av Ecatrina

Ecatrina
fre, 2022-11-04 - 18:28

Igår kväll la han sig intill mig och sa att han vill fortsätta vara gift med mig @Hillevi . Jag sa att jag hoppas vi kan ta oss igenom detta. Vi höll om varandra men pratade inte. Kylan har varit så påtaglig dagarna innan att det kändes som att ett litet hopp tändes i mig. Idag (fredag) kom han hem från jobbet. I vanliga fall tar han genast något alkoholhaltigt så fort han kommit hem på fredagar. Idag var han bara kort i tonen mot mig. Jag försökte vara vänlig, frågade hur hans dag varit. Han svarade kort och gick och la sig i sovrummet för att han var ”trött”. Jag lagade middag åt familjen, gick till och med in med en cola till honom. Försökte göra honom på bättre humör (ganska tydligt mönster jag ALLTID haft i rollen som medberoende). Vi tittade på barnprogram med barnen nyss, jag plockade fram fredagsmys och frågade om nån ville ha något att dricka till. ”Ja” sa han surt. Då fick jag lite nog, sa att han får ta precis vad han vill att dricka. Att han bestämmer SJÄLV över sitt liv. ”Det verkar inte så” svarade han surt och fortsatte med sin tysta lek.
Det blir så tydligt för mig återigen. Tror han att DETTA är alternativet till att dricka alkohol?! Att försöka få mig att få dåligt samvete för att jag vill att han ska bli nykter?! Önskar att jag kunde sätta mig in i hans hjärna just nu. Är detta hans sätt att ”rädda vårt äktenskap”?!
På måndag ska vi gå på parterapi. Det blir intressant. Jag kommer vara helt transparent inför terapeuten. Kommer inte skydda honom mer.

Ecatrina
fre, 2022-11-04 - 18:45

Jag undrar om det finns hopp, om det finns en endaste möjlighet att han kommer förstå @Hillevi ? Om terapi kommer hjälpa oss eller om hans beteende och reaktion tyder på att han ALDRIG kommer förändras? Att han ALDRIG kommer kunna se situationen ur mina (och andras) ögon? Det kan ju ingen här svara på såklart. Undrar nog om någon har erfarenhet av att poletten hos en alkoholist trots att det känts hopplöst?!

Hillevi
fre, 2022-11-04 - 19:26

@Ecatrina det är klart det finns hopp, tänker jag. Men viktigast är tror jag oavsett, att försöka landa i sig själv, mindre fokusera på den andra, och mera på egen vilja, önskningar, behov. T.ex. hur skulle en fin kväll kunna se ut? Vad är en skön helg? Går det att fixa tillsammans? Eller "för sig"? I medberoendet är det så lätt att allt välts över på och kring den andra, och de rörelserna. Minns att jag skrev i min dagbok att jag ville att mitt liv skulle börja handla om mig. Det var en "lärdom" när och hur det började kunna bli så. Vissa klarar det säkert tillsammans, andra inte, och - igen - oavsett så tänker jag att en bra start är att bli nyfiken på sig själv, och viljorna, önskningarna, behoven som finns. Varma tankar och alla tummar!

Åsa M
fre, 2022-11-04 - 19:58

Jag tror han måste förstå sitt eget problem innan ni kan laga er relation. Alkohol är så normaliserat att man verkar helt knäpp om man ifrågasätter varför någon vill bli full dagligen. Och tyvärr är psykisk ohälsa fortfarande så tabu att prata om - annars hade man kunnat fånga upp många missbrukare. Mitt ex söp som en svamp och har haft ett tufft liv, men samtidigt är han fast i en machonorm där man absolut inte ber om hjälp eller medger svaghet, någonsin. Även om allt kraschar runt omkring en.
Ett sådant liv är inte värt att levas, tycker jag. Jag är glad och lättad att jag slipper vara medberoende till det där. Jag hoppas du håller fast i det som är din önskan, att ditt liv också ska handla om dina behov. Det är du värd. Det kan många av oss här inne skriva under på. Man vill bara ha lugn och ro och kunna fokusera på sig själv...

