av Berra

Ångesten tar mitt liv...

mulletant
tors, 2011-12-01 - 05:21

i helgen Berra och det var som en film... underhållande och dråplig med lyckligt slut. Du hade gjort dig förtjänt av en ledig och lättsam måndag - istället kämpar du på med ditt knasjobb (ursäkta, det är ju inte du som är knas) i motvind... Stå ut, stå ut och försök skruva ner ambitionen där det är möjligt. Idag är det torsdag / mt

Skamsen
tors, 2011-12-01 - 07:03

Kommer du ihåg när barnen ritade sina första bilder, alla reduceras till huvudfotingar med ett enda huvud o små armar och ben. Det är så vi också reduceras när vi grubblar och fastnar i ältande o oro. Jag känner så väl igen mig. Du beskriver det så tydligt, du blir frånvarande i din närvaro o det är då du uppfattar dig som sämre som pappa.
Ibland kan man använda kroppen för att bli mer närvarande. Motionera, promenera, älska med frun...jag vet att jag själv känner mig som mest närvarande när vi är på sjön t ex. Då spelar ingenting annat än vattnet någon roll. Närvarande.
Det har ju blivit helt enkelt för mkt sista tiden. Inte konstigt ett dugg att det snurrar för dig! Kram Berra så tar vi denna dag också. Jag springer med jämte dig...

Stigsdotter
tors, 2011-12-01 - 11:08

...använd kroppen för att bli mer närvarande. Ibland behöver man stänga av huvudet och bara vara.

Att låta de enda sinnesupplevelserna bli "fysiska saker", sådant som vinden i håret, doften av jord och löv eller vatten, hur det låter mot marken när man sätter ned fötterna. Stick ned näsan i en kaffeburk och känn doften, ta upp och pilla på en kotte, klappa ett djur!! Kanske har du ett barn i din närhet att snosa på, läsa en saga för eller göra en pilbåge åt.

Försök vara närvarande i dessa små ting istället för de stora planeringarna och grubblerierna - dessa kan vänta tills du vilat upp dig och återigen blivit stark nog att ta itu med dem.

Anonymt
tors, 2011-12-01 - 19:33

dig vara trött, precis som flera av dina vänner här skriver. Man kan inte orka hur
mycket som helst och det som händer nu är att DU vill en sak men din hjärna och
kropp säger ifrån. Det fungerar så. Ditt jag vill inte bli överkört mer, du är
alltför pressad och hela du skriker efter att få komma bort och hamna någon annanstans
och anledningen till att du är slut är allt du gått igenom. Det kommer efter, men det
kommer också andra tider. Jag har inte läst allt på din tråd Berra, och skriver kanske
något tokigt nu, men du skulle verkligen behöva byta miljö, kan du inte byta tjänst på
något sätt så att du får en ny chef och en ny arbetsmiljö? Kramar A

Berra
lör, 2011-12-03 - 12:46

..hoppas ni inte misstycker att jag klumpar ihopa er under ett och samma allihopa-namn...

Idag är jag inte någon som har sina doubts om hur man slutar dricka sin alkohol, för det vet jag att jag kunde, och ser fortfarande
Fördelarna med att inte dricka...

Idag sitter jag på mina tvivel om huruvida jag ska börja igen, för att jag tycker hela livet går emot mig...
Det känns som om det inte spelar någon roll längre, kan det bli värre, eller känner jag inte tillräckligt med tacksamhet?

Ikväll ska jag ut med Herrföreningen och jag har packat ryggan med 0-bira och ALKOHOLFRI SNAPS!
Det blir min debut med dessa, och jag kommer att berätta senare hur de var...

Jag kör mina spår där jag känner tillit till det som en gång var, jag är en vanemänniska, och det är lätt att luta sig tillbaka emot...
Så ikväll blir det ingen nypremiär med alkohol i alla fall, den tanken är helt borta för mig...

