av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
lör, 2022-09-03 - 05:48

Klockan är kvar i fem på lördagsmorgonen….

Kan inte sova, kanske mest på grund av att jag somnade i soffan framför teven ikväll.
Har sovit fyra timmar, och efter att ha masat mig till sängen så har jag legat vaken nu i tre timmar.
Försöker finna musik som passar i mina lurar, men slowmusic gör mig uttråkad, och för poppig musik mer vaken, suck.
Alternerar mellan olika lurar som måste laddas då de är trådlösa.

Känner ingen stress heller över att jag måste sova då det är helg imorgon, f’låt idag…
Många tankar snurrar runt i mitt huvud, kanske mest på grund av att min storebror dog i onsdags endast 67 år gammal i en hjärtinfarkt.
Infarkterna kommer alltid plötsligt och oföranmält, vilket gör händelsen än mer chockartad.
Visserligen är dödsångesten kort för den som dör, men det tar lite mer tid för de anhöriga att vänja sig vid tanken att nu är saker och ting annorlunda.
Förhållandet var lite speciellt till min bror pga av omständigheter jag inte kan gå in på, vi hade inte daglig kontakt och hans humör var under lång tid mer lik min pappa, gammal gringubbe.
Hans handikapp gjorde honom egensinnig och väldig egocentrisk, och dessemellanåt jobbig att umgås med, men älskade honom det gjorde jag, alltid.
Men bortklemandet och att alla skulle tycka synd om honom gjorde honom besvärlig.
Och in andras ögon, varför ställer du inte upp för bror din när han behöver din hjälp?
Jag brukade tänka, vill du hellre göra det istället, varsågod.
Hela min barndom har varit påverkad av att jag fick stå tillbaka för min brors sjukdom.
Bortlämnad hos bekanta och grannar när de skulle besöka sjukhuset och så vidare.

Jo jag kan låta lite bitter, men så var det nog.
Så nu ligger jag här med ångesttankar, varför brydde jag mig inte mer om honom mot slutet.
Jo jag ringde honom kvällen innan han dog och bjöd in honom på kalas, som vi ska ha imorgon, f’låt idag…
Vi brydde inte om oss att ställa in det, vikten av att kunna umgås kanske är ännu mer viktigare nu när den är så nära inpå.

Min svåger ringde mig på jobbet och berättade dödsbudet, jag lämnade allt ringde frugan och frågade om hon skulle med, hon satt i möte och lämnade ett mess ”Kan jag ringa dig senare”.
Brorsan har dött, ska du med till sjukhuset svarade jag lite surt på mess…
Hon tappade allt och mötte upp mig på sjukhuset, vi sökte oss till hjärtintensiven och hann innan syrran, svågern och mamma.
Kände inte först igenom honom, kall, blek och ihopsjunken och en haka som ramlat ner.
När jag såg ärret i huvud efter hjärnoperationen sedan han var tretton år visste jag säkert, det var han.
Har skrivit det tidigare men döden fascinerar mig, lite sådant som man inte pratar om, men som vi alla kommer att möta någon dag samma dag som vi föds, livet slutar med just detta.
Någonstans på livets resa kommer vi att bekanta oss med andras död, och få möta en död kropp.
Jag har hittills mött fyra, och förundras hur snabbt kroppen går ner i en degradation.
Den tappar färg och bli gulaktig, ibland med rigor mortis, likfläckar.
Kroppen blir fuktigt kall och stel, blicken grå och ser rakt igenom en.
Man verkligen känner att själen har lämnat kroppen, den är kall stel och själlös.
Med själen finns värmen och livet, och den har nu i min tro svävat iväg ovanför oss.
Jag frågade mamma, tror du att själen har svävat iväg redan eller finns den kvar i rummet ännu?
Det var då ca två timmar sedan han lämnade in.
Vi kände allvarets stund och visst var vi ledsna, frugan var den enda som grät, vi andra lite mer hårdhudade och höll oss för gråt, sådana är vi formade, praktiska och känslokalla.
Efter en stund skämtade vi om livets allvar, lite granna som vi vet att brorsan skulle ha gillat.
Och vi tystnade snabbt och skämdes lite när läkarna och sjuksystrarna kom in genom dörren, vaddå komma här och lägga sorti på en sådant trevligt samtal som vi hade.
Vi ville ju inte vara arroganta och visst respekterad vi döden, men på vårat vis, på samma sätt som vi alltid har levt, en livsglädje ända in i döden, och strax därefter.
Vi vill minnas brorsan som den spillevink han oftast var, när han var glad och humoristisk.
Nu återstår en massa praktiska saker, kontakter med begravningsbyrån, kyrkan och Skatteverket.
Tur att jag också har en storasyrra som är pensionär och har tiden och lusten att hinna ta mycket.

