Hej alla!

Min man, som är alkoholist, har nyligen börjat ett 12-stegsprogram. Han äter också antabus och jag ser alltid när han tar dessa tabletter, det har vi kommit överens om.

Han åkte dit för grov rattfylla för några månader sen och det var nog då han insåg att han har alkoholproblem och behöver hjälp. Han förlorade sitt körkort och kan ta om det om 2 år.

Men, som min fråga i rubriken lyder, vad händer nu? Jag går på anhörigstöd och försöker vara så snäll mot mig själv som jag kan. Men jag upplever min man lite mer irriterad och han övertolkar ofta saker jag säger. Det som är positivt är att han nu är mer alert och orkar göra mer saker. Vi har en alkomätare som han blåser i då och då. Är han inte nykter får han inte vara hemma med mig och barnen, det har soc sagt till oss och det är skönt att ha det i ryggen tycker jag.

Ni som har levt med nyktra alkoholister längre än vad jag har gjort, hur har deras mående varit? Har ni märkt en stegvis förbättring? Jag märker en klar förbättring i min mans mående men han är som sagt lite mer irriterad. Kanske går det över ju längre han är nykter … Vad behöver jag tänka på som anhörig, mer än att ta hand om mig själv och barnen?

Något jag är rädd för, är att han ska börja missbruka något annat, t. ex. droger, nu när han inte kan dricka alkohol pga. antabus. Är det vanligt att nyktra alkoholister börjar missbruka något annat, är en fråga jag skulle vilja ställa er här på forumet. Men jag inser att det förmodligen är individuellt och inte går att svara på.

Det var skönt att skriva av sig och det skulle vara skönt med lite råd och stöd från er som lever eller har levt med nyktra alkoholister!

Hej Medberg!

Du och din partner verkar båda ha kommit en bit på vägen i att hantera situationen. Du går på anhörigstöd och tar hand om dig själv, och ni har fått hjälp av Socialtjänsten att sätta gränser kring umgänget med dig och barnen som känns hjälpsamma för dig. Din man har också tagit stora steg och påbörjat flera behandlingar, både 12-steg och Antabus. Han är piggare och orkar mer, men du upplever honom som mer irriterad än innan.

Även om såklart är individuellt är det i vår erfarenhet inte alls ovanligt att personer som gjort stora förändringar med alkoholen blir irriterade och nedstämda under en tid. Långvarigt drickande av alkohol förändrar belöningssystemet i hjärnan, och det kan ta tid för det att återhämta sig. Klokt av dig att du har fokus på att ta hand om dig själv och barnen så länge!

Det var ett tag sedan du skrev, hur har det varit sen dess? Skriv gärna mer om du vill. Det finns säkert massor av tips och erfarenheter här inne, ibland kan en behöva skriva flera gånger för att tråden ska ta fart och en får svar.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Min man har inte varit nykter särskilt länge, i 3 veckor nu. Ändå känns det som en evighet. Varför vet jag inte. Det har blivit otroligt många ”efterdyningar” av hans rattfylla. Problem med jobb, kontakt med soc, logistiska problem (utan körkort för hans del). Han säger att han tänker väldigt mycket, på hur det ska bli med jobbet framförallt.

Han säger också att han älskar mig och vill fortsätta ihop men jag kan inte känna av så mycket värme från hans sida tyvärr. Inte att han är dum eller så men det känns som att vi mer är vänner än ett gift par. Han säger själv att han har så mycket att grubbla på nu, att kärlekslivet blir åsidosatt. Vi har bokat tid för parterapi så det kanske hjälper oss.

Känns ibland som att han är på väg åt sitt håll med behandling, ett nyktert liv, en nystart liksom. Kvar står jag, ledsen och sårad. Jag känner också att mitt medberoende finns kvar. Jag stöttar honom och skjutsar honom till hans behandling på morgonen. Ibland för att jag vill men ibland känner jag att jag måste. Kanske är det mitt medberoende som hänger kvar?

Ja, så mycket trevande i detta ovana och än så länge nyktra liv. Någon mer som har erfarenhet av att leva med nybliven nykter alkoholist?

Jag känner igen så mycket av det du beskriver. Det som griper tag i mig mest med din berättelse är dina tankar om hur du själv ska navigera i detta nya. "Känns ibland som att han är på väg åt sitt håll med behandling, ett nyktert liv, en nystart liksom. Kvar står jag, ledsen och sårad." skriver du. Det känner jag igen så väl! Ett sätt att ta hand om sig själv är att söka stöd för sin egen del, som medberoende. Jag har funnit stöd här på forumet, men också genom att vara med på Co-anonmöten. De finns både på vissa orter och on-line. Det har för mig varit otroligt helande att möta andra i liknande situation. Där har jag mött så många som berättar "min historia" fast med sina ord. Det jag trodde jag var ensam om delar jag med så många andra. Att dela är sig läkande. En del beroendemottagningar erbjuder också CRAFT, ett program för anhöriga/medberoende. Fråga om hans behandlare kan ge dig möjlighet till det!

Något annat jag tänker på att är att frågan om realtionen får vara lite pausad. Det är så mycket som ska tas om hand och processas just ny, så kärleksfrågan blir lite åsidosatt, precis om din man uttrycker det. Men att söka hjälp är förstås bra, fatta bara inga avgörande beslut om relationen förrän saker och ting är lite mer normaliserade! Ett steg i taget ...

Skriv gärna vidare i tråden, är säker på att vi är många som känner igen oss i din berättelse och det är skönt att höra andras tankar!

Min sambo är nykter sedan i våras. Dessförinnan var han nykter i ca 1,5 år, vad jag vet. Det svåra är att våga lita på det, att han inte har börjat dricka i smyg igen. Jag försöker bestämma mig för att gå på min magkänsla och försöka vara lugn i det, men har svårt att hitta tryggheten i det efter hans återfall i våras. Jag märkte då ingenting utan hittade tomflaskor av en slump.
Min sambo jobbar mycket med sig själv, sitt beroende och sitt beteende. och orsaken till det, sin bakgrund. Han går i gruppsamtal och gick tidigare hos en alkoholterapeut. Där får han inte fortsätta längre, för att det går så bra. Han har börjat yoga och läser massor av böcker. Jag hade hoppats att han fått fortsätta hos alkoholterapeuten, jag tror att han behöver det. Märkligt att den hjälp som visar sig fungera ska tas ifrån kan kan tycka, men så fungerar det här... Jag hoppas och tror egentligen att han ska klara av det, att hålla sig nykter och må bra. Det finns en rädsla hos mig att bli sviken igen, att vara för naiv och blåögd, lättlurad. Men jag vill inte börja kontrollera, leta flaskor och vara misstänksam. En svår balansgång.
Min sambo mår mycket bättre nu, han har stort fokus på sitt mående och det är bra. Hur jag påverkas av honom, hans alkoholism och beteende, det pratar vi sällan om. Jag tror det måste få vara så, han kan inte ta in det just nu, är fullt upptagen med att må bättre själv. Det kan kännas orättvist och jag kan känna mig ensam i det hela. Men jag vet att många har det så mycket värre, jag tycker att han gör det bra och vill verkligen tro att det ska hålla i sig. Känner ändå att jag måste vara den starka i vårt förhållande, och så kommer det att förbli.