av Axianne

Axianne
tors, 2022-07-28 - 20:38

Jag sitter och tittar på SVT 2 - "Jag är Klimpen, Motherfucker!" och tårarna rinner.
Jag har bara tittat en stund, men jag blir så oerhört berörd och igenkänningen är enorm. Jag rasade inte fullt så långt ned i botten, men jag var väldigt nära. Var tvungen att ta en liten paus.

Så här beskrivs programmet:
"En brokig och smått osannolik väg upp från botten. Filmaren Mattias Sjöstedt söker upp sin gamla vän Martin, mer känd som Klimpen i tv-serien om Bert, för att se om de åter kan filma ihop. Martin är nyskild, djupt olycklig och alkoholiserad men samtidigt nykär. Av kortfilmsplanerna blir därmed inget, men Martin vill tillbaka upp, tillbaka till livet och ber istället Mattias att filma vägen dit. Resultatet blir en smått osannolik historia, om flaskans makt men också om revanschlust, identitet och framför allt kärlek."

https://www.svtplay.se/video/27610541/jag-ar-klimpen-motherfucker

Axianne
lör, 2022-08-06 - 10:36

I vardagslivet tänker jag inte längre på min alkoholism. Jag är inte direkt orolig över återfallsrisken just nu och den långa ledigheten har inte lockat mig att supa, trots att semester för mig tidigare alltid varit förknippat med att dricka "fritt". Alltså att "unna mig". Det har varit en självklarhet i alla tider när jag under ett långt arbetsliv ändå jobbat mycket trots mitt missbruk, att när man äntligen är ledig - då är det fritt fram. All typ av semester och ledighet har i alla tider varit att likställa med att tillåta sig att dricka varje dag utan dåligt samvete. Både socialt och så förstås i smyg så mycket jag kunde.

Den tanken har inte funnits alls under den här lediga månaden, och åter igen får jag vara tacksam över den sinnesro och det lugn jag tillåts känna varje dag när jag vaknat nykter. Fysiskt har det dock inte alltid varit på topp. Ibland har värmen och kvalmigheten i kombination med lite koffeinabstinens fått mig att vakna med lite huvudvärk efter en dålig nattsömn då jag har upplevt en del svettningar samt känt mig svullen och tung i kroppen. Jag har inte tagit speciellt stor notis om att jag mått dåligt på det sättet och det har inte rubbat mitt generella mående eftersom det alltid varit övergående och varit borta inom någon halvtimme. I jämförelse är det inget att bry sig om.

Förra sommaren var det lika varmt och jag upplevde precis samma fysiska problem och mer därtill eftersom jag dessutom drack i snitt tre liter vin per dygn varje dag. Jag mådde verkligen skitdåligt hela tiden under de senaste somrarna när jag var arbetslös, men jag brukade försöka bota mig själv med att dricka så fort jag vaknade för att slippa känna något. Det fungerade väl "sådär" kan man säga eftersom jag oftast redan under natten druckit upp allt jag haft hemma och därför vaknade på tomgång och fick vänta in att klockan blev tio för att köpa mer. Ångesten försvann aldrig någonsin och fysiskt var jag konstant i ett ruttet skick. Jag orkade aldrig göra något mer än att ta mig in på toaletten med stöd av väggen, och där blötte jag lakan som jag lade på kroppen för att få svalka, och sedan sov jag så mycket jag kunde. Det var vidrigt. Jag tog mig enbart utanför dörren för att ta mig till Systembolaget i syfte att bunkra.

Jag vill egentligen inte tänka på det som varit nu men det är ändå en skön känsla att jämföra mitt mående idag med hur det varit under så många år. Det är värdefullt att få bekräftat att även en inbiten alkoholist kan bryta med alla dåliga, inbitna vanor och starta om. Nystarten var inte bara en tillfällig episod. Den var verkligen på riktigt, det vet jag nu och jag hoppas att fler än jag får uppleva känslan av att slippa sitt beroende. Det är en viktig bekräftelse för mig och jag börjar mer och mer inse att jag faktiskt kommer att gå vidare i min nykterhet.

Något som finns kvar och ändå följer med mig är vissa reflexer som är relaterade till alkohol. Det blev jag varse igår. Min äldsta grabb kom hem efter jobbet med en dunk ganska fint vin som han försökte få plats med i kylskåpet. Jag blev lite förvånad eftersom det redan stod en bag-in-box där som stått någon vecka och tagit upp ganska mycket plats. Jag har inte haft några problem med att det funnits fri tillgång till vin om jag önskat och det har inte lockat mig ett dugg att sno till mig en skvätt, men däremot har jag stört mig lite på att dunken tagit så stor plats. Jag vill ha andra drycker kylda och två trelitersboxar vin i kylen fungerar verkligen inte, vilket jag påpekade.

"Inga problem, mamma - jag slänger den gamla!"
Sonen tog helt sonika den kylda vindunken och tryckte ned i den redan ganska fulla soptunnan. Trots att han är vuxen måste jag ständigt förmana honom att platta ihop mjölkpaket och annat skrymmande som han slänger i soporna så av gammal vana förklarade jag moderligt att man måste trycka ihop lådan innan man kastar den. I tron att den var nästan tom lyfte jag upp boxen ur soporna för att på klassiskt påskramar-manér dra ur innanmätet och då högg det verkligen till i mig. Boxen var nästan full. Förmodligen var det mer än två liter kvar.

