av Axianne

Axianne
lör, 2022-09-10 - 08:57

Jag insåg när jag skrivit av mig hela min tonårsförälskelses historia här att det inte är något som passar in i detta forum och jag valde att ta bort det jag skrivit. Det är så privat egentligen och minnen som är svåra att beskriva i ord, men samtidigt var det bra att få tömma ur mig känslorna från då eftersom så mycket av dem har vällt över mig nu igen när jag åter igen sprungit ihop med mannen som en gång var min dröm och min stora kärlek.
Kanske är det meningen slumpen ska sammanföra oss någon gång var tjugonde år, sisådär? I så fall hoppas jag att jag gör rätt nu och inte släpper taget riktigt än, för det är långt till nästa gång.

Jag träffade honom i torsdags kväll efter många långa telefonsamtal. Efter jobbet möttes vi på ett ställe där jag suttit i baren och druckit många gånger, men nu satt vi vid ett bord i en avskild vrå. Vi åt middag och pratade rätt länge. Det var ett ganska jobbigt möte för min del eftersom det var jag som lämnade honom utan förklaring och med många obesvarade frågor när vi skildes för många år sedan. Jag var inte så intresserad av att förklara mig nu heller och kände mig dessutom fortfarande extremt obekväm i situationen, platsen, min kropp och min sinnesstämning. Men vartefter samtalet flöt på så mådde jag bättre.

Han var inte hämndlysten och verkade genuint glad att se mig. Vi pratade mest om gamla tider och åren i skolan där våra minnesbilder går isär men vi ändå kan tänka tillbaks med glädje, om än spetsad med både vemod och sentimentalitet. Det fanns också ett visst mått av romantik i det här mötet och det kändes mer och mer som en dejt vartefter kvällen gick. En dejt när man är i extremt underläge för att självkänslan är på botten och man tror att man hela tiden måste avfärda och skämta bort minsta antydan till flört eftersom det inte passar in att han skulle vara intresserad av någon så ful, tjock och sliten.

Han fick sina svar i alla fall, svar som jag försökte ge honom på ett så ärligt sätt jag kunde. Jag ville att han skulle förstå att han inte gjorde något fel då och att det var jag som var förvirrad och dum i huvudet. Plötsligt föll det sig lämpligt att även berätta orsaken till att jag inte skötte om varken mig eller vår relation så bra. Jag berättade om min alkoholism och hur mitt missbruk eskalerat efter skilsmässan. Jag berättade hela historien men undanhöll de värsta detaljerna. I stället valde jag att fokusera på det faktum att jag blev nykter för ett år sedan och inte druckit eller haft lust att dricka sedan dess.

Hans reaktion blev inte som jag väntat mig. Han svarade bara "Jag förstår." och jag tänkte först att det gör han inte alls, det gör ingen som inte varit med om samma sak, men han fortsatte med att berätta att han vuxit upp med en mamma som var alkoholist och att det var något han bar med sig under hela sin uppväxt och alltså även hade i bagaget då när vi möttes. Det var inget jag visste om och inget han någonsin nämnt vad jag vet. Jag ville inte fråga hur det gått för henne eftersom jag var rädd för att höra svaret, men han fortsatte och berättade för mig att hon aldrig tog emot någon hjälp och att hon gick bort i sviterna av sin sjukdom för mer än tio år sedan.

Det var mycket för mig att smälta och en väldigt oväntad vändning på kvällen. Plötsligt kände jag mig väldigt glad att jag varit ärlig och berättat sanningen. Jag kunde inte låta bli att fråga honom om han inte märkte på mig när vi hade vår korta relation att jag drack för mycket. Han svarade att han inte märkt mer än att jag verkade tåla en hel del. Jag blev väldigt förvånad eftersom jag fått för mig att barn till alkoholister blir lite extra känsliga och uppmärksamma på andras drickande.

Vartefter kvällen gick så kände jag mer och mer hur bra jag tycker om den här mannen och hur varm jag blir i magen när jag ser honom. Det är inte bara jag som har förändrats, han har också både åldrats och lagt på sig i vikt och var förstås ganska gråsprängd i det lockiga håret, men inte tunnhårig och han gav ett väldigt friskt och fräscht intryck. Han var klädd i jeans, ljusblå skjorta med en mörkblå pullover ovanpå och en kavaj som han tog av sig efter en stund och visade att han inte var så kraftig som jag trott först. Inte över magen i alla fall. Jag försökte låta bli att titta för mycket på honom för att inte bli för bortkollrad, för han är fortfarande oerhört attraktiv i mina ögon.

