av Berra

Ångesten tar mitt liv...

mr_pianoman
tors, 2011-10-13 - 08:44

...beskrev oss människor som en höjdhoppare som alltid lägger ribban för högt. Han vet att han aldrig kommer kunna komma över, men fortsätter ändå försöka. Istället för att succesivt höja allteftersom man klarar höjden.
Det liger kanske nått i det?

viktoria
tors, 2011-10-13 - 09:15

Exakt det rådet som jag behövde börja denna förmiddags arbetspass med att höra Pianoman...hmmm, man får det till sig som man behöver när man är redo.

Stigsdotter
tors, 2011-10-13 - 21:44

du har Berra! Alla människor borde ha någon som säger sådana saker till en!

Jag tror det ligger mycket i det du säger om ångestens ursprung i den dåliga självkänslan. En nöjd människa befinner sig i nuet och strävar inte efter det på andra sidan grönare gräset. Ständig självkritik är självklart inte bra - tänk att ha någon som gick bredvid och hela dagarna talade om för mig vilken usel person jag är. Såklart skulle det göra mig ledsen och så småningom bryta ner mig - självklart blir effekten densamma om det är jag själv som går där och klagar på mig...

Nu ska jag dricka te och äta en mums-mums, ibland är det de små sakerna i livet som gör'et :-)

Berra
fre, 2011-10-14 - 00:40

Ja, om man hade förmågan att kunna uppskatta den omtanken man får ifrån sin livspartner ändå..!
Livet bara går i långsam lunk framöver, och jag hinner inte se allt som tonar upp i horisonten...
Det som händer ...bara händer och jag har inte alltid förmågan att reagera direkt,
jo jag är nog lite trög i min världsuppfattning, ett handikapp jag haft hela livet...
Men eftertänksam är jag i alla fall, så jag reagerar inom sinom tid...

Jag brukar ju skriva några rader vissa dagar i veckan på forumet, men allt har inte alltid varit som det brukar, och emellanåt är man rädd för förändringar, och när de inte kommer tillräckligt snabbt så har man det långtråkigt, aldrig är man riktigt nöjd...

Men på alkoholfronten är det helt kavt lugnt, inte en droppe, inte ett minsta sug heller...
Det är väl en av de få beslut som man kan känna sig helt nöjd med, jag har reagerat färdigt på mina reflektioner angående mitt egna missbruk med alkoholen, den är inte till för mig längre...

Det känns bra att jag inte har kvar den förljugenheten som det innebär att vara beroende,
och jag behöver inte besudla mina tankar på tvivel, jag har blivit friare i mitt sinne så....

Låter det härligt på något sätt?

Tja inte överdramatiserar jag den känslan inte, det är ett faktum som jag har accepterat fullt ut.
Mitt liv ser ut precis så här, och visst har det blivit enklare utan tvivel och ångest...
Samtidigt har ett helt annat liv tonat upp sig, ett liv utan overklighet...

Jag lever i nu'et och det är "konstant", inga större dippar eller kickar, och det är lugnare...
..betydligt lugnare och då mest i positiv mening...

Visste jag att mitt liv såg ut så här utan alkoholen, nej knappast!

Jag har tävlat och race'at hela livet mot mig själv, aldrig varit helt nöjd...
Alkoholen hjälpte mig att skapa mod, och avkoppling, ingetdera behövdes egentligen...

Jag mår bra när jag mår bra, behöver inte analyseras sönder, och inte konkurannsutsättas dagligen.
Om jag mår bra så ska jag väl få vara nöjd med det, och inte bara undra vad det är som är felet,
och ha för lågt ställda krav...

Idag ser jag med synen på mig själv inåt, det är viktigt att få tillåta mig må bra och vara nöjd,
och inte heller låta andras tävlan sporra mig till stressande situationer...
Dom har sitt, jag har mitt, de dricker alkohol..det gör inte jag, jag dömer de inte..

Att nykterheten innebar en sådan livsomställning!, det hade jag aldrig kunnat räkna ut på förhand..
Men med nästan 25 års praktik med alkoholen så visste man ju heller inte bättre, det var ju en vana!

