av Berra

Ångesten tar mitt liv...

Berra
fre, 2010-04-30 - 10:34

ååå så var det Freda' igen...

Min bästa dag, jomenvisst..

Har tillbringat liten tid med att läsa allas farhågor inför valborg,
denna helg förknippad med "festandet"...

Visst är det mysigt att äta en god middag, och sedan lufsa iväg till närmaste valborgmässoeld.
Det knastrar och ryker, flammorna hettar i ansiktet på en, folk runtomkring brukar vara glada och uppsluppna i sinnet, ungarna petar med pinnar i glöden skyler ansiktet ifrån värmen...
Det är mysigt, och det händer bara en gång om året...

Men varför förknippa ihop det med ett krökande, blir det "roligare då"???
Kanske att det är rätt OK med ett glas eller två till middagen,
det är ju en bordsdryck, ett tillbehör till maten, ingen släpar ju med sig en påse med potatis och smygäter efter middagen!!!

Visst man kan bli mera uppsluppen och det kanske "händer" mera saker...
Men alkoholen "förvärrar" ju tillståndet, är man glad kanske man blir gladare...
Men är man redan irriterad så blir man ju ännu mera ....
Så alkoholen för min del, förvärrar tillståndet...

Och som det oftast är, det är ju inte mängden alkohol man vill uppnå, utan berusningen...
Och berusningen är som att spela rysk roulette, det sitter ett skarpt skott i en av försöken...
Chansen att misslyckas är nog större än en av sex...

För att inte tala om "efterbördan", det som kommer efter när alkoholen kryper ur kroppen...
Den kommer varje gång, där behöver man inte spela rysk roulette, för där sitter det skarpa skott i varje hylsa...

Min valborg innehåller precis allt det som jag skrev om i början...
Middag med goda vänner, fina vinglas men med cola, vad de andra dricker skiter jag i..
En vandring mot närmaste rökpelare, träffa andra vänner, språkas lite..
Se på barnen som blir som alldeles exalterade när flammorna blänker i deras ögon..
Travar hemåt och sätter på kaffehurran, umgås framför TV'n och kanske ser någon film...
Blandar drinkar till de som vill ha, och väljer mina egna alkoholbefriade alternativ till mig...

Jag tror inte livet behöver vara som komplext som många går in för...
Sätt förväntningarna lågt istället, och bli positivt förvånad...

Kanske denna valborg har möjlighet att bli den bästa, och mest minnesvärda..
Gör dina egna val utifrån de erfarenheter du har med alkholen, och se till helheten...
Inte bara att du "lyckades" förra gången, det betyder inte att du lyckas igen...

Vem vet det kanske satt fem kulor av sex, och du lyckades pricka hålrummet förra gången..

Själv så spelar jag inte roulette längre, jag behöver inte gambla med livet som insats...

Jag har mitt liv, och jag försöker straita till det så mycket som möjligt..
Alkoholen gör det bara krokigare, för mig...

Mors Berra

Kaiza
fre, 2010-04-30 - 12:35

Jag håller med dig det är synd att det blivit så att alla "aftnar" och storhelger förknippas med god mat och alkohol. God mat är väl ok och som du säger något glas vin om man klarar det men middagen blir inte godare, sällskapet inte trevligare och kvällen inte roligare för att man dricker alkohol i stora mängder det är ju sanningen.

lillablå
ons, 2010-05-05 - 21:28

Berra, lider med dig....
dessa chefer... men det kommer att lösa sig, på ett eller annat sätt, det gör ju alltid det... faktiskt, när jag tänker tillbaka på mitt liv, så finns det inte en enda sak eller situation som inte löst sig...

men vilken makt de har... jag har inte varit i form heller det sista, inte så konstigt, men när jag väl tog mig i kragen och gjorde nåt åt det, gick ifrån honom, började med sjukgymnastik och köpte lite nya kläder till och med, så var det dags för utvecklingssamtal. japp. där satt jag och tyckte att jag är rätt bra, det här går åt rätt håll, så...