Jag har många års erfarenhet av att lyfta på boxar och bedöma hur mycket som finns kvar i dem beroende på dess tyngd och likt Pavlovs hundar brukar jag få en liten kick när jag lyfter på en vinlåda med mycket kvar eftersom jag då kunde ta några extra glas helt obemärkt. Jag kände direkt att denna vindunk var betydligt mer än halvfull och fick faktiskt lite av den där fysiska förnimmelsen. Det flimrade till en kort känsla av att jag inte ville kasta bort det här vinet. Inte för att dricka det själv utan mer för att det verkligen kändes som slöseri. Jag fick lite hjärtklappning och blev märkligt berörd av situationen.

"Den är ju nästan orörd - ska du verkligen slänga den här?" Jag kände mig plötsligt ganska obekväm i situationen eftersom jag fick minnen av hur jag i alla tider varit en person som faktiskt till och med druckit slattar, även om jag aldrig erkänt det öppet. Att kasta bort drickbar alkohol har alltid varit helt omöjligt för mig. När jag kom hem från en månadslång tid på behandlingshem för några år sedan fanns en liknande episod när jag hittade en oöppnad PET-flaska rödvin som rullat in under sängen och tvingade mig till att be min son hälla ut den eftersom jag inte kunde förmå mig till att göra det själv. Nu stod jag där med en nästan full box vin som förmodligen var helt drickbart och förstod inte riktigt hur min son tänkte. Inte för att jag egentligen ville dricka upp vinet själv utan mer för att det skar i mig att slösa bort vinet på det här sättet.

"Det där är ganska äckligt. Skulle inte köpt det. Det här är godare" svarade sonen obrytt. Han hade alltså inga som helst problem med att kasta bort ett fullt drickbart vin för att han inte gillade smaken. Jag blev helt paff men ändå mitt i alltihop väldigt glad. Själv har jag kramat de sista dropparna ur tusentals innerpåsar Castillo de Gredos och nu tänkte min son kasta en mer snudd på orörd låda med ett mycket finare vin. Jag skrattade inombords och tänkte att han är åtminstone inte alkoholist och verkar inte ha ärvt den genen av mig, den saken är säker!

Det blev inte att jag hällde ut det där vinet och jag visade inte heller hur man trycker ihop den tomma boxen. Sonen fick gå ut med soporna och hantera sitt vin själv. Det blev en stunds eftertanke i stället och jag valde att inte ta risken att hantera vin eftersom jag hamnat i en ganska konstig sinnesstämning. Visserligen har jag varit nykter i snart ett år men det blev en märklig känsla i magen av situationen. Jag minns mycket tydligt att jag var väldigt stolt över mig själv den där gången 2016 när jag kom hem från behandlingshemmet och bad sonen hälla ut mitt vin och uppenbarligen var det ett minne som sparats av någon anledning. Att kasta bort alkohol är tydligen lite av en trigger för mig och kanske ska jag vara försiktig med sådant. Den här gången var det tack och lov inte samma känsla och ingen stolthet egentligen. Mest upplevde jag förvåning över att jag påverkats fysiskt med pulshöjning och fått en reaktion när jag kände vinboxens tyngd.

Och tydligen är det här något jag ändå ska ha lite koll på eftersom jag ville skriva om det.

Ha en fin helg!

Andrahalvlek
lör, 2022-08-06 - 10:52

@Axianne Det är jättebra att du tänker på hur det var back the days och sätter ord på det. Du är dessutom helt grym på att formulera dig 🥰 Är det ditt yrke att skriva? Själv är jag journalist, så skrivandet ligger mig varmt om hjärtat. Det går dessutom galet snabbt att skriva för mig, väldigt långt.

Sådana där vin-flashar får jag också ibland. Fortfarande efter snart 2,5 år som nykter. Specifika situationer som har varit förknippade med alkohol på något sätt. Eller en stark känsla som jag brukade dricka vin på. Det händer dock inte så ofta längre. Men jag skulle nog också haft svårt att hälla ut mer än en halv bag-in-box. Eller nej, jag skulle ha gjort det som ett tydligt ställningstagande. Det skulle nog känts skönt till och med.

Kram 🐘

Axianne
lör, 2022-08-06 - 11:46

@Andrahalvlek Tack för kommentaren och komplimangen!
Nej jag är inte skribent även om jag drömt om att bli författare och ville bli journalist när jag var ung. Livet kom i vägen och jag fick aldrig möjlighet att gå vidare inom den banan. Skrivandet har alltid kommit lätt för mig och precis som för dig går det fort att skriva. Jag är lite språkfetischist och ser när jag läser hos dig att du behandlar språket mycket bra, så jag blir inte förvånad när du berättar att det är ditt yrke.

Jag kanske också skulle ha hällt ut sonens vin som ett ställningstagande men jag blev lite tagen på sängen av den fysiska reaktionen när jag stod där och för första gången på länge förhandlade med mig själv om hur jag eventuellt skulle kunna låta bli att förspilla något så (i min gamla tillvaro) dyrbart. Jag landade i att om han kan kasta bort något han tycker smakar skit, oavsett pris - då är det hans val. Men det var en tankeställare och ställningstagandet hamnade här i stället. I ord.

