Jag mötte min man när han fick antabus, 19 år gammal. Han har i alla dessa år strulat runt med alkoholen. Vi bor i villa, har två små barn och har levt ihop i 15 år.
Jag har blivit alkoholpolisen och han har lovat och svurigt på att inte dricka bakom min rygg men under flera år ramlat tillbaka.
Sedan en månad har det gått bra, trodde jag. Hittade mängder med tomburkar som han druckit när han varit själv med barnen.
Han går inte till jobbet om inte jag väcker honom, har aldrig betalat en räkning i sitt liv. Han kan inte med e-post eller något annat för att sköta sitt liv. Jag påminner honom när han ska duscha, bokar klipptider, säger till honom vad som behöver göras och när.

Jag orkar inte mer.
Jag vill inte ha ett tredje barn, men vi lever i sådan symbios att jag inte vet hur jag ska andas utan honom, hur jag ska klara det ensam. Och jag vågar verkligen inte ha barnen hos honom varannan vecka eller helg själv, om han inte ens klarar att ta hand om sig själv.
Jag var bortrest några veckor när jag studerade, då ringde förskolan till mig och undrade om inte barnen kom. Han glömde lämna dem. Burkar när jag kom hem.

Jag vill inte leva med honom men vill inte ha honom i barnens liv när han är så beroendesjuk som han är. Vet inte hur jag ska få hjälp heller, han säger att jag inte är en bra mamma för att jag är så trött och arg och otillgänglig, och han säger att han kommer använda det mot mig om jag hittar på något.
Jag kommer inte från det landskap vi bor i nu, allt här är hans .
Men barnen har byggt upp sina vänskapskretsar här, och hela sina liv. Jag med ändå.
Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig ensammast i världen.

Hej!

Suttit och läst i den här tråden. Tycker du fick väldigt bra svar från Alkoholhjälpen, som även var hjälpande för mig. Jag känner igen mig mycket i din berättelse här.

Vändpunkten för oss kom för några år sedan och min man har sedan dess gjort stora förändringar i sitt drickande, men resan hit har varit en kamp. Jag skulle vilja tipsa dig att läsa ”Alcohol lied to me”. Den finns att läsa gratis som pdf. Bara att googla. Författaren till den texten heter Craig Beck och finns även på youtube.

Funderade också på om du testat att ringa Alkohollinjen någon gång? Det har jag gjort vid några tillfällen. Jag ringde till exempel förra julen och fick stöd i hur jag kan sätta gränser för min mans drickande. Alltså, man kan förstås inte styra någon annans drickande men man kan sätta gränser runt sig själv och barnen. Jag tycker också det är skönt att få berätta om sin situation och få någon kunnigs perspektiv, samt stöd i hur man kan gå tillväga.

Det har gått ett tag sedan du skrev senast här och jag undrar hur det gått för dig och er. Hur har ni det nu?

Varma kramar

Usch, nu är det igång igen. Juldagen började han, när barnen somnat, sen igen annandagen och dagen efter det.
Jag valde då att ha nyktert idag, även jag..Han hade förväntat sig att jag köpt hem, som de andra åren och när jag berättade att jag inte gjort det säger han att jag förstört hela nyår. Lägger sig i vardagsrummet när jag och ungarna äter trerätters, vägrar vara med. Vill inte spela spel eller överhuvudtaget delta. Kastar argt en mugg med varm choklad över vår matta.

Det är det som blir så fel när jag tar beslutet och inte han. Jag måste liksom släppa taget där och inte bestämma åt honom, för då blir det bara fel. Jag borde tydligt markerat några dagar innan att jag inte köper hem eftersom jag är rädd att det blir för mycket, och jag vill inte själv dricka när barnen är hemma. Om han vill dricka på nyårsafton kan han göra det, men inte med oss.
Det hade varit snällare mot allihop.
Men jag jar jobbat hela jul, halva dagen idag med och inte hunnit tänka igenom allt.
Känner bara att såhär orkar jag inte ha det, orkar inte vara medberoende.
Det tar såååå mycket energi.

