av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Stigsdotter
ons, 2011-11-23 - 10:31

Jag älskar verkligen vatten. Vi har det så otroligt lyxigt i det här landet som bara kan vrida på en kran och så kommer det gott friskt vatten rätt ut istället för att vi ska behöva köpa vatten på flaskdunkar och släpa hem.

Ofta är det tillräckligt med vatten till maten men ibland vill man faktiskt festa till det lite och då kan det, ibland, räcka med lite lime, citron eller något annat i vattnet tillsammans med isbitar. Men återigen. Ibland. Vill jag ha något festligare och då är det TRÅKIGT med vatten.

Som igår när jag var ute med arbetskamrater på fin restaurang och de satt och ojade sig över det goda vinet och jag, efter att kyparen frågat om jag inte kunde dricka LITE vin, serverade mig fisljummet vatten i ett vanligt dricksglas. Det var verkligen aptråkigt och jag längtade till den goda druvmusten som jag serverades i ett vackert kristallglas på fot på en annan restaurang.

vana
ons, 2011-11-23 - 10:33

från påse...iofs har kamomill på kolonilotten åxå.Jag gillar den beska smaken.

Berra
ons, 2011-11-23 - 12:34

Det där var ett roligt och hett ämne, vatten!

Det känns lite som om vattnet är det som man ska byta till när man tidigare har druckigt för mycket.

Jo jag dricker vatten också. Direkt ifrån sodastreamsflaskan ur kylen!
Det är mitt godaste vatten, på lunchen blir det bubbelvatten (kallt) med massor av citronbitar!

Så visst är jag en vattuman också...

Men jag tar det inte som en självklar ersättare när andra dricker färgglada drinkar

/Berra

Fenix
ons, 2011-11-23 - 14:38

brukar jag och svärsonen dricka ibland. Han är i det närmaste nykterist, och det ett plus. Trocadero passerar helt klart som öl på bordet. Men den ska vara iskall, annars blir den sliskig.
/Fenix

fredde-s
ons, 2011-11-23 - 15:27

Man kan ju iofs tänka att vatten är ungefär lika festligt som luft. Dvs inte alls.

Vi är vana att ha fullständig tillgång till båda. Och vid brist så upplever vi ju det givetvis som en gudagåva om vi får tag på det!!

Och kanske skulle man "glömma" hur skönt det är med frisk luft om man bodde på en alptopp, precis som vi idag glömt hur fantastiskt gott vatten är för det är så bra i kranarna.

:)

Fenix
ons, 2011-11-23 - 23:48

bli det gamla citatet från jag tror det var Frithof Nilsson Piraten.
"Vatten är ett farligt gift, som omger hela Visby stift"
:-)
/Fenix

märta
tors, 2011-11-24 - 16:03

Hej Berra.....

och alla andra gamla och nya kändisar, härligt att se att tråden är så levande. Jag har jobbat hårt i höst, är projektanställd på stadsmissionen så jag arbetar med dem som mer eller mindre jobbar med att förändra sina liv. Jag slutar till nyår, orkar faktiskt inte vara direkt i verksamheten längre då det är för tufft för mig med alla individuella bakslag. Men det har varit lärorikt och väldigt givande. Jag beundrar alla mina kollegor som hittar kraften.

Kul att du Berra och alla andra fortsätter ert engagemang här på forumet, härligt att man kan titta in i bland och fortfarande känna sig välkommen.

Styrkekram till alla från Märta

Berra
mån, 2011-11-28 - 00:42

Ja..long time, no see!

Har saknat din inlägg här ska du veta, och har förstått att du varit upptagen på ditt håll...
Och det är inte heller speciellt snällt att "tvinga" folk att svara på vart de tagit vägen...
Det är ju inte direkt ovanligt att folk kommer och går här på forumet,
de dyker upp igen ibland under sitt nick med en etta efter, eller liknande...

Man har ju lätt att som vanlígt hänga upp sig på sina vanor och rutiner,
istället för att skaffa sig nya vänner så hänger man krampaktigt fast i de man känner igen.

Nu ska jag som traditionellt (och med en envis vana...) reflektera på min helg som jag brukar på Söndagsnätterna, dags att lägga minnena i sina plus och minuslådor/fack..

Denna helgen skulle jag i mitt åtagande inom ungarnas idrott som lagledare vara delaktig i att arrangera en tävling som sker årligen inom föreningen, en av mina tyngsta uppgifter..

