av Axianne

Kaveldun
mån, 2022-08-29 - 20:17

Underbart inlägg @Axianne. Man riktigt ser dig trixa runt och spela behärskad för att kort därefter halsa några snabba i lönndom.
Själv brukade jag gå ut och diska eller göra ngt annat som innefattade högs ljud ( spola mkt vatten) ..så att jag kunde tappa upp och dricka utan att ngn hörde.
🌾🌾

Ny dag
mån, 2022-08-29 - 23:00

@Axianne Du skriver så bra, det är en fröjd att läsa även om du beskriver det maniska helvetesbeteendet som många av oss härinne såväl känner igen oss i. Inte minst jag själv. Jag är inte allergisk mot pälsdjur men mot alkohol och liknelsen klockren så dessa rader lägger jag till min minnesbank.🥰

Axianne
tis, 2022-08-30 - 22:42

@Kaveldun Haha! Ja, att spola vatten är ju en klassiker när man vill dölja alla möjliga ljud. Jag kommer osökt att tänka på ett annat TV-citat när Schyffert och Lindström spekulerade i hur historikerna kommer att minnas vår tids överkonsumtion av annat än alkohol: "Svenska folket var vid den här tiden nåt så bortskämda att nästan ingen längre ens kunde klara av att gå på toaletten och uträtta ärende nummer två utan att behöva spola bort cirka 40 liter prima färskvatten genom handfatet!" 🚽💩 (Från "Ägd - Pengarna eller livet" 2013)
Jag vet inte varför jag minns den här typen av totalt värdelöst vetande. 🤷‍♀️

@Ny dag Tack och gulle dig! ❣️ Ja, just att beteendet blev maniskt är helt korrekt beskrivet. Många använder uttrycket "Kidnappad hjärna" 🧠 (vilket ju även är en bok om missbruk och beroende av Miki Agerberg) vilket stämmer på sätt och vis. För att få tillbaks min hjärna fick jag betala en lösensumma som jag inte trodde att jag hade råd med men som egentligen "bara" bestod av vilja, beslutsamhet, självinsikt och lite mod.

Axianne
tis, 2022-08-30 - 23:45

10 cc på radion. . Så lägligt.
"I'm not in love. So don't forget it. It's just a silly phase I'm going through. And just because I call you up, don't get me wrong, don't think you've got it made.
I like to see you, but then again that doesn't mean you mean that much to me. So if I call you, don't make a fuss. Don't tell your friends about the two of us."

Nej, jag är inte förälskad. Det tillåter inte min sköra nykterhet. Jag vet av erfarenhet att när mina känslor kommer i gungning ordentligt så balanserar jag farligt nära gränsen till ett återfall, så behärskning är A och O just nu. Senast jag inbillade mig att jag var kär så var det full fart, allt eller inget. Och sedan brast alla livlinor jag hade och jag brakade rätt ned i avgrunden när relationen tog slut. Idag drömmer jag inte om kärlek längre men jag unnar mig att ändå minnas att jag upplevt glimtar av den och hur det kändes. Eller, unnar och unnar. Jag kan inte hindra att jag plötsligt nästan slås omkull av kraften i de känslor som plötsligt blommar upp när jag ser hans nummer på mobilens display eller hör hans röst i telefonen. Tack och lov har jag lärt mig att först andas djupt så jag kan låta calm, cool and collected när jag svarar.

Jag är definitivt inte förälskad men däremot är jag lite fast i sentimentala minnen som jag nog egentligen borde konstatera mest var drömmar. Jag längtar tillbaks till tiden då mitt liv bestod av ständig längtan och strävan efter något som alltid verkade vara precis utom räckhåll. Jag känner saknad och vill återfå det jag inte ens vet om jag någonsin ägde på riktigt. Det är nackdelen med retrospektiva och ganska selektiva minnen. Rosa filter som applicerats lite för tjockt på händelser där detaljer blivit luddiga. Och så detta eviga dåtidsromantiserande! Var det verkligen så kul och vackert hela tiden? Näppeligen! Jag har i ärlighetens namn nog alltid levt i en ständig jakt på annat än det som fanns på menyn. Ville hitta något bättre och var aldrig nöjd. Kanske var det vad som drev mig in i missbruket en gång i tiden.