"Du måste tona ner dig, du får inte vara så glad och nynna, vissla eller uttrycka din glädje så, det finns 5-6 kollegor som har klagat till mig, du stör dem i deras arbete... och förresten, du får inte vara så låg heller, du är ju knappt kontaktbar ibland, kanske inte så konstigt med tanke på situationen, men du måste ta bort toppar och dalar..." HUR kul är det att höra? har i mitt stilla sinne börjat kalla honom Zoloft... Zoloft, lyckopiller som tar bort känslor, toppar och dalar planas ut... och zoo-loft, han har noll koll och tomtar på loftet...

Kanske inte alls vad du vill höra. Men då säger jag istället: Du är stark! Du är en otrolig inspirationskälla och du hjälper så ofantligt många varje dag med dina inlägg och din insikt! Har du fixat den svåraste kampen av dem alla, den mot alkoholen, så fixar du en rutten chef!
du finns i våra tankar!!!

Berra
sön, 2010-05-02 - 20:45

Söndag...

En riktig "plushelg" för min del, plus i energi...

Har nog lyckats fulladda batterierna, och känner mig rätt nöjd med livet...
Vi öppnade landet för i år, sjösatte roddbåten, sparkade igång gamla snurran som nu börjar få ålderskrämpor, lite tjurig efter två-tre års miss i underhållet...

Pluppade ut till ön och och allting stod kvar, inte ett enda "ras", skönt..!
Det var så där fuktigt och kallt i husen, vi tände levande ljus, kokade lite korv och kaffe..
Och satte bara och mös vid köksbordet, för vädret ute det sög, grått, kallt och blåsigt..
Vi kunde inte annat än bara ta det lugnt...

Grillen gick hårt till kvällen, det blev en perfekt grillyta...
Kepsläsk (trocadero, det ser ju ut som en keps på etiketten..) hamnade i vinglaset...
Vi åt och mös, för vi var helt utsvultna, nästan rent i kastrullerna...

Renbäddat i sängarna, och där var det kallt med väldigt skönt, vi sov med öppet fönster,
så vi kurade ner oss ännu mer under täcket..

Dagen Söndag började med strålande sol, och arbetslägret satte i full gång...
Tömma skit-tunnan (gluäck!), och kamma trädgården med krattorna...
Blåsorna tornade upp efter krattorna i händerna som vanligt, bicepsen klagar oförtrutet...
Högerhanden skakar efter en hel dags räfsande efter de torra löven...
Men det är fint nu, och vi grillade lite smarriga tjocka korvar, och flera koppar starkt kaffe..
Lade oss raklånga på trädäcket och lät solen steka oss röda i ansiktena, i ett par timmar..

Snacket sorlade lite lättsamt mellan oss, medans ungarna sköt med luftgevären så rikoshetterna studsade mellan kaffekopparna...
Vi bara mös och lät oss ta in av det vackra vädret, plockade nån fästing här och där..
Pratade om att vi skulle sjukskriva oss och bara va' på landet, men vi är för "ärliga" tråkigt nog...

Vi kikade på varandra i motsljuset och sa högt flera gånger..."..det här ÄR livet.."
Vi svenskar är ett solälskande folk, det måste vara som ett stort svart hål över skandinavien, allt verkligen absorberas här...

Tänk en Söndag, upp klockan 8, FRIVILLIGT!!, bara för att fånga dagen (carpe diem),
OCH att inte ha en minsta antydan till varken bakfylla eller ångest...
Det är en smärre lycka, tro mig...

Nu är det kväller, och precis som jag skrev förra Söndagen, kanske är det här helgen börjar...
När alla "måsten" är borta, och man kan lugnt sätta sig i soffan med gott samvete..
Pilla på blåsorna med darrande händer, och ett rödblossande ansikte...

Den här helgen gick mig inte förbi, det blev en riktig plus-helg...
Ikväll kommer jag kunna somna med ett smil på läpparna, och kanske blir måndagen lättare...
vem vet?

Mors Berra

victoria
sön, 2010-05-02 - 21:10

Åh det låter underbart Berra! Är glad att du fick ladda batterierna, låt nu inte buttra/bittra kollegor ta det ifrån dig då arbetsveckan börjar imorgon. Behåll ditt inre gyllne ljus och låt det stråla runt dig och inte släppa igenom andras dåliga energier.
Kram

Berra
mån, 2010-05-03 - 12:30

Fasiken också...