Jo jag har varit med förr om åren, men inte som en av de ansvariga i en grupp...
Tidigare har jag bara jobbat av mitt arbetspass och sedan varit kvar för att se resten av spelandet,
jag har kunnat tagit ett dubbelt pass också, inga problem, jag tycker om människor inom föreningslivet, och vill gärna "tvingas" umgås med andra människotyper, så'n är jag helt enkelt.

Men jag började få lite halvtaskiga vibbar redan för en månad sedan när vi som grupper inom olika sektioner skulle ha möten om ansvarsområden, men det var ju mitt första år som lagledare..
Det kanske var så..på detta viset, vad visste jag..?

Vissa dök inte upp, andra hörde inte av sig, det fanns kanske 1/4 med stort intresse och erfarenhet,
och så lilla jag, en rockie inom sammanhanget, vill visa ett gott angegemang och ansvarstagande.
Tiden gick och de som hade blivit tilldelade sina ansvarsområden hörde inte av sig osv..

Men...tänker man, de är väl deras problem helt enkelt, de får ta sitt ansvar...
Vi gör vårat och de andra får ta sitt, resten får styrelsen sköta (lägga ifrån sig helhetsansvaret).
Huvudtränaren ringde mig flera gånger om dagen, har du koll på detta, och det där??
Jag svarade så gott jag kunde och med det jag visste..

Tiden närmade sig, och på fredagen gick jag tidigare från jobbet, jag skulle ju förbereda min del av jobbet, jag hade fått tag på den där "gyllene delen" av föräldrar som ställer upp, ca 1/4-1/3 av de som verkligen ställer upp på det idiella jobbet, dvs samma gamla vanliga hedersknyffarna..
Och som tidigare, de får ju ta sin extradel för de andra som "inte kan" ställa upp, dvs dubbel/trippelpassen, ungefär 4 timmar per person...

Det började tufft, jag tog på mig alldeles för mycket själv, ville inte involvera för många som var tvungna att ta ledigt ifrån sina jobb, blev försenad och hade en knökfull bil med varor, svetten rann om mig när jag stressad körde som en dåre till tävlingshallen, mobilen ringde oavbrutet...
Det var matvaror som skulle hämtas i affären, folk stod utanför hallen som var släckt och stängd, nycklarna?, vem hade dem, jo de var i min innerficka..

Hallen var under ombyggnad, entre'n nedriven, vi fick gå in i en bakdörr där ett 30 tal ungar stod och väntade på att någon skulle öppna, med innebandyklubbor!!!!
Visst var hallen dubbelbokad, och jag fick tjafsa till mig ett övertag med deras tränare, ni får stå över kvällens träning, jo jag hörde dig, men vi blir 300 pers ikväll, så dra!

Hur skulle vi tömma två skåpbilar med ca 2-300 kg varor genom en bakdörr, nerför trappor, upp för trappor, genom små trånga omklädningsrum???
Vi öppnade en utrymmingsdörr och körde stenhårt med de som fanns närvarande ca 10-12 personer, inrottslarmet tjöt och vi bara väntade på att securitas skulle komma, vi hade en halvtimma kvar till första matchen, de slog i dörrarna på parkeringen, de började välla in folk, stress stress stress!!!

Jag var taskig och lätt återigen könsrollerna få ta sin vanliga roll, ni mammor tar väl kafeterian??
Jag riggade musikanläggningen, PA't och poäng/tid-tavlan, satte upp spelprogrammen, tände lysen, låste upp omklädninsgrummen etc...

Men var är huvudinitiativ-tagaren, vem ska sköta sekreteriatet, han som chefar det hela???
Vadå borta?, inte gå att få tag på, men vem ska då....?

JAG!!!, jag kan väl för faaan ingenting om sport, jag är bara en vanlig pappa, som såg på djurprogrammen när jag var liten unge, jag bytte alltid kanal när de sände sport på TV'n!!!!!
Prata i mikrofonen inför 300 personer???, är du inte riktigt klok???
Och räkna resultaten, hur då???
Var är domare?, fast i rusningstrafikköerna!!!

Nu låg Berras stresshormoner på en nivå ni aldrig skulle kunna tänka er...
Jag är alltså total-ansvarig för någonting jag inte har en endaste jävla aaaning om...
Ta mig bort härifrån!, låt mig försvinna från detta jordeliv, detta är inte sant!!!