Kvällen gick väldigt fort och plötsligt var det ganska sent. Han förklarade att han har promenadavstånd och frågade om jag ville komma med på en fika men jag duckade omgående och förklarade att jag skulle upp tidigt. Jag tror han frågade mest av artighet i alla fall. När vi sedan skulle betala vägrade han att låta mig ta fram mitt kort. Han ville bjuda och jag minns att det brukade han alltid propsa på förr också. Förr kände jag att om en man bjöd så stod jag i skuld på något vis och det har alltid fått mig att känna obehag eftersom det på något sätt innebar att han hade tillgodo på annat sätt och att en middag var förskottsbetalning för minst en stunds hångel. Så historiskt har jag haft problem med att låta mig bjudas, men den här gången lade han till "Du kan bjuda nästa gång" och så stack han in sitt Amex Platinum i servitörens dosa. Då kände jag både att Ok, han har råd, och Yay, han vill ses igen!

Jag hann bara ned i tunnelbanan så plingade mobilen med ett sms.
"Tack för en underbar kväll. Du har så vackra ögon. Jag hoppas vi ses snart igen, finaste! 😍"
Så hade han inte behövt skriva om det inte fanns en gnutta känslor kvar hos honom, tänker jag.

Andrahalvlek
lör, 2022-09-10 - 11:34

@Axianne Men så fint 😍 Blir alldeles lycklig av ditt inlägg. Och jag tror ju på slumpen dessutom! Slumpen har flera gånger i mitt liv varit direkt avgörande. Men, och det är ett stort MEN, man måste ta de chanser som slumpen ger en, annars går det inte vägen.

Kram 🐘

majken_r
sön, 2022-09-11 - 00:24

@Axianne vilken ljuvlig läsning, och vad modig du är. Det är ett attraktivt drag, grattis till honom som fått träffa dig igen🙌🏼

Axianne
sön, 2022-09-11 - 19:22

Tack för fina kommentarer @Allegra @Andrahalvlek @Geggan @Vill Bara Sluta @majken_r ! 🎀

Det har varit en märklig tid för mig och jag har faktiskt haft lite svårt att fokusera på jobbet och mina övriga åtaganden. Jag märker att jag mer och mer befinner mig i ett stadium av dagdrömmerier, minnen och längtan. Oftast känner jag att jag inte vågar hoppas på en fortsättning med den här mannen, och i synnerhet när jag ser mig själv i spegeln så upplever jag att jag inte tycker om vad jag ser överhuvudtaget. Jag sitter fast i det som var förr. Hur jag såg ut när jag var på topp. Jag vet ju att jag själv orsakat allt det som skett under alla år av missbruk, men idag när jag är fri från lasten och har alla möjligheter i världen att göra något bra av situationen - då känner jag mig trasig, sliten och förbrukad. Det finns ingen tid eller ork att komma tillbaks till att bli ens en skugga av mitt forna jag om man går på det yttre.

Och där sitter hela min fixering. Yta och utsida. Fasaden. Jag är så fast vid att förneka alla mina övriga fördelar och kan inte ens tänka tanken att en man kan uppskatta mig för mina inre kvalitéer. De är liksom självklara på något vis och måste kompletteras med det perfekta yttre som jag alltid strävat efter att ha men aldrig uppnått, och likförbannat längtar jag tillbaks till hur jag var förr eftersom då hade jag åtminstone tiden framför mig.
Jag vet inte hur jag ska lära mig tänka om. Men jag försöker, lite i taget. Myrsteg.