Ecatrina
lör, 2022-11-05 - 16:07

Tack för ditt inlägg @Åsa M . Känns som om jag kommer famla efter hoppet en stund till. Jag fokuserar på att göra saker JAG mår bra av, känner ju redan idag att jag är så mycket gladare pga att han inte drack igår även om han var otrevlig och ”trött”. Läste i forumet för de som kämpar med att komma ur sitt alkoholberoende att just fredagar är en kämpig dag. Skickade faktiskt den länken till min man, men har givetvis inte fått någon som helst återkoppling.
Jag går igenom det anhörigprogram som vi får tillgång till här, gjorde första delen igår och fått med mig mycket. Jag vet att jag satt någonting i rullning, både inuti mig själv och i honom. Kommer ge honom en chans men fokusera på mitt och barnens mående. Och jag KOMMER lämna om poletten inte trillar ner hos honom. Känner mig trygg i det. Jag hoppas ju att han ska se att vi andra mår så mycket bättre när han inte dricker, att det ska få honom att inse att han MÅSTE sluta.
På måndag ska vi gå på parterapi och då kommer jag berätta om allt. Har varit där en gång tidigare men då tog vi aldrig upp alkoholen. Då satt jag där och ville inte ”förödmjuka” honom inför terapeuten. Herregud vad jag har hållit på. Aldrig mer ska jag skydda hans missbruk. Aldrig mer ska jag torka upp en nerpissad toalett. Aldrig mer ska jag be honom att ta ett glas vatten eller en cola för att inte bli för full. Jag kommer ta barnen och dra. Och det kommer jag säga hos terapeuten.

Ecatrina
lör, 2022-11-05 - 18:13

Lördag (3 dagar efter att jag tydliggjort att JAG KOMMER GÅ OM DU INTE SÖKER HJÄLP)
Okej. Jag trodde verkligen att han på något sätt ville bevisa för mig att han inte ”har sug” efter alkohol (även om jag ju vet att han har det). Igår var det fredag och som jag skrivit innan var han iskall och otrevlig igår hela kvällen. Gick och la sig tidigt för att han var ”trött”. Men han drack inget.
Vi åt nyss middag hela familjen. Jag kände mig gladare på länge, önskade väl att han skulle se det. Jag har varit snäll och försökt bjuda in honom, inte mitt vanliga ”sura jag” som ofta visar sig (pga våra/hans problem). När vi skulle sätta oss och äta säger han: ”Är det ok att jag tar ett glas vin till maten?” Jag blev som förstenad. Menade han allvar?! Han HAR alltså inte förstått ens en bråkdel av det jag sagt?! Han frågar mig, så att JAG återigen ska bli ”djävulen” som hindrar honom från att ”må bra”. Hindrar honom från att få vad han anser vara ”livskvalité”.
Jag svarade att jag inte bestämmer över honom . Han får göra som han vill. ”Men du vet var jag står och vad jag sagt. Men det är ditt val”. Fan. Trodde inte detta skulle hända redan nu!
Han tog inget vin till maten men vi pratade inte med varandra under måltiden. Jag kämpade för att inte börja gråta inför barnen men nu har jag gått iväg från resten av familjen. Blev så ledsen, så besviken. Något gick sönder inom mig ännu en gång.

Vad skulle jag ha gjort? Har jag gjort fel som ställt ett ultimatum? Vet inte hur jag ska agera längre. Jag såg fram emot en mysig kväll med familjen UTAN alkohol, ville visa honom att jag vill vara med honom, att vi kan ha mysigt och trevligt även utan alkohol.
Nu sitter han med sin telefon. Avskärmad och arg på mig. Jag vet inte om han kommer dricka ikväll men jag blir inte förvånad. Och då har han ju gjort sitt val? Då måste jag ju göra det jag sagt att jag ska göra, dvs lämna?!

