Jag mötte min man när han fick antabus, 19 år gammal. Han har i alla dessa år strulat runt med alkoholen. Vi bor i villa, har två små barn och har levt ihop i 15 år.
Jag har blivit alkoholpolisen och han har lovat och svurigt på att inte dricka bakom min rygg men under flera år ramlat tillbaka.
Sedan en månad har det gått bra, trodde jag. Hittade mängder med tomburkar som han druckit när han varit själv med barnen.
Han går inte till jobbet om inte jag väcker honom, har aldrig betalat en räkning i sitt liv. Han kan inte med e-post eller något annat för att sköta sitt liv. Jag påminner honom när han ska duscha, bokar klipptider, säger till honom vad som behöver göras och när.

Jag orkar inte mer.
Jag vill inte ha ett tredje barn, men vi lever i sådan symbios att jag inte vet hur jag ska andas utan honom, hur jag ska klara det ensam. Och jag vågar verkligen inte ha barnen hos honom varannan vecka eller helg själv, om han inte ens klarar att ta hand om sig själv.
Jag var bortrest några veckor när jag studerade, då ringde förskolan till mig och undrade om inte barnen kom. Han glömde lämna dem. Burkar när jag kom hem.

Jag vill inte leva med honom men vill inte ha honom i barnens liv när han är så beroendesjuk som han är. Vet inte hur jag ska få hjälp heller, han säger att jag inte är en bra mamma för att jag är så trött och arg och otillgänglig, och han säger att han kommer använda det mot mig om jag hittar på något.
Jag kommer inte från det landskap vi bor i nu, allt här är hans .
Men barnen har byggt upp sina vänskapskretsar här, och hela sina liv. Jag med ändå.
Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig ensammast i världen.

@Orolig_nu Hej! Det låter som en mycket svår situation för dig. Du beskriver vilken fin man och pappa han är när han inte dricker och hur han förvandlas när han dricker, nu till en person som slår. Han har definitivt gått över en gräns, men kanske han inte förstår det själv. Det måste du markera, innan det eskalerar! Jag tror också att du måste åka ifrån honom ett tag för att han ska förstå. Tänk på att det inte nödvändigtvis måste vara slutet på er relation och säg det till honom, men att du och barnen behöver en time-out. Ta hjälp! Och be någon av hans vänner du har förtroende kolla till honom när du har åkt så att han inte i desperation ställer till det för sig.
Jag som är i vården känner precis som du att det begränsar viljan och modet att söka hjälp. Men glöm inte att tystnadsplikten är oerhört sträng! Tänk dig själv in i situationen att du skulle ta emot och hjälpa någon du jobbar nära och känner - du skulle vara så diskret som det bara går och säkert be en kollega som är mer neutral ta över fallet.
Jag önskar dig styrka och varmt lycka till!

Hej @Orolig_nu hoppas det är okej att jag också tittar in här och skriver till dig då dina inlägg här om hur din och er situation hemma berör och väcker oro. Du har fått många tips här och flera som delar med sig av saker hur det är för dem, sådant jag förstår det som att du också efterfrågat. Du har själv mycket kunskap samtidigt oavsett hur mycket en själv kan och vet är det ju så att en ibland behöver hjälp och stöd att ta sig vidare. Så insiktsfullt och modigt att du vänder dig hit för stöd. Bra gjort verkligen.

Av de råd och tips du fått här, vad tror du just nu skulle kunna vara hjälpsamt för dig?

Den situation du beskriver där han var våldsam mot dig, du försvarar dig och barnen ser låter som ytterligare en gräns han gått över och som tog musten ur dig. Att prata om det med exempelvis Kvinnofridslinjen (020-505050) kanske kunde vara ett steg, om du skulle vilja, kunna dela detta och inte vara ensam i det. Allt stöd du kan få, som du vill ta emot är nog bra. Du har varit i detta länge och tillslut blir det svårt att vara själv och sortera i det.

Vill också igen tipsa om att du mer än gärna får kontakta oss på admin under stöd/frågor för att få stöd kring vart du kan vända dig och liknande, vi finns här.

Berätta gärna hur det går och hur du mår!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

@Orolig_nu
Hej
Undrar hur du har det och hur det går med dig?
Jag har varit i en liknande relation och för mig brast det en dag på jobbet.
Jag klarade inte att hålla ihop mig själv.
Jag hade tappat hår, minnet, mig själv och fungerade inte tillslut.
Min arbetskamrat sa till mig att ringa socialtjänsten och be om hjälp.
Dagen efter fick jag plats på ett skyddsboende. Det blev min räddning.
Du skriver att det är alkoholens fel och att han inte är så nykter, många gånger är det så men det förändrar inte något så länge han dricker.
Jag känner med dig och hoppas att du fortsätter skriva av dig här.
Kram