Nu står jag här med mitt liv i mina händer, och jag har möjligheten att stöpa det lite som jag vill,
kontrollen är mycket större och tilliten till det jag gör också större...
Jag behöver inte ångra gårdagen då den oftast såg lika ut som dagen innan dess...

Och det är inte tråkigt, bara förbaskat lugnt och skönt, och det behöver jag numera..
Fyllpajasen Berra har retirerat från sina revir, och låter andra ta vid..
Det handlar inte så mycket om att resignera, utan mera att ta hand om sitt liv...
Det borde jag ha gjort för länge sedan, och aldrig är det försent att börja sluta...

Jag har mycket kvar att bearbeta med mig själv, och aldrig har jag väl haft bättre förutsättningar än nu, jag har lärt mig att börja känna den där snubben som har bott i min kropp hela mitt liv nu.

Ytrap Ytrap är Party Party, men baklänges, samma bokstäver men inte samma innebörd,
ordet är nytt för dig, och du har ännu inte knutit någon känsla för det...
Och bara för att det står bakvänt så betyder det inte att det är motsatt ordet Party och dess känsla.
Trap kan ju betyda fängslad också på engelska, kanske ordet är det också...
Part är ju del, och man kanske delar andras åsikter på ett party..

Men jag gillar ordet Ytrap, det är lite mystiskt och underfundigt, och ingen vet vad det står för.

Det är mycket som surrar i mitt huvud nu för tiden, och det är inte full av väsentligheter heller...
Men det är sådan som jag är, och jag behöver inte ens vara full för att bluddra en massa strunt...

Men det är ju min lilla hemlighet...

Sov Gott Världen!, imorgon är det min dag, och jag älskar Fredagar...

/Berra

bigfoot
fre, 2011-10-14 - 12:05

Tack Berra för att du delar med dig! Detta tar jag till mig med hull å hår!!

Bigfoot

Berra
lör, 2011-10-15 - 17:14

..vi besöker stugan för i år, det är är vinterstängning och allt vad det innebär...
Massor av jobb och det är alltid lika tråkigt, en episod som går i graven, sommaren 2011, vart tog den vägen?
Det blev bara en massa jobb i år och väldigt lite njutning, tragiskt men så blir det ibland...
Ska försöka bättra på det till nästa år, om det bara blir ett arbetsläger så finns det ingen nytta med att ha en sommarstuga, bara besvär...

Det är kallt och ruggigt, alla värmefläktar och element står på för fullt, på en tallrik står knallgula vanliga och tratt-kantareller...
Det hettar lite om kinderna och öronsnibbarna, det har blåst lite ute också, men NU är jag i alla fall inne, kläderna känns fuktiga...
Ser fram emot en myskväll då alla barnen är med idag, och sedan fram emot att krypa ner i kalla lakan...

Igår var jag ute med herrföreningen på en fin middag, alla bar kostym och vi var på en fin sylta...
NU först, efter snart tre år vågar de fråga mig, varför jag inte dricker alkohol, inte bara en utan fem gånger fick jag försvara mitt val, suuuuck!
Konvalessenstiden är väl ute nu, och alla tyckte nog att det var dags att konfrontera mig med spörsmålen...

Fyra män jag pratade med hade varit alkolister, torskat på fyllkörning, blivit av med tjatig kärring pga alkoholen m.m....
En hade en fru som fortfarande drack för mycket, och han "tvingades" dricka med henne...
En annan hade sex syskon, fyra av dem har problem med spriten, hans pappa hade dött alkoholistdöden alldeles för ung...

Där sitter jag och nickar förstående, och efteråt tänker jag...vad håller de på med?
Alla denna bakgrund och historik, och de sitter fortfarande och bäljar i sig en massa brännvin...
Precis som om det inte bekom dem, eller inte problemägare på något sätt...

På vägen hem tänkte jag, jo jag hade varit på en middag med förnekande alkoholister eller medberoende som fortfarande missbrukade,
Vill eller kan de inte inse' sin situation?

Jag kände mig sen alldeles matt, folk satt i fruktansvärda situationer och helt oförmögna att ens finna en vilja till förändring, handlingsförlamade och väntade liksom som om någon skulle lösa det här åt de, under tiden drack de som om ingenting hade hänt...
Jag kör mig i botten tills något händer!!!
Eller jag bankar mig själv på tummen med en hammare, det gör fruktansvärt ont, men fortsätter med det tills någon säger åt mig att sluta,
För jag vet inte vad jag ska göra istället...