Jag ska ha det så roligt jag bara kan, jag är lite halt & lytt efter en olycka på jobbet igår, så det smärtar vad jag än gör...
Men man får grina lite illa bara, och tårarna i ögonvrån kan vara sanna lyckotårar eller inte, det vet bara jag...

Jag är full av hemligheter och det är upp till mig att dela dem med vilka jag vill och anförtror, det kan ingen ta ifrån mig...
Jag delar dem med er....

/Berra

Fenix
lör, 2011-12-03 - 23:55

ont i foten Berra efter att ha sparkat chefen i ändan i fredags? I så fall kan du ta smärtan med jämnmod.
/Fenix

Berra
sön, 2011-12-04 - 23:59

tid för reflektion för många, för en del på arla morgon med fyllågren...
För mig en eftertanke på söndagskvällen, då jag försöker summera den här veckan, och
allra helst min helg...
Varför?, kanske några av er frågar sig, räcker det med att jag säger "..därför" ???

Därför...
..att min tid rinner ifrån mig, jag sitter andäktigt och försöker hänga med i en tid
där jag inte hinner reagera på vad som händer med mig, vart är jag på väg, och varför???
Det har blivit viktigt för mig att ifrågasätta allt, varför gör jag si, och varför gör jag så??

Precis så som jag gjorde med mitt alkoholdrickande...
Varför drack jag, på vilket sätt drack jag, vilka undanflykter matade jag mitt inre med..
Kan ni svara på era egna?,..eller åtminstone låta ljuset falla på dem, visualisera dem..
Låta sig förljugas, hur länge till, för alltid utan att ifrågasättet HUR dricker jag..?

Jag drack för att fly verkligheten, för att senare upptäcka att det inte längre fanns någon verklighet kvar, jag hade druckigt upp hela min verklighet, jag fanns i en fantasivärld,
som inte existerade, inte ens kvar i något som jag kunde säga, det här är mitt liv..
Det var kidnappat av en verklighetsflykt som fanns i att gömma mig i en berusning,
en belöning som blev så vanlig att jag till slut såg nykterheten som en sorts bestraffning...
Ett liv utan gränser, inga tullavgifter för de som kan sväva ovan den streckade linjen..

Och min helg...tja betydligt bättre än den förra, och den efterföljande veckan..
De säger att man ska se framåt, och låta det som varit få ha varit, i fred...
Men samtidigt måste man också ta lärdom av det som har hänt, vill jag uppleva det igen?
Är svaret på frågan nej, vad kan jag göra för att undvika samma händelse igen..?
Kan jag vända det till något positivt, ta lärdom???

Jag fösöker vara en glad själ, men det har blivit i en sorgsen kropp, en tuff inspärrning.
En magkänsla som säger mig att det inte är så lätt som det verkar alla gånger,
och alltför ofta har den fått rätt, och jag börjar till slut tvivla på mitt egna jag..

Flyr gör jag även idag, men på en betydligt lättare våglängd, där jag kan avbryta när jag vill,
och utan några konsekvenser, alls..
Så gör jag även nu, i detta nu..
Jag lyssnar på musik, "min" typ av musik, den typ av musik som jag har tagit åt mig av...

Tillfälligt kan jag fly bort i en annan ve(r)klighet, ja veklighet, jag är vek för syntmusik.
Svår musik för andra, delvis med rätt att hacka på, tycker de...
Jag tycker de har fel, hårdrock har inte svaren på all världens jävlighet..
Jag backar gärna 30 år tillbaka där jag återminns hur gamla hjärtekrossningar löstes med t.ex Yazoo,
de var min tröst då, och fungera så även idag, men inte av svikna bultande hjärtan..
Utan mer i brist av förståelse av andra medmänniskor, de som inte heller har förståelse för min musik t.ex...