Det är fullsatt på läktarna, familjerna sitter förväntansfulla med sina McDonaldspåsar i knät,
och vad ska vi göra, avbryta hela skiten, och göra dem besvikna med att åka hem igen..?
Återbetala alla anmälningsavgifter, lämna tillbaka matvarorna, ringa till innebandygänget????

Eller bara helt enkelt, köra på, ta tag i tjurens horn och låtsas som om vi kan det hära,
utmana sina värsta farhågor du någonsin kunde tänkas utsätta sig för...?

Och det gjorde jag, med en svajjande röst pratade jag i mikrofonen, läste och sade fel,
folk stönade när det blev tokigt och folk blängde på mig, men vad fan, gör det bättre själv då?

Vi blev aldrig avbytta vi som fanns på plats, men vi körde nonstop, 9 timmar senare äntrar familjen dörren kl 01:30, och bara dör på hallgolvet..

Vårat lag gick vidare, och på söndagens final så.... vad händer...
De andra två lagens föräldrar som fick ta bara 1/3 av det ansvaret vi tog sitter på läktarna,
Nähä, vi ska inte arbeta, våra barn spelar ju, vi ska kolla på matcherna...
Ska jag döda er här på fläcken???, era jävlar!!!

En ensam liten rädd pappa sitter i sekreteriatet och vet inte ett dugg om vad han ska göra eller säga, jag har åtminstone 7 timmars ganska så färsk erfarenhet av detta...
Ge mig lite plats säger jag, vi måste fixa det hära, vi bara måste det, hur går vi vidare,
kan du någonting om det här???

6 timmar till blev det, och jag som hatar att hamna i centrum inför andra okända människor, tvingas till någonting jag aldrig har gjort tidigare, dela ut medaljer och pokaler...
Några fick fler medaljer än avsett, någon kanske fick fel valör, men vad faaaan...

Jag gjorde ju så gott jag kunde, och jag kunde inte bättre..
Det fanns inga andra alternativ och the show must go on, inte sant...

Detta var nog en av de mest stressfulla helger i mitt liv någonsin...
Och jag lovar, om jag inte hade den livserfarenheten jag har med ett alkoholfritt liv,
så fanns det precis hur många anledningar som helst att fullständigt dränka mitt liv i alkohol..

Mina händer fullständigt skakar nu vid tangentbordet av mitt adrenalin-fall...

Och istället för att belägga de andra föräldrarna med skulden för ett totalt misslyckande,
så har jag...lilla Berra vuxit något enormt....
Jag har utmanat något som jag aldrig skulle ha gjort frivilligt, någonsin om jag bara hade vetat...

Så den här helgen kunde ha varit en stor plump i mitt minusfack,
och istället fick det bli en kanongrej i min egna personliga utveckling...

Jag vet att jag kan, mycket mer än jag vågar...
Och jag behöver inget stöd av alkoholen, jag är faktiskt mycket starkare förutan den...

Så trött...så trött, och ingen måndag kan spöa skiten ur den här helgen...

/Berra

Berra
tis, 2011-11-29 - 23:09

..om alltings jävlighet stämmer faktiskt, verkligen...

För er som orkat läsa min helgberättelse så är det inte nog...
Har denna veckan ett viktigt leverantörsbesök från utlandet som jag tvingas jobba både länge och väldigt intensivt med.
Jag måste alltså prioritera att ta hand om min "gäst" samtidigt som allt annat formligen bara spyr ut andra brandkårsutryckningar.
Så det jag borde göra med mitt besök blir lite halvant samtidigt som det andra blir också lite stressat genomfört...
Det blir sena kvällar för att komma ifatt agendan, och middagen står kall och smaklös kvar när jag kommer hem på natten,
Familjen sover redan, och jag försöker varva ner så snabbt jag bara kan, utan alkoholen...
Det är viktigt att få sova, men mitt huvud är inte klar med sina reflektioner över dagen, den måste få till lite ny agenda inför morgondagen.

Tisdag morgon börjar redan med att chefen ringer på mobilen när jag sitter i bilen,och skäller ut mig efter noter...!
Jag intar naturligtvis en försvarande position och gör mig själv "skyldig" när andra tar sig i ton, han gapar som fan!
Blir ofantligt ledsen och kränkt, det där förstör hela dagen, otroligt smidig chef man har...?

