Hej! Jag är en mogen man på 62 år som har haft problem med alkohol sen ungdomsår. Min bästa ”festkompis” kallade mig för svampen, det säger allt.
Jag har klarat mig hyfsat genom livet med hjälp av nin extoverta läggning, alltid glad, intresserad, spännande, och med på det mesta, lätt för att skapa kontakt, framförallt med kvinnor. Inte för att jag har ”kvinnotycke” utan för att jag har empati, sympati och förståelse, vilket många män saknar, tyvärr.
Jag undrar ofta hur jag hamnat där jag är, är det ärftligt, är jag egoist, något annat? Är det mitt eget fel?
Hur som helst, idag lever jag i ett harmoniskt förhållande med en kvinna jag älskar och har lyckats ta mig ur beroendet, mest på grund av en allvarlig sjukdom. För några år sedan fick jag akut njursvikt vilket ledde till blodförgiftning och jag var nära att dö. Låg på intensiven 14 dagar och överlevde, det var vändningen i mitt liv. Efter det ingen alkohol. Min skrumplever och njurfunktion på 30% gav mig ett enkelt val.
Sluta drick eller dö i förtid. Enkelt val, men varför ska det gå så långt?