av Val1

brittney
ons, 2022-12-07 - 22:40

Du måste fundera, analysera och värdera er relation - och vad du vill.
Och få hjälp att göra det av psykolog eller kurator. Sök via kommunen. Var i samma läge förra påsken . Styrka och mod!

Oxymoron_1
tors, 2022-12-08 - 10:49

Du behöver läsa på och lära dig om hur alkoholism 'fungerar'.
När du gjort det och känner att du vill fortsätta er relation så söker du hjälp från kommunen till att börja med. De kan hänvisa dig/er till andra ställen som kan ge bra hjälp.

Snödroppen
tis, 2022-12-20 - 04:55

@Val1
Man ska inte behöva "orka" leva med någon i ett aktivt missbruk.
Jag lämnade och det var det bästa jag gjort. Nu, ca 1 år senare så ser jag hur sjuk jag blev själv i att leva i relationen. Jag fråntog honom allt ansvar för sitt egna liv och tog ingen hänsyn till mig själv, mina behov i en relation osv.
Det gör jag aldrig någonsin om igen.
Jag bad om hjälp tillslut och hade inte klarat det själv. Jag började se mig själv med friska ögon för att jag fick stöd av friska människor.
Kärlek för mig är att älska sig själv, ha sunda gränser och tillit.
Man bryts bara ner av en sådan relation.
Man byggs upp av ärlighet, omtanke och tillit.
Kram

Tröttiz
tis, 2022-12-20 - 10:57

@Val1
Hej. Man kanske inte "ska orka" och anpassa sig, speciellt inte om man befinner sig på olika plan? 🤔
Vet inte helt din situation, men om din vän vore i samma situation som du, vad skulle du råda den personen till?

Mycket det som @snödroppen skriver håller jag med om. Man ska ju bygga upp ett sunt "vi". Jag vred ut och in på mig själv, anpassade mig m.m ... och i den vevan minns jag att jag tänkte att när vet man att gränsen är nådd och man borde dra? I efterhand kan jag tänka att tänker man på det viset jag gjorde då borde jag redan ha dragit ... Jag var ju dessutom inte viktig. För mig var han allt. Kändes ledsamt och frustrerande.

Men - då man är inne i något kör man ju bara på liksom. Många på forumet har levt så destruktivt.

Vi har varit separerade över ett år, men ännu knyter det sig i magen då jag t ex hör en burk öppnas ... Så, lätt att vara efterklok. Jag stannade för länge i hans missbruk och började må dåligt själv.
Hade varit annan sak om han hade haft inre driv söka hjälp, men det fanns inte.

Oavsett hur du gör, vad som än händer, dra gränser och håll dem väl samt gör saker DU mår bra av. Man kan inte ändra på någon, hot och gråt, vädjan funkar inte. Men man kan välja vissa saker man inte SJÄLV gör, t ex fortsätta prata i telefon då den andra är onykter.
🌹🌹 ❤️

Kram.

kakao
tis, 2022-12-20 - 19:15

Jag är i samma situation och förstår hur svårt det är. Min pojkvän har haft ett driv att ändra sig, trodde jag, men det har varit återfall på återfall varje vecka hela hösten. Känns som något har gått sönder i mig nu, att jag bara inte orkar lappa och laga det som blir kvar efter perioder av onykterhet. Och platsen det tar i vårt förhållande. Och att hans problem på något sätt alltid är större och mitt behov för stöd förminskas. Tycker det är så smärtsamt och otroligt sorgligt och en liten del av mig hoppas nog fortfarande att det ska gå! Och den delen skrämmer mig, att jag fast jag vet och lärt mig om och om igen att jag ändå vill tro på att det kan gå! Att jag försvarar hans fantastiska sidor och inte kan låta bli att tänka på alla fina stunder vi delat. Det gör så ont. Jag är här för att leta styrka att orka stå emot hans önskningar och ursäkter och lovord om att det var sista gången och att vi är menade för varandra och att det är mitt fel att vi har en så förvirrad relation för att jag aldrig kan bestämma mig om jag vill flytta till honom eller inte. Vilket jag inte vill pga han dricker. Tror det är något av det svåraste man kan göra, att lämna någon man älskar och är kär i, för att man vet att det inte är att visa kärlek till dig själv. Så heja dig! Jag tror på dig och jag vill tro på mig

brittney
mån, 2022-12-26 - 11:38

@Val1 hej , det blev bra för oss ! Om jag skall analysera så tror jag att det är på grund av att min man ville ta tag i sina problem själv, inte pga mig eller våra barn( 15,18) . Han ville vara kvar i vårt gemensamma liv såklart men det var hans egen resa - det underliggande som gjorde att han drack , hans ångest och hans PTSD från sin egen barndom som han behövde börja bearbeta istället för att bedöva. Så vi är kvar tillsammans och han dricker inget alls, han går i terapi. Vi pratar med varandra om det som varit, det som är, hur det känns osv .. jag har också fått samtalsstöd via kommunen- det var ett STORT stöd för mig. Såg liksom verkligen när vi pratade, möjligheterna och att min man gjorde framsteg. Fick direkta råd: hur jag skulle prata med honom, hur jag kunde tänka kring mig själv/ barnen för att nå bättre osv
Så- det har gått jättebra!