Mimzan
lör, 2022-11-05 - 18:42

@Ecatrina
Jag har nog bara en sak att säga: LÄMNA. LÄMNA. LÄMNA.. I bästa fall leder det till att han vaknar upp och söker hjälp och när han är nykter kan ni se vart ni vill i er relation, inte nu.

Jag vet att man kan känna sig skräckslagen, men det kommer att bli bättre för dig och barnen. Det svåraste är att vara i det och ta steget att lämna - allt efteråt blir faktiskt lättare.

Snödroppen
lör, 2022-11-05 - 20:14

@Ecatrina
Vet du vad, och jag förstår vilken uporivande process det här är jag har varit där själv, han verkar inte alls vara i närheten av en insikt om sitt missbruk.
Han är väldigt sjuk och visar att han inte är mogen att ta ansvar.
Jag stannade i 3 år med en väldigt sjuk man och jag blev bara mer och mer sjuk själv.
Det är inte meningen att barn ska växa upp i detta och inte du heller.
Precis som du säger till honom så är han vuxen och får ta sina beslut själv.
Sen är det känslorna man inte rår över.
Men inget av det du berättar tyder på att han är redo att ge upp sitt missbruk.
Ta hand om dig, du är värdefull ❤️

Ecatrina
lör, 2022-11-05 - 20:40

Jag vet att du har rätt @Snödroppen . Jag fick ett sms från honom nyss: ” Jag vill kunna styra över de delarna av mitt liv, vad jag tycker om att göra, vilka människor jag tycker är kul att träffa.
Jag förstår att du valt att inte dricka och att det förhoppningsvis är något positivt och får dig att må bättre. Att ta beslut åt andra genom ultimatum om skillsmässa känns bara helt fel. Jag vill själv kunna välja när var och hur jag slutar dricka alkohol, du får gärna stötta - men jag tycker inte du skall styra över mitt liv och mina beslut.” Detta bekräftar väl allt det du skrivit? Jag vill åka härifrån nu, men kan givetvis inte lämna barnen. Och han kommer inte lämna huset om jag ber honom. Är så arg men märker att vi inte har något att säga varandra mer.

Hillevi
lör, 2022-11-05 - 20:54

@Ecatrina fattar att du blir ledsen. Och enormt tröttsamt med ett sådant bebisbeteende + offerkofta från hans sida. Av ex-et fick jag också höra hur tråkig jag var, häxan Surtant osv. I själva verket var jag ju den enda av oss som ville göra något annat än sitta parkerad vid en bag in box eller på en krog. Som ens kom på att det fanns en värld bortanför detta. Prova att släppa handen kring honom lite och rita din egen karta. Alltså egentligen handlar det väl inte om att du vill/inte vill lämna, utan ha ett drägligt liv för dig och barnen. Ett värdigt liv. Ett bra liv. Ett liv som inte är totalt förutsägbart - och tillika oförutsägbart, fast nästan alltid med trista konsekvenser, och så ska en vara glad och tacksam då ifall det inte går över styr. Att få ett drägligt liv tillsammans med någon som dricker är nog svårt. Och apropå att någon inte fattar: drog upp exet ur badkaret en midnatt och hade jag inte vaknat till och hört hur det skvalade, vet jag inte hur det hade gått. Snälla däcka inte mera i badet bad jag. Redan nästa kväll - ut och dricka öl, jag var tråkig som inte ville. Så sjukt bara. Och det gör något med en att vara i det vansinnet, twistade verkligheten, där allt som sker ändå bara ska leda fram till det enda - sitta och dricka.