Och just nu bråkar jag med tankar på vad som hade hänt "om" ... För det fanns så många val förr när man var ung och hade hela livet framför sig. Man hade alla möjligheter och det fanns knappt några begränsningar för vad man skulle kunna åstadkomma om man hade modet och ambitionen. Jag verkade ändå väldigt ofta välja det sämsta alternativet. Men det vet man ju inte säkert i efterhand förstås, eftersom det aldrig gick att ta två vägar samtidigt.

Under senare år har jag ibland utsatt mig själv för att botanisera bland minnen och förstås fundera över de där valen jag gjorde som kanske inte var så lyckade men är omöjliga att ångra eller ändra. Livet var inte ett TV-spel med extraliv och bonusrundor. Jag hade inga nya försök när det blev game over. Egentligen vet jag ju inte vad felstegen kostat mig fullt ut eftersom jag aldrig provade att gå den andra vägen, och jag ska nog inte grubbla för mycket på det. Jag får liksom intala mig att det kunde ha gått åt helvete om jag tagit de andra alternativen också.

Nu står jag där igen vid ett val. Träffa honom på fredag över en middag eller fortsätta hålla mig för mig själv? Vi har pratat i telefon varje kväll i snart en vecka och varje gång han fört det på tal har jag hittat skäl till att avböja, trots att jag nog vill mer än jag erkänner för mig själv. Jag vill, men jag är rädd och har fruktansvärt dåligt självförtroende. Jag vill men jag har århundradets underläge på grund av saker som hände för många år sedan. Jag vill men jag sätter krokben för mig själv genom att fundera för mycket.

Men så här grubblande och tungsint är jag inte när vi pratar. Då är jag nästan överdrivet rolig, lättsam och skämtar mig fram genom våra samtal. Jag duckar och fintar mig förbi hans inviter och det blir mycket om filmer, böcker och musik. Vi pratar inte så mycket om det som hänt utan mer om vad som inte hände. Då blir det svårt att hålla den skojiga tonen. Vi vet så väl att vi kunnat vara på ett helt annat ställe om vi hade hittat varandra då, för länge sedan.
Men det är efteråt med det nu.
Eller?

Kram 🎀

Andrahalvlek
ons, 2022-08-31 - 08:14

@Axianne Klart att du ska äta middag med honom på fredag. Men ta ditt sansade jag i handen, och agera inte på impulser. Lättare sagt än gjort dock. Men är det något som livet har lärt mig så är det att man ska ta vara på det som slumpen ger en. Att han skulle sitta på just den bussen var inget annat än en slump.

Jag levde ihop med mina barns pappa i 24 år. Vi separerade 2013. Två år senare träffade jag av en slump en man. Och blev tokförälskad. Jag visste först inte att jag var förälskad, jag hade liksom glömt hur de känslorna kändes. Hmmm, varför molvärker det lite i magen? Varför har jag så svårt att sova? Varför fånler jag som tok bara jag hör att jag får ett sms? Varför känner jag mig helt darrig av förväntan?

Det som är häftigt med förälskelse är att det känns likadant som när man var 17 år. Lika huvudlöst förälskad blir man, man är lika benägen att blunda inför det som eventuellt inte funkar eller stämmer ett dugg med vb. Man bara kastar sig in. Helt underbart - och tyvärr kan det följas av en sur eftersmak. Förälskelsen i mitt fall bleknade förstås, och 1,5 år senare bröt vi upp eftersom det visade sig att han var en alkis.

