av Andrahalvlek

Andrahalvlek
mån, 2022-12-05 - 15:28

Nu har jag sjukat färdigt! Idag har jag smygstartat med några måsten: Handla, dammsuga, diska, bädda rent, plus lite annat småkrafs. Man måste ingenting förvisso, men viss hygienfaktor krävs i hemmet för att trivsel ska uppstå. Mat är bra att ha också.

Allt detta har jag gjort i kluster. Jobba, pausa, jobba, pausa. Just nu är jag inne på paus nummer tre och snart inleds arbetspass nummer tre med lite blandat småkrafs. Saker som egentligen kan vänta, men det är ju skönt om de blir gjorda för de har legat ogjorda i väldigt många dagar. Sen pausar jag resten av kvällen, somnar gott i rimlig tid och vaknar pigg och rask imorgon och går till jobbet. Det är min plan.

Ni ser hur tillåtande och snäll jag är mot mig själv. Heja mig! Klapp på axeln.

Vet ni en sak. Det som känns allra mest tillfredsställande just nu är att jag inte verkar ha smittat varken min yngsta dotter, min mamma eller mina ex-svärisar. Tack mina skyddsänglar för det 🙏🏻 Eller det är snarare deras skyddsänglar jag ska tacka förstås 🙏🏻

Det som känns näst mest tillfredsställande just nu är att jag under ett kort tag helt slipper oroa mig för smittorisken. Tadaa! Nu får ni ta över den oron ett tag.

Kram 🐘

Andrahalvlek
tis, 2022-12-06 - 09:37

Idag ska jag jobba! Först vila hela förmiddagen, jobba 4 tim, vila hela kvällen. Mina promenader väntar jag med till helgen att starta upp. Snäll och fin mjukstart får det bli. Men jag känner mig taggad att jobba! Bra uppstart att känna sig taggad, hälften är vunnet med positiv inställning.

Kram 🐘

Andrahalvlek
tors, 2022-12-08 - 07:30

Två jobbdagar avklarade och det känns bra. Häromdagen hörde nya chefen av sig, som sitter på en ort 30 mil från mig. Jag svarade på hans frågor och bad honom ringa mig en dag, jag orkar inte ta alla turer på mail.

Det viktigaste var dock att jag svarade honom ungefär så här: ”Jag ska nog inte vara chef, jag behöver ta begränsat ansvar. Jag vill jobba dagtid och jag vill göra den här arbetsuppgiften, som jag verkligen brinner för.” Thats it.

Vilken lyx att slippa ta ansvar!? Mer än för sitt eget jobb då förstås. Nu ska jag bara fortsätta hia mig, inte lägga mig i förhandlingar och all planering inför att ddn nya organisationen ska börja gälla 8/2.

Jag fortsätter göra de arbetsuppgifter jag har tilldelats - och jag gör det bra. Det får jag höra från flera håll, men framför allt känner jag självatt jag har koll på läget, slutresultatet blir bra och jag känner ingen stress under utförandet. Vinn-vinn-vinn.

Kram 🐘

Andrahalvlek
tors, 2022-12-08 - 17:37

I morse ringde mobillarmet kl 6 och jag fick inte somna om. Klockan 8 hämtade jag yngsta dottern för vidare färd till Specialisttandvården på sjukhuset. För första gången sen hösten 2019.

Och besöket gick kanon! Både tandläkaren och tandsköterskan betedde sig så bra mot dottern att jag blev helt tårögd. De vände sig direkt till henne och de lotsade henne så fint igenom både undersökning och borttagning av tandsten. Sköterskan höll henne i handen, de gjorde många pauser. Dottern gruffade ogillande, men hon var väldigt motiverad att få bort tandstenen, så hon satt still och öppnade munnen.

Det här är inga självklarheter. Fy fan vad mycket tandläkarbesök vi har gjort historiskt. Ibland ville hon knappt gå in i rummet, än mindre sätta sig i stolen. Tålamod, tålamod, tålamod.

