppar mig till hundra om/när jag säger ”jag dricker inte”. Men de tror nog inte riktigt på att jag menar det på allvar. Och de ser inte riktigt heller vad drickandet gör med mig (för det syns/märks inte vid själva drick-tillfällena).

Läste igår i Brandas tråd något som Andrahalvlek skrivit (2020): ”Men det är enorm skillnad på att vilja sluta dricka och att verkligen bestämma sig för att göra det. Är du där? Det är en process som tar olika lång tid för alla. En del är redo direkt.”

Att det är enorm skillnad… Jag börjar misstänka att det är något som glappar just där för mig. Har jag verkligen verkligen bestämt mig 🤔? Hur fasiken vet man det? Jag vet att jag vill leva mitt liv nykter! Jag vet att jag inte vill försöka dricka måttligt eller ibland. Jag tror att jag å ena sidan har bestämt mig så många gånger att min bestämdhet är urvattnad… men å andra sidan kanske jag aldrig bestämt mig på riktigt. Kanske bestämt mig för att sluta men inte bestämt mig för att aldrig börja igen…🤯? Tänk om det är så det är… Som du skriver Sisyfos, så kanske jag måste jobba mer med att ge mig själv bättre förutsättningar att hamna där jag vill vara.

De vassa ålarna är tillbaka i kroppen och hjärnan är ryckig och stressad. Ja Varafrisk och Rehacer 💕, vi försöker hjälpas åt ❤️!

Tack igen för det ni skriver! Det betyder och ger så mycket. Tröst, hopp och nya tankar ❤️❤️❤️

@Annabell Känner igen det att det kan bli utvattnat med att man bestämt sig för att inte dricka. Jag har tidigare massor av gånger bestämt mig för att dricka mindre, men det höll aldrig länge. Hade ett uppehåll för 5 år sedan på tre månader, men smögdrack en gång per vecka, typ en halv flaska. Sen började jag dricka varje dag. Min man trodde inte riktigt på mig denna gång när jag sade att jag slutar för gott och har först nu riktigt börjat tro på det.

Vad var då skillnaden denna gång? Vet inte riktigt. På något sätt är det mitt mindset som är på ett annat sätt nu. Jag hatar de första 4-5 dagarna man slutar för de känns som en evighet och jobbigt med suget, att jag inte fixar att börja om gång på gång. Att jag själv började tappa tron på mig själv och att jag var ett fyllo, jag var dömd till det. Jag mådde så himla dåligt psykiskt med ångest och såg hur jag allt mer också började se ut som ett fyllo fysiskt. Plufsig, glåmig, hängiga trötta röda ögon, konstant lös mage. Kände mig deprimerad och livet grått. Hanterade alla motgångar med alkohol och mådde skit. Alltid på jobbet bakis och darrig. Skämdes. Trodde inte jag skulle kunna sluta dricka då det var min enda lindring. Anordnade mycket stoj där det fick drickas mycket och det tog aldrig slut. På senare tid orkade jag inte med detta heller och drog mig allt längre bort från sociala sammanhang och pandemin blev min fristad. Dricka och slippa träffa folk.

När jag slutade denna gång var det skitjobbigt 4 dagar, som vanligt men skillnaden var nog att jag började ta reda på fakta om hjärnan och belöningssystemet. Vilken oerhört stor roll det spelar i mitt drickande. Mitt belöningssystem var fucked up! Att min enda chans att komma ur är att inte dricka. Min enda chans till att må bra och inte bli det där fyllot som kommer att förstöra sitt liv. Ett liv som var på väg att gå utför, men inte riktigt gjort det än, men på god väg ditåt, till fyllegropen för gott. Det var då jag tog ett ”riktigt” beslut att sluta dricka. Jag vågade läsa och ta till mig fakta, vilket jag tidigare undvikit.

Skillnaden mot tidigare beslut var stor, mitt mindset ändrades. Det blev ett livsuppdrag, att bli fri från alkohol, fri från mina bojjor, fri från ångest, skuld och skam. Bli fri! Jag fick/har positiva bilder om att vara nykter och mådde allt bättre ju längre tid jag är nykter. Jag kunde då också börja ta tag i mitt ”bagage” som finns där inom mig och som många gånger lindrats med alkohol. Mitt självförtroende och min självkänsla har nog aldrig varit så bra som det är nu, jag står stabilt med fötterna på jorden och känner mig trygg och med noll sug på alkohol.

Så det finns nog en skillnad på vilja sluta och verkligen bestämma sig som Andrahalvlek skrev. Så var det för mig.