Och mitt i allt detta kan jag konstatera att alkoholen har blivit en ickefråga. Jag tänker inte ens på drickandet och det har varit så rätt länge nu. Jag ser visserligen vinflaskor, bag-in-boxar, ölburkar och annat fladdra förbi i kylen på helgerna, och när jag nu tänker efter så känner jag bara en sak när jag ser dem - irritation över att de tar upp plats i kylskåpet! Så till den grad att jag idag beställt tre stycken (snygga) tystgående och energisnåla 20-liters minikylskåp på rea som ska slås in och vara julklappar till mina barn som bor hemma. Med dessa designade små kylar som både kan användas i hemmet och i bilen kan de snart ha sina drycker på sina rum eller ta med på fest. Smart, eller hur? Nästan så att jag vill ge dem julklapparna i förskott för att få tillbaks kontrollen över mitt kylskåp!

Fick en liten flashback idag dock. Det var kö utanför lokalen där vi skulle rösta och jag kände olust i hela kroppen direkt när jag närmade mig. Jag mindes förra gången jag stod där i den ringlande täta kön. Jag var risig, oduschad, slarvigt klädd, berusad och vinglig. Mådde illa. Sjukt medveten om att det syntes på mig att jag var arbetslös, deprimerad och att jag luktade sur fylla. Hade svårt att konversera med mina barn som förmodligen skämdes över att synas med mig. Folk hade klätt upp sig på valdagen. Barn lekte och var finklädda. De pratade om söndagsaktiviteter och var på väg mot familjemiddagar och söndagsstekar. Det var lite högtidskänsla bland människorna runtomkring och där stod jag och bara ville hem till resterna av min bag-in-box. Jag såg bekanta och exmakens gamla kompisar bakom i kön. Folk som jag försökte vända mig bort ifrån för att jag inte ville möta blickar eller visa mig. Jag visste att jag luktade starkt av alkohol när kön fortsatte inne i lokalen. Jag hade ingen minttablett eller tuggummi och kunde inte göra något åt att folk kom för nära. Det var minnet jag fick när jag klev in i vallokalen, men jag sträckte på mig och gick rakryggad den här gången. Jag mår tusen gånger bättre nu och jag är åter igen så tacksam över min nykterhet!

Jag önskar er alla en fin söndag! 🎀

Andrahalvlek
sön, 2022-09-11 - 21:06

@Axianne Du behöver verkligen göra en inre resa. Bli mer självsnäll, uppskatta dig själv med de kvaliteter du verkligen har. Boosta din självkänsla utan att yttre attribut ska spela största rollen.

Väldigt mycket lättare sagt än gjort. Jag gör ungefär samma resa. Ser också en tjock tant i spegeln. På gott och ont. Erfaren, pondus, vågar ta plats på jobbet. Men när jag ska klä upp mig och göra mig fin känner jag mig som en stor degklump.

Jag försöker inte ens dejta, jag har inte stärkt min självkänsla nog för att göra det. Alkoholen gjorde mig modig och dumdristig, men utan alkohol ligger jag lågt på kärleksfronten. Och det är okej. Just nu åtminstone.

Men givetvis hoppas jag att slumpen gör så att en lämplig dejt dyker upp på bussen! Jag får börja åka buss först bara 🤣

Kram 🐘

Se klart
mån, 2022-09-12 - 06:06

Godmorgon,
Vi är många som följer - och gillar dig här- och vi har ingen aning om hur du ser ut😍 Troligen inte som du själv beskriver dig, dessutom är inte alkohol det enda som ”åldrar” oss- utan det gör ju även åren, även de som springer maror eller opererar brösten-åldras faktiskt, i ansikte, kropp och hållning. Det som brukar vara klurigt uträknat är ju att vi i takt med att vi själva åldras- ser attraktion och utseende på annat sätt även hos andra. Det är ganska få 60-åringar som finner en 25-åring attraktiv. Gäller både män och kvinnor även om vissa sociala mönster skiljer sig åt mellan män och kvinnor.
Jag tycker du verkar ta det lugnt och lite i taget just nu. Verkar helt rätt. Kram 🌸

vår2022
mån, 2022-09-12 - 06:53

@Axianne Jag instämmer med @Se klart. Din beskrivning av dig själv stämmer nog inte med den som andra ser. Ytan på oss 50+ är inte som den var vid 25, men det är vackert ändå på sitt sätt. I det vackra finns erfarenhet av livet och barn som nu är över 25. Ytan på dem har ännu inte åldrats men alla ska vi den vägen vandra. Igår gratulerade jag min dotter som fyllde över 25? Och jag kan inte förstå att tiden gått så fort och att jag är 55+. Inuti mig är jag inte så ”gammal” men ytan visar att jag är det. Vi får leva på hur vi känner oss inuti och bli bekanta med den ytan som speglar sig i spegeln. Vid närmare betraktelse så är det ändå ok och det viktigaste är hur vi mår fysiskt och psykiskt. Jag tror du är fin som du är och det är bara du som också ska inse det. Kram❤️

