Min fästman sedan drygt fyra år har problem med att hantera sitt drickande. När han dricker blir det ofta på tok för mycket och han blir verbalt aggressiv och otrevlig. Jag har flera gånger satt ner foten och han lovar att sluta, men han vägrar att ta emot någon hjälp då han säger ”jag är ingen alkoholist”. Efter sista återfaller i mitten av november blev han arg och flyttade. Han säger själv att han behöver tid att tänka och komma bort från mitt tjat. Nu lever vi efter hans villkor, vi är fortfarande tillsammans , han bor själv och kan dricka när han vill och jag är snäll och ger honom tid att tänka. Jag känner att kärleken dör för lite varje dag som går och har sagt det till honom. Två gånger har jag fallit till föga och sovit med honom men nekat fler. Hur mycket tid bör jag ge honom? Har ni några råd?

@KajsaAnka70
Om du frågar mig så bör du avsluta med en gång.
Men det är DIG det handlar om och det kan bara DU ta beslut om.
Allt hamnar tillslut att handla om en sak att det är när man tar tillbaka makten över sitt egna liv som man kan må bra igen.
Det var en jättelång väg för mig att förstå att jag hade val. Jag jobbar med det än idag men känner mig friare.
Hur länge orkar du fortsätta så här?
Han verkar ju trivas rätt bra med det här läget att hålla dig väntandes och samtidigt kunna fortsätta dricka, dvs slippa ta ansvar.

@Snödroppen Tack för din kommentar. Jag har gått igenom liknande förut och vet nog innerst inne att jag bör klippa allt direkt. Men så kommer känslorna och hoppet in. Hoppet att han ska inse vad han förlorar och tänker till. Hoppet att han ska inse att han behöver hjälp, för sin EGEN skull.

@KajsaAnka70
Du väljer själv när du vill börja bli sann mot dig själv och lyssna på den inre rösten som redan vet.
En sak, som jag glömde när jag levde mitt i stormens öga, är att du får kraft när du börjar bli sann och lyssna på din inre röst.
Ljus och värme

Om det var din bästa vän som frågat dig om råd, vad hade du rått dem till?
Som jag ser det verkar det bara finnas ett svar. Man kan inte tvinga någon att ändra sig. Han är som han är. Trivs du inte med hans alkoholkonsumtion, och han inte ser något problem med den, är det bara en sak du kan göra och det är att gå.

Förstår din frustration.

I mitt äktenskap ville jag ha kärlek, uppleva saker tillsammans och på lika villkor och i svåra stunder hjälpa, stötta och inte minst få liknande tillbaka.
Men det jag gjorde när partnern var ”på sitt egna tåg”, var att utplåna mig själv, tänka på hur han skulle vara nöjd och prata, älta, be, hota med saker man inte kan hålla, gråta, bedyra kärlek, be, prata osv, och det innebar egentligen bara att jag hjälpte min alkoholist/narcissist att fortsätta dricka.
Till slut åts kärleken upp… Det fanns viss kärlek, eller någon slags dröm/förhoppnings om de fina stunderna, men allt det svåra, krävande och jobbiga hade på något sätt sakta, sakta ätit upp kärleken.

Jag var i en relation där vi hade återkommande pauser för att landa och tänka. Nu i backspegeln vet jag att det var jag som tänkte och han som drack men då trodde jag vi jobbade på vår relation. Pah! Jäklar vad mycket tid, kärlek och känslor jag ägnade. Jag försökte hålla gränser att bara ses/prata när han var nykter men det blev bara dåligt. Jag visste till slut inte själv vad som var sant och var ständigt stressad av att pejla av.
Jag lämnade och rekommenderar dig varmt detsamma. Alkohol är skit att älska.

@Hallonpaj igenkänning på den!
Jag tänkte och jobbade med mig själv medan han söp och hade andra relationer. Grundlurad, gaslightad och ja maximalt utnyttjad.
Gå, är mitt råd med eller mer spring.
Ta vara på ditt liv, du har bara ett ❤️