Grattis till dina 2,5 år. Du är en förebild på många sätt!❤️

Allegra
lör, 2022-08-06 - 13:01

Vilken historia @Axianne och tack för att du delar den med oss! Är otroligt att ”saker och ting” sätter sig i kroppen på det sätt du beskriver. Men är såå imponerad över att du i n t e tog chansen och drack. Jag har förstått att du är benhårt nykter, men ändå.

Fortsätt skriva, det är så givande att ta del av dina berättelser! Kram✨✨✨

Axianne
sön, 2022-08-07 - 19:41

Dag 350 utan alkohol.

Jag har en veckas semester kvar men börjar känna mig lite rastlös och längtar faktiskt tillbaks till jobbet. Det är mest ensamheten nu när jag är ledig som tynger ned mig en aning och påminner mig faktiskt en del om allt det dåliga, mest eftersom jag är (var) en utpräglad ensamdrickare. Jag har ju visserligen genom Guds försyn och en massa medvind fått ett nytt bra jobb och fina kollegor samt dessutom verkligen lyckats utarbeta en mycket bättre kontakt med mina barn. Kidsen är ju dock upptagna med jobb, kompisgäng och nyfunna kärleksliv just nu, så det finns inte så mycket tid över att vara med morsan. Det är då som tristessen slår till och dagarna mer och mer liknar hur det var förra sommaren när jag var längst ned på botten, även om jag inte dricker idag.

Jag tänker att jag får smörja mig med brun-utan-sol innan jag går tillbaks till jobbet och ljuga ihop något när mina solbrända kollegor och chefer kommer tillbaks från sommarstugor, chartesrresor och båtsemestrar med nytrimmade friluftsmuskler och solblont hår för att nyfiket fråga vad jag gjort denna sommar. Jag är nog den enda singeln och dessutom börjar jag bli gammal. Alla i arbetsteamet har ett aktivt familjeliv med fullt upp och tusen aktiviteter, så jag är övertygad om att det bara är jag som varit ensam nästan hela semestern.

Jag funderar på om jag ska säga att jag varit sjuk, för jag kan ju inte berätta att jag har spelat typ 200 timmar Sims 4 och Candy Crush - precis som när jag söp. Att jag har sett alla säsonger av fem olika TV-serier i min ensamhet - precis som när jag söp (några av dem såg jag även då men har fylleglömt handlingen). Att jag gått runt i min gamla hemmatunika och varit ganska svettig och oduschad - precis som när jag söp. Att jag har tillbringat mycket tid i sängen med fläkten på full fräs och datorn i knäet -precis som när jag söp. Ja, ni ser. Ensamheten har tagit mig tillbaks till det där icke-livet där jag inte ska vara. Det ska bli rätt bra att gå tillbaks till jobbet igen om en vecka.

Varför är jag så ensam kan man undra? Jag har inga släktingar att besöka. Inget lantställe att åka till, ingen mysig trädgård att ha grillfest i eller härlig badplats som lockar. Och det är ingen som ringer och bjuder hem mig på kräftskiva eller poolpartaj. Det slutade man med 2016 när jag fick sparken från mitt välbetalda chefsjobb och drog mig undan i skam och vanära med min bag-in-box. Förresten hade man nog slutat bjuda mig flera år innan dess eftersom jag backat undan från det sociala livet långt tidigare i syfte att få dricka i fred under alla lediga stunder. Så - Jag har inga vänner kvar. De har jag supit bort under åren när mitt alkoholberoende har tvingat mig att krypa undan, in i det mörkaste rummet man kan tänka sig.

Men jag ska inte klaga egentligen. Jag har det ganska bra ändå och får inte panik inte av att vara ensam. Det är inte så att jag känner sug att dricka bort min ångest och ensamhet så som jag gjort förr, tack och lov. Jag har för övrigt alltid varit en enstöring och alltid hållit mig för mig själv. Ruvat på mina mörka hemligheter. Men skillnaden är att jag är nykter nu och inte måste gömma mig eller dölja något längre. På så vis är det en ny dörr som öppnats för mig. I dag måste jag inte hålla masken eller ljuga och skulle ju kunna ta steget närmare sociala kontakter på fritiden, men jag är faktiskt sjukt ovan att ta steget eller initiativet till umgänge och det har inte riktigt funnits tid och energi att hitta dit. För övrigt vill jag verkligen inte störa andra eller klampa in hos någon. Så jag fortsätter vara för mig själv lite till och ska väl försöka hitta sätt att ta mig ur ensamheten så att den inte blir en risk för min nykterhet. Men det är inte helt lätt.

Även under åren innan jag söp ned mig hade jag ett stort integritetsbehov och behövde ta pauser ifrån det sociala när det blev för mycket. Jag har alltid varit en person som klarat mig själv och sällan önskat klänga på andra. Inte haft nära vänner. Bara haft något som liknar bästisar under kortare tider. Aldrig haft någon riktig förtrolig person att dela något med. Ibland har jag köpt mig vänskap genom att vara den som bjuder, men det har inte varit bra för mig och lockat helt annat umgänge än de jag borde ha umgåtts med. Jag blir ledsen av att tänka på att det varit så här hela livet.