Kaveldun
mån, 2022-09-12 - 18:36

Låter som att du hade ett fint möte @Axianne.
Råd kring ’du duger som du är’ har ju en tendens att bli klämkäcka och därmed svåra att tro på. Och på samma sätt som med råd kring hur man ska hantera alkohol så behöver man väl på ngt sätt ’vara redo’….finns sin egen snirkliga väg.
För mig har det ändå varit befriande att då och då besöka ett kallbadhus - med kvinnoavdelning - där man badar utan baddräkt. Liksom många kämpar jag med vikten …och har haft ngt slags halvtokigt mål att komma i mina Levis från förr. Men detta med att bli äldre är demokratiskt . Även de som är smala ser åldrade ut …på olika sätt. Alla åldras och alla kroppar förändras ( utom några få overkliga som vi ser på Netflix och i reklam).
Så sällan vi ser verkliga kroppar ändå!
På kallbadhuset finns många coola kvinnor - tjocka och smala - unga och gamla. Det är en varm stämning och människor njuter och läser tidningen och småpratar. För mig har det på riktigt varit läkande - kopplat till min egen kroppsuppfattning och mina ideal ..att befinna mig där. Rekommenderas.
Och precis som Ser klart skriver så ändras ju också de egna preferenserna. Där har naturen ändå ordnat det finurligt.
Lycka till - och fortsätt vara rädd om dig. Vad gäller nykterheten så verkar du ju strålande stabil.

Axianne
sön, 2022-09-18 - 21:00

God kväll alla fina och tack för kommentarer!

Det har varit en vecka full av händelser men inget alkoholrelaterat överhuvudtaget så jag har inte så mycket att rapportera på den fronten. Däremot har mitt privatliv dragit iväg och blivit en bergochdalbana där jag emellanåt känner att jag måste hålla i mig för att inte tappa taget. Jag tror nämligen att jag håller på att bli lite förälskad och det känns både bra och jobbigt samtidigt. Det jobbiga är att jag inte är mogen för det. Jag har varken självkänsla eller tillräckligt med kärlek till kvinnan som jag möter i spegeln för att kunna tillåta mig att låta någon annan komma nära. Jag har definitivt inte heller modet att ta emot känslor när han verkar vilja tycka om mig och jag vill inte höra minsta komplimang eftersom jag inte känner mig älskvärd. Det är någon osynlig spärr som slår till så fort jag märker minsta tendens till känsloyttringar från honom.

Men jag kan ändå inte bromsa känslorna som börjar bryta igenom och jag kan inte låta bli att hoppas innerst inne när jag möter hans ord fulla av stöd, vänskap, känslor och omtänksamhet. Jag försöker spjärna emot och skjuta upp nästa dejt. Mest för att jag är rädd att göra honom besviken om vi går längre än vi gjort och för att jag inte har så mycket att ge just nu. Samtidigt längtar jag efter allt som jag skulle kunna få om jag bara vågade ge mig hän. Just nu vet jag inte om det är minnena från förr som drar iväg med mig mest eller om det är ett spirande hopp om något nytt.

Jag vågar tyvärr inte möta honom ansikte mot ansikte igen just nu. Kanske lite av rädsla att jag ska dras med i det vansinne jag en gång i tiden upplevde när vi var riktigt unga och vår kärlek aldrig fick en chans, men egentligen mest för att jag upplever mig vara i sånt underläge. Och det både glädjer och smärtar att han är sig så lik. Jag vet inte om det vore lättare om han hade blivit ful, rynkig eller tjock och sliten som jag. När jag träffat honom nu ser jag, trots att nästan 40 år har gått, fortfarande den unga killen. När vi sågs och åt middag senast försökte först titta på honom med mina mest kritiska ögon som ett försvar - för att jag själv tycker mig ha förändrats så mycket - men det var svårt att hitta något att ogilla. Han är så väldigt fin och ungdomlig, precis så som jag ju önskar att jag var.