Kanske fundera på vad som är värt något här i livet, och vad "kostar" alkoholen mig...

Min kostade mig livet, ett liv jag inte var värd att leva...

/Berra

viktoria
lör, 2011-10-15 - 21:26

Vad mysigt det låter Berra, då du beskriver familjen i stugan. Kan riktigt känna de kalla lakanen mot huden. Fort fort in med de bara fötterna under täcket. Själv brukar jag sätta kalla tassar i knäväcken på min varmblodige man : )
Njut nu av resterande helgen, det är en hel natt och en hel lååång dag kvar! Söndagen är en fin dag tycker jag...numera alltså. Kram

Berra
sön, 2011-10-16 - 23:22

Jo Vickan, Söndagen blev fin, riktigt fin, sol men lite kall, typisk vacker höstdag...

Jag somnade i soffan ganska tidigt på kvällen, men tycker inte att det gjorde så mycket efter en hel dags ganska så hårt slitande, med tidig uppstigning på Lördagsmorgonen...
Jag visste ju att det INTE var alkoholen som sänkte mig i soffan, det känns bra...
Kvällen blev inte så där supermysig, men middagen var fin, och umgänget likaså...

Klockan halvfem vaknar jag upp av att ytterväggen håller på att frysa ihjäl mig, det var hög tid att krypa ner mellan de kalla lakanen, de kändes inte alls så kalla då...
Innan dess gick jag ut i mörkret för att pinka, jag lyssnade ihärdigt efter prassel i skogen intill.
Jag inbillar mig själv att jag inte är mörkrädd, men det är inte mörkret jag är rädd för, bara det som finns i det brukar jag tänka...

Ibland blir man så där besviken när man fixar och donar för att just få det så där supermysigt,
och så blir inte så, någon är trött och irriterad, kommer inte till maten direkt osv..

Kan känna så ibland när man har bjudit gäster på middag, det blev inte så där supernajs som man hade förväntat sig, men man dricker sitt vin i alla fall, kanske t.om kan bli ovänner vid middagen..
Och så tänker man...de där bjuder vi inte igen, riktigt otrevliga..!

De kunde ha en dålig dag, grannen klämde sig t.ex rejält vid mastavtagningen för några år sedan,
han var inte alls på något partajhumör, han hade ont...
Och avbryta middagen någon timme innan, sån't gör man ju inte, eller?

Det finns dåliga tillfällen, och det finns bra...
Att inte låta de dåliga överskugga de bra är också en ganska så viktigt egenskap, förlåta?

Ytterligare en helg som har gått, jag har fått jättemycket gjort, och jag känner mig jättenöjd.
Sitter här vid tangentbordet och nickar för mig själv, mm mm, den här helgen kan jag känna mig helt OK inför, jag har inte förspillat den, utan varit både "duktig" och hade koll på mina känslor...
Stressen får aldrig tillåtas förta mig, jag måste ha min tid för mig själv...
Så håller jag borta alla tankar som får mig självdestruktiv med bl.a alkoholen...

Gisses vad jag tragglar med min tråd, såg nu att den åter passerat 20 000 gånger lästa,
och dessförinnan nollställningen när forumet förändrades hela 44 000 gånger...
Jag nästan skäms över att jag inte känner mig stoltare över den än vad jag egentligen gör,
det verkar i stort sett vara det enda riktiga bra'iga jag lyckats åstadkomma med i mitt liv,
bortsett från valet av min kära hustru och mina välartade barn...

Mitt val och min strid mot det som höll på att förstöra mitt liv, alkoholen,
det var det som skapade mitt livs cred, i skriftlig form...
Mitt val att dokumentera det draperat med ord, otroligt!
Jag skäms över att få mest cred för ett av livets största misstag, tillåta alkoholen ta över mitt liv, så utlämnade och så känsligt, när vi människor tappar kontrollen...

Jag vet inte, antingen är jag väldigt dum i huvudet, eller väldigt våghalsig...
Men detta är nog ett av det mest konstiga jag har gjort i hela mitt liv...
Lite granna som att skriva en dagbok mitt ute på slagfältet, det är det inte många som gör...