Jag lade ut dödsbudet på facebook när han hade ett otroligt kontaktnät som jag ville skulle få informationen samtidigt.
Mer än femhundra ”likes” och hundrafemtio kommentarer, så många vänner har jag inte ens om jag så skulle räkna alla sängloppor och myggbett genom livet tillsammans.
Han var en märklig person, men så var han också min bror, och nu gör han mig sömnlös genom natten, många barndomsminnen som dyker upp, ömsom glädje, ömsom ”gråt”.

Idag ska jag ställa fram en ensam kopp vi kaffebordet, han var ju trots allt bjuden till kalaset.

Berra

vår2022
lör, 2022-09-03 - 07:03

@Berra Tack för att du ville dela med dig av din upplevelse kring din brors bortgång. Du skriver väldigt vackert och gripande och jag kan se bilder framför mig. Vad fint att du ska ställa fram kaffekoppen på bordet för han var ju trots allt bjuden❤️.

Jag beklagar sorgen🖤. Kram❤️

majken_r
lör, 2022-09-03 - 08:27

@Berra beklagar sorgen🙏🏼 Vilket fint inlägg, tack. Tänkte på det du berättar om att leva med en bror som är sjuk. Hur det i dag finns större fokus och stöd till syskon. Att man vet att det påverkar dem mycket. 🍀❤️

Adde
lör, 2022-09-03 - 08:55

Tack för att du delar med dig.
Jag var ju aktiv alkis när mina föräldrar dog så det blev inte mycket till känsloyttringar vilket jag saknat så många gånger.
Nyligen har bekantas far gått bort och det i en kultur och religion som inte tillåter några känsloyttringar öht. Gråt är så förbjudet. Jag har bra kontakt med ett av barnen och har fått henne att öppna sig och släppa ut vad hon känner och det har hjälpt henne att gå vidare.
Deras begravningsritual är så olik vår men så otroligt respektfull och vacker. Så skulle jag vilja ha det.
Jag är ju äldre än dig,Berra, och jag har börjat pricka av grejer som troligen är sista gången jag gör i detta livet och jag har sagt det förut : Jag är inte rädd för döden utan för resan dit.
Ta hand om dig i känslosvallet nu <3

Andrahalvlek
lör, 2022-09-03 - 11:53

@Berra Beklagar sorgen ❤️ Jag fick se min pappa när han var död. Jag körde 30 mil i snöstorm för att få se honom tillfixad och fin i en kista (?) Det var så tydligt att han inte fanns kvar, att kroppen bara är ett skal. Han hade finaste tröjan på sig, han var rakad och kammad, hans min var lugn och nöjd. Hans händer låg knäppta över hans mage. Hans platta mage. En vecka tidigare kom han in med gigantisk mage, fylld med flera liter vätska eftersom hans lever la av. Det var jobbigt att se honom, men ändå fint på något sätt.

Jag har två barn, den yngsta är handikappad. Den äldsta har alltid fått stå tillbaka, även om vi föräldrar har ansträngt oss för att så inte ska ske. Det är fan inte lätt alltså. Både dina föräldrar och din bror gjorde nog så gott de kunde efter sin förmåga ❤️ Och du också! Man kan inte göra gjort ogjort, och man kan inte gör ogjort gjort. Allt blir som det blir. Alla gör så gott man kan.

Kram 🐘

Sisyfos
mån, 2022-09-05 - 07:25

Beklagar Berra! Det är alltid många känslor som dyker upp när någon närstående går bort. Jag tror att ni gör helt rätt som har kalaset ändå. Min farbror gick bort hastigt för några år sedan ett par dagar innan ett stort släktkalas. Vi ställde inte in. Det är viktigt att dela både sorg och glädje med nära och kära. Lite mer lågmält, delade minnen. Det är väldigt fint att kunna göra det i sällskap av de som också saknar.