Och snart har jag i stället helt fastnat för hans personlighet. Den personen jag aldrig fick lära känna när vi var unga och inte brydde mig om att lära känna för några år sedan när jag hade chansen. Han är en man jag verkligen börjar beundra på många sätt. Så jag förstår inte vad det är han vill med mig och jag fattar inte vad han ser hos mig. Varför ger han mig en chans till? Jag har förstått att han är ärlig när han säger att han inte är ute efter att hämnas på minsta vis för det jag utsatte honom för när vi möttes på nytt för några år sedan och därför går min hjärna varm i funderingar på vad han vill med mig idag. Är han också fast i drömmen om den unga flickan från förr? Ser han lite av henne i mig och är det vad han letar efter när han vill hålla kontakten?

Vi träffas inte egentligen. Jag har skjutit upp nästa träff och vill inte ha kameran på i telefonen eftersom det får mig att känna mig alldeles för självmedveten. I stället skriver vi rätt mycket och pratar ofta och länge i telefon. Det räcker ganska bra just nu och han tjatar inte om mer, även om han nu vill att vi ska träffas snart igen. Det vill egentligen jag också, men jag bromsar och jag håller avståndet i väntan på att jag ska komma ikapp mig själv. Just nu har jag inte tagit mig tid för att jag har haft för mycket på jobbet ... Men sanningen är att mina nerver sviker. Efter vårt möte senast så har det blivit ännu svårare för mig för att jag faktiskt vill mer än tidigare.

Det allra viktigaste för mig är att jag inte får låta mig såras eller må så dåligt som jag gjorde när jag blev himlastormande kär för några år sedan. Den gången när förhållandet brast så gick jag så spikrakt ned i alkoholhelvetet att det inte gick att stoppa mig. Om det skulle hända igen skulle jag kanske inte överleva. Jag måste påminna mig själv om det. Det får inte finnas minsta risk att jag går sönder på det sättet igen.

Vi får se hur det går.
Jag är i alla fall nykter sedan drygt 13 månader och det ska jag förbli.

Ha en fin kväll! 🎀

Andrahalvlek
sön, 2022-09-18 - 21:24

@Axianne Underbart med spirande förälskelse 🥰 Du skulle kanske vara helt ärlig mot honom? Berätta hur osäker du känner dig på dig själv, att du inte är redo för romans eftersom du knappt gillar dig själv än. Berätta om missbruket också. Ärligheter varar alltid längst.

Kram 🐘

Axianne
sön, 2022-09-18 - 21:57

@Andrahalvlek tack för dina tankar. 🎀
Jag har tror han märker att jag är osäker på mig själv. Jag vet inte om det är så bra att peka mer på mina svagheter just nu. Jag är redan i sådant underläge känns det som, jag har ju också berättat om missbruket:

@Axianne skrev:"Plötsligt föll det sig lämpligt att även berätta orsaken till att jag inte skötte om varken mig eller vår relation så bra. Jag berättade om min alkoholism och hur mitt missbruk eskalerat efter skilsmässan. Jag berättade hela historien men undanhöll de värsta detaljerna. I stället valde jag att fokusera på det faktum att jag blev nykter för ett år sedan och inte druckit eller haft lust att dricka sedan dess."

Andrahalvlek
sön, 2022-09-18 - 22:30

@Axianne Det är så sorgligt att du ska känna dig i underläge 😢 Det du har gjort i och med alkoholstoppet är värt guldmedalj! Din självkänsla är värd värsta boosten, men samtidigt är det inte så lätt att huxflux tänka annorlunda om sig själv. Det krävs nog att man praktiserar självsnällhet ett bra tag.

Om du gör dig svårtillgänglig så tror han kanske att du inte är intresserad? Och ger upp försöken efter ett tag. Det vill du ju inte. Eller så vill du. Ibland är det bekvämt att andra tar det faktiska beslutet.