Jag tror jag är unik på något sätt, men det finns tusentals av mig därute i landet,
men alla kan inte skriva i hettans stund, och inte heller formulera orden efter sina känslor...
Men att delge varandra sitt stöd och erkänna medkänsla, det behöver vi alla kunna göra...

Jag gör vad jag kan, och att uppleva är ett sätt att ...leva, inte bara överleva...
Hur hårt det än känns, inte glömma att leva med alla sina sinnen, här och nu...

Inte ångra, bara inte återuppleva dåliga minnen igen genom att göra viktiga val, t.ex baksmällan.
Allting har sin tid, vara nöjd med det man har fått uppleva, ta lärdom och acceptera...
Jag kan inte göra allt, men en del, och FÅR vara nöjd med det...
Livet har sina begränsningar, och jag befinner mig ALLTID mitt i det, så är det, varje dag...
Det val jag gör idag KAN påverka morgondagen, därför försöka gör det så genomtänkt som möjligt.
Jag har min historia och den kan inte göras annorlundare, därför accepterar jag den, helst!
Sätt målen så att de är nåbara, om så bara en dag framöver så räcker det och jag kan glädjas åt dem.
Att kunna glädjas med andra är också viktigt, utan att känna avund, grattis du vann t.ex.

Det känns som om jag har tusen miljoners triljoners saker jag måste bearbeta med mig själv,
och den dagen jag inte har det, DÅ ska jag börja oroa mig... verkar det som..
Man kan aldrig bli fulländad, så är det nog, det är min livsfilosofi i alla fall...

Nu har jag reflekterad färdigt över den här helgen, och jag kan gå och lägga mig med ett gott hjärta.
Den medvetslöshet som kommer att inträffa när jag somnat kommer att vara äkta och inte kemisk,
det kommer ge mig en god början på morgondagen, trots att det är en ...måndag...

Go'Natt!

/Berra

Berra
tors, 2011-10-20 - 23:18

Idag har jag kännt mig så ledsen i själen, och jag har bestämmt mig för att tillåta mig vara det.

Jag vet inte vad det beror på, troligen allt eller mest ingenting...
Kroppen är väl antagligen i den moden, och jag finner ingen anledning till varför...
Och så har jag funderat på det, behöver jag veta det då?
Nehej, inte då

Ibland behöver man nog känna sig lite sorgsen utan att behöva analysera fram allt.
Jag vet att de kommer sig naturligt att kroppen behöver dränera lite av sin energi,
allt kan inte vara på topp för jämnan...

Men det gör ont, och det är väldans sorgligt...
Önskar att man (som man..) kunde få gråta en skvätt, men se, det är helt omöjligt.

Jag känner mig obehövd och helt onyttig, magen är uppsvälld och stinn...
Rygg och leder värker, käken är stum efter mitt dagliga tandagnisslande...
Jag kunde inte ens kittla mina sinnen med att finna någon elektronisk leksak idag efter jobbet,
det brukar funka, men det fanns ingen motivation till det heller, ingen längtan...

Ibland suger livet, och det här är en sån där sugig dag...
Jag borde vara glad, bara en dag till kvar på arbetsveckan, men har ingen längtan, till nå't!

Har suttit hela kvällen framför datorn, sett bl.a filmen när de släpar på liket av Gadaffi,
vet inte vad jag ska tycka, han var ingen snäller man, men man behöver inte misshandla honom till döds, människor är värre än djur emellanåt, djur dödar för sin hungers skull, inte nöjet..

OM detta hade varit för tre år sedan, hade jag valt alkoholen för att lätta upp stämningen,
om ens för bara en liten stund, det vet jag...
Men en sak har jag hunnit lära mig, oavsett vilken sinnestämning jag än befinner mig i..
alkoholen är ingen lösning, inte nu och defintivt inte senare...

Det är mitt val, och min tro på mig själv, hellre rida ut smällarna i det verkliga livet,
än illa fly i en avtrubbad sinnesrubbning, det kan ju inte pågå för evigt...

Imorgon är det Fredag och den brukar vara min bästa dag, men...å andra sidan...
alla Måndagar har heller inte alltid varit mina sämsta dagar heller...