Men jag vill ändå inte vara utan den erfarenheten. Jag kan jämföra det med älskade pudelpojken som jag var huvudlöst förälskad i, och han i mig. En dag var jag tvungen att avliva honom pga tumör i munnen. Jag grät floder, sörjde jättelänge. Men den sorgen var värd varje dag ihop med älskade pudelpojken. Lite likadant är det med förälskelse i en man. Sorgen efter F var ändå värd den första förälskelsetiden med honom. Jag minns våra första dejtar med värme.

Efter F har jag träffat några män via dejtingappar. Jag flög högt och sen kraschlandade jag. (Låten ”Resten av ditt liv” med Timbuktu rullade nonstop i vissa perioder.) Jag har råkat på det ena svinet efter det andra, och jag har blivit lika huvudlöst engagerad varje gång. Jag var till och med beredd att lära mig spela golf! Då har det gått långt. Min vilja att anpassa mig i en relation är enorm, och det är en sak jag behöver jobba på i kommande relationer.

När jag blev nykter slutade jag med dejtingappar. På fyllan satt jag och skrev med allsköns sköna snubbar, flirtade och sexchattade. Gick över gränser som jag aldrig hade gjort i nyktert tillstånd. Jag tror att det finns guldkorn i dejtingträsket, men det finns mest träsktroll. När jag gjorde slut med spriten gjorde jag även slut med dejtingappar.

Jag ligger lågt och bidar min tid, inväntar att slumpen ska göra sitt jobb. Som i att en gammal flirt plötsligt sitter på bussen en dag…

Kram 🐘

vår2022
ons, 2022-08-31 - 21:00

@Axianne Håller med @Andrahalvlek i att våga ta chansen och se vad det kan leda till. Vem vet om man inte provar. Man kan gå sakta fram och känna efter hur det känns och ta beslut efter det om hur du vill göra och ha det. Det är härligt med kärlek och det är härligt att ge sig hän. Ha det gott!💕

Axianne
lör, 2022-09-03 - 09:21

Tack för era inspel, @Andrahalvlek och @vår2022. Jag uppskattar verkligen era tankar. Jag vet precis hur det är när man blir huvudlöst förälskad i vuxen ålder, vilket jag upplevde för några år sedan. Det var en helt fantastisk upplevelse och jag är tacksam över att en gång i livet få uppleva en så himlastormande (och dessutom besvarad) kärlek. Men på samma sätt dom det var helt magiskt att uppleva så brast hela min tillvaro när relationen tog slut. Jag söp rätt in i kaklet utan hejd på grund av min sorg och längtan tillbaks till förhållandet, och det ledde till min första kontakt med avgiftning på sjukhus på grund av livsfarlig abstinens när jag skulle försöka sluta. Man kan lugnt säga att jag helst undviker känslostormar nu när jag är nykter.

Det blev för övrigt ingen dejt igår. Jag har inte modet ännu och jag är osäker på vad den här mannen nu egentligen försöker göra genom att söka upp mig på detta sätt. Men jag kanske återkommer till det. 🎀

Axianne
lör, 2022-09-03 - 18:20

Jag har ingen man i mitt liv och har inte haft en relation på länge. Det har varit självvalt. Förhållanden med män under långa tider av missbruk fram till för några år sedan har varit bedrövliga på alla sätt. Det har varit män som också druckit för mycket och emellanåt män jag trots min usla ekonomi fått betala ett högt pris för att umgås med, inte bara i form av krognotor och sponsring av deras alkoholkonsumtion. Jag har betalat med hela mig själv trots att mitt självförtroende snabbt förbrukats. Jag satsade alltså ganska mycket på det jag trodde var kärlekens altare men egentligen bara var ett sökande efter ett uns bekräftelse. Mest offrade jag egentligen min självrespekt och min självkänsla.