Kram 🐘

Axianne
tis, 2022-09-20 - 20:22

Ibland undrar jag om det inte borde vara mycket svårare just nu. Över ett år in i min nykterhet funderar jag fortfarande över hur det kunde gå så lätt, och i synnerhet undrar jag varför jag lyckades lämna alkoholen bakom mig den här gången efter att ha misslyckats så många gånger förut. Jag har så ofta försökt förstå och sätta fingret på vad som var faktor X som spelat in men som fattats tidigare. Jag är ju samma person den jag var när jag söp hejdlöst sju dagar i veckan, totalt nedgången. Samma kvinna som druckit på tok för mycket i över 20 år. Hur kunde jag bara släppa det och gå rätt in i en nykter tillvaro utan att uppleva den minsta längtan efter att ta återfall?

Min tacksamhet över att ha befriats från sug och längtan efter alkoholen finns givetvis kvar men jag har börjat ta allt för givet på något vis. Det är så självklart nu att jag ska förbli nykter. Det är liksom inte någon fråga längre. Inget lockar mig med varken smaken eller berusningen. Jag har varit på tillräckligt många fester som nykter för att veta med all säkerhet att jag har precis lika roligt utan att dricka, och mår fan så mycket bättre efteråt. Jag minns bara rus som obehag och vånda. Det är nästan så jag skulle kunna tro att jag blivit hypnotiserad. Man har ju sett och hört historier om folk som blivit av med både laster och fobier genom att någon duktig hypnotisör givit dem en omgång och att de inte minns detta efteråt. Men jag har inte varit hos någon sådan och inte sökt hjälp för mitt missbruk sedan jag var intagen på behandlingshem för ett antal år sedan. (Vilket inte fungerade för mig på minsta vis).

Något som slog mig var om eventuellt klimakteriet spelat in. Jag har passerat denna bakvända pubertet men vet inte riktigt när, eftersom den tiden försvann i mitt rus och supande. Jag kan inte komma ihåg att jag hade några klimakteriebesvär eller att jag upplevde något speciellt alls förutom att jag mådde konstant pissdåligt av supandet. Jag kommer inte ihåg när min mens upphörde eller om jag kände något speciellt men det var säkerligen några år sedan. Förmodligen har jag glömt det mesta för att jag var full hela tiden och att eventuella vallningar eller svettning kändes som vardag när jag drack. Nu när det är över funderar jag på om det är lättare att bli av med missbruk när man är förbi klimakteriet? Jag har fortfarande känslolivet och sexdriften samt alla de normala funktionerna kvar i kroppen men jag är inte tillnärmelsevis lika påverkad av den ständiga känsla av tomhet och strävan efter något annat som jag upplevde förr. Det finns inte längre något vacuum att fylla eller någon önskan att konstant hitta bekräftelse eller kickar. Jag är liksom bara så nöjd hela tiden har jag insett. Svårrubbad på något vis. Stadig och stabil. Det är väldigt behagligt. Så behagligt att jag till och med överväger att skippa att engagera mig i ett kärleksförhållande för att jag faktiskt känner mig ganska tillfreds ändå och inte vill ta risken att komma ur balans på grund av en man. Jag har det ju väldigt bra som det är just nu. Varför byta skor på en vinnande häst?
Vi får se hur det blir med den saken, men jag känner ingen brådska att ge mig in i någon relation överhuvudtaget och det är också en väldigt behaglig känsla. Förr högg jag på minsta vink från en man, alltid fylld av längtan att känna mig älskad eller uppskattad. Idag drar jag mig snarare undan och tycker att det kan bli lite för mycket av den varan, trots att mannen i fråga är väldigt åtråvärd på alla upptänkliga sätt.

Är det så här "normala" människor mår hela tiden? För mig är det ganska nytt och ovant att känna mig verklighetsnära och landad. Jag har vuxit upp och levt mitt liv i en bergochdalbana av känslostormar och knarkat på framgång, kärlek, sex, endorfiner av alla de slag och förstås alkohol. Tack och lov har jag aldrig provat någon narkotika överhuvudtaget, men jag är säker på att jag skulle ha fastnat direkt. Är mitt stillsamma och lugna liv idag så som det hade kunnat vara om min hjärna fått vara ifred och inte blivit bombarderad av alla signalsubstanser som kidnappade den från det att jag blev sexuellt utnyttjad som barn och sedan överviktig matmissbrukare, mobbad tjockis och sökte mig till ytterligheter såsom anorexi, ortorexi, bulimi och alkoholism?