Jo, en sak till - med lämnandet. Det är ju en sak ifall två människor glider isär, men när det gäller alkoholen ställs en ju inte inför det i första hand, är min erfarenhet, utan för att överleva, känna någon sorts värdighet, börja kunna tänka på livet som något eget och levande (vs medberoendet), kan det vara så att en behöver gå. Och som Snödroppen skriver, så ju längre en stannar, om den andra inte fattar, desto sjukare/slitnare/mer nerfilad blir man. Och har kanske sedan länge slutat ställa sig frågor som: gör den här personen mig lycklig, ser hen mig, får hen mig att känna mig bekräftad, levande osv., eftersom en är så uppsnurrad kring hur det går med den andra och alkoholen att det den sortens frågor försvunnit. Alltså: vad får jag ut av denna kväll med en person som gör detta? På vilket sätt tror x att detta stärker vår relation, min tillit. Tror bara jag försöker skriva fram något om hur en lyckas hoppa över sig själv, den instansen, i djupet av medberoendet.

Alla varma goda tankar, och som Snödroppen skriver - du är värdefull -

Ecatrina
lör, 2022-11-05 - 21:29

Trodde aldrig att ett forum på nätet kunde bli såhär viktigt för mig@Hillevi . Så skönt att få skriva av sig, och jag är så tacksam för det ni säger. Behöver lösa era ord om och om igen. Känner mig så mycket mindre ensam med er uppbackning och era råd. Ni skriver sanningen som jag ju innerst inne redan vet, samtidigt behöver jag verkligen få det bekräftat av andra för att inte tro att jag är den ”kontrollerade” och ”överkänsliga” person min man hävdar. Frågan som hela tiden kommer upp i mitt inre är: hur kan han göra såhär mot mig? Mot sin familj?! Jag förstår inte, jag försöker tänka att jag ÄR värdefull precis som ni skriver. Men den person jag VILL vara värdefull för bevisar gång på gång att jag inte är värd ett skit. Ja, där åkte visst min egen offerkofta på. Tar av mig den igen ;). Han har fel. Jag ÄR värdefull, det är HAN som är sjuk. Sjukare än jag trodde faktiskt.

Tröttiz
lör, 2022-11-05 - 22:06

@Ecatrina
Jag tänker så här .. 🙄
Ja, det är han som är sjuk ... Väldigt sjuk. Alkohol har kraft. Han "behöver" sin alkohol för att funka.
Du som hotar den biten och det reagerar han på, han försöker med allt han kan för att vinna relationen med sin alkohol. I den bästa av världar skulle du också vilja ha den tänker han möjligen.

Då någon sjunkit så lågt och inte är villig för förändring/ insikt kommer aldrig ens närmaste att bli viktigare än alkohol för den beroende.

Då man är fast kanske man ändå någonstans inombords önskar en bra relation, men att det tyvärr inte finns förmågan till det. Emellanåt kanske man tänker hur man betett sig men åker dit igen och börjar dricka. Att man styrs av en demon. Mina tankar detta åtminstone ...

Sedan tänker jag också att ingen människa föds väl med tanken att bli beroende, missbrukare, alkoholist men att man någon gång kört i diket.
Men ansvar att söka hjälp finns hos en själv. Kanske låter hårt men tänker också att kan man inte rädda någon annan så får man rädda sig själv.

En nykter alkoholist sade till mig att jag ska sluta försöka förstå mig på honom, mitt ex, för det går helt enkelt inte. Utan i stället rikta fokus på mig, hur jag vill leva och mina värderingar. Hur jag kommer dit.
Ta hand om dig.
🌹