För några år sedan när jag var nyligen 50 fyllda träffade jag en mycket yngre flerbarnspappa som blev mitt livs stora kärlek och jag tror aldrig någonsin jag upplevt en sådan magi. Jag mötte honom under en tid när jag var tillfälligt nykter på grund av ultimatum från jobbet och vi inledde den största och mest omtumlande kärleksrelation jag någonsin haft. Min kärlek var besvarad på alla sätt och förhållandet var oerhört intensiv både fysiskt och mentalt. Vi var varandras perfect match från första stund. Vi förlovade oss 0ch flyttade ihop inom ett år. Men vi matchade kanske lite för bra.

Det blev snabbt tydligt att det inte bara var jag som hade alkoholproblem och vi kämpade bägge med att hantera livet, jobben, relationen och våra respektive bonusfamiljer med 6 barn gemensamt. Vi kämpade även förstås med drickandet som vi tyvärr inte skötte speciellt bra. Vi borde ha sökt hjälp tillsammans eftersom vi båda var medvetna om problemet men i stället drev misstroende påeldat av våldsamma känslor oss rakt ned i avgrunden. Jag älskar honom nog fortfarande och jag vet att han verkligen älskade mig den dagen jag gav upp och flydde ur förhållandet. Jag lämnade honom av skäl som känns helt obegripliga idag för att supa mig bortom vett och sans. Allt gick över styr för mig efter det och jag förlorade fotfästet totalt.

Sedan dess har jag inte haft någon man i mitt liv. Vartefter mitt alkoholmissbruk eskalerat till en gräns där jag inte längre brydde mig om känslolivet och i stället ägnade mig åt att dricka mig till glömska har jag helt valt bort intimitet för att i stället leva ensam med min vinbox och streamade snyftarserier. Jag har gått upp i vikt och förfallit kolossalt under den här tiden och det har självklart varit ett hinder för mig nu när jag börjar komma på fötter igen. Jag har inte nog med självförtroende att flörta med någon ens och trots att jag fått höra hela senaste halvåret av alla i min närhet att jag verkar ha tappat väldigt mycket i vikt, så känner jag mig fortfarande bara fet, ful och gammal. De som kommenterat om min viktminskning kände mig inte förr när jag var "smal och vacker". De jämför med den gamla feta tanten de lärde känna för ett år sedan och jag jämför med hur jag var när jag fortfarande inte hade supit ned mig. Och visst. Det har skett förändringar, men jag är så långt ifrån att vara mig själv fysiskt att jag vill gråta när jag ser mig i spegeln.

Följaktligen är jag ganska utsvulten på känslor och närhet. Jag har med kraft förnekat att jag har några som helst drömmar om män och stängt av allt eventuellt romantiskt känslopjunk som ploppat upp när jag nyktrat till med tiden. Tills nu.
Som sagt.
Och eftersom vi befinner oss i forumet ”Det vidare livet” med livet som det är utan droger. (För inläggen som kan handla om annat än de omedelbara alkoholrelaterade problemen) så har jag berättat om en spöke från förr som oväntat dykt upp i mitt liv igen.

Jag vet inte vad jag ska göra med den här mannen. Jag har känt honom sedan åttiotalet men inte träffat honom på evigheter och jag blir inte klok på vad det är han håller på med eftersom han inte tycks bry sig om att jag förändrats. Det känns som att han vill ha mer än vänskap och nu har vi pratat varje kväll. Ibland i timmar, ibland bara kort. (Mest för att jag drar mig lite undan när han kommer för nära.)

Han skickar flörtiga sms och gulliga smileys när 😍😍🥰🥰💘💘 han säger god morgon varje dag och önskar mig att sova gott varje kväll. Han kallar mig "sötis" och "finaste" som om det vore helt självklart när han skriver till mig. På det hela taget verkar han seriöst vilja ha någon form av romantisk kontakt och tjatar oförtrutet dag efter dag om att vi ska träffas igen efter det korta möte vi hade för lite mer än en vecka sedan, men jag kan inte. Jag vågar inte.