Nu har han en ny vända. All energi går åt detta.
Önskar mig bort. Vill inte mer.
Han är ju ändå så fin, så oerhört snäll, vill alla väl. Alltid the good coop när det gäller barnen. Ett barn visade mig en buske han gömde whiskeyflaskor idag. Ännu ett lågvattenmärke.
Jag är numera den som är konstant arg och iaf verbalt våldsam (när inte barnen hör). Vill liksom bara kasta honom. Hejdå! Syns aldrig mer!
Sen kommer hans förbannade snällhet, hans oförmåga att fixa saker så jag känner mig behövd, mitt kall. Och hans förmåga att vara med barnen, när min energi är slut. Jag tror och hoppas han är nykter då. Jag lämnar, hämtar, fixar middag, nattar, förbereder kläder och mellis och allt för aktiviteter för morgondagen.
Han tar dem en timme och jag hade självdött utan den. Han har inte varit medvetet fysiskt våldsam mot mig igen.
I förrgår blev jag rädd, när han slängde ett glas med vatten i golvet, puttade bordet. Jag bredvid. Mitt fel eftersom jag var superprovocerande.

Jag känner mig så oerhört trött. Min man har inte ens något bankid längre, inget swish, jag sköter allt. Hans chef säger till honom att registrera uppgifter, han säger till mig dagen innan. Han går med barnen, och jag liksom sitter och gör jobbet åt honom. För att tjäna tid till vila för mig själv. För att jag inte orkar bråka, inte orkar hålla barnen borta medan han gör jobbet. Tvätt, disk, föräldramöten, utvecklingssamtal, ledighetsansökningar, städning, bilvård, trädgård, aktiviteter, matlagning, klädinköp..
Allt är på mig och får fortsätta vara det om han bara blir nykter..Men det kommer han aldrig bli om jag konstant går runt och skannar honom och är bitter för att han inte gör/tillräckligt.
Såklart blir han inte frisk om jag fortsätter sätta gränser. Kanske är det sättet jag sätter gränser som är fel, eftersom jag är så otroligt arg och bitter?
Samtidigt blir jag bara så WHAT THE FUCK, varför ska jag jobba ihjäl mig gällande personlig utveckling och olika kommunikationssätt när han inte gör något?

Samtidigt, kanske är han förlamad, bortdomnad av att aldrig duga, att bara ensam och att vad han än gör är det fel (för mig).

Borde jag vara snabbare att förlåta?HUR förlåter jag när jag inte känner tillit eller trygghet?
Hur går jag vidare när han inte har förmåga att betala räkningar, sköta sitt jobb, gå upp i tid, sköta ett hem?
Alla konsekvenser drabbar ju barnen (men det gör ju hans alkoholvanor med. )

Jag borde tagit mig ur den här relationen. Är rädd för att bli ensam. Är rädd för min mans skull. Är rädd för barnens skull.
Jag är tyvärr inte i botten än.
Är såååå trött.

@Orolig_nu
Det du beskriver är inte på något sätt okej. Jag känner starkt med dig.
Du sitter i en mycket svår situation och behöver söka hjälp.
Fortsätt skriv här inne och få stöd av andra som varit i din situation.