Jag önskar jag hade något klokt att säga men det är som det är @annabell
Det är också så himla svårt att etikettera hur saker och ting (nykterheten) kommer att gå och av vilka skäl. Jag tycker att jag läst så många berättelser här att jag som vanligt vet allt mindre ju mer jag vet.
Jag tänker dock ändå på det där med less, vad det är?
Jag brukade vilja dricka så pass att jag kunde självsuggerera stressen till max= måste (få lov att) dricka.
Det konstiga är att så uppvarvad är jag aldrig längre. Man (jag) trodde att vinet hjälpte till att varva ner eller upp. Men numera kan jag klara av det själv- ej skrytbabbel utan jag är mer ute efter att det finns ett ”efter” peak stress eller trist. Det hinner man aldrig vara med om ifall vinet åker fram. Man tappar tron på sin egen förmåga att hantera livet. Men vi är gjorda för det. Våra hjärnor fixar det. Det handlar om att känna tillit till något annat- också. Jag forsade runt i massor av andlighet/gud och Jesus/ högre krafter. Jag upplevde på RIKTIGT att jag fick hjälp. Jag tror att hjälpen var att låta mig själv känna tillit till något bortanför mig. Att våga vila lite, pausa och tänka; ”nä nu får nån annan ta över en stund”.
Det är mina erfarenheter som inte går att gå i god för 😍 Kram till dig.

Tusen tack Vår2022… För din berättelse. Läser om och om igen… Det ger mycket hopp och styrka när man ser/läser hur du gick ur det du var i, och in i det andra - där du är nu 💕☀️❤️!!

Ja Se klart ❤️. Det är som det är… Jag känner också att ”ju mer jag vet desto mindre vet jag”. Men det jag vet är ju iaf att det är som det är. Och jag kan bara välja utifrån det. Det finns egentligen ingen mening med att snurra tankarna runt hur livet är beskaffat just nu eller vilka mekanismer och utmaningar däri som drar mig hit och dit. Oavsett vad så är det JAG mitt i det, och mina val ska/måste/kommer att ske där. Det var trösterikt på nåt vis att läsa det du skrev om att lite lämna över sig själv ibland (”nu får det bara lov att finnas något som får bära mig i det här ett tag för nu måste det bli så här!”). Jag är så himla o-andligt funtad, men jag kommer verkligen att bära med mig den tanken. Har väldigt lite praktisk avlastning i livet, så jag tänker att lite gud eller dylikt kan jag vara värd!

Jag kommer inte att ställa till med- eller joina något dricksammanhang mer nu… Jag har strypt av den möjligheten genom att tala om för ”mina människor” att de ordagrant ska säga till mig (och fullfölja) ”Nej Annabell. Jag vill inte och kommer inte att dricka tillsammans med dig. Även om du säger att du vill det. Om du vill dricka - gör det då. Men inte med mig, för jag vill inte dricka tillsammans med dig, för jag vill ditt bästa och vill inte att du ska må dåligt”. Det har jag uttryckligen bett dem om nu (både i skrift och tal 😅) och det har de lovat 🤍. De är inte ansvariga för mig och avgör inte mina val, men de kan göra det lättare för mig om jag är tydlig med hur viktigt det är för mig att inte dricka 🦆✅! ❤️

Jag tror det här att be om hjälp är så viktigt. Så bra att du gör det. Det ligger liksom i samma säng som kapitulation (som många värjer sig mot för att människor vill känna sig starka) men vi är inte alltid starka. I relation till alkohol är vi inte det. Jag var väldigt hjälpt av andligt utforskande, av att känna att jag hade hjälp, att livets drivkraft är mot det goda. Om vi bara lägger oss som små korkar i havet- så flyter vi så småningom i land.
Det FINNS en kraft större än jag och det är inte gubbe med skägg- det är skälet att barn kryper och sedan går. Att vi läker efter stökiga skilsmässor. Att vi klarar av att leva när någon vi älskar- dör. Det var hjälpsamt för mig att inte känna mig ensam i att vilja läka-vilja framåt. Vi får traska i olika riktningar i den här murriga skogen, det är slyigt. Men rätt vad det är öppnar sig gläntorna- de som Tranströmer skriver om. Ps. Detta att du har så lite avlastning i vardagen, det skriver du i förbifarten men det är en stor sak, och något att verkligen ta hänsyn till när du ska fördela resurserna i ditt liv. 🌸 Kram.