Har ju sagt att förändringar är bra, men man blir lite rädd när inte vanorna backar upp en...

Den här dagen blev inte min, jag har tappat kontrollen över mina känslor...

/Berra

mulletant
fre, 2011-10-21 - 04:15

tröstekram till dig Berra och de avslutande raderna i en dikt av Eeva Kilpi
... ...
Vi ska inte sörja för mycket.
Vi ska vara på något så när gott humör.
Vi ska leva den stund vi kan
och ta dan som den kommer.
Det enda man egentligen kan här i livet
är att göra någon annan glad.
Man kan låta bli att bryta en blomma.
Man kan låta bli att fälla ett träd.
Man kan låta bli att döda.
Man kan låta bli att slå.
Man kan inte låta bli att vara ledsen ibland.

Så klokt av dig att tillåta dig vara ledsen även om det är sorgligt och tungt. Jag är också ganska trött och uppgiven på mitt jobb just nu... så vi är inte ensamma. Jag tänkte faktiskt precis som du om Kadaffi även om avskyn och hatet är fullt begripligt. Det finns mycket som är dystert... men mycket gott också. Jag hoppas du känner dig lättare om hjärtat när du vaknar och det är Fredag. / mt

Berra
sön, 2011-10-23 - 23:01

Tack!, Ja idag är det/känsn det mycket bättre, som vanligt eller möjligen bättre...

Söndag kväll och jag sätter mig och värderar min tillvaro precis för tillfället...
Och det är något som jag inte kan förändra, att vara precis i nu'et...
Lite märkligt att jag tjatar så mycket om det, men min längtan att förändra min historia och önskan om att förändra min framtid är inte lika stor nu, som tidigare...när jag drack...

Låter nog konstigt, men jag har lärt mig att acceptera att leva i nu'et på ett helt annat sätt..
I slutet på veckan mådde jag kasst, vet inte varför, bara ledsen..., men det fick vara så..
Nu mår jag bra, och det vet jag varför...

Jag har haft en jättefin helg där jag har fått rått om min egna tid, ingen stress...
Bara få vara med mig själv i nu'et och försöka passa på och njuta...

Det har hänt massor som jag inte orkar precisera allt här, men jag hade tiden med mig...
Jag har fått umgås med min familj, vänner, grannar och barnens kompisar...
Och få vara helt uppslukad av situationen och med väldigt stor närvaro,
inte ständigt vara på väg någonstans i mitt sinne, den ständiga jakten på ett lyckligt liv???

Jag vet att jag mår så mycket bättre utan någon som helst alkoholförtäring, detta är mitt "jag".
Och jag behöver inte leta efter det längre, jag finns i ...."nu'et"...

Helgens stora begivenhet blev ett plötsligt infall, då min sista bestående barndomsvän (nja från gymnasiet i alla fall..) kom på oplanerat besök på Lördagen och trots att jag hade så mycket att stå i, så gjorde jag avkall på alla måsten, satte mig ner och vi pladdrade om gamla minnen och hur gamla vi hade blivit också för den delen...

Hursomhelst, vi bestämde att vi verkligen borde gör den däringa hojåkningen vi har pratat om hela sommaren, nu idag om vädret var bra på Söndagen..

Och så blev det, lite kyligt men ack en sån fin dag, små kurviga vägar ute på landsbygden där det gick hilskeligt fort, och pulsen och koncentrationen var på max...
Man kunde känna lukten av kossorna längs hagarna, hästlortarna var hala i kurvorna, traktorn slungade lera från bakdäcken, katterna smög i dikena, hundarna skällde i löplinan på gårdarna vi passerade, och allting var bara så där....fantastiskt!

Här var jag och låg i kurvorna så fotstöden nästan tog i, fri som fågeln, gamla vännen framför mig,
och jag bara njöt av min fullständiga närvaro...
Ett litet misstag på någon tiondels sekund, och jag hade varit ute på en åker och ..åker..

Polaren har fem gånger så stor motor som min, men storleken har ingen betydelse bland vänner,
vi kan umgås ändå under samma betingelser, för vi är ju ...vänner!