@Orolig_nu skrev:"Jag måste liksom släppa taget där och inte bestämma åt honom, för då blir det bara fel." Kan inte låta bli att hoppa på denna mening. Du har rätt att bestämma vad du ska dricka och köpa. I min värld tänker du helt fel här. Det du gjorde var bra! Inte tusan handlar man sprit till en beroende. Han lägger över detta på dig vilket är så dåligt. Du har ingen skuld i att han för alkohol in i munnen och förgiftar sig (och relationen till er runtomkring). Det får han själv ansvara för.

Kasta saker i mattan pga det borde få konsekvenser snarare. Ut eller betee dig! Man kastar inte koppar i mattan framför barn bara för man inte har tillgång till alkohol. Vill han dricka ner sig så är det väl inte mer än rätt att han själv handlar. Varför ska du hjälpa till med det? Om du inte ser behov av dricka så köp inte det. Punkt!

Ord och inga visor men tänk på att han här överför sitt beroende på dig. Du måste inte ta den bollen som faktiskt tillhör honom ❤. Säger som grynet. Ta ingen skit!

@007🙈 Tack för dina tankar!
Jag var hård, sa att det inte är vuxet att först lägga förstörandet av nyår på mig, när det egentligen är att hans icke-livsnödvändiga behov som inte är stillade. Han borde kunna bete sig för barnens skull.
Jag trodde att detta var över, 3mån nykterhet och nu flera gånger pga ledighet, men han har ju ett problem och jag vill INTE att jag eller han dricker när barnen är med.

Vad jag menar med gjorde fel är egentligen att jag skulle varit tydligare i mitt ställningstagande så han var beredd, nu kom det efter jobbet när systemet stängt, så då blev det som att jag kontrollerade honom.
Hade varit bättre att jag sa det igår eller förrgår så han kunde välja själv, alkoholen eller oss.
Han hade dessutom ingen snus hemma, vilket är hans ansvar, mem nu har han vart och köpt det och chips så han och barnen kollar film. Han köpte choklad till mig med, tänker att han menar förlåt men kanske menar han bara "ta den här och sluta gnäll", jag vet inte. Och orkar ärligt inte bry mig. Är nöjd att han spenderar tid med barnen och inte kommer dricka den här helgen. Nästa helg får han ta nytt beslut.

Han lovade mig 3mån och fixat det. Men nu är de månaderna över. Vad gör vi nu?

@Orolig_nu Jag tror på att ställa krav. Man är ju inte fri från Alkohol om man reagerar som han gjorde. Själv känner jag att det tog ganska lång tid att känna mig fri. Kanske snarare 1-2 år än 3 månader om jag ska vara ärlig. Då räknar jag att alkoholen blir en ickefråga. Man tänker inte på alkohol alls. Funderar inte på om systemet är stängt eller öppet. Reagerar man som han är man fortfarande fast. Det krävs mer jobb än så att bli fri. Tycker du ska sätta som krav hur mycket du tycker är ok.

Först måste man nog se igenom alkoholen för att bli fri. Inse att det inte alls är tråkigare utan alkohol utan snarare en befrielse utan. Hela alkoholkulturen gör detta så svårt och skamfyllt så det krävs mod/kraft att ta sig igenom detta. I början kändes det mest som en tuff skilsmässa. Man kände sig så utanför och ville bara kunna dricka som alla andra.

Sedan jag har pratar öppet om mina problem har 3 av mina vänner berättat sin story. Nästa är firar vi tillsammans. Helt utan för vi vill det. En jäkla skillnad. Kanske blir det det bästa nyår någonsin? Jag undrar hur våra partners ser det? Skulle du uppskatta en middag helt fri från alkohol?