Dottern är född med läpp-käk-gomspalt. Hennes gom opererades ihop först vid 3 års ålder. Fram till dess hade hon en gjuten gomplatta som slöt tätt upp mot näsan. Under hennes första levnadsår provade man ut sju gomplattor, eftersom hennes käke växte. Varje gång låg hon i mitt knä med huvudet mot tandläkaren, som tryckte in en klump med lera i munnen och höll hårt fast upp mot gommen för att få ett bra avtryck. ”Det är bara bra om hon skriker, då får hon luft.” Fatta traumat i ett tandläkarrum. För både barn och mamma.

Gomplatta var bara en grej. Sen skulle man ta blodprov, kolla synen, testa motoriken med mera. Under många år gjorde vi flera sjukhusbesök per månad.

När hon var liten höll vi fast henne medan hon gallskrek. När hon blev 4-5 år började man ge henne lugnande, för då var hon starkare och svår att hålla fast. Då sa vi föräldrar ifrån. Nog med tvång - vi måste få henne att delta i undersökningar frivilligt. Vilket inte är det lättaste eftersom hon har en intellektuell funktionsnedsättning. Det går liksom inte riktigt att resonera med henne, hon har inget konsekvenstänk.

Vi började då med lekterapi och tillvänjningsterapi. Berömde väldeliga varje framsteg, avslutade varje besök med besök på sjukhusets kafeteria. ”Lite till, sen får du prinsesstårta”. Positiv förstärkning och belöning.

Efter något år funkade blodprovstagning galant, hon sträckte fram sin arm och tittade på nyfiket när de satte nålen i armvecket. Inget fasthållande alls. Och tandläkaren fick undersöka tänderna, men när de skulle lagas krävdes sövning. Då fick hon total panik i stolen. Då bokade vi in ett nytt besök med sövning.

Den sista tiden har dottern tjatat om att besöka tandläkare och att hon har tandsten. Då kom jag på att det är tre år sen senast. Och idag fick vi tid. Helt nytt rum, ny tandläkare och ny tandsköterska. Båda två var så duktiga! Röntgenplåtar, undersökning och borttagning av tandsten - allt på totalt 30 min. Och förstås prinsesstårta efteråt 🥰

Och jag vet inte varför jag skriver det här ens. Allt det här har fyllt mitt liv 24/7 i 23 år, samtidigt som jag har jobbat heltid. Det är nog inte så konstigt att jag både blev problemdrickare och utmattad tre gånger. Det är inte så konstigt att tomheten när hon flyttade i fjol blev enorm, även om vi fortfarande träffas 1-3 gånger per vecka.

Och jag tänker att när vi föräldrar inte finns mer så klarar hon av både sjukhus- och tandläkarbesök galant, med rätt stöttning. Hon klarar det med oss nu, och hon klarar det ihop med någon annan. Lite i taget töjer vi navelsträngen.

Jobbat fyra timmar har jag gjort också, så ikväll somnar jag gott. Imorgon blir det slapp hemmaförmiddag igen.

Kram 🐘

Andrahalvlek
tors, 2022-12-08 - 17:53

PS. Jag såg den hemska dokumentären ”Äta, bältas eller dö” på svtplay igår. Det fick mig nog att tänka på min dotters första levnadsår. Allt skulle göras under tvång, det gick snabbast typ. Vilket jävla övergrepp 🤬 Vi föräldrar blev ibland tillsagda att gå ut så vi slapp delta. Det vägrade vi, det vore ju som att svika sin dotter.

vår2022
tors, 2022-12-08 - 20:06

@Andrahalvlek Du har verkligen gett/ger allt till din dotter. Hon ska vara glad att just du är hennes mamma💕. Skönt att de går så smidigt med tandläkarbesök nu. Ha en riktigt skön slapp förmiddag imorgon❤️

Andrahalvlek
tors, 2022-12-08 - 21:40

Tack fina ni ❤️ Jag blir lite matt när jag tänker tillbaka. Gör inte det så ofta. Men att hon mår så bra som hon gör är den allra finaste gåvan ❤️

Imorgon efter jobbet ska jag köra till henne och ha med mig mat från McDonalds. Hon har köpt ny soffa - två ”biostolar” med mugghållare och sen kan man höja för benen. Givetvis måste soffan invigas 😎

Jag föreslog att vi skulle titta ikapp på årets julkalender om prinsen som försvann. Hon föreslog en gammal julkalender med Håkan Bråkan, så den blir det. Varför prova nytt?