Låt mig presentera kvällens bästa val...
http://www.youtube.com/watch?v=KoeqDxy3NKQ&feature=related

/Berra

Hur smakade alkoholfria snapsen då?
Fy fan!, men som min bordsgranne svarade..gör inte den vanliga snapsen det också då?
Så den kan nog fortsätt följa med på mina snapstillställningar, så kan jag grina illa av precis rätt anledning, det smakar fan, och då gör man miner, fel blev rätt, igen!

Berra
ons, 2011-12-07 - 00:08

..att försöka reflektera på hur alkoholen finns runt omkring mig...
Alltså runt omkring mig, inte i mig...

Folk vet idag att jag inte är en drinkare, och det finns fortfarande de som ska gå i sitt egna svaromål precis som om de ville försvara sitt egna drickande...
Låt bli!...tänker jag, låt mig vara..

Varför skall alltid JAG behöva försvara mitt ickedrickande???
Vore väl mer intressant OM de rannsakade sig själva, men inte med mig som motpart...
Men allt som är annolunda är väl diskuterbart, vare sig man är vegeterian, homo eller nykterist,
så länge man göra andra val än vad de flesta andra, så blir man ett "offer"..

Dessutom kan deras högljudda (påverkade) konversationer locka till sig andra, och så får man börja om igen, kan vi inte börja prata om deras könssjukdomar också?

På något sätt så har min nykterhet blivit min privatsak, och inte alla andras diskussionsämne..
Jag orkar inte gå runt som någon Messias och predika om något som de precis har blivit påverkade av,
hela situationen känns skitdum helt enkelt...

Dessutom så vet jag ju att det vi precis har diskuterat, går ut genom öronen igen,
och inte ett skit har fastnat, det var ju packade....rätt lönlöst egentligen....
Till råga av allt kan samme person som dyrt och heligt lovade inför sig själv (och mig) att
de inte skulle bli så packade nästa gång, står fullast på golvet igen vid nästa tillfälle...

Ändock, så har min nykterhet haft en allmänt dämpande effekt, jag triggar ju inte andra att dricka mer heller med mitt forna leverne, jag för en stilla tillvaro på sidan av centrumaktiviteten..
Jag finns där och man kan föra en helt normal konversation till ett normalt röstläge,
vissa håller sig ifrån mig också, det vet.....att jag minns vad som hände under morgondagen.
Jag kan tala om det för dem, och därför räds de mig, de vill helt enkelt inte veta vad som hände..
Jag sitter alltså på sanningen, och den vill de inte höra, de vill leva i ovissheten...

Visst finns det fördelar med alkoholen också, för dem som kan hantera den...
Såg nu i helgen hur gubbarna i herrföreningen gick från stela som djupfrysta fiskpinnar, till
kramgoa gubbar med mycket skratt, jag gläds å deras vägnar, önskar att jag kunde få vara med,
men det är inte värt riskerna, inte riskera mitt välmående ens för ett enda lyckat försök...

Jag spiller upp groggar och vin till min fru och våra gäster, själv är jag rätt hård på virket.
Min lott är att vara fortsatt nykter, för min egna skull, jag vet ju att det funkar bäst.
Men visst saknar jag alla fina delar av upplevelsen med just alkoholen, men för att vara ärlig..!
Det var länge sedan jag överhuvudtaget hade någon sådan, det har mest blivit dumheter den senaste 10-15 åren, och dessa kan jag gärna fortsättningsvis vara förutan...

När allt kommer omkring, jag mår ju faktiskt så oerhört mycket bättre utan alkoholen,
och att uppskatta frånvaron av en söndagsmorgon med fylleångest, tja...
det funkar bara så länge man kommer ihåg dem, och det gör jag fortfarande..

Mitt liv, mina val, och jag har större påverkan om hur jag mår bättre...
Jag är inte lyckligare per definition, men jag har en betydligt bättre kontroll...
Och jag måste samtidigt påminna mig om hur det var då och nu, så kanske jag uppskattar skillnaden.