Hej 007 och tack för ditt svar!
Förstår helt att det inte räcker med 3mån, men min man ville inte längre..Nu är vi i nån slags limbo igen.
Känns som att allt är som vanligt, jag nattar ungarna, de somnar, jag lägger mig för att läsa och hör hur han går ner i källaren. Samtidigt går min själ längst ner i en brunn. Jag känner mig avstängd, snurrar i ekorrhjulet, fixar det som behöver fixas. Umgås med barnen. Ligger samtidigt längst ner i brunnen. Kan inte andas och inte ta mig ut och upp.
Han går till jobbet varje morgon, dricker på helgen och om det finns kvar även söndag och måndag men sparsamt.
Men jag orkar inte se det.
Vi har skulder, även om vi båda har arbeten och är akademiker, har vi skulder som jag är rädd att jag inte kan lösa om vi skulle gå isär.
Jag är också återigen rädd att jag lägger barnen i brunnen om jag lämnar. Att de snart ser hur det står till och hamnar i att ta hand om, om jag inte ligger kvar.
Längtar bort. Längtar ut. Längtar hem.

@Orolig_nu åh, känner mig igen efter längtan ut, längtar bort, längtar hem.
Så bra formulerat.
"Nyckel ligger i dina händer" sa en terapeut till mig en gång.
Det är nog det svåraste att acceptera.
Jag inser att det är så. Det är så svårt när man överanpassat sig att se.
Men livet finns för oss också.
Just idag känner jag det men det är så svårt att hålla fast i.
Den bästa medicinen är att prata och öppna sig för andra människor
Det är som om när man hör sig själv prata så är det lättare att se sin egna situation.
Vad jag vill säga egentligen, när jag känt precis som du är att, det finns hopp.

@Orolig_nu
Tack för att du delar med dig av din historia. Själv så ligger jag just nu vaken i sängen bredvid min sambo som precis betett sig som en riktig skitstövel. Vi har två barn tillsammans och all familj på väldigt långt avstånd. Min sambo är från England och det var länge min förklaring till hans dagliga drickande. Vad som fått mig att inse att det inte är okej är hur alkoholen påverkar omgivningen. Det spelar ingen roll om det är en gång per år, påverkas dina nära negativt så är det ett problem. Min sambo dricker och går i sömnen nästan varje natt, jag vaktar barnens rum och föser honom rätt till toalett och tillbaka till sängen… detta har pågått i flera år. Just inatt vaknar jag för sent då jag är helt slut pga pågående Covid. Han kissar på golvet och jag vaknar av att det skvalar, flyger upp för att han inte ska gå in till barnen. Jag gör generalmisstaget och säger till på skarpen att du måste torka upp detta. Han blir arg och går för att hämta något att torka med. Kommer tillbaka med lite papper och en liten trasa samt klorin spray. Jag säger att det inte räcker och slänger dit två handdukar. På en sekund blir han skogstokig och jagar mig med sprayen, sprayar hela mitt ansikte, hår och T-shirt samtidigt som han puttar mig framåt. Detta är bara en händelse, så här har jag det och har haft det mycket länge. Min sambo är en underbar människa nykter och en fruktansvärt obehaglig människa onykter. Jag har samma dilemma som dig med baren, han kan inte vara själv med dem. Vaknar aldrig när de gråter eller är sjuka, har svårt och tro att ett brandlarm hade väckt honom. Jag har lämnat barnen en natt sen de föddes, vår äldsta är 5. Jag kan aldrig slappna av och kommer aldrig kunna lämna dem ensam med honom varannan vecka. Finns inget som tyder på problematik utåt, sköter sitt jobb och kör aldrig onykter. Dricker sällan innan 19.00 och efter 22.00 så det påverkar bara mig och är inget att gå på för att få enskild vårdnad. Jag längtar också ut…

Blir berörd av era historier @Orolig_nu & @Faith.

Jag funderar på en sak. Skulle det gå lättare om ni tänker vad är viktigt för att få ett långt och lyckligt liv? Hur skulle det se ut och skriva ner några rader kring det. Sedan prata med era partners om det och bygga små delmål. Gör detta vid nyktert tillstånd och ta inte ens upp alkohol i första diskussionen.