Hade en hel "novell" på gång...

Klantade mig och hade inte säkerhetskopierat med Ctrl-A, Ctrl-C...

...så..borta!

Jaja, vad var det för dag idag då?, kan man ju undra, inte är det väl en Måndag...?

Berra

Berra
tis, 2010-05-04 - 09:51

Nämen vad f*n, inte en gång till...!

OK en halv novell försvann...

Gör nya försök... (feta fingrar kanske..)

Tack Aramis, men jag vågar inte poppa den på jobbet...
Kollegorna skulle snabbt flockas runt min rygg när det låter ifrån datorn,
för då är det alltid något kul på gång..

Igår var jag "tjurig", och vet inte varför, måste ha varit missnöjd med något...
Så jag gick och lade mig tidigt, typ första gången somnade jag vid Rapport, sedan var jag tvungen att hämta grabben ifrån träningen, så nästa "riktiga" sovpass startade vid kvart över nio...
Men vad hjälpte det, vaknade halvnio i morse i alla fall, suck!
Men ska försöka fortsätta vara en dutti ponke, och fortsätta gå och lägga mig i tid...

Så får vi se hur länge det varar...
Men en del av "urbränningen" består nog i att jag går och lägger mig alldeles försent...
Men en del av mitt levalivetlivet börjar ju oftast sent på kvällen, och sedan finns det inget hejd på den..., lite granna som drickandet, tyvärr...

Apropå det, så gick vi aldrig ut på Valborg...
Det var ett surväder utan dess like så vi satt hemma i soffan med barnen i knäna...
Vi snodde grabbens PS3 (playstation3) och såg filmen Avatar i HD...
Vi hade det "för mysigt" för att gå ut och blöta ner oss, och mannen i sällskapet gick på kryckor så han var inte så där j*vla sugen på att knata runt en massa...
När jag körde hem dem på nattakröken så var det totalt dött ute, inget party alls...

Våra grannar däremot hade ju partat på mycket hårdare...
De hade "skojsat" till det med att låna en stor till salu-skylt lite längre ner på gatan, och ställt den utanför vårat hus...
Kul visst, men alla andra grannar kom genast och frågade om vart den låg på nätet osv, hur mycket vi skulle begära, och VARFÖR vi skulle sälja osv...
Deras lilla skoj ställde till det ganska rejält för oss, och vi var tvugna att berätta att det inte var vi som hade haft det lite lajbans, utan våra grannar, andra grannar...

Frugan blev helpissed på våra andra grannar och det blev lite SMS-trafik dem emellan...
Där ser man vad alkoholen kunde ställa till det med, hur det berör andra som har valt att inte dricka till exempel...
Ett litet oskyldigt skämt som råkade bli lite för mycket, och strödde salt i gemenskapen mellan "kärringarna" på gatan...

Jag ser fortfarande bara problemen med att dricka alkoholen, tack och lov!
och det hjälper mig att hålla den på avstånd, längre än en armlängds avstånd..

Jag har mitt liv, och jag ska fortsätta leva det så bra som möjligt, utan ångest...

Mors Berra

Berra
ons, 2010-05-05 - 08:21

Nu...

har jag fått min första formella varning på jobbet...

Chefen tycker inte att jag gör det jag borde...
Jo han är minsann en känslomänniska, har verkligen de rätta känslorna,
hur man totalt dissar en som redan är körd, tacka-tackar...
Jämför mig med de som är friska, jojo

Ryckte undan det lilla bräckliga fundament jag hade...

Nu finns ingen framtidstro kvar hos mig, allt är kört...

Berättade hemma för barnen, och tonåringen bara grät och var otröstlig...

Vad duktig jag är som lyckas rycka med mig hela familjen i ättestupan!

Just nu finns det ingen mening med något...