Berra
sön, 2022-10-02 - 23:35

En månad har gått…

..sedan brorsan dödförklarades på operationsbordet.
Ballongsprängningen lyckades inte, hjärtat stannade för andra gången och tiden för kroppen utan syresatt blod hade blivit för lång med för risk för bestående men, trots upplivningsförsök.
Han dödförklarades fyrtio minuter efter det att han hade anlänt hjärtintensiven.
Ibland går det fort, och utan vetskap om vad som händer under resten av dagen rycktes hans liv bort.
Man kallar det ödet, och det är ingenting vi dödliga kan rå på, man står handfallen inför den.
Aldrig har den varit mig närmare, döden, vi bestod av samma kött och blod, samma genbank.
På min mors sida väntar kräftan, och min fars sida är det hjärt och kärl som avlutar liven.
Nedräkningen har börjat, pappa 72, brorsan 67, kvinnorna klarar sig lite längre.
Syrrans man svågern började mässa om att det var dags att ta tag i hälsan.
Jag vet vad läkaren kommer att tjata om, ta bort allt som gör livet värt att leva så lever du längre.
Jag vet inte om det är värt det, börja banta, börja motionera, sluta snusa, sluta…andas!
Det enda jag kan snyta honom vid näsan är…och hur är det med drickandet?
Han kommer inte att höra att jag har slutat med det, utan säger vanemässigt…sluta med det också.
Att leva utan att ha levat är inget för mig, varför dö som ett torrt skinn?
Jo jag borde väl ta en hälsokoll, vet att blodtrycket är för högt osv…
Brukar skämta om att jag inte mår så bra, jaha frågar den jag pratar med, vad är det som är fel?
Jo jag har ett hål i ryggen!
Ett hål i ryggen???
Ja det sitter så långt ner, så ….det skiter jag i….

En månad tog det, från dödsbudet tills han hamnade i jorden, exakt på några timmar när.
Två veckor att rensa hans lägenhet få den besiktad och avlämnad, dödsattester, begravningsbyrå och samtal med prästen och blomsterhandeln med kransar m.m.
Jordbegravningar är tydligen inte så vanliga längre så prästen lyfte lite på ögonbrynen nör vi berättade om hur han ville ha det.
Bevakade kyrkogården, såg hur de byggde upp en lår för jorden på graven bredvid.
Dagen efter var den grävd med ett plåtlock ovanför, lyfte på den för att se hur djup den var, de hade grävt exakt bredvid pappas kista utan att skada den, och jag var mest förvånad över lukten.
Lukten jag aldrig glömmer, när pappa begravdes, det luktade sur jord, jag var beredd på samma lukt men den fanns inte alls, luktade bara…lerjord, torr och hård.
Begravningen gick fint, värdigt och så, sex gamla gubbar som var kistbärare, gamla nog att vara nästkommande på tur kan man tycka.
Vi hade minnesstunden hemma hos oss för att spara på de pengar som han inte hade, 26 personer som hade det trevligt och hyfsat glatt, gråten lämnade vi i under ceremonin.
Grät jag?, nej inte alls, men det var nära när min mamma brast i högljudd gråt vid graven efter att ha kastat i handbuketten, har aldrig hört henne så förut, det skrämde mig lite faktiskt.
När alla hade åkt iväg så drog vi iväg till stugan, ett bra sätt att få lufta sina tankar på annat.
Tanken var att vi skulle elda i eldgropen vid stugan, årets virke och möbler skulle få bliva lågornas rov, men dagen regnade bort helt och hållet, vi kom av oss.
Det är näst sista gången för säsongen, vi börjar plocka ihop många grejer ute, och det är lika sorgligt varje år, det ligger som ett tungt täcke över oss allihopa, en återkommande sorg på något sätt.
Efter det att vi har stängt träffar vi inte svåger och svägerska förrän till jul, vi har inget firande innan dess faktiskt.
Vi åkte tidigare hem på söndagen för vi hade blivit inbjudna att gå på kyrkokonsert i samma kyrka ännu en gång av våra gamla grannar som var med i kören.
Kände lite av en skam, det var fjärde besöket vid samma kyrka på en vecka, vi började med att byta blommor på farfars grav och så vidare…där jag är gravrättsinnehavare, och nu även på pappas.
Ännu mer förskräckt blev jag när jag kände igen var och annan av besökarna ikväll.
Herregud, håller jag på att bli religös, jag som alltid varit ateist?, eller kanske mer o-troende.