Hel upprinnelsen är en skitsak och utav en teknisk karaktär, och det är avlöst på en timme eller två senare på jobbet...
Men han hatar mig, och ger varje tillfälle att hålla på och klanka på mig, det skulle han knappast göra med min f.d kollega som han håller varmt under armen,
Men det är ju klart, de är ju kompisar och han har ju blivit befordrad med både att bli min nya chef med ny bärbar dator, så gisses så gulligt då..

Det är så fruktansvärt genomskinligt vad i det glödhetaste de håller på med, så det bara äcklar mig!
Varför ringer han då inte den personen som är min chef och gnäller hos honom, så kan hackordning fastställas istället?

Väl hemma så gråter jag nästan ut inför hela familjen, det blev en tidig kväll, vi kunde inte göra mer för just den där tekniska saken, eller rättare sagt
Upprinnelsen till den, jag försökte forcera fram en sak för att kunna fortsätta jobba med besökaren, men jag hade överskridit mina osagda befogenheter,
Och hans val var att sätta mig på plats, helst vill han ge mig sparken...

Det känns lurt med just detta projekt jag har fått mig tilldelat, ramarna är väldigt diffusa, och allt och alla verkar bara vilja sätta krokben för mig...
De vill nog att jag ska misslyckas och säga upp mig själv, men fan heller, de ska få stå ut med vad det har skapat...

Just nu har jag förstått vad jag borde ha sagt, tagit i orda på samma sätt som han och käftat emot, men det är lätt att vara efterklok, inte sant...

Det första jag gjorde när jag kom hem var att kliva rakt ut i garaget och hämta två snabba bira, här skulle det tröstdrickas minsann...
Men effekten uteblev, och här sitter jag med mitt nyktra jävelskap, det var ju nollbira i korgen nu på väg ut till glasåtervinningen....

Hela mitt inre håller på att splittras sönder av saker jag inte klarar av att hantera längre, allra minst mina egna reaktioner....
Under tiden när allt känns som jävligast så ifrågasätter jag mitt val av ett liv i alkoholfrihet....
Vore det inte så mycket enklare...att bara fly iväg i alkoholdimman och ge blanka fan i att försöka leva det här livet, det ser ju inte ut att fungera alls...

Jag bryts ner bit för bit, och snart orkar jag inte längre...

/Berra

ockman
tis, 2011-11-29 - 23:18

Tror inte alls att du bryts ner!
Du verkar va jävligt stark.Det som inte dödar stärker!
Nu tar vi dom..

Anonymt
ons, 2011-11-30 - 00:01

Peters princip:
Alla har en inkompetensnivå.
Exempel: En chef som gör ett bra jobb blir befordrad till en högre tjänst. Gör han även detta bra blir han befordrad igen. Detta fortsätter tills han är på en post som han inte klarar av och inte blir befordrad längre. Han har nu nått sin inkompetensnivå. Detta betyder att de flesta chefer som inte är i karriären är inkompetenta för vad de gör och där tycks ju onekligen din chef vara.

Det finns idioter Berra. Låt honom inte komma åt dig och få dig att må så här dåligt. Han är inte värd det. Det är ett helvete att ta sig ur ett missbruk, det går upp och ner. Jag har själv inte varit alkoholberoende men haft anorexia/bulimi under många år under min uppväxt och det är väldigt likt på många sätt. Maktlösheten att styra, sökandet efter lugn. Nu har jag lämnat min älskade make som vägrade sluta dricka, jag orkade inte se på hur han destruktivt gick ner sig och många många många gånger tänker jag att fan vad enkelt det skulle ha varit att bara ha blundat och låtit alkholen fått vara. Han hade fått sitt lugn och jag hade inte suttit här och gråtit i min ensamhet. Men du vet lika bra som jag att i längden är det inte lösningen. Inte för någon, varken för dig eller dina anhöriga, hur mycket livet än suger emellanåt. Alkoholen är lömskt. Den kan lugna och döva för stunden, ger ro och vila, men i längden förgör den. Tänker på dig - håll ut! Tänk så många du hjälper här och det kommer bättre dagar. Försök att inte ta åt dig av chefens beteende - jag är övertygad om att han lyder under Peters princip ovan. Styrkekramar! Anonymt

mulletant
ons, 2011-11-30 - 05:15

tröst- och styrkekram till dig Berra! Fy f-n för att ha det så på jobbet:-( Fruktansvärd press att känna att ledningen är ute efter att man ska misslyckas -om det är så du känner det? Oberoende hur det går med jobbet Berra har du hittat LIVET, det har vi fått läsa så många gånger. Det är det viktigaste och det kommer du hålla greppet om! / mt