Hillevi
lör, 2022-11-05 - 22:14

@Ecatrina jag vet – detta forum var guld värt när det skakade som mest, och det tog två år från jag var inne första gången tills jag vågade skriva. Kände det som att skriften liksom inte var "solidarisk" med förhållandet. Vad jag inte fattade var att jag, genom att skriva, började visa solidaritet med mig själv. Spräcka (medberoende)bubblan. Och så den kanske viktigaste läxan (och i ständig övning) - att förstå att en är värdefull, även om den andra (och inte är det offerkofta att vilja vara värdefull för den en lever med, det är ju common sense, men som blivit twistat in i en bag in box eller dylikt istället) inte visar/kan visa det, och försöka att leva så. Sedan finns det en sak som jag tänker på i relation till missbruk och relationer. Å ena sidan kan en ju se det som enormt ego att fortsätta dricka, sedan en påtalat att det skadar andra. Å andra sidan, en person som dricker kan ju inte visa varsamhet/omhändertagande mot/om sig själv, så hur skulle den då kunna vara/visa det mot en annan? Å tredje sidan är det en sjukdom, progressiv. Och min erfarenhet av att slutligen sätta ner fötterna (jag gjorde det om och om igen under åren tillsammans, viss bättring, sedan sämre igen), vilket var i sista stund, var att jag då, själv, inte direkt hade något annat val än att till slut lyssna på egna signaler och behov. Och exakt noll uppbackning i något som helst har jag inhöstat från exet. Det var väntat, men ändå hårda fakta.

Fortsätt skriv och läs här! Och du är värdefull! :-)

Åsa M
lör, 2022-11-05 - 22:17

Hans svar var väl rätt tydligt. Han ser inte att han har ett problem, han tycker att han "väljer" att dricka. Offerkoftan är på, med andra ord. Och den gör också att du får rollen som ond. Ond, som inte vill se honom drängfull jämt för det är ju "det roliga" som han har. Hur man nu kan tycka att det är roligt att bli full.
Det är lätt för missbrukaren att se sig som missförstådd. Det är så man blir medberoende, för man tycker ju synd om dem - till en viss gräns.

Snödroppen
sön, 2022-11-06 - 00:13

@Ecatrina
Jag var i samma situation och forumet hjälpte mig verkligen.
Jag blev manipulerad och trodde att jag överdrev, osv osv.
Så fint att du inte känner dig ensam här, det är du inte.
Han har visserligen rätt i en sak och det blir fel för han måste vilja sluta själv för sin egen skull. Just nu är han väldigt sjuk.
Du skrev tidigare att du innerst inne vet det här, det är bra. Jag fick hjälp att lyssna på den rösten, den känslan jag hade innerst inne.
Mitt ex sprang på AA, gick på behandling, pratade ständigt om sitt tillfrisknande men ljög, manipulerade och utsatte mig för psykiskt våld.
Jag bad om hjälp för att fly från honom och jag fick hjälp. Det kan bli bra för dig, för dina barn fast det är svårt att se det.
Det är tufft, smärtsamt men du kan välja att befrias från det här. Han väljer just nu att leva kvar I sitt missbruk.
Önskar dig all värme och allt ljusnpå din väg framåt. För det kan du få ❤️

Ecatrina
sön, 2022-11-06 - 10:02

Idag är det söndag. Jag kan inte ens titta på honom. Vill bara fly men vet inte vart. Dessutom vill jag inte skapa oro för barnens skull men samtidigt känns det i vanlig ordning helt fel att lämna dem än med honom. Jag vill inte vara utan mina barn, det är HAN jag inte klarar av att vistas med just nu.
Önskar jag visste vad jag skulle göra, att jag hade ett tryggt alternativ att vara på för mig och barnen för att få distans.
Ni är fantastiska allihop, stödet och peppen jag får hjälper mig så mycket. ❤️

Snödroppen
sön, 2022-11-06 - 10:42

@Ecatrina du är fantastiskt stark och det måste vara väldigt mkt tuffare med barnen i den situationen.
Förstår att du känner dig låst. Hade samma känsla, kändes som att vara i ett fängelse där väggarna kröp närmare och närmare.
Det som hjälpte mig var att tänka ut en en plan, prata med andra och be om hjälp.
Det är för svårt att gå igenom själv och det är jag nu väldigt tacksam att jag gjorde.
Du skriver att du önskade att du hade ett alternativ, det är det jag menar med att tänka ut en plan för dig och dina barn.
Eventuellt ringa socialtjänsten anonymt och rådfråga de.
Styrkekram ❤️