Det börjar bli lite lugnare igen när begravningen äntligen är över, men det varar inte länge.
Redan på torsdag drar vi iväg till Spanien för att kolla av våra gamla grannars lägenhet de köpte i våras. Det ska bli spännande.
Men innan dess är hela veckan bokad, teaterbesök m.m.
Frågar man frugan så är det väl bara två helger obokade fram till nyår, de är i november tror jag.
Men det tar inte så lång tid innan de är bokade också..

Egentligen så lever vi ett väldigt rikt liv, vi har ett tajt umgänge med släkt och vänner.
Det finns hur många anledningar som helst att umgås med alkoholen, men varför förstöra ett sådant fint tillfälle med fylla och berusning?

Jag lever och mår bra, om morgondagen vet jag ingenting, men på fyrtio minuter kan det vända till ingenting, bäst att leva medans man kan…
De brukar säga att man inte ska beklaga sig över att bli gammal och tjöta om sina krämpor.
Det finns många som inte ens hinner få uppleva det.

Därför lever jag idag, i morgon är det en annan dag.

Berra

Andrahalvlek
mån, 2022-10-03 - 09:02

@Berra Beklagar sorgen ❤️ Det måste kännas supertufft när man kommer upp i den åldern att folk omkring en faktiskt dör. Personer som nästan är i samma ålder.

Vi hade ett rejält skov med begravningar för några år sedan då min pappa, min farmor, min morfar, min mormor och min pappas bror dog inom loppet av ett år. Sen har det varit rätt så lugnt. Jag gillar begravningar med mottagning efteråt. Alla samlas och minns den döda, sörjer ihop, pratar minnen, kan till och med skratta lite ihop i bästa fall. Livet går vidare. För oss som har ynnesten att leva.

Kram 🐘

Berra
tis, 2022-10-11 - 23:01

Fem dagar i Spanien…

En förlängd helg, som bröt av vardagligheter och andra besvärligheter.
Riktigt skönt att få slänga av sig ångestkappan och bara få dra iväg, jag och frugan.
Vi brukar aldrig göra något liknande men när erbjudandet kom, tackade vi inte nej.
Ett par vänner har skaffat en lägenhet i närheten av svenskstaden Torreveija, vi har följt med i alla diskussioner och velandet under ett års tid, och nu fick vi se hur det var i verkligheten.
Resan dit var ett äventyr bara det, frugans pass hade gått ut, ja som ni vet har det varit ett elände att få till ett nytt, hon tog det nya en månad innan, men det kommer inte förrän till jul.
Så då tog hon ett internationellt IDkort också, men vad hjälpte det, vi var tvungna att mellanlanda i England som har fixat det med Brexit, och då….ett tillfälligt pass som bara det är ett elände med köer osv.
Flyget försenat och med hjärtat i halsgropen fastnade vi överallt, tjuriga säkerhetskontrollanter som ville att alla vätskor inte skulle ligga i påsar med krämer, sen shuttletunnelbana mellan olika terminaler med väntetid osv, vi kom tio minister efter avgång, men vad gjorde det, vi fick ändå vänta på att få komma på planet.
Det var mycket bök innan vi kom fram, och värdparet kom två timmar senare med ett annat plan.
De hade skaffat sig en bil där nere, och en cabriolet dessutom, vi åkte den timme det tog på natten med cabben nere i stjärnklar himmelsdräkt med stereon på högsta volym.
Det var en härlig upplevelse, vi kände oss som busiga ungdomar.
Halv tre på natten kom vi äntligen i säng.
Morgonen efter slog värmen emot oss, vi vaknade till en intensiv het knallgul sol, det var en märklig känsla för en infrusen svensk, som stod och tittade på palmerna som vajade i den varma brisen.
Bilarna trängdes på smågatorna och tutade precis som de brukar, folk bar på solstolarna på väg mot stranden, det kändes verkligen helt overkligt, min kropp var inställd på att gå i vinteride.

Vi solade och badade i de nästan äckligt salta havet, inget behagligt med kallsupar där inte.
Sanden så fin att det kröp in i varje por på kroppen, solen stekte våra skandinaviska hudar.
Vi åt middagar ute var kväll, vi valde att skämma bort oss ordentligt, och jag blev återigen förvånad över hur etablerat de alkoholfria ölsorterna har blivit runt om i världen, de fanns överallt och ingen servitör lyfte ens på ögonbrynet, de frågade till och med vilken sort jag ville ha, så de fanns flera.
Vi åkte till andra städer med cabben nere, håret fladdrade på damerna i baksätet så de såg antagligen bara hälften så mycket som vi gubbar i framsätet.
Vi skrattade och njöt varje sekund, vi kände oss för en stund som ungdomar på vift.
Stannade och åt en lunch på en strandrestaurang med färska matvaror, som t.ex bläckfisk, stora räkor m.m, paprikor stora som handbollar, tomater som smakar…tomater!
Inga smaker och konsistenser som vi kan få därhemma.