Ja… Det där i förbifarten att det är väldigt kravfyllt och lite ensamt för mig i vardagen är ju helt sant… Jag har aldrig tänkt att det tjänar något till att hitta saker att ”skylla på” och att det är irrelevant hur relevanta anledningar det finns att jag hamnade/är här och att det är svårt att komma ur detta. Det finns ingen mening för mig med att förstå mig själv i relation till mitt överbruk av alkohol. Jag vill bara ha bort det från mig. Egentligen är det ganska lätt att fatta hur det gick överstyr. Min mamma dog och hon bar alltid allt. Mig, alla fina traditioner, mina syskon och min pappa, hoppet och hållbarheten. Jag var samtidigt i en väldigt svår relation som slutade med att jag sedan några år tillbaka lever själv med mina tre barn och min hund och har en oerhörd press att leverera jobb-mässigt, då vi helt enkelt har ett hem och en tillvaro som jag måste kunna finansiera. Kidsen är helt fantastiska, svinsmarta och oerhört känsliga och uttrycksfulla. De är i åldern
runt tidiga tonår och har sina issues och med två av dem jobbar jag och de tillsammans med BUP för att de ska få rätsida på allt och på sina egna känslor. En stund var jag själv i samtal med kvinnofridsmottagningen, men jag fick inte plats med den processen i allt annat utan avbröt och slutade gå dit. Så jag har länge haft massor att deala med. OCH samtidigt vill jag bära vidare åt mamma. Mig, alla fina traditioner, mina syskon och min pappa, hoppet och hållbarheten. Och mina barn naturligtvis. Och det gör jag också. På nåt hemskt vis blev det enklare att göra det om jag fick trubba av mig själv lite under tiden… Fast det blir det ju inte egentligen. Det har jag vetat alltid. Så det finns inga stråk i min historia eller i min nutid som jag kan ”stryka mig själv medhårs- eller klappa mig på huvudet med” i det här. Jag vill inte förstå varför det blev så här med drickandet. Jag vill bara att det ska försvinna. Att jag ska sluta. Och det måste (och kan) jag göra mitt i livet, precis som det är. För jag kan inte ändra på det. Och jag vet ju ingenting om hur man resursfördelar. Det känns som att sånt inte är för mig, utan att jag bara måste kliva upp och ”ge allt jag har” hela tiden... Usch - förlåt för detta väldigt gnälliga inlägg… 😶‍🌫️😔. Tänk om jag blir en gnällspik nu (”Jag som var så rolig…etc”) 😅?! Jag orkar allt mycket bättre och är nästan alltid glad och tacksam - när jag är nykter… Så att inte låta alkohol sluka mina resurser är ju nummer ett. Massor av kramar 🥰💕!

@Sisyfos Jag instämmer i att det enda som inte finns på kartan är att ge upp. Detta tar jag till mig! Har haft några gupp (grooopar) på vägen men jag kommer aldrig ge upp. Jag är dock livrädd att inte klara just pga av alla gupp som varit...

Inte gnälligt överhuvudtaget, utan fint och resonerande kring hur ens yttre omständigheter samspelar med ens agerande. Det är ju många av oss som haft ett oproblematiskt drickande under många år, och så händer något som gör en sårbar för att fastna i beroende. I efterhand ser jag tydligt ett par omständigheter i mitt liv som skapade ett flyktbehov. En av dem var som för dig relaterad till ett av mina barn. Men som du också skriver så blir allt lättare att hantera nykter. Och i det ingår, åtminstone för mig, att tillåta mig att vara svag ibland och släppa fram de reaktioner som är en del av att vara människa.