Tack för att ni läser, förresten. 🎀

Adde
ons, 2022-09-21 - 08:26

Förutom ev klimakteriebesvär så skriver du helt om mig och min historia :-)
Att nå min personliga botten och kliva upp från den med beslutet att sluta dricka var så skönt !

Andrahalvlek
ons, 2022-09-21 - 10:45

@Axianne Jag tror att klimakteriet har påverkat mitt mående massor. Och jag drack nog för att orka. Jag mådde pyton i puberteten och tydligen mår man då lika pyton i klimakteriet. Man är olika känslig för hormoner och det är svajandet upp och ner man reagerar mest på.

Jag hade min sista mens i september i fjol, och efter ett år utan mens är man officiellt i menopaus, tjoho! Förhoppningsvis stabiliserar sig det mesta nu med lägre hormonnivåerna. Jag har inte klarat av att ta hormontillskott i någon form, jag har försökt.

Kram 🐘

Axianne
lör, 2022-09-24 - 02:45

I quit drinking 397 days ago.
1 year, 1 month and 1 day.
It is never too late to be what you might have been. (George Eliot)

Så började jag skriva här igår kväll medan jag tittade på Idol. Men så fastnade jag. Tanken var att jag skulle skriva ett kort inlägg om en viss företeelse men hittade inte rätta formuleringen så jag googlade. Jag sökte på ett specifikt begrepp jag brukade använda förr för att beskriva hur jag betedde mig när misslyckades i mina försök att bli nykter. Jag har haft det här ordet snurrandes i huvudet ett tag nu och kände att jag behöver skriva av mig.

Dock hade jag på något vis alltså tappat bort min definition av det eftersökta ordet som kan tolkas på flera sätt. Jag tänkte att någon annan säkert hade en bra beskrivning som jag kunde låna och som kunde förklara vad det var jag menade. I sökresultatet på Google fann jag snabbt en blogg vars titel verkade relevant. Jag klickade mig in, började läsa och fastnade i texten med stigande intresse.

Kvinnan som skrev var på sin fyrtiosjätte nyktra dag i december 2013 och mådde skitdåligt. Jag fick en stark känsla av igenkänning kombinerat med ganska mycket obehag när jag läste hennes frustrerade ord och förstod att hon led svårt på vita knogar i sin påtvingade nykterhet. Hon beskrev ganska detaljerat sin ångest, sitt växande sug, sin rädsla för återfall och hur hon våndades. Med ens var det mer att jag upplevde déjà vu och lite obehag när jag fortsatte till nästa inlägg. Jag visste direkt att jag har läst den här bloggen förut. Jag kände verkligen igen texten och även illustrationerna så jag tänkte att det kanske var från den här sidan jag fått begreppet jag googlat, för det återkom på flera ställen i hennes ord.

Jag backade med växande nyfikenhet till bloggens huvudsida och hittade det första inlägget som var från oktober 2013. Det var hennes dag nummer ett som nykter. Det var då jag började inse vad det var jag läste. Jag behövde inte läsa många rader förrän det nästan svartnade för ögonen på mig. Det jag fann var skrämmande, förvirrande och väldigt märkligt. Jag sitter här nu och känner mig helt golvad av slumpen. Ibland är livet en gåta och leder till de mest oförklarliga ting.

Det var min blogg. Mina ord. Först tänkte jag att det kan väl inte stämma, men ju mer jag läste, desto mer kände jag igen mig. När jag kom fram till raderna där hon beskrev hur hon natten innan druckit ur sin sons flaskor från när han tog studenten och ersatt dem ett antal gånger med nya så visste jag med säkerhet. Det var mina ord. Jag såg på ordvalet, interpunktionen och satsbyggnaden att det var jag som skrivit men jag hade först inte ett enda minne av att jag bloggat på den här sajten. Jag gick till bloggens inlogg där det fanns en länk för att återfå sitt lösenord och jag angav min tidigare hotmailadress som jag inte använder idag men har kvar. Tio sekunder senare var jag inloggad.