Men fan vad det kostar på. Hela filmen har spelats upp för mig om och om igen. Hela historien från då när vi var riktigt unga sitter som etsad i mitt minne och på min näthinna även om jag inte minns alls när jag träffade honom senast innan förra onsdagen. Jag kan blunda och känna hur det var förr, för tvåhundra år sedan känns det som. En lång historia som jag inte vet hör hemma här. Vi får se.

Något som var väldigt avgörande för mig och som gjorde att jag inte vågat träffa honom ännu är att han inte vet om att jag är alkoholist. Han säger hela tiden. "Kom över på lite mat och en flaska vin" eller "vi kan väl gå ut och ta några glas ihop" och den sista gången vi träffades innan kontakten bröts förra gången var vi bägge apfulla. Det är inte någon bra förutsättning. Jag vägrar träffa honom innan jag berättat sanningen. Och då menar jag HELA sanningen.

Kram!🎀

vår2022
lör, 2022-09-03 - 19:01

@Axianne Jag förstår av det du berättar att du har svårt att släppa in honom, bara så där. Kroppen förändras en hel del efter 45-50 och man ”förfaller”. Jag kan ha bilder i huvudet på när jag var yngre och när jag ser mig i spegeln ser jag att det inte stämmer, rynkor och häng här och där. Tänk, att jag som ung tyckte att jag var ful och när jag ser bilder från då kan jag inte förstå hur jag tänkte. Som att man aldrig är nöjd med sig själv i den åldern man befinner sig. Det ligger i betraktarens öga om man attraheras av någon. I det egna ögat borde ingen attraheras av en. Min man har jobbat hårt med mig om att jag ska tycka om mig själv, att jag själv ska se att jag är fin. Det har tagit sina år, men kan nu faktiskt tycka att jag ändå inte är så pjåkig ändå😁. Hans betraktelse av mig har hjälpt mig att tycka om mig själv.

Mannen du berättar om verkar onekligen vilja träffas mer och skickar gulliga och kärleksfulla sms till dig. Hans betraktelse av dig är inte den samma som din betraktelse av dig själv. Lita på honom💕. Jag håller med om att du ska berätta hela sanningen om dig själv för honom. Att du i starten är helt ärlig och sann om dig själv och vem du är. Att i en relation göra så är en gåva, ett stort förtroende man ger till någon annan. Det visar att man tar relationen på allvar och visar att man tycker den är betydelsefull. Hur den andre tar emot det återstår att se, men det finns ingen annan väg.

Lycka till och ha en fin lördag!❤️

Andrahalvlek
lör, 2022-09-03 - 20:13

@Axianne Självklart måste du vara ärlig och berätta hela sanningen innan ni går till nästa nivå. Men det är kanske bra att göra på tu man hand IRL? ”Nej tack, jag dricker inte vin därför att…”

Kasta dig ut. Man måste våga för att vinna. Är han något att ha står han pall, men du har åtminstone stått upp för vem du är 🥰

Kram 🐘

Andrahalvlek
lör, 2022-09-03 - 20:16

PS. Låt er inte prata på i all evighet innan du berättar sanningen. Det skapar bara skav hos dig, att du känner dig oärlig. Och ni båda satsar känslomässigt kapital i något som kanske tvärdör när sanningen kommer i dagern. Den som lever får se.