Och visst är det lite läskigt, att man måste verkligen tänka efter för att uppleva förändringen,
jag trodde hela känslan kom som en enda stor våg av positiva upplevelser,
när jag i själva verket fick leta efter den...

Och vad var det jag fann?, mitt verkliga liv?, och hur känns det då?

Det funderar jag på fortfarande, var det här jag ville ha, eller bara fick tillbaka?
Var det inte bättre än så här, jag borde kanske fortsätta förändra det??

Vad vet jag?

/Berra

mulletant
tors, 2011-12-08 - 04:53

skriva att mitt val är väl mitt och inget jag behöver förklara. Å andra sidan vet jag hur det resoneras och att det är som du säger, gör man annorlunda än andra så... är man ett "offer" - men det sista vill jag inte gå med på. Ett offer är man inte. Det tror jag nog de flesta vet inom sig, att det är urstarkt att göra sin egna val och stå för dem. Hörde långt samtal igår på fikarasten om "måste dricka några glas vin" så att middagsvärdinnan var nöjd. Vad då - vad är det för värdinna? Men jag sa inget för det är ju faktiskt inte mitt problem.
Nu har jag morgonsvamlat lite, ha en fin dag Berra! Du är helt enkelt världens bästa Berra! / mt

viktoria
lör, 2011-12-10 - 06:39

Morning Berra, önskar dig en skön helg med trevligt sällskap och att du får påfyllning av lust och glädje! Adventsmys är fina grejer, nästan meditativt tycker jag...om man inte "tvingas" springa runt i julklappsjakten förstås: )

Berra
lör, 2011-12-10 - 12:38

Ja, min arbetsvecka var verkligen slitsam, satt sista på jobbet och bara ...satt...
Var helt tom i pallet och förmådde mig inte att göra ett förbannat dyft, men jag satt av min tid i alla fall...

Väl hemma på fredagen var jag både trött och grinig, och vi som skulle ha samkväm med våra grannar, det var inget bra!
Det fanns ju inget avkopplingsmedel för mig, utan fick en hård axelmassage av dottern, hon fann mina stresskulor mellan skulderbladen,
De gjorde ont som f...n men jag kände också hur irritationen rann av mig, jag blev "normal" igen, Gud så skönt!

Men jag vet hur arg jag var på mig själv, jag visste ju innan massagen hur enkelt det brukar vara att bli av med irritationen,
Bara att knäppa en bira eller två, så brukar huvudvärken rinna ner längs med nacke och ryggrad och ut via kisset i toan...
Men så gick det ju inte nu, och sätta på någon j..vla avslappningsmusik innan gästerna kom, det fanns ingen möjlighet i he..tet...

Ibland måste man bara inse' att man har sina begränsningar och att det inte är lika enkelt att byta ut alkoholen mot något annat substitut.

Men nu så...helgen är min, och vi står precis vid ytterdörren för att bara vi två göra våra julklappsinköp...
Barnen är ute på sina egna äventyr, precis som de sig bör, vi sätter inga förmanande fingrar i luften, de måste ju få känna på att ta sina egna kliv ut i den vuxna världen.
Jag vet att vi alla samlas till middagen ikväll, och det känns tryggt att vi gillar att vara i vår egna flock även kallad familjen...

Jag mår bra när jag vet vad som händer, och när mina nära runtomkring mig mår bra, då får jag min plustid.

Och det är en j..la skillnad mot min arbetsvecka...