Sakta återkom fragmentariska minnen från den här tiden. Under oktober 2013 till april 2015 har jag skrivit över 100 bloggar i dagboksform som började med min första ångestfyllda dag i behandling efter att jag blivit påkommen med att dricka på jobbet. Vissa inlägg är långa, vissa bara några korta rader. I början skrev jag varje dag för att sedan mot slutet bara lägga in några ord då och då, ständigt upprepande mantrat att jag är ju i alla fall nykter.

Jag har nu läst igenom alla inläggen från början till slut under kvällen och natten, och jag är helt ställd och ganska berörd. Lite skakad till och med. Vilken lucköppning! Jag minns vissa händelser mer eller mindre tydligt medan annat är som bortblåst ur mitt minne och jag har helt förträngt att jag skrivit så här detaljerat i en dagbok även om jag nu börjat minnas mer av att jag bloggade på den här sajten. Det som varit allra mest tydligt när jag nu återknutit bekantskapen med mina egna ord nio år senare är att jag var lyckligt ovetande om att jag skulle gå ned mig totalt och att jag ifrågasatte om jag verkligen var alkoholist. Jag såg inget liv av värde framför mig, och det blev ju en självuppfyllande profetia.

Jag konstaterar nu att även om jag var mycket rädd för återfall hade jag ändå ett datum då jag planerade att dricka igen. Jag led oerhört av sug, ångest och sorg. Jag skrev mycket om den behandling som jag genomgick och de ständiga AA-möten som jag räknade i timmar och hängde upp mitt liv och min nykterhet på. Jag försökte hitta min andlighet, men lyckades inte helt och jag uttryckte hela tiden hur tomt och innehållslöst mitt liv var trots att jag ännu inte förlorat allt. Dock var jag mycket medveten om att jag hade det bra egentligen och var lyckligt lottad. Det är så märkligt att läsa mina egna ord från en tid då jag slets mellan hopp och förtvivlan men mest ägnade mig åt självömkan.

Jag har nu skrattat lite åt mina egna ord men faktiskt inte gråtit alls när jag läst ikapp, även om jag garanterat grät då när jag skrev. Jag mår ju så mycket bättre idag, men det blev värre innan det blev bättre. Mycket värre. Tänk om jag vetat? Sista inlägget 2015 var lite mer än ett år innan jag slutligen blev av med jobbet efter svåra återfall och därefter gick det åt helvete med full fart.

Det har varit så mycket märkliga händelser i mitt liv på sistone och jag är rädd att det är minnet som spelar mig ett spratt. Det jag upplevt igår kväll och i natt är extremt märkligt. Jag tänker att jag undermedvetet haft behov av att hitta tillbaka till min gamla blogg och det är därför jag fann den, även om jag först inte förstod att den var min. Jag var ärligt talat helt chockad att det fungerade att logga in med min e-postadress, men när jag började läsa från dag ett så kom ju många av mina minnen tillbaka.

Jag är glad och tacksam för den här överraskande upplevelsen. Nu kan jag spara de här erfarenheterna och jämföra mitt mående då med hur jag mår i min nykterhet idag, och det är som dag och natt. I min strävan att förstå vad som är skillnaden mellan min nykterhet då och nu har jag genom att hitta min gamla blogg nu fått en pusselbit till.

Jag tror Gud vill säga mig något, ödet eller slumpen kan väl inte hitta på så här märkliga saker? 🎀

Andrahalvlek
lör, 2022-09-24 - 07:51

@Axianne Wow! Minnet är märkligt. Riktigt jobbiga perioder i livet blir liksom raderade. När vår yngsta dotter föddes svårt sjuk 1999 skrev jag också dagbok på nätet, så kallad blogg. Först för egen del, sen för att kunna berätta för henne en dag hur turbulent hennes första tid i livet var, men senare mest för att få kontakt med andra. Likasinnade. Jag var tidigt ute på det tåget, att hitta likasinnade på nätet.

Men jag har inte förträngt att jag har skrivit, som du har gjort. Det är riktigt läskigt att du har gjort detta och sen glömt bort det helt. Och nu när du läser förstår du verkligen begreppet att vara nykter på vita knogar. Vi ser det här på forumet ibland också - folk som kämpar envetet men inte riktigt kan/vågar/vill ta sig över på andra sidan. Till den sidan där vi kan säga att vi slipper dricka - och att nykterheten är en gåva som vi har gett oss själva 🙏🏻

Kram 🐘