Efter några tiotals mil, var det skönt att få komma in i värmen, och kaffet var jättegott!
Adrenalinkicken hade givit mig en fullständig utmattning, och mitt hjärta hade växt ytterligare i storlek, dels för min egna skull, och dels för upplevelsen med min gamle vän..
Det finns ingen kemisk berusning som kan klå den känslan...

Hem kom jag, pussade på frugan och tackade för tiden jag fick för mig själv, ren +energi var det.
Visslande började jag med matlagningen och kände mig...jättenöjd...

Jag har lärt mig att finna andra kickar än den från berusningen av alkoholen,
och fanns det en Gud så skulle jag ha tackat honom för min fina dag, men eftersom jag är osäker
på hans existens så valde jag att tacka mig själv istället, han finns i alla fall!

Jag är alltid mig själv närmast, allt jag gör och säger slår alltid tillbaka, till mig själv!
Därför vurmar jag alltid lite extra för den dära snubben Berra, han är rätt shysst när han inte dricker, även mot sig själv...

"..just idag mår jag bra.."

/Berra

19september
mån, 2011-10-24 - 21:09

Vad häftigt att få läsa om din åktur Berra!
Överhuvudtaget är det så häftigt att få vara i detta sällskap här på Forumet. Alla berättelser, alla känslor, allt LIV!
Vad glad jag är att jag hittade hit.
Kram till er alla!

Berra
tis, 2011-10-25 - 00:15

Visst är forumet unikt på sitt sätt, mycket troligen runt anonymiteten och vårat gemensamma problem.

Jag tror att de som har lätt att få ett beroende också är väldigt känsliga människotyper,
och vårat sätt att angripa alkoholproblematiken får våra känslor att blomma upp fast på ett helt annat sätt, i verkligheten, och vi måste lära oss handskas med dessa utan alkoholen..

Så blev det för mig, och jag fick gå i min egna skola, lära känna mig själv, men på riktigt istället.
Det har varit fruktansvärt tufft när jag inte har kunnat lätta på trycket mha drickandet,
men det har varit värt det ...kan jag säga nu!

Idag känner jag den här killen som bor inuti min kropp, som inte kan flaxa iväg med en berusning och lämna kroppen vind för våg, för att sedan återgå till att rota i spillrorna av mitt liv.

Alkoholen är definitivt inte värt det, ingen är värd det, ett långsamt och slugt gift som bara bryter ner människan i små beståndsdelar, DNA-strängar???
Sedan nykterheten fått tag om själen får man likt ett lego börjas bygga upp det igen, bit för bit.

Fördelen med sin egna återuppbyggnad är att man får återanvändning av sin kropp, men med ett nytt innehåll, idag vet jag vad som gör mitt liv värt att leva vidare för...
Det kunde jag inte säga när jag drack mina bira och sippade på vinglaset, jag trodde det kom från lyckoruset av alkoholen, men det var en falsk ingivelse, så totallurad egentligen...

Jag är inte per definition "lycklig" idag, men är inte heller olycklig, och frånvaron av olycka borde då ge den andra motsvarigheten, men att känna igen "normalstatusen" är svårt...

Och jag kan inte heller idag säga vad som gör en lycklig, men jag vet vad som gjorde mig olycklig,
det var det som hände efter peak'en med berusnings"lyckan", när allt blev svart av ångest och bakfylla, mycket mycket längre än berusningen i sig gav mig..
En dyrköpt erfarenhet, men ändå en sådan livsviktig upptäckt,
jag mår ju bättre nu, och hellre sent än aldrig kan man ju tycka...

Jag har också lärt mig erfara vad som skadar mig, känslorelationer till sådana som jag trodde jag kunde lita på, alkoholen var en av dem, och tidigare "dödspolare" på jobbet, och andra som bara tar kontakten med mig när det gagnar dem, vid återgäldningen av diverse tjänster så är de borta likt en avlöning...

Återupprepningen av mitt "dumma" jag gör jag inte längre, jag ställer krav på dem som finns invid mig att de delar solidariskt på gemensamma bördor...
Och ett utnyttjande av mig kommer inte längre på tal, jag är inte dumsnäll längre, det bottnar bara i en sämre självkänsla och självförakt...
Idag ställer jag upp för mig själv och fräser ifrån de som försöker skada mig...