Kram 🐘

Himmelellerhelvette
fre, 2022-12-09 - 08:07

@Andrahalvlek Nej tyvärr är det inte konstigt att du blev problemdrickare och utbränd alla gånger❤️

Livet är extra tufft för vissa föräldrar. Jag kämpade också hårt under många år med barnet som hade det enormt tufft innan diagnos men det var värt det även om jag tillslut brakade rätt in i väggen. Man kämpar med blodsmak i munnen för sina barns rättigheter❤️

Kram❤️

Andrahalvlek
fre, 2022-12-09 - 09:35

Lite mer tankar om tvångsvård. Förstås har det under årens lopp krävts tvång i akuta situationer för dottern. Då har vi föräldrar sagt ”okej, gör det snabbt, nu”. Och sen har vi med våra kroppar och händer och tröstande stämmor varsamt hjälpt vår dotter genom de svåra stunder då man har satt nål eller sövt henne akut. Och efteråt har vi tröstat och berömt henne väldigt mycket.

Tänker på flickan i SVT-dokumentären som bältades 30 dagar i rad när det var som värst. För att de skulle sätta matsond. (Varför fick inte sonden sitta kvar?) Hon berättar att en enda gång var det en i personalen som smekte henne över håret och hyssjande försökte lugna henne. En enda gång under alla dessa år!? Och hennes föräldrar fick inte vara med i rummet, för de ”skulle slippa se detta”.

Det gör verkligen ont i hela kroppen på mig när jag ser dokumentären. Stackars alla dessa flickor som ”vårdats” akut för ätstörning. Ätstörning bottnar ju i ångest i någon form, maten är det enda man upplever att man har kontroll över. Att då utsättas för något som ger mer ångest är så kontraproduktivt att jag blir helt matt. Och behandlingen bottnar ju förstås inte i illvilja utan i okunskap. Måtte dokumentären leda till något gott i slutändan 🙏🏻

Nog skrivet om det nu. Punkt.

Kram 🐘

Se klart
fre, 2022-12-09 - 22:06

Intressant @andrahalvlek, även om du nu satte punkt så har jag med intresse följt debatten om Sara Meidells bok, vad man får skriva- och inte skriva om. Ann Heberlein skrev också intressssnt om detta idag- och om hur vi förväntas tänka och känna när vi gått igenom något svårt. Höll inte med henne om allt, men tycker hon hade bra synpunkter. Ska se dokumentären. Kram till dig 🤗

Andrahalvlek
fre, 2022-12-09 - 22:42

@Se klart Jag kan verkligen ingenting om ätstörning. Ingen personlig erfarenhet alls. Men jag har personlig erfarenhet av sjukvård där man i vissa situationer måste hålla fast, mot patientens vilja.

Det funkar akut, men får motsatt effekt om man inte lyckas få patienten att medverka. I alla fall om vården ska pågå ett bra tag, eller återkommande. De behöver inte tycka om det, men de kan acceptera det. För att de förstår varför. För att de i längden vill bli friska eller åtminstone inte fortsätta vara sjuka.

Men jag förstår att omgivningen kan bli helt desperat, att tiden inte finns, eller att kompetensen i värsta fall fattas.

Det ska bli intressant att se hur den här debatten fortsätter. Min dotter psykologen jobbar ju på BUP, och ledningen skickade ut mail till samtliga anställda igår. Föräldrar ringer och frågar, de måste veta vad de ska svara.

De ätstörningsklienter som min dotter träffar är inte så illa däran att de ligger på svältgränsen, men de har svår ångest för allt möjligt. Mycket prestationsångest, mycket jämförandeångest.