Berra

vana
ons, 2010-05-05 - 09:00

Herregud.Berra!!!!
Du är åxå en känslomänniska.
Formell varning?Då bör man ha gjort ngt som är till fara för andra,
Jag var stressad på ett äldreboende jag jobbade på,slängde ALLA nycklarna till ALLA hyresgästerna(som vi har på en stor knippa i handen när vi jobbar)istället för soppåsen i soporna.
Inte nog med det.Ett par månade senare gjorde JAG OM SAMMA SAK!!!!!!!Vilken skam,ojojoj att berätta det!!!!Men inte fick jag ngn varning,de sa att sådant kan hända alla.....nåväl...konsekvenserna blev att jag i alla fall på eget initiativ sökte meJ till personligassistentjobbet o fick jobb där o slutade på servicehuset!
Insikt är bra att ha!!!
Vilken är din insikt Berra?
Vad ska du göra?
Meningen är DU och DITT LIV!!!!Det enda liv du har.Hitt på nåt.
KraM/vANA

victoria
ons, 2010-05-05 - 09:00

Det gör det visst Berra! Det finns så mycket mening med ditt liv. Barnen, din käresta, dina vänner, och framför allt - din nykterhet. Ditt ärliga, klara sätt att se på tillvaron utan skygglappar, och utan bedövningsmedel. DET är det viktiga, din grund, allt det andra är secundärt. Se ditt liv framför dig, då du sitter i din gungstol. Vad kommer du att se tillbaka på som betydelsefullt? Vad kommer att ha varit avgörande, och vad var bara paranteser?
Tänk också på att skilja på kritik för arbetsinsats, och kritik mot dig som person

Janus
ons, 2010-05-05 - 09:38

Oj Berra! Vad jobbar du med, egentligen? Du verkar ju verkligen inte trivas varken med chefen eller arbetskamrater! Kan du inte bryta upp därifrån och göra något du tycker är kul? Du har talang för att skriva! Någon möjlighet att jobba med det?
Massor av stöttning härifrån" Hoppas du hittar något som passar dig och som du får energi av!

Kvinna-mamma46
tors, 2010-05-06 - 08:43

Berra!

Vad innebär en formell varning? Vad kan hända rent konkret? Vad kan du göra åt det?

Försök analysera utan att blanda in massa känslor, helt enkelt fakta. Prata med din fru, prata med din psykolog. Beställ akuttid om det behövs. Prata med facket?

Ta god tid på dig, tänk efter pro och con, skriv gärna lista. Låt det landa. Tänk efter vad du verkligen vill.

Utgår ifrån att du bara kan ändra på dig själv, aldrig på andra.

Utgå ifrån att du och familjen ska må bra.

Kränkande chefer är livsfarliga, det tär. Att vara duktig på sitt jobb är högt klassat i vårt samhälle och mkt självkänsla står på spel.

Hela din tråd genomsyrar att ditt jobb stör dig... du mår ofta bra på helgerna, sämre i veckorna. Du skrev en gång att du absolut inte kunde tänka dig att byta jobb, detta var välbetalt och du ville inte försaka fina bilar, massa prylar etc... Känns det så fortfarande?

Du är som jag Berra.. känslomänniska och har lika lätt till dalar som till toppar. Men utan alkoholen så är dalarna inte lika djupa, inte lika förstörande, de är rent av nyttiga och kreativa ibland, även om de är skiiiiiiiiiitjobbiga.

Jag håller på dig, det vet du! Vi har ridit ut den värsta stormen här och är med på banan igen.

Tusen kramar!
pia

Berra
tors, 2010-05-06 - 09:36

TACK, alla!

Ni är för go'a allihopa...
Ibland känns det mera trösterikt att få respons ifrån er, jämfört med frugan...
Där vet man ju att hon "ska" hejja på sin gubbe, hon försöker få mig på humör och jag ler ansträngt tillbaka till henne...

Jag har verkligen "sorg" i kroppen, har tappat livsgnistan totalt, inget spelar roll längre...

Det är märkligt hur man identifierar sig med sitt yrkesutövande, detta är ju det jag kan,
och ska vara "bäst" på, det som försörjer mig och min familj och ställer mat på bordet...