Kram

Det beror inte på dig att han inte fungerar. Men du beskriver en situation som nog inte är bra för någon i familjen.
Du beskriver en vuxen man som kastar glas och inte har klara gränser. Det är inte första gången han går över gränser, för det är en gräns när man blir arg och det tar sig fysiska uttryck.
Du beskriver också en vuxen man som inte hanterar vuxenlivet. Du skriver att han är snäll och bra med barnen. Men för att räcka till som förälder så måste han också vara en god förebild och så ser det inte ut nu. Det låter som om han verkligen behöver hjälp att ta sig ur sin situation. Hans chef ger honom uppgifter som du utför? Han fungerar inte, varken på jobbet kanske eller i ett vuxenliv och det är inte din uppgift att lösa det åt honom. Visst kanske det är bekvämt för honom när du sköter allt, men det är nog inte så stärkande psykiskt. Han måste växa upp och ta ansvar. Även för sin egen skull.
Och nu alkoholen på det. Han dricker starksprit. Jag som kommer från beroendesidorna anser att det är en stor varningstriangel på det. På allt du beskriver om hans sätt att dricka faktiskt. Alkohol är väldigt, väldigt farligt och det leder till allvarliga skador på hjärnan beroende på hur och hur mycket man dricker.
Jag tycker att alkohol verkar fungera lite olika på olika människor, men en variant är passiviteten - oförmåga att sätta igång med saker, oförmåga att ta tag i problem, oförmåga att lära nytt och utföra saker.
En annan sak är personlighetsförändringarna. De är jag mest rädd för. För till slut har du druckit bort allt som gör dig till en människa. Omtanke, kärlek till andra etc. Kvar finns en arg, elak och bitter människa som lastar andra för sin oförmåga och anser sig utsatt för oförätter.
Du lastar dig själv och frågar dig hur han ska kunna bli bättre om du konstant är arg på att han inte gör tillräckligt. Och jag tror att ni behöver hjälp med just den situationen om ni ska komma vidare. Du har verkligen all rätt att vara arg. Du har hela ansvaret. Hos oss har det ibland varit snedfördelat och jag har varit arg på det, men det är inte i närheten av det du beskriver. Som föräldrar har ni samma ansvar, men jag tror inte att ilska och krav kommer att leda till en förbättring. Han ser ingen väg ut och behöver guidning tror jag. Men du kan inte göra det. Det är inte ditt ansvar och du har rätt att egentligen kräva att ni delar ansvaret som föräldrar. Jag har lite medberoendetendenser (min sambo dricker inte). Jag menar lite tendenser att över ansvaret för andras mående och en tendens att vilja hjälpa och det inte håller i längden för att man faktiskt inte orkar. För att få lite ordning på det här och sortera ut har jag börjat tänka på människor som boxar.., min box-mina behov och problem, sambons box - hens behov och problem, mammas etc. Om man har en tendens att sätta sig själv och sina behov långt ner på listan blir det tillslut övermäktigt. Du skriver om hur TRÖTT du är. Med rätta. Du bär både din box, barnens och mannens just nu. Det är svårt med barnens, men mannen måste kunna hantera sin egen box och att du gör det åt honom hjälper ingen av er i slutändan. Du har fått jättemånga bra tips härinne. Administration har skrivit att du kan kontakta dem direkt och jag tror verkligen att ni alla behöver hjälp och stöd ur situationen. Det är svårt att se det när du är mitt uppe i det och så trött att du bara fixerar på nästa milstolpe du måste hinna till. Det finns inte tid för reflektion. Jag hoppas att du hittar en väg att bryta det hör negativa mönstret. Du behöver inte vänta på din botten. Det är inte du som dricker. Gör nåt imam du själv går in i väggen.

@Orolig_nu
Att vara snäll är att ta ansvar för sitt egna skit, be om ursäkt och inte ljuga.
Mitt ex var oxå "snäll" det gjorde att kunde gå över väldigt många gränser utan att behöva ta ansvar.
Det är rätt hårt att läsa att barnen visar gömmor, det är psykiskt våld att skrämma. Viktigt att sätta rätt etikett på saker har jag lärt mig i efterhand.
Lämna honom, låt honomnta ansvar för sig själv för du är säkert i behov av trygghet, stöd och en förutsägbarhet själv.
Han är inte ditt ansvar, han är hans egna ansvar.
Var rädd om dig och dina barn.

Jag vill verkligen lämna, men vet inte hur jag ska orka. Jag orkar verkligen inte. Jag vet inte hur jag ska få förmågan till det.
Jag försöker göra listor men vi har inte samma syn på väg ut heller.
Jag mår dåligt över mig själv som inte lämnat, jag hade aldrig kunnat se nån jag känner eller inte känner leva som jag gör just nu.

Jag orkar inte renovera huset för att sälja. Jag orkar inte hitta nytt boende. Jag orkar inte försöka organisera en kommunikation med honom efteråt. Jag orkar inte, behöver hjälp och handledning. Nån som fångar upp mig. Men jag vill vara anonym. Och jag känner mig så ensam. Så skamfylld. Vill bara döva mig med böcker och sömn. Sova och jobba bort dagarna. Är förmodligen mer deprimerad än jag velat se. Tänker dumt att det är därför han dricker, för att jag inte är tillräcklig.

Kommer till insikt att jag kanske inte behöver det att vi är samsynta när vi skiljer oss. Han behöver inte vara övertygad om att jag ät offret i hans missbruk. Jag kan förstå att jag är en del i det. Att jag gör det värre som städar upp efter honom. Inte låter honom ta konsekvenserna.

Barnen mår bättre av en skilsmässa.
Jag måste lämna..
Jag vill lämna, nu med en gång. Jag orkar inte mer.
Men nu med em gång går inte.

Jag har (i svackor) försökt få honom att gå till banken för att ta över huslån, han går inte dit. Har försökt säga att han får flytta för jag vill inte mer, han flyttar inte. Försökt ha möten med honom om hur vi ska ordna allting, han tar inga steg säger bara "om det är det du vill", och jag säger ja, och sen gör han absolut ingenting.
Jag har bokat tid i parterapi, han kommer inte dit.

HUR tar jag mig vidare? Jag har inga vänner eller släkt i närheten. Barnen går i skola med skolplikt nu. Finns inga lediga lägenheter. Orkar inte med hus.

Jag vill bara loss nu. Vad ska jag göra?
Han är full i rummet bredvid just nu.
Jag vill bara sova men är orolig.