Jag har inte läst Saras bok, men jag har läst om den. Jag tycker att det är värdefullt med vittnesmål ”inifrån”. Sen kanske inte alla ska läsa den, när de själva är sjuka. Det ansvaret måste ligga på varje individ.

Jag har dock läst Heberleins bok, som också är ett vittnesmål ”inifrån”. Den läste jag när jag mådde bra, den skulle jag aldrig kunna läsa när jag mådde dåligt. När jag mår dåligt kan jag knappt titta på tv-nyheterna.

Kram 🐘

Charlie70
lör, 2022-12-10 - 08:41

@Andrahalvlek alltså din beskrivning av ert liv inom sjukvården med dottern griper tag i mig. Och nej, inte konstigt att du blivit utmattad ggr 3 och blivit problemdrickare. Det senare var ju j-vlgt dumt att lägga till i ett redan utmattande liv men vi visste inte bättre då. Nu har vänt skutan och tar hand om oss själva också. Kan inte sluta förundras över den där tanken om att det aldrig är för sent att få det bättre livet. Njuter av det och känner mig stolt varje dag.
Kram!

Andrahalvlek
lör, 2022-12-10 - 11:07

Tack för fina ord @Charlie70 ❤️ Nä, vi visste inte bättre då. Men nu vet vi. Att ett nyktert liv ger oss marginaler och förmågor att hantera allt jobbigt som sker på ett mycket klokare sätt.

Kram 🐘

Andrahalvlek
lör, 2022-12-10 - 11:58

Vissa dagar. Igår fredag såg jag väldigt tydligt plåtburken med pepparkakor i lunchrummet på jobbet, varje gång jag gick och hämtade kaffe. ”Mmm, EN pepparkaka kan jag ta. Vem äter EN enda pepparkaka? Nä, jag ska inte ha någon pepparkaka.” Ungefär så tänkte jag varje gång jag gick förbi och vrålglodde på plåtburken. Till eftermiddagskaffet åt mina kollegor ischoklad. ”EN ischoklad kan jag ta. Nä, jag äter ju inte choklad längre.”

När jag körde fram och tillbaka till dottern på kvällen efter jobbet passerade jag den lokala Ica-butiken två gånger. En snabb gir åt vänster istället för höger var det enda som krävdes. ”Skumtomtar. Lussebullar.” Så tänkte jag, så högt att det nästan ekade i skallen, men jag svängde höger. I tv-soffan senare på kvällen. ”Hmmm, har jag något gott hemma? Näpp, ingenting”.

Egentligen var jag bara trött och lite låg efter en intensiv vecka. Och likheterna mellan sug efter alkohol och sug efter socker är enorma. Och precis som med alkohol så mår jag allra bäst av att undvika socker. Om jag äter lite väcker det mersug. Att avstå helt är enklare i långa loppet. Det innebär inte att jag inför idiotstopp för socker, men jag vill medvetandegöra mig om riskerna jag utsätter mig för.

Kram 🐘

Andrahalvlek
lör, 2022-12-10 - 20:06

@Himmelellerhelvette Ja, sockerberoende är tufft. Men kunskapen utifrån alkoholberoende kan delvis appliceras även på det beroendet. Bland annat har jag verkligen insett att ”unna mig” på helgerna bara försvårar för mig. Jag mår allra bäst om jag låter bli helt. Och om jag äter socker, för att jag blir bjuden, så måste jag vara extra uppmärksam några dagar efter det.

Det är också viktigt för mig att äta frukost, lunch och middag och mellanmål i form av nötter och frukt eller smoothie. Inte låta blodsockret dippa för mycket.

Min största svaghet är bakverk i alla former. Jag kan köpa en påse sockerbullar eller lussekatter och proppa i mig allihop på en kvart 🤣

Jag bakar inte. Min äldsta dotter gillar att baka, så när hon bodde hemma var tillgången rätt god på sådant. Inte längre, mitt hem är sockersanerat på godsaker. Vindruvor är det sötaste jag äter här hemma.

Kram 🐘