Jag tror att det är väldigt vanligt hos oss här att inte veta någon/tillräckligt om hur man resursfördelar. Även om det kan se så olika ut- våra liv från drönaren- så när man kommer närmre så finns ofta detta mönster med. Och ofta är det just - det finns inga alternativ- det måste göras- jag gör. Pragmatism är iaf jag bra på. Och du, tror jag. Och det finns ingen tid att känna en massa saker kring sig själv och vad en bär på sina axlar, så vi bär.
Jag vet inte alls om det kan vara till nytta med att gå tillbaka (mitt vanliga tjat om detta) och se vad ett sånt massivt skifte i livsuppgift- att bära det som mamma burit- vad det faktiskt innebär.
Det lämnar väldigt få centimeter till de egna behoven. Och tro mig jag vet att den fasen i livet handlar uteslutande om andras behov.
Men vad händer då?
Jag har burit som en åsna, många år. Genom smärtsam skilsmässa och en exman som inte ville- så jag fick betala med pengar/ansvar/det mesta.
Jag är helt säker på att du gör allt det här med bravur, med glädje och att du lyckas med det nästan omöjliga.
Men kanske kan det ha ett värde att just inte hasta förbi detta i förbifarten.
Att sitta ner och plocka isär och verkligen se på det du gör. Oavsett om det måste göras. Så behöver det adresseras.
Detta gör jag på egen hand.
Finns något jag kan göra mindre av för att slippa känna att det enda lilla andningshål jag kan sno åt mig är några glas vin för att landa- och orka lite till.
Jag vet att det låter omöjligt.
Tid finns så lite- i ditt liv.
Men det är lika omöjligt att skarva med vinet som bränsle för det går inte heller ihop sig- i längden.
Jag tror du har ett spännande, svårt men inte alls omöjligt pussel att lägga och där du behöver en plats stor nog att vända dig om i ett livsrum som är ditt.
Där du får lite tid. Att ha bråttom att sluta dricka är egentligen inte det viktiga. Det viktiga är att skapa förutsättningar för hur livet ska orkas- levas- utan det s k raketbränslet som alkohol kan vara.
Jag har ”druckit mig pigg” fler gånger än jag orkar räkna. Då jag hade behövt bara fortsätta få vara trött.
Vet inte om något av detta makes sense men jag önskar att du ska ta hand om dig, på något litet vis, istället för att du lägger ännu ett projekt att lyckas med- på axlarna. Finns något som går att plocka bort för att orka det som det kräver att vara nykter, inte bara ”inte dricka”?
Kram och precis allt jag skriver är chans men i någon intention av att vilja dig det bästa.

Tack snälla Kennie ❤️!

Och tack Se klart❤️! Jag förstår precis allt det du skriver och att du fattat allt jag skrev och mycket av hur jag är 💕. Jag tar det till mig och förstår nånstans att jag förtjänar att få de här orden. Att jag är värd att tänka så. Jag tror att jag om några dagar kan införliva det du skriver inuti mig mer på riktigt. Nu är jag så arg på mig själv så jag bara tänker: ”Skit ner dig och skyll dig själv Annabell. Det finns inga omständigheter, förklaringar eller viktiga reflektioner som du ska tänka på. Den enda lilla jävla enkla sak du behöver göra är att inte dricka - och det har du gjort ändå.” Och när jag känner så, så ryms inte självmedkänsla och önskan att förstå mig själv bättre och underlätta för mig själv i det som går. Så det var väldigt fint att du kunde förstå mig åt mig ❤️.

Och Ny dag - ge upp kan jag inte ens stava till 😄👍! Förstår precis din rädsla - man har ju ett record som inte talar för en om man säger så… Men det tror jag egentligen inte spelar nån roll, för en gång är den sista - och det kan vara den här! Du är ju redan på dag 7 🌟!

Idag har jag varken lust eller möjlighet att dricka, så sätter in min ✅ redan nu 💪🏼🦆. ❤️

Du behöver tänka så om du ska leva och inte överleva med nån egen förbannad piska över sig själv. Jag tror det är minst lika viktigt som att beväpna sig med ilska och sånt för det kan ge en kraft att backa från stup och kliva över men att se sig själv med stor ömhet för allt man/vi kämpar med. Det kommer att vara så viktigt för alla nu som kommer och som blir framtiden.
Så inte för att det går att beordra något varken här eller nån annanstans. Men din mamma hade aldrig aldrig velat att du skulle ansvara för eller bära allt det goda hon var. Det kan ingen. Det finns kvar i dig. Men du kan aldrig hålla henne levande på ett så svårt vis, annabell. Det mäktar vi inte med. Du behöver ta hand om dig och du ska sluta vara arg på dig själv- det finns inget i det du gör som förtjänat det.
Det går att vara väldigt ömsint och tålmodig med sig själv och just där hitta nycklar till hur en vill leva livet. Kram.

Tack igen Se klart ❤️. Å vad det är svårt 😭💔. Jag skrev om/till mamma inför hennes begravning och på slutet skrev jag ”Jag ska bevara elden mamma”. Men precis som du skriver så hade hon ju aldrig önskat att jag skulle bevara den på det sätt jag gör… Då eldar jag ju upp allt snart. Elden bygger ju på att jag är trygg, lugn och stark i mig. Då måste jag ju ta hand om MIG. Jag var så himla rädd innan mamma dog (hon var sjuk ett år) för hur ”långt bort” hon skulle kännas den dagen hon inte fanns här mer. När den dagen väl kom, så sökte jag runt inuti mig själv och hittade henne överallt och minns att jag sa till mig själv ”okej, nu vet du att hon aldrig kommer längre bort än så här”. Så precis som du skriver - allt hon var finns kvar i mig. Men jag är ju jag. Jag behövde påminnas om att det är så det är… och att det är fint och bra. Tack ❤️