Jag flyttade ihop och förlovade mig redan under gymnasiet för att slippa bort från det hemska som hände i mitt hem och även om jag hade långa förhållanden, var förlovad flera gånger och bodde ihop med män så var vi sällan riktigt nära varandra. När jag gifte mig lämnade jag allt och kom in i makens umgänge men det varade ju bara under äktenskapet, sedan var jag ensam igen. Jag har historiskt endast valt män som låtit mig vara ifred och armbågat bort de som försökt komma mig för nära. Men jag vet ju att det egentligen inte varit självvald isolering. Det finns en svart historia bakom och den är som vissa vet ganska vidrig så jag skippar detaljerna just nu, men vi kan kortfattat konstatera att först var det skam och rädsla för att någon skulle veta om att jag var sexuellt utnyttjad. Därefter var det mobbing i skolan på grund av min övervikt, sedan min bulimi och kroppsfixering som fick mig att hålla många bekanta och vänner på avstånd och undvika avslöjande.

Ätstörningen övergick ju i alkoholism och under många år levde jag med bägge dessa missbruk parallellt och det var verkligen något jag till varje pris behövde hålla hemligt. Det var alltid socialt fokus på vår familj när jag var gift på grund av min mak särskilda typ av kändisskap i trakten. Det var inte helt lätt att dra runt barn, make, chefsjobb, hus med stor trädgård, bilar, båtar och därtill egna företag där man ständigt var påpassad och samtidigt leva med mina smutsiga hemligheter. Först bara bulimin, men senare kom drickandet smygande redan under mina år som gift. Jag vet inte hur jag löste det, men en pådrivande faktor till skilsmässan var garanterat att jag ville vara ifred med mina sjukdomar. Jag fick genom skilsmässan så plötsligt varannan vecka ensam. Det var då jag verkligen upplevde den frihet jag tyckte att jag förtjänat, men jag använde den till helt fel saker.

Jag drack och hetsåt. Toktränade och dejtade vilt. Jag var promiskuös, utseendefixerad, alkoholmissbrukande, krogrännande, kärringsjuk och bekräftelsehungrig. Jag försökte balansera detta så kallade liv liv med minderåriga barn och en exman som flyttade från stan och inte tog föräldraansvar alls, och det gick vägen några år. Det är på sätt och vis tur att jag ändå lyckades hålla mig i skinnet fram till barnen var myndiga så att de inte fick värre men av sin uppväxt än de fått. Sedan släppte jag taget.

Resten vet ni som läst hos mig. Jag har valt ensamheten mer och mer. När jag blev fri från det mesta av ätstörningarna i samband med terapi och behandling för några år sedan så tog i stället alkoholen överhanden och jag fortsatte vara för mig själv mer och mer. Nu är dock supandet borta sedan snart ett år men jag har inte kommit mig för att försöka stärka mina privata sociala kontakter under det här nyktra året. Det har varit mycket nog att hålla igång allt i jobbet och att överhuvudtaget klara av omställningen från nedsupen och fysiskt nedgången klimakteriekärring till att vara en professionell tjänsteman i en verksamhet där det ställs höga krav på att man är både alert, kunnig och kan interagera socialt och nätverka. Luften går liksom ur när man kommer hem.

Men jag har inte druckit och jag tänker inte göra det. Precis som jag tog tag i mitt matmissbruk och sedan lyckades stävja min alkoholism så borde jag kunna angripa den sociala isolering jag hamnat i. Det känns som en smal sak i förhållande till de stora övergripande förändringarna jag klarat av i mitt liv.
Bara det inte dröjer för länge, för fan vad jag är ensam egentligen.

Kram.

Kennie
sön, 2022-08-07 - 22:17

Ja, ensamhet är det många som lever i. Spontant tänker jag att det kommer lösa sig. Nu när dit liv stabiliserats på andra plan så kommer du hitta lust att söka dig utåt. Föreningar och aktiviteter, kyrkan, kurser, det finns många ytor att skapa nya kontaktnät. Och inte ska du behöva ljuga för kollegorna. Det är väl helt mänskligt att inte ha den där lyckade semestern alla drömmer om, och ju fler som vågar öppna upp om att man inte har det sociala liv man önskar, desto mindre skamfyllt blir det.

Axianne
mån, 2022-08-08 - 23:01

Jag har många minnesfragment om ofta kommer upp för min inre syn när jag tänker på mina år av storkonsumtion och alkoholmissbruk. Jag kan idag mitt i min nyktra vardag gå förbi utanför Systembolaget och känna hur den unkna lukten av blandad alkohol som ständigt är närvarande runt dessa lokaler väcker upp doftminnen. Jag får direkt bilder av hur jag stått där i kön och darrat så svårt av abstinens att jag haft problem med att slå pinkoden på bankkortet när jag betalat. Jag minns hur det var varje gång när jag skamset och utan att se mig omkring eller möta någons blick skyndade mig hemåt med min bag-in-box och trots min dåliga fysiska kondition stormade upp för trapporna så snabbt att hjärtat bultande som en stånghammare och svetten rann ned längs ryggraden när jag landade i sängen med boxen i famnen.