/Berra

mulletant
lör, 2011-12-10 - 12:51

jag kom att tänka på en sak... visst sjutton är det ändå bra mycket bättre att ha det skit på jobbet och bra i sin flock än tvärtom. Det är ganska många som har tvärtom...
Så klart, helst har man det bra överallt eller åtminstone hyggligt på jobbet, men ändå. Njut av din helg och var j.....t stolt över dig själv! / mt

surran
ons, 2011-12-14 - 14:35

Hej Berra
Åh va kul att du är här och mår bra!! Har ju inte varit här på väldigt länge och det känns skönt att se att så många fortfarande skriver här. Måste ju ändå betyda att saker o ting fungerar eller hur? Jag har hittat en bättre balans än livet än innan behandligen och mår förhållandevis bra om man jämför med tidigare då allt bara var kaos. Visst händer det tråkiga saker fortfarande och visst är livet inte perfekt, men det är mycket bättre.
Julen hatar jag och bara för att jag slutat med destruktiva beteenden ska jag inte inbilla mig att alla runtomkring mig mår utmärkt. Så är det ju inte alls och det är ett trist uppvaknande att se att många runtomkring mig mår dåligt av både mitt drickande men också av annat.

Jaja, life goes on!!
Kram Berra

Berra
ons, 2011-12-14 - 23:31

Kul att "se" dig igen Surran och att ditt liv så sakteliga börja återgå till något substansiellt, något med eget värde...
Visst livet går upp och ner har jag märkt, och utan alkoholen så blir det varken höga toppar eller djupa dalar, utan en svagare sinuskurva...
Idag har jag en betydligt större självkontroll trots att jag också har släppt lite på mina egna tyglar och tillåter min känna mig fram...
Tror ju inte heller att utvecklingen har avstannat i och med detta, utan att det fortskrider åt något håll...
Min förhoppning är att jag ska få vara med hela vägen och inte falla tillbaka i något som jag redan har passerat, t.ex alkoholdrickandet...

Jag mår också bättre idag även om det inte på långa vägar är fulländat, och frågan man ställer sig, blir det någonsin det?
Hursomhelst jag har fått lära mig att försöka leva i nu'et, inte jämföra så mycket med gårdagen, och inte försöka lägga för mycket förhoppningar om framtiden...
Kan jag fortsätta leva på detta sättet så får man nog vara nöjd, men lite ändringar måste nog till också...

Både idag och igår har jag varit ute på restaurang, och det har funnits min nollbira och en och annan spännande alkoholfritt drink också, så det finns fungerande framtidstro om att jag inte glöms bort i min nyktra tro...
Det har varit riktigt ruggväder och det har känts skitatoppenbra att kunna sätta sig i bilen och ta sig hem både varm och torr i ett nafs...
Jag redan legat i sängen när mina kollegor satt på den kollektiva färdmedlen igår natt, och innan dess hann jag hämta min nyktra dotter som varit på en ungdomsfest.
Så det smittar också, och det är en god sjukdomsbild jag ser framför mig...

Allt är inte nattsvart längre, möjligen lite dolt i ett dunkel, nykterheten har blivit mitt ledljus...
Men jag får inte glömma bort mig själv i helheten, fokus är på mitt välmående, och ibland måste man stanna upp och inte bländas av fartvinden...
Jag frågar mig ofta varför det är på det hära sättet, varför jag reagerar som jag gör, och det leder oftast till mer frågor än svar...

Men så lär jag mig känna någon som står mig riktigt nära, min egna personlighet som inte styrs av berusningens självdrivande flamma...

Spännande?, ja!
Jobbigt?, jajemän...
Värt det?, absolut...

Det enda jag vet är att om framtiden, vet jag inte ett dugg om, men jag bäddar den inte med fyllångest i alla fall...

/Berra

Fenix
ons, 2011-12-14 - 23:47

tänkte jag på häromdagen. Hu så hemskt, jag vaknade ju fler dagar med fylleångest och skitmående än jag vaknade till ett bra mående under de senaste 20 åren. Betydligt fler om jag tänker efter ärligt. Och jag är verkligen nöjd varje morgon med mitt beslut att inte dricka, även om jag är trött och så. Och nöjd på kvällen med när jag kan läsa böcker, som jag ska göra precis nu en stund.
Tack för påminnelsen Berra om hur det var att leva med fylleångest mest varje dag.
/Fenix