@Annabell Börjar med massor av kramar från mig❤️. Jag har min mamma kvar men jag kan förstå sorgen och saknaden du känner efter din mamma. Det jag kan känna igen är att vara den som ”bär” massor av ansvar inom storfamiljen, fråga hur alla mår, fixa så att alla har det bra, organisera och ordna sammankomster, medla vid konflikter, bära min mamma och hela familjen. Skilsmässa, bråkiga relationer med ex, barn och bonusbarn som där det finns psykisk ohälsa och som måste tas hand om. Huh! Känner hur pulsen höjs när jag skriver detta! Min mamma satt på pedistal hos mig länge och jag var starkt bunden till henne. Hon kommer själv från tuffa förhållanden som påverkat även mig, till att ta hand om henne emellanåt. En lång historia kort, så har jag under senaste åren lyckats tänka mer på mig själv och mina behov. De har alltid kommit i skymundan och börjat bli en riktigt tung börda för mig, som jag bland annat löst med att dricka och fly bort och som dragit ned mig i alkoholträsket. Jag har avsagt mig rollen som ”fixaren” i storfamiljen, låtit syskon och andra få ta mer ansvar, satt upp gränser mot min mamma som envist försökt få mig tillbaka i min gamla roll. Så mycket ångest, så mycket sorg, så mycket ilska, sådan psykisk kamp det har inneburit. Jag har tagit hjälp av psykolog för att hålla mig på rätt kurs, när jag flera gånger nästan fallit till föga och tänkt att gå tillbaka till min gamla roll för ”husfridens” skull. Jag insåg att jag måste hålla mig nykter för att hålla rätt kurs i detta, men även för att hålla rätt kurs i mitt eget liv. Nykterheten har gjort mig stark, gjort mig och mina känslor och behov synliga för mig själv. Jag ser helt plötsligt mig själv, inte fixaren. Även andra ser MIG nu, mina barn, min man, storfamiljen, vänner och även min mamma, de ser inte fixaren längre, för hon finns inte. Jag behöver inte vara fixaren längre, det var något jag själv trodde att jag måste vara och tog på mig den rollen galant.

Oj, vad jag babblar på! Vad jag menar är att du måste räcka till även till dig själv, inte bara till andra. Kanske har du tagit på dig den rollen, som jag gjorde. Och kanske förväntades det av andra, men de vet inte vad den rollen innebär. Om de visste det skulle de aldrig vilja att man bär den rollen, men måste först själv kliva ur den.

Ta hand om dig, du är så värdefull för så många och de vill att du ska må bra❤️

❤️Vår2022! Tack för att du berättade hur det varit/är för dig! Så stark du är som håller dig ifrån din gamla roll och är noga med dina egna konturer nu 💕. Jag tänker också att det är i nykterheten som fixaren drar sig tillbaka till förmån för MIG:et. Det dåliga samvetet och skammen gör det ju omöjligt att sluta fixa… Jag var mycket mer balanserad i allt det där i dec-feb. Kunde börja träna på att vara min egen gränsvakt… Gränsvakten har jag faktiskt inte sett till sedan dess. Ser fram emot att han kommer tillbaka snart 💂‍♀️.

Jag var så ledsen så ledsen igår… Ont överallt idag, men lite starkare.

Varafrisk, om du läser, nu har vi igår i ryggen 💪🏼🌟. ”Tänka bär inget vatten” som man (Ronja Rövardotter bla tror jag 😄) brukar säga, så oavsett om tankarna snurrar igång (som du skrev om igår) så stannar vi stilla idag, eller hur? ❤️🍀💪🏼! (Det där ”tänka bär inget vatten” har ju egentligen en slags motsatt innebörd, men idag använder vi det så här 😅!) Heja oss idag Varafrisk!

Och kram till alla 🥰! (Extra kram till Rehacer om du läser. Snälla kom in och skriv igen - oavsett vad. 💕). 🦆

@Annabell 🥰 När du vände dig direkt till mig blev jag väldigt varm i hjärtat❤️ Så klokt ”tänka bär inget vatten” ska ta med mig de orden in i dagen idag🙏🏻
Ronja Rövardotter gjorde ju även ”vårskriket” så varför inte testa?
Ja…nu tar jag en stund i taget…det är grötigt i mitt huvud nu så jag ska ta ett tomt papper…skriva ner vad som skaver och inte skavet å därefter försöka lämna det där!

Heja dig och mig👍🏻🥰☀️