Mimzan
sön, 2022-11-06 - 11:39

Jag skrev i går kväll att du skulle lämna. När jag läser mitt inlägg låter det så hårt, som om det skulle vara enkelt att lämna. Jag är ledsen för om min kommentar gav dig en dålig känsla. Det är ju inte som att man långsamt glidit isär i relationen och inte längre älskar varandra. Här är det som att man långsamt tvingats vänja sig vid att den man älskar är er kär i någon annan - i det här fallet alkoholen - som dessutom har kidnappat hans hjärna. Det gör att han inte kan fatta kloka beslut. Det gör att han lägger allt som inte är bra på dig. Du blir hans slasktratt.

Jag lämnade min man till slut - det tog ganska många år, men för barnens skull var jag tvungen. Efteråt insåg jag att jag även räddade mig själv.

Fortsätt här på forumet, ta hand om dig själv så att han inte lyckas få dig att tappa ditt egenvärde. Du behöver stöd att göra egna kloka val, inse att han är sjuk och att han måste ta ansvar för sitt tillfrisknande och att du kan ta ansvar för ditt. För mig var det fruktansvärt svårt att se vad jag själv kunde göra, men till slut gick det. Sök anhörigstöd så att du slipper bära allt själv, t ex Co-anon har fantastiska stödgrupper både fysiskt och online. Gå dit!

Ecatrina
sön, 2022-11-06 - 12:57

Vilken bra liknelse @Mimzan . Exakt så kan känslan beskrivas, som om han är kär i någon annan och att jag i så många år bara tvingat mig själ acceptera det. Ja, visst kan det låta hårt om man bara läser ordet LÄMNA. Men jag förstår och vet att ni vet alla ambivalenta känslor jag har i denna stund. Blir så berikad av era ord. Tänk att det sitter för mig okända människor nånstans i landet och som just nu känns så emotionellt nära mig. Fin tanke! ❤️
Jag har åkt iväg. Sa till barnen att jag behövde vara ensam. Är på ett ställe där jag får vara det men har ingen plan. Kanske behöver ta mig samman och åka hem igen, försöka fila på planen samtidigt som vardagen få lunka på. Det är så extremt jävla jobbigt att vara nära honom, han bjuder själv inte in till samtal så det är en mycket märklig stämning i huset. Givetvis märker barnen att vi inte pratar med varandra.
Jag kommer fortsätta skriva, ni här på forumet är de enda som i nuläget vet. ❤️

Ecatrina
sön, 2022-11-06 - 13:05

Exakt @Snödroppen . Väggarna som kryper närmre och närmre. Jag har åkt iväg ensam, behövde få luft och komma bort. Jag tar till mig ditt råd, ska samla ihop mig och sen börja planera. Barnen måste skyddas från detta och det är inte det lättaste. Önskar att vi hade anhöriga (finns tyvärr inga morföräldrar eller liknande) att åka till. Men nu är det som det är. Vet att han inte kommer flytta ut nu på direkten och jag KAN inte lämna barnen där. Så måste planera och göra det bästa av situationen trots vi bor under samma tak. Men det är svårt. Det är hemskt. Det är så tragiskt att han inte förstår hur illa det är. Idag sa han att nåt om att ”jag hämnas för att…” och så tog han upp en mindre händelse som skett i nutid. Som om problem en inte finns utan att jag bara hittar på dem för att ”hämnas” på honom. Hans resonemang skrämmer mig, som jag skrivit innan ser jag nu att han är så mycket sjukare än jag trott. Tycker synd om honom och vill hjälpa. Men först måste jag hjälpa mig och våra barn. ❤️