Hej!
Jag är särbo med en kille som nu är inne på sina sista dagar på behandlingshem.
Jag tycker att det är svårt med balansgången. Allt jag bär på efter hans period av drickande är tungt. Han har varit väldigt elak.
När han varit det så har jag tagit avstånd och blockat honom under perioder. Detta ledde nog delvis till att han sökte hjälp.
Man lär sig ju som medberoende att trippa på tå och då mår man dåligt själv när man trycker undan sina känslor.
Hur väger man av vad som puttar tillbaka nån i ett missbruk och vad som är bra att det kommer upp i ljuset?

Nu trippar du på tå igen. Det är hans val hur hanterar en situation om han väljer att återgå i missbruk, men jag förstår dig så har jag också gjort. Man har ju så innerligt önskat att personen bli nykter.

Ditt dåliga mående är ditt ansvar. Kanske svårt att se men du gör också dina val och har trots allt, även om du tagit avstånd ibland, fortsatt ha en relation med mannen. Det är starka känslor man bär på som anhörig, ilska, hat, rädsla, skräck och en förfärlig maktlöshet. Själv gick jag anhörigprogram, besökte alanonmöte, men framför allt ett sorgebearbetningsprogram där jag kunde uttrycka alla " förbjudna" känslor. Låter kanske främmande när jag säger att det har inte med den andra personen att göra, känslorna är dina och du kan bli fri från dom utan din särbo. Mitt råd sök hjälp för egen del.

Jag håller med ovan. Att ha en relation med en missbrukare är ett val man själv gör och man behöver också hjälp för att hantera det, precis som missbrukaren. Du är medberoende. Det i sig är också något som går att behandla. Först och främst måste du lösgöra hans behov från dina. Vad behöver DU? Han behöver bearbeta sina demoner, som gör att han är i missbruk, och du behöver hantera ditt eget mående. Sedan behöver ni kanske också terapi timmsammans när han är på bättringsvägen, för relationen tar mycket stryk. Men börja med dig. Han får vård, men du måste fokusera på dig.

Tack!
Ja det är svårt att bryta ett mönster utan stöd kanske.
Jag ska på anhörigträff på ett behandlingshem i nästa vecka så tänker att jag kanske kan få stöd då i vart man vänder sig.
Jag är helt med på att känslorna är mina och mitt ansvar att ta hand om.