Skamsen
ons, 2011-11-30 - 06:34

...häromveckan lättade jag mitt hjärta för en ny kollega. Höll igen men beskrev helvetet på min tidigare arbetsplats, ett helvete som fortsätter rida mig som en mars eftersom min formella anställning ligger kvar hos dem.
Kollegan sa då bara : Jaja, skit flyter uppåt.
Vill du bli av med någon befordra han/henne...
Det är en trösttanke som faktiskt styrkte mig.
Har läst om din nyktra helvetesresa. En sådan styrka du besitter!
Jag är imponerad!
Ös ur dig här till oss vi som klarar att dela det mest nattsvarta. Det ger sådan värme att veta att det finns andra runt som vet och ser.
Jag ser dig Berra, nu följer jag dig som en varm Skugga genom din dag och hoppas så det kan ge dig styrka.
Du får gärna följa mig så gervi varandra och oss själva ännu en nykter dag!
En försiktig kram från Skamsen

Stigsdotter
ons, 2011-11-30 - 10:50

Och vilken stark person du är som axlar allt detta ansvar, dessutom utan att klaga på de andra föräldrarna som inte ställde upp! Jag hoppas att övriga inblandade har tackat dig ordentligt för detta fixande och trixande för att inte spelarna och alla gäster skulle bli besvikna! En stor seger för Berra!

Kan du försöka prata med chefen om hur du upplever situationen? Ibland märker man inte riktigt själv hur omgivningen reagerar på saker som man gör och säger.

Klart du inte skall ifrågasätta ditt beslut att vara nykter!! Du VET ju att ingenting blir bättre av ett glas, eller hur!?

Sänder många styrkekramar över nätet till dig. Stå på dig! (annars gör någon annan det som min morfar brukade säga).

Fenix
ons, 2011-11-30 - 11:18

Berra! Du vet ju att plötsligt har den här skiten spolats ned, och livet ser ljust ut igen. Det visar inte minst din tråd som har tre års facit. Och att du började med alkohol skulle få alla dina fiender så glada, så glada. Det är dom inte värda eller hur?
Styrkekram från
/Fenix

lillablå
ons, 2011-11-30 - 22:14

en stor liten kram från Lilla Blå!!!
hoppas att du inte behöver den, att din svacka är long gone, och att allt känns bättre...
vi är många som tänker på dig nu!!!
<3<3

Berra
ons, 2011-11-30 - 23:35

Jo jag ser vilket stöd jag har härifrån, och det känns oerhört bra, tack för att ni finns, ni är mina riktiga vänner....

Men för att återknyta till mina känslor, så känner jag mig just nu helt tom....
Kan inte/ orkar inte ens förstå varför andra har för sorts erkännande att vilja få andra att må dåligt, bara förstår inte...

Orkar heller inte bry mig, för jag kan inte, det är stopp i mitt huvud och tid för eftertanke finns inte kvar hos mig, just nu...
Jo jag känner mig kränkt, ja det kan jag erkänna...

Lite zombievarning, jag finns men jag lever inte...
Försöker lägga upp morgondagens agenda i mitt huvud, men det är antingen överfullt, eller har ingen förmåga att ta emot något...

Slötittar lite på teven, ser människor prata men jag lyssnar inte, jag bara tittar men ser inget, egentligen...
Allting bara fuckar med mig just nu, datorerna vägrar fungera, saker går sönder, det verkar bara vara ett enda stort kaos i mitt liv.
Jag är en dålig pappa och tillika man som bara sitter och grubblar för mig själv, familjen som är mitt stora stöd får inte min uppmärksamhet.

Jag skulle göra vad som helst, bara jag fick tillbaka lite av min livsglädje och passion, men något dödar mig därute...

Tidigare var det alkoholen som tog livet ifrån mig, nu verkar det vara livet självt ...

..jag finns men jag lever inte...

/Berra