Jag ser för min inre syn hur jag darrande knackade hål på perforeringen, irriterat pillade fram pipen och rev av förseglingen för att kunna hälla upp ett glas. Och nu pratar vi inte vinglas. Vi pratar dricksglas av pintstorlek som stod odiskat kvar på nattygsbordet. Jag kan nästan fortfarande höra ljudet av mina knackningar för att göra hål i pappen och hur det lät när jag pressade ned den lilla plastkranen och fyllde glaset upp till brädden. Lukten av det sura billiga vinet kväljde mig illa men jag var tvungen att dricka ändå. Jag brukade djupandas några gånger för att inte kräkas och sedan svepte jag hela glaset i några stora klunkar. Därefter kunde jag slappna av en aning och liksom börja "bli människa" igen. En märklig form av surrande lugn kombinerat med slemmig skam och vidrigt självhat fyllde mig när jag fått i mig dagens första dos. Någon liten stund senare tog jag nästa glas samtidigt som jag slött zappade mellan TV-kanalerna eller surfade på datorn, och sedan gick det i princip i ett tills dunken var tom framåt kvällen eller natten. Dagarna försvann på det här sättet. Jag gjorde inget produktivt alls utan sov och spelade dataspel eller såg på TV. Ofta somnade jag och det var vanligt att jag spillde ut vin i sängen eftersom jag inte hade koll på prylarna när jag fyllesomnat. Ibland ramlade jag ur sängen och jag har också kissat på mig när jag låg på golvet men då hade jag troligen druckit starksprit och inte bara vin.

Sedan vaknade med ångest framåt morgonkvisten och försökte pressa ur det sista ur boxens innerpåse. Det blev sällan mer än ett kvarts glas. Därefter började jag räkna ned timmarna tills Systembolaget öppnade igen. Detta upprepades varje dag. Vecka ut och vecka in. Utom söndagar då förstås. Om jag varit förutseende nog att köpa hem extra alkohol till helgen hade jag kanske lite kvar på söndagen men vanligtvis var det en riktigt svår dag som var fylld av abstinens. Många söndagar köpte jag 3,5-öl på ICA för att hålla de värsta darrningarna borta, eller så valde jag den dyrare vägen. Jag tog mig till puben och beställde två glas rött som jag bar ut på uteserveringen där jag hade hittat ett hörn utom synhåll och kunde svepa dem på stående fot. Ibland blev det 6 sådana snabbglas på en söndag innan plånboken sade ifrån. Det här var lite som att förlänga lidandet eftersom 6 glas på puben motsvarar en flaska och jag brukar dra i mig minst fyra flaskor (en box) per dag. Jag kom oftast hem och mådde sämre än när jag vaknade på morgonen för att jag visste att nu var det slut på allt. Det fanns inget mer att dricka såvida jag inte lyckades hitta mina vuxna barns hemliga gömmor och presentflaskor, vilket jag berättat om tidigare. Dessa har jag tömt och fyllt på otaliga gånger.

Ibland var söndagar dagen då jag bestämt att nu skulle jag minsann sluta. Jag intalade mig att lördagen innan var sista gången jag druckit, och så försökte jag ta mig igenom illamåendet. Då kunde jag inte sova på något dygn. Det kröp i kroppen, jag hade huvudvärk och darrade. Det kom stickningar i fingrar och fötter. Jag svettades och fick synrubbningar också. När måndagen kom var jag oftast tillbaks på Systembolaget igen för att jag inte stod ut. Om jag höll i min nykterhet längre än det så brukade jag må lite bättre framåt fjärde dagen. Efter kanske 10 - 12 dagar var jag plötsligt bara vips på Systembolaget igen. Från att vara stolt, stark och duktig över mina nyktra dagar då jag upplevt en begynnande skärpa i hjärnan och blivit av med de fysiska abstinensproblemen så bar det helt radiostyrt rätt in till vinhyllan utan att jag riktigt vet hur det gick till. Det kunde vara ett ögonblicks infall när tillfället gavs och så var jag igång med drickandet helt oplanerat. Ofta fanns tankar i stil med att "En gång mer eller mindre spelar fan ingen roll ... " Jag hade absolut ingen som helst impulskontroll ens när jag varit nykter i cirka en månad, som var det längsta jag hållit mig alkoholfri sedan mitt missbruk började eskalera.

När jag tänker tillbaks på mina alkoholistrutiner och den ständiga jakten på nästa glas så känns det lite som att jag tittar på någon annan. Det är som att jag står utanför och skräckslaget tittar på en hemsk film. Jag vet inte egentligen om det var fysiskt sug lika mycket som mentalt vansinne men troligen det senare. Jag begriper inte hur jag överhuvudtaget kunde leva så här och det var förmodligen ren och skär galenskap beroende på ett långvarigt förgiftat nervsystem och total obalans i alla mina hormoner och signalsystem. Jag var inte mig själv för en enda sekund i den här jakten på att få nästa glas och jag var inte fri från alkohol tillräckligt länge för att bli mentalt avgiftad, även om kroppen var det ibland när jag på vita knogar höll mig ifrån att dricka under någon tid.

Visst är det kanske bra att komma ihåg hur det kändes när jag satt som mest fast i beroendet och jag minns ju dessa saker men jag förstår idag inte hur det gick till och jag kan nog inte riktigt förnimma känslan jag hade då. Kanske är det lika bra att slippa känna så igen även om jag kanske skulle behöva påminna mig för att inte glömma bort hur illa det var.

Just nu börjar jag eventuellt känna mig lite för trygg. Lite för säker och kanske till och med aningen övermodig i min nykterhet. När jag nu återberättar och minns mitt liv som det varit när det var som värst är det som en varning för mig som jag nästan tvingar mig att tänka på i syfte att inse att jag aldrig vill hamna där igen. Och om jag för en enda sekund tänker att det kanske finns en dag då jag kan ta ett glas - då är jag illa ute och slår bort tanken med all min kraft. För den dagen finns inte. Jag kan aldrig hantera alkoholen, jag vet att det är så och jag har slutligen kommit till både insikt och acceptans.