Det är lite märkligt, man tänker att flytta till Spanien är bara förbehållet gamla pensionärer, och så slog det mig, men hallå hur är det med din ålder Berra, du är snart där!
Men spelar golf det gör jag ju inte i alla fall…
Men…att leva ett sådant liv är nog nära att hamna alkoholism som det bara går.
Det svenska sättet att dricka liknar inte det kontinentala sättet, vi dricker gärna för mycket och för ofta, och när vädret inte är lika fint så är man inte lika mycket ute, dvs man sitter i en alldeles för trång lägenhet och är uttråkad, och även när det är fint väder så är sena middagar också en farlig vana att umgås med andra över en flaska vin, som blir flera..
För att inte tala om engelsmännen, där var det fullt drag varje kväll vid de engelska pubarna.
De visade fotboll på storbilds-TV och en trubadur stod på scenen, inget av dem fick någon uppmärksamhet alla satt och skrek till varandra vid borden, visst var det glatt dessemellan men allt för ofta raglades det ifrån puben, vem orkar att leva så en längre tid?

Samtidigt slog det mig hur vi svenskar brukar klaga på hur utlänningar inte integrerar sig i det svenska samhället, när vi gör precis likadant när vi är utomlands.
Vi streamar svenska tv-kanaler på teven, lyssnar på svenska radiokanaler, umgås med andra svenskar i små grupper, går på svenska restauranger, dricker svenskt kaffe och håller kontakten på svenska facebook, läser Aftonbladet på nätet och hånflinar när det är dåligt väder hemma.

Hursomhelst, vi är hemma igen och har haft det underbart med våra vänner, men när det kommer till tjatet om att även vi ska skaffa en lägenhet utomlands så är det just nu bestämt nej.
Visst är det härligt med det varma vädret, den goda maten och atmosfären.
Men att göra det till en konstant leverne vekar åtminstone för oss fjärran, vem vill ha julafton varje dag, man kommer att bli utleds på det också.
Jag trivs utmärkt att få det lite till mans någon gång då och då, så man får uppleva skillnaden.
Och man får möjligheten att uppleva flera ställen om man tar en vecka här och där.
Och jag vet hur enbart orolig man är med stugan, nu blåser det, har det blivit inbrott, stängde vi av vattnet, finns det risk för översvämning eller elbrand, stängde vi fönstren, låste vi alla dörrar.
Om det är trehundrafemtio mil dit så lär nog vara ännu mer gnagande oro.

Hursomhelst så är jag nöjd med att befinna mig i ett land med olika årstider, härligt med gnistrande snö och svensk sommar, det är bara resan mellan dom som kan vara så förbaskat träliga.
Nej jag ser inte fram emot november och höga elräkningar, men just nu så har jag tankat på lite positiv känsla och en fin solbränna, den bör räcka ett litet tag framöver.

Har jag smakat alkoholhaltiga drycker, ja såklart.
Sangrian om den är riktig gjord är underbar och välsmakande, den saknar jag, det finns inga substitut än så länge, och jag får ge mig till tåls, en dag kanske det kommer något som påminner om den, men fram tills dess, så är det ingenting för mig.
Jag är en stolt nykterist på vingliga ben, ibland funderar jag på om jag har gjort ett gott val.
Men fick en bra uppdatering på resan då jag såg en packad engelsman som tog ett par steg ifrån gatubordet vid puben hängde ut över vägräcket och kräktes på vägbanan och med sitt huvud enbart några decimetrar ifrån bilarnas strålkastare som kom i hög hastighet.
Då tänkte jag han äventyrar sitt liv för att kunna dricka alkoholen, kräkningen är bara en mellandel som en konsekvens av sitt drickande, döden kan bli det slutgiltiga.
Fan vad folk blir tokiga av alkoholen, fan vad alkoholen har för krafttag om människan.
Skönt att den inte har samma kraft på mig, inte längre

Berra

Torn
tis, 2022-10-11 - 23:37

@Berra Tjenare! Det låter riktigt härligt att komma ner till värmen sådär ett par dagar. 😃 Men det är en sak som jag är väldigt nyfiken på. Du skriver ofta att du provsmakar diverse alkoholhaltiga drycker. Hur går det till rent praktiskt? Spottar du ut det du har provsmakat på, eller dricker du så lite så du inte riskerar att bli påverkad? 🧐 Jag får inte ihop det riktigt. Det verkar som du leker med elden.😅

Ha det bra!