Tänk inte konsekvens när ni pratar med era respektive. Håll istället fokus på målbilden. Dra inte upp saker som kan bli förminskande utan försök istället prata kring er drömbild. Hur ni vill jobba mot långt och lyckligt liv.

Att tassa på tå för någon måste vara olidligt. Att gå runt och bevaka. Jag tror på att sätta upp målbild och sedan se till att ta sig åt det hållet. Troligtvis skulle detta ex kunna betyda harmoni i ert fall. Varför inte prata kring det? Typ, för mig är det viktigt med balans. Att leva i ett förhållande där vi stöttar varandra fullt ut och hittar saker vi drivs av. Sedan speca vad det skulle kunna innebära och fråga er partner hur hen ser på det. Om det finns något att tillägga som är viktigt. Sedan dra upp hur tar vi oss dit/ser till att bibehålla det som är bra? Skapa en plan och följ den. Små enkla steg.

Se till att även ha en egen plan. Hur ska jag se till att jag får det jag vill och håll er sedan till det.

I början om man inte är van att kommunicera så blir det lite krystat. Fortsätt ändå. Dra åt det positiva hållet. Förmedla att ni älskar utveckling och ser varje chans som något kul. Ge inte upp. Håll fokus på målet. Så småningom om ni fortsätter prata utveckling kommer det bli naturligt att även prata hinder på vägen. Om man pratar om egna tillkortakommanden och sedan frågar sin partner hur de tänker/fungerar och vad som utgör hinder öppnar man även upp för problemen med alkohol.

Om man dricker så mycket att man inte prickar toaletten har man riktiga problem. Det måste sätta sig på hälsan. Sömnen måste vara ansatt och även andra psykiska problem (ångest/oro/ilska etc). Det kommer inte bli bättre det är en sak som är säker om ingen förändring sker. Detta är ett progressivt tillstånd... Det är inte ett lyckligt liv. Där finns spärrar man måste våga prata om för att ta sig till den plats man vill vara.

Se till att ni inte hamnar i medberoendepriblematik och understödjer drickande. Man kan gå vidare med sitt liv även om man bor ihop. En tid leva parallellt och driva egen utveckling. Det värsta är väl att understödja, inte sätta gränser och istället i tysthet parera alla galenskaper i det dolda. Gör man så, vilket vore ytterst mänskligt, gräver man sin egen grop. Ni är värda bättre än så. Se till att skapa egna gränser. De behöver inte vara drastiska men gränser som gör att ni har möjlighet att få ut något fint av livet. 🤗

Åh, nu är jag tillbaka här.
Har kraschat totalt. Han dricker inte så mycket, bara på helg efter barnen lagt sig. Men jag har gått in i en neråtperiod, där jag är arg, tvär, ledsen, skamfylld och har jäkligt låg självkänsla. Jag isolerar mig i vårt sovrum så fort jag kommer hem från jobbet och han lägger sig i en säng därnere och barnen kollar TV. Det är inget liv.
Jag orkade inte mer så bokade in visning och gick på men då brast det för mig, jag VILL verkligen inte lämna.
Jag känner mig så medskyldig i den här historien, vi är liksom rörelser ihop, när jag deppar ihop blir han ensam och deppar också liksom.
Och när jag har bättre perioder är det bättre för honom.
Vi vill liksom framåt båda, och jag tänker att det kan gå om vi rör oss åt samma håll. Jag är så jäkla ensam utan honom, och han är verkligen min trygga stöttepelare genom allt.
Jag älskar honom och känner att allt är mitt fel.
Vi behöver liksom varandra.
Och barnen behöver oss båda.
Men jag orkar inte vackla i beslutet och orkar inte ta det om och om igen.
Det känns som att, jaha, nu har jag bestämt mig, vi bestämt oss. Men så hamnar vi i samma dans igen.
Vi har inte möjlighet till parterapi.
Så en dag i taget, en kvart i taget framåt. Börjar nu.
Men barnen då? Om det inte går? Det måste gå. Men om det inte gör det?
Min hjärna stannar aldrig.