Var rädda om er.

Kebne1
tis, 2022-08-09 - 07:12

Kära du@Axianne din historia... jag vill krama om den personen där och då! Och vad du gör det bra idag. Så stark berättelse och så enormt stark du är! Jag känner igen känslan av övermod. Men krama om dig själv och ge dig en eloge för hur din kamp gett dig ett mycket bättre liv. Jag ramlade nyss, drack i en vecka (precis som förr), och det var inte kul. Jag var övermodig, det hade gått för bra, jag hade glömt/förträngt helvetet med alkoholens baksidor. Det gäller att aldrig glömma. Aldrig släppa garden. Bara vi aldrig lyfter alkohol-glaset till munnen är allt lugnt. Tack för att du delat. Det ger mig råg i ryggen att aldrig gå tillbaka. Kram ❤️🙏🏼

Andrahalvlek
tis, 2022-08-09 - 09:05

@Axianne Fy fan vad skicklig du är på att återberätta! Det är så viktigt att minnas. Precis så jävla illa som det faktiskt var. Vi måste minnas. För att aldrig hamna där igen.

När jag är deprimerad mår jag för jävligt. När jag mår bättre igen så fattar jag knappt hur dåligt jag mått. Jag brukar säga att jag har vet-känslor, men inte känn-känslor. Jag vet precis hur illa jag mådde, men jag kan inte känna det fullt ut längre. Det är lite obegripligt. Just så är det med mitt drickande också.

Kram 🐘

Axianne
fre, 2022-08-12 - 23:50

@Kebne1 @Kullamannen @Andrahalvlek @Allegra - Tack för fina värmande ord! ❤️

Ibland undrar jag över den berömda missbruksgenen och att vi skulle ha alkoholismen nedärvt i vårt DNA. Många är övertygade om att de fått med sig beroendet redan från födseln och jag har tänkt mycket på det där men landat i att jag respekterar vad andra tror men avstår personligen från att luta mig mot just den tesen. Mina föräldrar var inte alkoholister. Ingen i min släkt eller omgivning drack överdrivet under min uppväxt och inget av mina syskon har hamnat i missbruk. Jag är ganska övertygad om att det var miljön, uppfostran, ensamheten och mina egna val som sakta men säkert drog igång tvångstankar och förändrade min hjärna. Jag tror att mina signalsubstanser och mitt belöningssystem fick rejäla smällar och åkte på en hel del utmaningar när jag var i tonåren men det berodde inte på något supande.

Jag hade vad jag tror var en helt normal inställning till alkohol och drack väldigt sällan fram till jag var i 25-årsåldern. Jag har skrivit om detta tidigare men kortfattat kan jag nämna nu att jag gick igenom tonåren utan någon minnesvärd fylla förutom några små fester och en charterresa efter studenten när det visst blev en del billiga paraplydrinkar med tjejgänget. Lite gulligt sådär och faktiskt oerhört måttfullt med dagens mått mätt. På den tiden hade jag verkligen alltid roligt utan alkohol och det fanns inte i min tankevärld att jag skulle behöva dricka för att umgås. Spänningen i livet, känslan av rus och endorfinkickarna fanns där ändå men på ett helt annat plan.

Jag var den jättetjocka fula ankungen som vuxit upp till en smal och snygg svan, vilket innebar att jag var konstant hög på de boostar jag fick av uppmärksamheten, min plötsligt upptäckta sexuella dragningskraft, nyfunnen popularitet och allt annat som mitt förändrade utseende och min nya kropp gav. Jag behövde inte berusa mig med alkohol eftersom min hjärna var helt upptagen med att hantera mitt första och på den tiden största missbruk, vilket var min kroppsfixering. Jag hade börjat utveckla anorexi i kombination med ortorexi (träningstvång) i sextonårsåldern och detta övergick i bulimi eftersom jag inte kunde motstå att unna mig livets goda, och det var där som min hjärna troligen började knarka på lyckohormoner. Jag upplevde samma skamfyllda känslor men också samma rus och flummiga känsla av välbehag då när jag kämpade med matmissbruket som jag gjorde senare i livet när jag drack alkohol.

Frågan är om detta var en ärftlig defekt och trasig gen som givit sig till känna i tonåren via matmissbruket, och som sedan utvecklades till alkoholism? Jag väljer att tro att i mitt fall var det inte så. Något hände och jag började göra saker som blev mer och mer vanemässiga. Triggern för mig var förmodligen skammen och den "body-shaming" som jag upplevde och som började hemma. Min mamma ogillade skarpt min övervikt som visade sig i femårsåldern och sammanföll med att jag blev sexuellt utnyttjad under flera år. Hon skällde konstant på mig för att jag var för tjock och inte såg ut som jag skulle. Jag sattes på alla upptänkliga bantningskurer som egentligen var för vuxna och uppmuntrades att leva på filmjölk med knäckebröd, kålsoppa eller äta fibertabletter som skulle växa i magen och ge mättnad. Hon klagade ofta inför väninnor och släktingar över hur hon kunde ha fått en sån dotter som blivit så fet att hon fick köpa herrbyxor åt mig och sy upp dem. Samtidigt var mamma alltid väldigt stolt och skröt över att jag var så smart och tidigt utvecklad med ett fantastiskt läshuvud och var så duktig på matematik och annat att jag fick börja skolan ett år före alla andra barn i samma ålder.