Berra
ons, 2022-10-12 - 00:54

Hej Torn!

Jag tar så lite som en halv tesked, vill få smaken i munnen för att känna fylligheten.
Sköljer runt den så att den täcker hela munnen och tungan.
Sväljer den för att känna eftersmaken och alkoholstyrkan som brukar bränna lite i svalget och halsen.
Den känns också vid utandningen och brukar bränna lite i magen.
Det finns smaker som inte känns om man inte sväljer, tar aldrig en andra sipp utan låter första vara den som avgör.
Nej det är sällan jag lockas att ens vilja prova en andra sipp, jag är nästan överkänslig för alkoholsmaken, svåraste att avgöra är söta drycker som t.ex cider eller spritad läsk.

Jag försöker känna om smakerna ”harmoniserar” sig med varandra, eller om vissa tar över för att dölja andra, smaksatta snapsar är sådana t.ex.
Vissa alkoholfria alternativ ersätter man hettan med chili av olika sorter, vilken är en hemsk variant.
Andra sorter blir oljiga och överdrivet bittra, eller bara löjligt svartvinbärs-smak som de flesta alkoholfria rödvinerna får.
Mina favoriter är alkoholfria (<0,5%) öl, vissa för vattniga, andra för brödiga, ej mörka dock som är för söta.
Alla bubbel är jättebra och nästan alla vita viner.
Cider är luriga men de alkoholfria är bra, vissa riktig bra.
Rödviner är som är goda är lika vanliga som att se jesus, dvs obefintliga.

Men som svar på frågan, jag smakar oftast av alla vid bordets drycker en gång, så det brukar bli tre fyra stycken.
Aldrig har jag någonsin fått någon annan känsla än att det värmer något i magen.
Så buzzet i huvudet har jag inte haft på snart femton år, och jag stannar vid att inte vilja lura mig själv, bilda mig en uppfattning av smaken, ingenting annat.

Mest överraskad har jag blivit av icebeer, smakar öl i munnen, men i eftersmak tror man att man har druckit kolsyrat vatten, testa gärna!

Förra året var jag på ginprovning, smakade i munnen, spottade ut och lät sista dropparna skapa eftersmaken vid sväljningen folk tittade på mig runt borden men jag stod på mig.
Jag hade mer mersmak än de som svalde hela.

Jag vill inte att nykterheten ska stå i vägen för smaken, att vilja testa på utan att bli påverkad.
Jag har en tro på att folk oftast säger att det smakar gott mot bakgrunden av att de vill bli fulla.
Och den tron stämmer nog allt för ofta tyvärr, så lita aldrig på någon som säger att det smakar gott.
Bilda din egna uppfattning och försök sedan på en fint sätt säga att de har fel.
De försöker bara på olika sätt att dölja den äckliga alkoholsmaken, sällan kommer den till sin fördel.

Berra

Torn
ons, 2022-10-12 - 10:21

@Berra Tack för ett utförligt svar! Då fattar jag. Det måste kännas lite snopet för de andra om du påpekar att du tycker en viss dryck smakar vedervärdigt, medans dom tycker den är jättegod.😂 Jag har bara varit nykter i knappt 3 år så jag tycker mig fortfarande komma ihåg på ett ungefär hur olika alkoholdrycker smakar. Så ingen provsmakning här inte.

Berra
mån, 2022-10-31 - 00:54

Första natten med vintertid…

Suckar jag?, jo det gör jag.
Vet att vintertiden är ofrånkomlig, men den känns ändå så dyster…
Förväntan är ren och kristallvit snö, rimfrost i grenar och på fönstrens hörn…
Men vis av en lång levnad så brukar det väldigt sällan vara så, brun slask och kletiga bilrutor.
Mörkt när man åker till jobbet, och likadant när man åker hem igen.
Men vi behöver komma igenom den för att komma till en ny sommarsäsong, väntan i sig kan vara positiv sak, för jag tröttnar sällan för att inte säga aldrig på sommaren.
Vi se liv och frodade grönska, inte torra kala grenar.