Jag har idag två sorters själar, den mjukare sidan som har fått en mycket större plats i mitt liv,
en känslosam kille som gillar att prata på djupet, omanligt?, skitsamma!
Den andre är min egna fiktiva storebrodern som skyddar den mjuka killen, han är likt en storvuxen dörrvakt som hindrar elaka att ta sig in till den känslosamma delen, det är han som förvarar mig
och går in när det börjar bli lite obekvämt, han tar på sig en väldigt kraftfull roll.
Han markerar när det är nog och då tvärvänder mitt yttre till en stöddig person.
De där tvära kasten har nog många väldigt svårt att ta till sig numera, men det är en försvarsmekanisk som fungerar..för mig!

En ganska så stor förändring som jag har gått igenom, bara för att jag slutade med alkoholen,
livet har en ganska så oförutsägbar framtid, inte sant?

Jag stannar ofta upp, och analyserar min tillvaro (såsom Söndagarna t.ex), kollar vad som känns bra, och vad jag behöver förändra hos mig själv...
Om jag tänker i banorna "bra" och "mindre bra" så blir jag inte så självkritisk och destruktiv i mitt egna tänk, ett sorts självbedrägeri jag kan stå ut med...
Jag säljer in det med hull och hår, och det bara ...funkar..

Jag tvingar mig själv till att tänka rätt, och med tiden så lossnar det lite...
Men visst, humöret åker lite jojo, men det måste det få göra också,
hur ska man annars veta när man ska vara glad om man inte har varit ledsen innan..?

Om vi inte hade vintern, skulle vi då uppskatta sommaren lika mycket???
Skulle vi inte tröttna på solen om det inte kom en dag med regn?
Den som aldrig varit fattig, vet inte pengarnas riktiga värde...
Den som aldrig varit kär, vet inte vad som menas med åtrå.
De som aldrig varit i en beroendesituation vet inte vad maktlöshet är...

...den som inte har provat på, är utan erfarenheten....

/Berra

märta
ons, 2011-10-26 - 11:31

Hej Berra

Det var längesen jag skrev här, mycket vatten har hunnit rinna under..... Nytt jobb, är numera anställd på Stadsmissionen. Är inte i själva dagverksamheten för de utsatta, men det känns ändå helt rätt. Nu är det snart två år sen jag bröt mig ur mitt medberoende och jag läker, dag för dag. Vilken resa det är tillbaka med alla bakslag men det går ju. Steg för steg och så går det. Precis som för dig. Mödosamt reser vi oss igen, lite krokna och väderbitna men med en jädrans vilja att förändra våra liv.

Ville bara titta in och säga hej, jag finns kvar här om än i mindre tappning än tidigare. Skickar dig och alla andra gamla "kändisar" en styrkekram. Ska försöka titta in lite oftare ;-)

Kram Märta

Berra
tors, 2011-10-27 - 00:59

Vet ni jag befinner mig på en tjänsteresa utomlands och borde inte alls göra detta på min mobil, det kommer att kosta mig en förmögenhet!!!
Men jag kan inte låta bli att kolla av forumet..

Jag har precis avslutat en jättefin middag på en av stadens finaste krogar med en säljare,
och jag "förstörde" den genom att enbart välja alkoholfritt...
Säljaren själv valde att göra mig sällskap med cola i vinglas och tillsammans fnittrade vi om hur vi lurade alla andra på borden runtomkring.
Vi luktade och skvimpade på glasen och gissade årgång och härkomst!
Det blev en riktigt lyckad middag och han tackade mig för att han får en betydligt trevligare morgondag ...

Jag känner mig som en riktig pionjär i detta U-land där de fnyser åt mig när jag annars begär att få se alkoholfria alternativ.

Jag står på mig i mitt val om att vårda min nykterhet och egenvärde.

/Berra

mulletant
tors, 2011-10-27 - 04:43

vi skulle kunna bidra till ditt konto bara för att vi får dela denna underbara lilla upplevelse! Nu kan vi ju inte det men du vet att vi tror på och ser fram emot din bok! Vlken härlig berättelse, jag *gillar* nu! / mt

FallenAngel
lör, 2011-10-29 - 22:21

Klart vi måste samla bara för att få höra dina underbart trevliga berättelser!
Du ser där att situationer vi hamnar i löser sig eftersom o till slut faller
sig naturliga o till o med kan bli riktigt lustiga!