Kära du, det låter som att du skulle behöva fundera på att prata med någon, bara du. Du har det jättetufft och har varit under stor press länge. Även om ni som par måste fungera för att familjen ska fungera, så måste också ni som individer fungera var för sig. Har du någon du kan prata med?

Hej, jag är ny här på forumet. Jag lider med er alla och skulle bara vilja be er om en sak! Stanna inte för barnens skull, jag är själv alkoholistbarn. Min pappa var en så kallad periodare, säkert upplevde han det som att han drack i perioder, som barn visste man aldrig när dessa skulle komma. Oavsett om han var nykter så fanns rädslan alltid där. Han slog oss aldrig, men när han blev full var han högljud, gapade på mamma någon gång slog han sönder en lampa. Jag kan fortfarande idag inte svara på varför jag var så rädd! Jag tror att det delvis berodde på att jag såg mammas oro varje gång han gick ner i källaren där han gömde sin sprit. Jag hörde hennes böner och såg även pappa gråta eftersom han visste att han skadade familjen. Jag älskar fortfarande min pappa, han gick bort för två år sedan. Han blev aldrig fri från sin alkoholism. Något år var han med i länkarna och var nykter men efter det eskalerande det. Jag sörjer hans liv, att han inte kunde ha en ordentlig kontakt med oss barn. Min pappa var snäll och skötte sitt arbete, men vi barn visste att vi aldrig skulle vara nummer 1 för honom. Spriten kom alltid först. Som barn var det hemskt, snabbt anpassade man sig, undvek att ta hem kompisar ifall pappa skulle vara full. Även om han nästa aldrig söp på veckodagarna, men helger och semestrar, jul alla ledigheter var helvetet för oss barn. När jag var 10 år tog mamma äntligen ut skilsmässa, då hade hon levt med pappa i 22 år. Under dessa år var det hon som skötte familjen, alltid nykter, deltog i våra aktiviteter och ville hålla ihop familjen. När pappa var nykter så var han ju världens bästa! Men mamma var aldrig lycklig. På nätterna försökte jag hämta en näsduk, och ge henne när hon var ledsen. Det var så hemskt att se henne sån!
Efter skilsmässan var vi hos pappa varannan helg, ibland var han nykter och det var fantastiskt, men även här trillade han dit då och då. Som tur var bodde de på gångavstånd så vi gick bara till mamma då. Ibland kom han på nätterna och bankade på vår dörr till huset, det var jobbigt men nu kunde vi iaf bestämma oss för att inte öppna dörren. Jag var på riktigt lättad när mamma sa att de skulle skilja sig. Vi var så sönderstressade av livet med pappa att det inte fanns något värde i att vara familj längre. Min mamma säger ofta att hon ångrar att hon inte skiljde sig tidigare, jag kan bara hålla med. Min mamma är en stark fantastiskt kvinna, arbetade både som anställd och drev ett eget företag samtidigt. Jag kan inte riktigt förstå att hon stod ut så länge och framförallt inte till vilken nytta. Snälla ni försök inte rädda era familjer, försök rädda era barn.
Min lillebror blev alkoholist, vi andra syskon har klarat oss på ytan bra med utbildning och jobb. Fortfarande blir jag rädd av hög musik, jag är osäker i relationer, behöver hela tiden ha bevis på att jag för en gångs skull får vara nummer 1. Jag ber att ni får styrka att göra det rätta valet, och jag vet att det inte är lätt, kramar till er alla som läser och kramar till dig som delat med dig i inlägget ovan❤️@Orolig_nu

@Orolig_nu, jag känner igen mig mycket i din berättelse. Vet precis hur tufft det är att vara mitt uppe i det, och att känna så ambivalenta känslor. Hur det går upp och ner och man slits mellan hopp och förtvivlan.

Jag har läst hela din tråd ikväll och jag tänker på dig.