Men nu är det som det är, igår natt blev det vintertid och alla klockor jag kan komma på är justerade.
Två helger sedan vinterstängde vi stugan, sorgligt ja men det gick ändå smärtfritt, båtmotorn står i garaget och är nyservad tvärsemot tidigare år, landet fick ett fint avslut utan några missöden denna säsong, känner mig ändå nöjd.
Igår somrade vi av baksidan, allt står under en presenning, spabadet också, det höga elpriset motiverar inte en preliminär kostnad upp till åtta tusen kronor i månaden, hoppas inte att det fryser sönder.
Jag har blivit tvärsnål och stängt av allt utan värmepumpen och varmvattnet, imorgon kommer vi att få timraxa på elen, och då gäller det att hålla koll på priserna.
Hittills sedan 20:e september har jag lyckats pressa ner förbrukningen med 70 procent, ja ni läste rätt. 600 kWh istället för 2300, räknat från oktober förra året.
Kanske är det varmare nu, heller inga inneboende med småbarn.
Funderar att sätta en timer på varmvattenberedaren så att den bara går på nätterna.
Diskar gör vi bara på senkvällen, och duschar likaså, golvvärmen är avstängd och det ilar kallt om fötterna, vi kommer att få en minskad förbrukning men ändå en högre elräkning.
Så jag har inte gått ner för räkning, vi ska klara av kommande vintersäsong, hade vi inte gjort någonting så hade ett års förbrukning kostat oss nittiofemtusen kronor.
Det finns roligare hål att stoppa de pengarna i, jag har tagit striden.
I uterummet brummar fotogenvärmaren på helgerna, känns bättre att lura elverket på fotogen än el.
Det luktar illa, men vad får man inte stå ut med, hoppas inte att det är farligt att andas in för ofta.
På döfronten rullar det in ännu fler, en av mina kussar har kolat, 74 år gammal i ….hjärtinfarkt.
Men hon dog antagligen en skön död, i sömnen.
Det blir till att boka en hälsokontroll för Berra, det känns som om livet börjar komma ikapp mig.

Idag har jag satt på vintersvålarna på min och frugans bil, och det känns ganska skönt.
Lite nervös var jag allt, förra veckan lyckades jag köra på en stor stenbumling på en parkeringsplats så illa att den fastnade under vänster bakhjul och bilen hängde en decimeter ovan marken.
Vi fick loss den med en domkraft och det enda jag kunde finna var just domkraftsfästet som fått sig en smäll, avgasrör och bromsledningar klarade sig.
Igår var vi heldagsbarnbarnsvakter då dotra och boyfriend skulle ut på galej.
Ganska smärtfritt och när treåringen inte ville somna utan grät över avsaknaden av mamma och pappa så fick hon krypa intill morfar i soffan och somnade till slut trygg och trött.
Stolt triumferade jag morfarkraften över den hyperventilerande mormodern.
Idag har de varit alla här på middag, det blev kyckling och curry som åts med stor aptit.
Svärsonen var ganska sliten efter en tung natt, han var desto gladare när jag hämtade de på natten.
Glad fyllringde han sina föräldrar ifrån bilen som också varit på fest, det stank av gammal alkohol i bilen, men jag var glad för hans skull, men visste vad som väntade honom, bakisdagen som brukar vara som tippex i kalendern.
Jo jag är sliten av barnskrik och härjningar av de minsta, men ändå härligt att få känna när de små telingarna kryper upp båda två i min famn bara för att få vara med morfar.
Tilliten är fullständig och jag känner mig just då väldigt rik och speciell.

Jag ligger som vanligt i min säng, teven på sovrumsväggen bullrar, frugan har täcket halvt över huvudet och jag antar att hon snarkar högt, själv hör jag henne inte alls, jag spelar ljuv musik i mina hörlurar, just nu är det albumet Wonderland med Erasure, gammalt album men inte desto sämre musik, all musik var bättre förr, säger snart en sextioåring.
Trodde aldrig att jag skulle få höra det av mig själv, men tiden har kommit ifatt mig.
Jag börjar bli gammal, folk dör runtomkring mig, jag har fått barnbarn och mina leder värker.
Om dryga fyra år kommer pensionen, hoppas min kropp håller tills dess, och att jag hinner få ta del av den en längre tid.
Ödet kan jag inte styra över, men livet i nuet går hyfsat.

Jag vet var gränserna går, att alkoholen inte angår mig, har jag koll på den så har jag koll på livet.
Det går inte att kontrollera ett okontrollerbart liv, den måste få den bästa av förutsättningarna.
Nyktert!