Ha en fortsatt härlig resa! kram

Berra
sön, 2011-10-30 - 20:16

Jag är hemma nu, det blev bara ett par dagar jag var borta, och det är jag tacksam för...
Jag älskar att resa, men saknar att vara hemma, låter som två motsträviga ytterligheter, inte sant?

En lagom dos av det som är bitterljuvt kan man tänka, är nog det bästa...

Idag har jag kontrollen precis som igår och i förrgår, har varit ute och partat med vänner.
Vi gick på show, restaurang, förfest och pub, ingenstans behövde jag "tjata" om att få tillgång till ett alkoholfritt alternativ, det fanns redan, och jag kände mig lugn...
Klockan ett på natten kunde vi ta bilen hem frugan och jag, klockan fem vaknade jag av att dottern ringde på dörren som hade glömt ta med sig nyckeln ut, med en kompis som sov över..
Alla hade druckigt!, förutom lilla jag, de i lagoma doser, och jag inte alls....

Kändes inte onaturligt på något sätt, en helt OK känsla hos mig, en acceptans någonstans...

Livet bara rullar över mig, och jag har emellanåt svårt att hinna smälta allt som händer direkt inpå min kropp, därför tar jag sådana häringa "luckor" som jag gör nu, tid för återkoppling....
Aldrig... aldrig glömma bort mig själv i sammanhanget, jag lägger ett sorts pussel där en viktig bit också måste få finnas med, det är jag, hur kopplar jag ihop min existens med alla händelser?

Jag drömmer mig bort och lär mig distansiera mig mot allt det andra, allt kretsar runt mig i min värld, och jag måste lära mig vad som är viktigt eller inte...

Som min shrink sade, det är ett dukat gående bord framför dig, du väljer bara att ta det som du själv vill ha, det andra FÅR du lämna till någon annan, det kan finnas någan annan som gillar detta.
Jag som har lärt mig att alltid äta upp allt som serveras...

Bjuder någon på en drink så tackar man och tar emot, det är ofint att ifrågasätta värdparet???

I min värld så är JAG viktigast, och mitt välmående, och det går före precis allt annat,
det lilla hyfs jag anammar är att jag alltid tänker på mitt välmående först...
Det är ingen som tvingar i dig den där äckliga lilla sillabiten i din hals,
likväl att det är ingen som tvingar i dig deras sprit heller..

Min mun väljer det som hjärnan har tänkt ut åt mig, sedan spelar inte det sociala sammanhanget alls någon roll längre, för skulle det göra detta, så är jag på fel plats, helt enkelt!

Det är inget mandomsprov och inget upp-till-bevis-prov, vill någon tävla så får det bli under deras eget deltagande, det finns inget socialt krav på att jag ska dricka det andra dricker!!!

Jag är stor nog att vara finsmakare nog till att våga välja det som är bra för mig, det kan till och med anses vara lite extra om någon väljer att gå utanför ramen, varför då?
Någon väcker tanken och vågar ifrågasätta kuty'met...

Min helg blev toppen, och frugan sade.."vicken myyysig helg vi har haft?"
Jag kan inget annat än...instämma...

Söndagen gick i att ta det lugnt, och inte stressa, en framförhållning som bara var låst i våra tankar inte i tiden, det funkade!

Idag ska jag bara fortsätta att göra saker som känns bra för mig, det blir mitt "rus".
Jag ska njuta av varje sekund och vara en snäll liten gosse, och allt av ondo...
..ska jag inte lägga ett uns av uppmärksamhet till, ignorera det bara...

Om man förstorar det som gör en ont, så förpestar det bara hela ens tillvaro,
hellre då olyckligt ovetandes...

Jag blev idag kontaktad av en väldigt gammal vän på fejsbok, lillasyster till min första kärlek.
Hon har saknat mig som den storebror jag var för henne under den tiden vi umgicks...
Och jisses!, vad stort det kändes för mig, något bra har jag ändå gjort under mitt liv...

Och vänskap är en själ, som delas av två individer...

Puss på er!

/Berra