Min arbetsplats är i sin spetskompetens och helt i front-end, vi är unika och vi är en av kanske fyra kvar aktörer i hela världen, vi drivs av riskkapitalister sedan många år...
Det är först nu vi börjar gå på plus/minus-noll, och investerarna är otåliga och förväntar sig
utdelning av sina satsade pengar, vi har "kraschat" ett antal gånger...

Vi har många strängar på vår lyra, men en efter en har de spännts för hårt och gått av,
och nu har vi bara en sträng kvar, och på den skapar man inte en hel symfoni...
All anspänning genomsyrar hela firman, och vi vet att våra tjänster är konkurrensutsatta hela tiden, och att det är "marknaden som styr"...

Låt mig säga så här, om jag vore en mekaniker som var specialiserad på skördetröskor, så
skulle inte marknaden vara så himla stor...
Jag skulle kunna skruva på bilar, men där finns det många konkurrerar om jobben, och där skulle jag inte vara så himla "unik"..
Så jag är bakbunden till händer och fötter, tyvärr...

Och precis som ni skriver, jag "tankar" mig själv på helgerna, och lever "mitt liv"...
Men på vardagarna dränerar mitt arbete mig på allt livsuppehållande blod...
Jag blir utarmad i själen, förnedrad och överkörd, släpad i smutsen....

Och det värsta av allt, jag har inte röst nog att säga ifrån, jag självömkar och tycker att jag egentligen är "värd" allt detta, jag är ett lätt offer att trakassera...
Ett mobboffer som spelas ut på det "fina" sättet, med ordval, skvaller och minspel...

Min "närmaste" kollega har utnyttjat mitt underläge och skapat sig fördelar...
Vi som skulle "ta hand om varandra" och stötta varandra i lönediskussioner, lika lön för lika arbete...pyttsan för den vänskapen, så länge det gagnar honom gick det bra...

Jag litar inte på någon längre, "någon" håller ögonen på mig och skvallrar om minsta lilla fis direkt till chefen, det känns som om de vill ha bort mig..

Jag hoppas på att jag ska självläka,
men fortfarande efter 18 månader så åker min självkänsla fortfarande jojo...

Jag är egentligen en stark personlighet, men med starka känslor...

Jag vet att jag kan, men har ingen ork längre, kroppen är totalt slut,
energin är borta, livslusten likaså...

Mangla mig, sparka mig, spotta på mig, jag bryr mig inte längre, ha det kul så länge det varar..!

Berra

Janus
tors, 2010-05-06 - 09:57

Hur länge har du varit på ditt jobb? Förstår att det är en speciell situation att vara väldigt unik, (jag är själv rätt så specialiserad i mitt jobb/firma). Jag har förstått det som att du tjänar bra, har en bra position och att du är stolt och nöjd med dina arbetsuppgifter, men att kollegorna och chefen får dig att må dåligt och tappa livsgnistan?

Det är bara du som kan avgöra ifall det är värt det!

Det finns en trend i företag och brancher idag att man utnyttjar sina medarbetare till max, man knäcker dom - helt enkelt. Den som inte pallar trycket i evighet (det gör ingen) är "svag", och alla är utbytbara. Vi lägger ansvaret för orimliga arbetsförhållanden på individen och kallar det "frihet". Frihet att jobba dygnet runt med ständig uppkoppling på nätet och mobiltelefoner med på semester.... Men friheten har ett pris, och det är skyddsbarriärerna som arbete satte upp för oss förr.

Nu svävade jag ut, förlåt! Jag bara ser att du är ännu en människa som sitter fast i lerkolossen.

Vill du det? Vilka alternativ skulle du ha? Hur skulle ditt liv se ut om du fick bestämma helt själv?

Känner verkligen med dig Berra! Det är oerhört tungt att inte trivas på jobbet. Det gjorde inte jag... Hade drömjobbet, men inga kul kollegor och jag dränerades på energi varje dag jag var där pga negativa och tråkiga människor. Det enda jag kunde göra var att försvinna därifrån, så det gjorde jag till slut. Månadsinkomsten nu är mindre än hälften vad jag hade då, men det går runt. :-)