Berra

Berra
tors, 2022-11-24 - 23:28

Tack Mulletant för en liten hälsning, det var längesedan jag såg dig på forumet.

Jo jag finns kvar men min aktivitet har väl lugnat ner sig något på forumet.
Alkoholen tar inte längre upp hela mitt liv, och det är jag tacksam för.
Den finns där och påminner mig dessemellanåt.
Senast igår tror jag de nämnde alkoholhjalpen på morgonteven, och då plingade det till i min lilla skalle, fy Berra vad du har varit slarvig med nya inlägg.
Jo jag har inte så mycket aktiva inlägg om just Alkoholen längre, den upptar inte så mycket av mina tankar.
Det har mest blivit vardagliga livet det som sker utan alkoholen, saker som man kanske hade glömt bort när livet tidigare bara kretsade om nästa intag.

Jag blir dessutom extra glad när jag såg att Dee var tillbaka efter år av frånvaro.
Det blir lätt att man tappar lusten när många av de frekventa och gamla forumisterna sakta försvinner, Adde är alltid kvar och aktiv, hej Adde!

Min deppighet efter att gått in i väggen är också helt borta sedan länge tillbaka, så jag söker inte heller så mycket tröst i mina inlägg.
Läser jag tillbaka så ser man hur vilsen jag var i mitt tänk just då.
Nu lever jag mitt " i väntan på pensionen" liv, ett mellanliv mellan familjelivet och återgång till ett mera stillsamt liv som morfar.
Mitt vilda liv ligger bakom mig, och jag har redan börjat lära upp yngre förmågor på jobbet som ska ta över mitt ganska så avancerade jobb.
Jag är fortfarande den som klurar ut de svåraste felen och är redan gammelmannen bland ungtupparna som slår dem med hästlängder.
Men avstånden blir kortare vartefter de lär upp sig att tänka på ett mer utanför boxen tänket, vis av erfarenheten.
Men jag har svårt att komma ihåg grejer som jag har utfört, de minns de andra.
Jag skämtar och försöker hålla en god atmosfär på jobbet, trots att det ofta är väldigt stressigt och tufft.
Kroppen börjar också säga ifrån, allt är inte lika lätt längre fysiskt.

Jag accepterar min ålder men samtidigt beklagar mig över att jag inte är samma person i den evigt unga Kroppen, sinnet känns mycket yngre.
Om ett par månader tragglar jag in i det sjätte decenniumet men men hjärnan släpar efter ca 20 år.
Om ett par veckor ska vi ha julfest med jobbet och alla på jobbet är förväntansfulla, det pratas mycket om hur kul de ska ha bara om det serveras tillräckligt med alkohol...
Jag suckar och tänker, det är inte där det roliga kommer fram, det kommer inneifrån, mentalt och inte ifrån rusdrycker.
Dessa tankar kommer också ifrån en person med mycket livserfarenhet, men för att inte röja min bakgrund så håller jag tyst.
Folk som inte super är tråkiga och på något sätt misstänksamma att de ska röja dem som dricker.
Jag får ofta den känslan men har börjat vänja mig vid den, jag suckar och tittar dem i ögonen med en trött blick, ungefär som om "..ska vi ta det här ifrån början"
Den blicken får dom att vilja byta samtalsämne ganska så ofta.
Men är de redan packade, så hjälper ingenting, då är det bara att börja plädera för döva öron, eller helt enkelt ge upp.
Och det är det jag oftast gör numera, ger upp, orkar inte ta striden.
Var och en gör som de själva vill, och jag vill inte, kan inte, ska inte osv.
Det enda jag inte säger är får inte, vadå får?
Jag bestämmer över mitt egna liv, den enda gången jag inte gjorde det var när jag drack.

Så stolt nykterist är jag fortfarande, men jag har slutat övertygat de andra.
De får naturligtvis höra min version om de frågar snällt och om jag är på humör.
Viktigast är det nog för de som har börjat tvivla på sin förbrukning, då blir jag exalterad.

Det börjar lacka mot jul, snart ska det drickas glögg och snapsar till julbordet, blandat med öl och vin, det besvärar mig inte så mycket.
Finns det andra hyggliga alternativ så är jag nöjd, då finns det omtanke.

Imorgon är det fredag, den bästa av veckans arbetsdagar, då lever jag alltid upp.
Helgen är mina bästa dagar, då rår jag min egna tid.

Berra