Att jag sedan blev mobbad under låg- och mellanstadiet för min övervikt, mina smutsiga kläder, fula tänder och min dåliga hygien var en självklarhet eftersom ingen i hemmet såg till att jag fick motion, nyttig mat, rena kläder eller lärde mig sköta om mig själv med tandborste och tvål. Jag lämnades ganska mycket vind för våg under många år men visste inget annat. Mina syskon hade flyttat hemifrån och jag var sladdbarnet som Gud verkade ha glömt. Åtminstone hade min mamma definitivt gjort det. Men jag trodde att alla hade det som jag, så jag funderade inte så mycket över min tillvaro under de där barnaåren. Däremot tror jag att det var redan då som min kroppsmedvetenhet utvecklades och några år senare var jag igång med fullt utvecklade ätstörningar.

Troligen sporrades den pubertala jag av att se resultatet av fasta och hård träning och i några år var det så jag tappade kilon och sedan höll mig smal. Sedermera hittade jag genvägen där jag unnade mig eller belönade mig själv med onyttigheter för att omgående kräkas upp det jag ätit och ibland börja om direkt igen. Här kommer mina paralleller med alkoholismen in och i det här skedet var nog mina signalsubstanser i hjärnan tossiga och mitt belöningssystem totalt utflippat på grund av hur jag hanterade min kropp med ömsom svält, ömsom sockerchockar.

Känslan i matmissbruket när jag hetsåt och inte kunde sluta äta förrän jag proppat i mig allt jag kunde komma över var manisk, och senare har jag druckit på precis samma sätt. Det var faktiskt nästan en exakt likadan förnimmelse av en kort stunds lugn just när jag fick äta fritt och sedan panik och vånda efteråt - precis som när jag drack och greps av ångest och sorg. Jakten på mer mat och mer att dricka var också likadan och jag kunde gå över lik, bildligt talat för att få mer av bägge dessa droger, vare sig jag hade pengar eller inte. Känslan av att aldrig klara av att lämna något kvar till senare var också att jämföra med hur jag hanterat alkoholen. Varenda smula, liksom varenda droppe skulle ätas eller drickas upp. Själva beteendet när jag levde med mina beroenden var detsamma. Först bara det ena men längre fram i tiden när skilsmässan stod för dörren hade jag det tveksamma nöjet att ägna mig åt bägge de här missbruken samtidigt, vilket var en mycket kaotisk tid i mitt liv.

Med alkohol fanns dock ingen rening. På den tiden när maten var min enda last så kunde jag stoppa fingrarna i halsen och kräkas. Efter det infann sig ett lugn som jag nästan kan tycka var lite euforiskt och det var nog det egentliga ruset. Senare med alkoholen skulle jag aldrig komma på tanken att försöka kräkas. Snarare var det viktigt att inte förspilla ett rus, vilket orsakade mig vissa ... låt mig kalla det för "logistiska problem" under åren jag levde med bägge dessa missbruk samtidigt. Äta och kräkas måste då ske först. Sedan träna (gärna på tom mage så att det "tog" ordentligt) och slutligen dricka min belöningsalkohol. Aldrig i omvänd ordning. Att falla för lusten att dricka tidigt på dagen innebar att träningen blev farlig men det har hänt att jag sprungit en mil med alkohol i kroppen ändå. Att falla för en frestelse i form av kaloristinn mat efter att jag druckit vin gav mig ångest eftersom jag inte ville kräkas och förlora ruset, och då fick jag bekymmer med att min vikt skulle dra iväg och behövde träna mer. Så här höll jag på - som en manisk hjärntvättad vansinnig person.

Jag är helt övertygad om att jag som i grunden är en ganska intelligent kvinna utvecklade ett missbruk under många år vars effekter kraftigt påverkade till exempel självbevarelsedrift, prioriteringar, sunt förnuft och förmåga till logiskt tänkande. Jag kan inte förstå idag hur jag resonerade eller ens kom på tanken att bete mig på detta sätt när jag levde i det här. Jag begriper inte för en enda sekund hur jag kunnat behandla mig själv på detta sätt under alla år och jag är lite nyfiken på om man kunnat göra en cat-scan och se på hjärnans aktivitet att den var förgiftad på något vis när allt var som värst.

När jag för några år sedan med hjälp av nya metoder kunde ta itu med mina ätstörningar var det en befrielse som jag nästan hunnit glömma i dag. Jag tackade Gud för den första gången jag kunde äta en tallrik mat och känna mättnad utan att tvingas gå och kräkas. När jag också insåg att jag kunde hålla vikten genom att träna lagom var jag på rätt väg kan man tro. Jag blev fri från matmissbruket men det betydde inte att min hjärna var friskare. Jag fortsatte dricka och alkoholen tog över mer och mer. Plötsligt hade min alkoholism eskalerat och tog över hela mitt liv. Jag lät det ske och gav upp. Jag sket i allt och bara åkte med. Jag lät det hända och gav kroppen vad den bad om.