Kaveldun
sön, 2022-09-04 - 07:26

@Axianne. Jag håller med övriga om att det är viktigt att du är ärlig - och jag kan också förstå din tveksamhet i meningen att du är rädd om nykterheten. Den är såklart nummer ett här. Du har gjort en otrolig förändring /livsomställning och du har nu ett liv som du både klarar av och värdesätter högt.
Du skriver om kroppsliga förändringar och här känner även jag igen mig. Jag är 60 år nu och höll vikten längre...trots drickande men de senaste åren gick det inte. Jag gick upp ganska mkt och jag såg också hur alkoholen gjorde ansiktet trött och svullet ( märker skillnad redan nu...har klarare , fastare blick och bättre hud).
Jag är nog ganska fåfäng - tycker om kläder och vackra saker men alkoholen - om man missbrukar - vinner ju så småningom över allt.
Du skriver att du var vacker som ung och utan att låta överdrivet klämkäck så tånker jag att du fortfarande är det ...fast på ett sätt som är förändrat av ålder och vikt.
Du skriver att mannen inte verkar bry sig om att du är förändrad - men även han måste ju ha förändrats sedan 80-talet?
Du besitter en kraft och har en ärlighet som imponerar och det genomsyrar dina texter här! Säkert märks det även i era telefonsamtal - även om du ännu inte berättad om alkoholen. Men din blick och din nykterhet och din skärpa är attraktiv. Om det är en man att ha så spelar ju dessa egenskaper också in - inte bara hur smal du är.
Du skriver inte vad du tycker om honom - bara hur han uppfattar dig och hur han förhåller sig till dig. Tycker du om honom? Är han en bra person som du skulle trivas med? Tycker du att han är attraktiv? Och attraktivitet kan ju vara så mkt.
Det spelar ju stor roll - ja är avgörande - vad du tycker och känner? Det är ju inte bara du som ska duga för honom.
Jag önskar dig all lycka till. Nu när du är nykter har du ju helt andra möjligheter att vara i en relation. Att leva med någon ...eller starta en relation och missbruka ..leder ju förr eller senare ( oftare förr) åt helsicke.
Ta små steg och känn efter. Var ärlig om alkoholen och berätta om din förändring ( den är så stark). Och var mycket rädd om dig!
☘️

vår2022
sön, 2022-09-04 - 08:01

@Kaveldun Så klokt sagt. Vad du @Axianne tycker, tänker och känner om honom är det absolut viktigaste. Om du känner att han skulle kunna få vara en del av ditt liv, om du vill ge dig av själv till honom, att han är värd det och om du tror att du skulle trivas med honom. Om du känner attraktion, det är där det börjar❤️

Axianne
sön, 2022-09-04 - 11:04

Tack @vår2022 @Andrahalvlek @Kaveldun för tankar och tips! Jag har kanske redan tänkt mycket av det här och behövde nog lite feedback, vilket jag fick. ❤️ Jag ska fundera en vända till innan jag går vidare och kanske berättar för honom om mitt liv ur ett alkoholperspektivet. Än så länge tycks han ha en bild av mig som en lyckad och eftertraktad kvinna och hans lite inställsamma agerande tar jag som en rätt ytlig flirt. Jag står i valet nu. Ska jag krossa den bild han verkar ha av mig och berätta vem jag verkligen är? Ska jag riskera att jag väcker avsmak hos honom för att sedan utgå från hur han reagerar på verkligheten och då ha möjlighet att bygga på något som kan bli en relation? Alternativet är att jag ganska snart faktiskt avslutar det här innan det händer mer och säger tack och adjö. Det lockar mig mer att låta honom ha kvar sin minnesbild av mig. Mina känslor just nu är inte djupare än så, faktiskt, även om han attraherar mig fysiskt.

Problemet är nog exakt vad @Kaveldun skrev:"Du skriver inte vad du tycker om honom - bara hur han uppfattar dig och hur han förhåller sig till dig."
Det är jag i ett nötskal. Historien upprepar sig. Min självbild har generellt varit skev och har nästan undantagslöst hängt ihop med hur jag ser ut på utsidan. Min självkänsla saknar substans när det kommer till relationer just nu och så har det nästan alltid varit när jag befunnit mig i en period i livet när jag varit missnöjd med mitt yttre och inte älskat mig själv alls. Det handlar ju i grunden om min vikt men på senare år förstås om självhat i förhållande till mitt drickande. Om en man visat intresse för mig har jag knappt funderat över hur jag känner eller tänker inför honom. Jag har sagt ja tack och passat på för att jag haft en längtan efter bekräftelse, något eller någon - vem som helst till slut, även om det inneburit skadliga och destruktiva relationer. Senare när jag befunnit mig i förhållandet och kanske till och med börjat nyktra till har jag kommit till insikt och lämnat mannen. Då har jag släppt fram mina känslor och insett att jag enbart blivit missnöjd, besviken, luttrad och bitter i relationen. Mannen i fråga har ibland inte ens förstått varför jag gjort slut eftersom jag inte ställt krav eller haft åsikter i början.