Nu är han igång igen.
Jag har ingen energi att bry mig. Tappar lust, hår, ork. Hinner inte med att ta hand om mig, missar läkartider, men det är ingen som bryr sig (ursäkta min bitterhet, är såklart enbart mitt eget ansvar) .
Barnen går först, alltid först. De har allt de behöver, jag lämnar, hämtar, fixar mellis, mat, kläder, schema.
Meningen att han ska hämta men han liksom glömmer.

Och liksom dricker när han kommer hem.

Idag slog han mig med en stekspade i metall.
Jag hade en flaska vatten som jag försvarade mig med, hällde och slog med flaskan. Barnen såg det, hur jag öste vatten på pappa.
Försökte berätta för dem att det är som när kompisar bråkar, fast det gått fel, man får ALDRIG ha hälla vatten på någon eller slå någon med en pantflaska. Mamma gjorde fel.
Jag fick be om ursäkt men han tittade bara bort och tog en klunk till.
Jag ville bara visa dem hur man bör göra. Jag måste ta mig ur av det här nu.
Jag jobbar samtidigt så mycket jag bara kan, kommer inte ha råd med skiljsmässa, kommer inte ha boende för mig och barnen.
Och han är verkligen så bra pappa och make, när han inte dricker.
Det är inte förrän jag skriver här som jag ser hur det låter. Jag måste verkligen lämna. Jag fattae bara inte hur!
Jag arbetar för nära socialförvaltningen och hälso och sjukvård för att våga söka hjälp där.
Jag känner att trots att det blev lite tumult idag med några sår, är det ju inget som hänt tidigare.
Barnen är ju just nu så mycket tryggare nu än i en vårdnadstvist.

Jag önskar bara bort honom just nu.
Orkar inte vara med mer, men måste.

Du måste ta barnen och sticka därifrån. Han har släppt spärren att inte slå dig och efter det så kommer han passera den gränsen gång på gång. Skit i skammen ( som du inte borde ha ) och kontakta vänner, släkt ect så att dom kan hjälpa dig med tillfälligt boende och annat praktiskt.

Åh, det går inte att börja det här svaret med att förringa det han gjort även om jag verkligen försökte lägga fokus där det hör hemma, i att alkoholen orsakar dessa val.

Samtidigt förstår jag (och hade sagt samma till de som hade varningsflaggorna ute som i detta inlägg) men hade jag haft energi, mod, kraft och önskan om att bara snabbt lämna, hade jag liksom inte skrivit här.
Här skriver jag för att få
- stöd hos de som upplever liknande
- råd om det som jag har möjlighet att förändra
- jättegärna fler som berättar om sina upplevelser, både de med och utan utvägar. Känner mig så otroligt ensam och missförstådd

Som jag ser det så lever du med mental misshandel som nu även är fysisk. Du är i en nedåtgående spiral som kommer att bli värre. Du måste ta barnen och sticka.

Jag är genuint orolig för dig.

Hej @Orolig_nu
Loggar in här ytterst sällan numera men snavade över ditt inlägg. Förstår dig innerligt väl, alltför väl. Skrev intensivt här för mer än tio år sen och själva skrivandet hjälpte mig mycket vid sidan av kontakten med andra som upplevt eller levde i liknande situation. Det hjälpte mig att se min verklighet.
Min situation var till det yttre enklare än din, inga barn att ta ansvar för. Dock verkar - för de flesta - den den inre processen vara långt mer avgörande vilket du också beskriver så väl i ett tidigare inlägg. Det som Sanna Lundell & Ann Söderlund beskriver i boken Djävulsdansen och vanligen kallas medberoende.
Sök dig gärna till Al-Anon - det finns möten på nätet. Den skam(?) du upplever i rel till soc ’för att du jobbar för nära’ delar du med oändligt många. Socialtjänsten och vården är full av mänskor, mest kvinnor, som lever i destruktiva relationer och låter yrke och arbetsplats vara en begränsning att söka hjälp. Tro inte att du hjälper barnen eller din man genom att stanna i det destruktiva! Fortsätt skriva, fortsätt söka kontakt med andra! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv!
Allt gott / mt