Hade det inte varit för polispatrullen gömd bakom återvinningscentralen som tog mig för dagen-efter-fylla på väg hem från Systembolaget den där augustidagen 2021 hade jag kanske inte ens levt idag. Så djupt på botten var jag. Jag tackar dem och jag tackar Gud för att jag återfick vett och sans. 355 dagar sedan nu. Snart ett år av nykterhet och jag har fått ett liv igen. Jag har fått en ro och en värdighet. Jag har fått ett bra jobb och chansen att göra om och göra rätt. Många år har gått förlorade och de får jag aldrig tillbaks, men jag får njuta av att känna hur jag mår när jag verkligen mår både fysiskt och psykiskt bra och det är värt så mycket!

Oavsett vad man tror om de genetiska förutsättningarna så har jag druckit mig till min alkoholism. Precis som man utvecklar allergi om man exponeras för ämnen i överflöd så har jag utvecklat en allergi mot alkohol och det går aldrig över, så jag kan inte dricka mer. Men jag tror inte det var något i mitt DNA. Jag tror att om jag fått en annan start i livet hade jag kanske sluppit mycket av det jag genomlevt och mina barn hade kanske fått en bättre mamma. Men jag är tacksam för det jag har idag och ska inte begära mer än det.

Jag önskar er en fin helg!

Kebne1
lör, 2022-08-13 - 06:49

Den kraft du besitter är beundransvärd och ger mig vind i seglen. Kan du, kan jag! Här är en till träningsnarkoman! Också ätstörd tidigare. Men i mitt DNA finns alkoholgenen. Arv och miljö har skapat mitt missbruk, i kombo med låg självkänsla och en cocktail av annat smått å gott.
Tack för att du delar med dig!
❤️🙏🏼

vår2022
lör, 2022-08-13 - 09:12

@Axianne Tack för ditt inlägg, håller med om att du verkligen har en urkraft. Tror också att ett beroende kan drabba vem som helst. Alkohol är ett beroendeframkallande gift och ingen går säker. Sedan tror jag att man är mer sårbar och mottaglig för att bli beroende om det finns med i ens gener. Att samhället glorifierar alkohol som det gör, påverkar våra föreställningar om det, att allt ska firas med alkohol och att det ger oss guldkant i tillvaron. Det gör också så att så många kommer att bli/är beroende för det är ett inlärt beteende om hur vi ska socialisera och ha roligt tillsammans och med alkohol, utan blir det tråkigt och torftigt.

Ha en fin lördag!🌞💕

Axianne
lör, 2022-08-13 - 18:07

Min chef ringde mig idag. En lördag. Jag blev skräckslagen och tänkte på hur dåligt jag mådde när jag gick och väntade på att få tillträda det nya jobbet. Då befarade jag ju att de kommit på att jag är straffad för rattfylla och ångrat sig. Så var det inte den gången men känslan kom tillbaks med kraft. Att se chefens nummer blinka på mobilen nu denna soliga lördagseftermiddag var en ganska otäck känsla. Jag befarade förstås det värsta. På måndag är semestern över, vad var det som var så viktigt att man var tvungen att ringa mig hem en lördag?

Det var inte något otäckt som väntade. Tvärtom. Verkligen tvärtom.
Jag fick förhandsbesked att ledningsgruppen hade haft möte igår eftermiddag och valt ut mig till gruppledare och alltså tilldelat mig en högre position med mer ansvar. Chefen ville förvarna och ge mig chans att tänka på saken över helgen samt boka möte med mig för att prata om detta direkt på måndag morgon. Den befordran man viskat i korridorerna om var alltså inte bara ett rykte. För en stund sedan kom ett förslag till nytt anställningsavtal i mailen för mig att titta på och jag vet inte riktigt vad jag ska säga nu. Jag är lite förstummad. @Andrahalvlek skrev tidigare idag att det var som en saga med lyckligt slut. Jag skrattar lite för mig själv när jag tänker att sagan blev just ännu lite bättre. Förhoppningsvis är den långt ifrån slut.

Lönepåslaget är inte jättestort och jag blir "bara" tillförordnad initialt, men om det fungerar blir det en fast tjänst. Det känns så oerhört märkligt hela grejen. Förra sommaren var jag totalt nedsupen, arbetslös sedan flera år och utstämplad från A-kassan, bidragsberoende, skuldsatt och utan minsta hopp att hitta en dräglig tillvaro eller ens få ett jobb igen. Idag har jag varit nykter i nästan exakt ett år, fått jobb och nu en befordran till mellanchef . Jag tjänar mer än fyra gånger så mycket som jag hade i bidrag varje månad för ett år sedan. Alla skulder och krediter är återbetalda och jag har återfått en del av min tidigare fysiska kondition. Jag är inte längre rädd för återfall även om det alltid finns en risk, och jag har helt slutat ljuga för mig själv om min relation till alkoholen. Jag är och förblir alkoholist och jag får inte dricka mer, då kan jag tappa allt detta jag nu fått.

Att jag förlorat åratal till alkoholen och var på väg ned i avgrunden kommer jag aldrig att glömma, men det är lättare att acceptera verkligheten när den ser ut som den gör nu!

All kärlek till er! 💖

Snödroppen
lör, 2022-08-13 - 19:02

@Axianne
Hej!
Skrollade förbi ditt inlägg och kände bara fy fasiken vad bra.
Kommet från "anhörigssidan" och lämnade allt för att bli fri.
Blir så himla glad när jag läser om hur bra det går/gått för någon här på AH oavsett vilken "sida".
Grattis till befordran och till ett mycket ljusare liv 🌞