Det som pågår just nu är en process som innefattar mer eftertänksamhet. Den här mannen och jag har en historia men känner ändå inte varandra. Det finns något ofullbordat men det finns också sorg och besvikelse. I dagsläget är vi i ett läge när vi inte pratar i nuet. Han pratar med den jag var. Jag pratar med den jag minns. Ingen av oss pratar om idag eller tankar på morgondagen. Det är eoner av tid som passerat. För att komma vidare måste vi bägge släppa allt som hänt förr och se om det finns något helt annat mellan oss. Jag vet inte om det är rätt läge för mig just nu att ta det steget med någon alls. Inte ens med honom.

Tack igen för era tankar! 🎀

Andrahalvlek
sön, 2022-09-04 - 12:00

@Axianne Du tänker så himla klokt. Ni träffades för en evighet sedan, och han har nu blivit förtjust i en äldre version av den du var då. Du är helt annorlunda nu. Han har ingen aning. Är det liksom värt jobbet? Bara för att han är intresserad? Vi är så vana vid att börja följa någon annans pipa så fort någon visar intresse. Det sitter liksom berget stenhårt i vår innersta kärna, det går helt på automatik. Du kommer fram till det rätta till slut.

Kram 🐘

Kaveldun
sön, 2022-09-04 - 13:11

@Axianne - jag tycker också att du resonerar klokt. Och vill moderera lite kring det där med absolut ärlighet och öppenhet kring alkoholen. Det behövs förstås om du vill gå in i en relation och om du träffar en man du verkligen tycker om.
Där är du inte …i alla fall inte än. Det är ju ngt väldigt intimt och nära - att berätta fullt ut hur livet är och har varit - i förhållande till alkoholen. Jag har många vänner som jag tycker mkt om - som inte vet hur det varit/är för mig. Jag kommer nog att berätta mer …så småningom - för vissa. Men det tar tid. Bara min partner vet hur illa det varit fullt ut.
Du kan ju dock ..,om du väljer att fortsätta kontakten ändå säga att ’det runnit mkt vatten mellan broarna och att jag inte är samma person idag ’ typ. Se om han nappar på ett sånt samtal. Och hur det utvecklar sig. Om du vill.
Du kommer säkert fram till vad som är bäst för dig. Jag tror på dig.

Andrahalvlek
mån, 2022-09-05 - 07:47

@Axianne Öh, jag kanske inte hängde med riktigt 🤔 Killen du var kär i på gymnasiet var killen som satt på bussen förra veckan, eller? I så fall förstår jag att du inte är redo att öppna den dörren. Då får du nog bara stänga den dörren lite snyggt innan killen (mannen numer) far mer illa av att tråna efter dig.

Kram 🐘

Vill Bara Sluta
mån, 2022-09-05 - 12:35

@Axianne Det låter som att du är otroligt ambivalent vad gäller den här mannen. Det låter ändå som om ni åtminstone tidigare kunnat prata öppet om era känslor och även om många år har förflutit sen ni sågs kanske ni kan komma tillbaka till den öppenheten så att du känner dig trygg nog att berätta om missbruket. Det är nog först när du har berättat det för honom som det går att ta något beslut om att antingen avbryta eller utveckla relationen.
Kram💕