@Orolig_nu mitt hjärta brister av att höra hur du har det. Orkar du höra av dig till ett skyddat boende, jourhavande medmänniska, alanon? Vad behöver du? Det finns massor med hjälp där ute för att komma loss men de måste hitta dig. Kram, kram, kram!

@Orolig_nu
Känner samma som ovan.
Jag var i din situation för 6 månader sedan men inga barn.
Efter att ha bott på vandrarhem för att jag inte vågade komma hem för 511 gången så bröt jag ihop på jobbet. .
Kände mig precis som du beskriver att du gör nu.
Hemlös, arbetslös, lämnade alla mina saker tog jag kontakt med socialtjänsten och berättade precis som det var.
Jag fick hjälp, jag fick bo på skyddat boende och har nu kommit mig vidare I livet.
Vänta inte på samförstånd med en så sjuk människa.
Be om hjälp, var ärlig och be om hjälp.
Du behöver allt stöd du kan få.
Ingen ska behöva leva i den situationen, ingen.
Kram ❤️

Känner mig så vanmäktig. Fortfarande vaken, kan inte sova.

Exakt vad ska jag göra?
Steg för steg?
1. Be honom gå till banken för att ta över huslånet.
2. Om han inte vill får jag ta över huslånet, renovera och sälja.
3 .Packa allt bröte som inte behövs
4.Hitta annat boende, lägenhet.

Hur gör jag detta? Jag vill ut! Jag längtar ut! Jag vet inte om jag orkar ut.

Hej
När det gäller huset.
Går det inte att hyra ut huset så att ni får in hyra som betalar lånen?
Har inte han en familj som du kan berätta läget för?
Kanske de kan ta över ”ansvaret” för att hans kostnader typ huslån.
Han kanske också behöver få tid att fundera själv hur han vill ha det , göra ett val, välja familjen eller alkoholen . Det kommer vara svårt för honom att göra det när ni ständigt påverkar varandra och är i konflikt . Kanske bra att ni får en paus från varandra för att tänka klart .
Bor han kvar så får han ju ta hand om betalning för lånen . Betalar han dem inte och du inte orkar bo kvar -kan ni inte sälja utan renovering? Låt de som köper renovera. Kanske er renovering inte uppskattas och så rivs allt för att de nya köparna önskar en annan stil?
Kanske detta inte hjälper dig alls men jag försöker brainstorma lite! Finns liv finns hopp🌸
Kram

Tänkte gå till al-anon till veckan, men nu börjar min hjärna övertyga mig om att ge honom en chans till..
Han vägrar stöd av parterapi, aa eller något annat.
Han har fått höra av annan anhörig också nu, men säger att det är jag som vinklar det, att det inte är ett så stort problem.
Jag var för två dagar sedan bara så lättad över att ha tagit beslutet (igen) men så kom alla minnen ikapp, konsekvenserna av att lämna, hur barnen skulle må dåligt av att inte träffa honom mer än varannan helg (och jag när de är där). Hur svårt det skulle bli ekonomiskt nu i krisen, inga hus eller lägenheter i vår närhet till salu så det blir byte av skola för barnen. Allt tryggt, alla rutiner blir tillintetgjorda.

Pratade med honom och berättade att han måste flytta, eller jag, men han tar liksom inte initiativ till att flytta och han vill inte vara kvar. Det blir limbo. Jag blir ledsen. Ser hur fin han är med barnen, snäll och informativ. Ett av barnen tyr sig mest till honom, favvoföräldern. De kanske skulle förstå när de blir gamla nog, men min tanke om att hjälpa honom ur det och leva ett nyktert liv skulle vara ännu bättre. Jag har liksom hopp kvar. Eftersom han är bra när han är nykter och närvarande.

Jag gav honom ultimatum som förmodligen inte alls var pedagogiskt upplagt. Nykter för all framtid .
Jag med för att hjälpa.
Han säger att han kanske kan en period, men midsommar, nyår och sånt vill han dricka. Och inte för all framtid.

Jag ooorkar inte förhandla mer.
Mina barn tar skada både av att vara kvar och gå..
Jag vet ingenting.

Om han skulle hålla sig nykter en period och bara dricka midsommar och nyår är det ändå inte för att han verkligen vill utan för att jag tvingar på honom beslutet, vilket gör mig till alkoholpolis, jag tar beslutet ifrån honom. Han säger fortfarande att han inte har problem. Så länge han säger det känns det rätt kört.
Hur många chanser ska han få?
Ska jag prata med barnen om pappas sjukdom?
Ska jag gå till al-anon och outa mig för staden, massa gamla patienter och anhöriga till dem? Jag vill verkligen inte.

@Majaela Tack för bollning!
Tror som du att vi behöver vara ifrån varandra. Hyra ut är inte ett alternativ då huset är för ofärdigt.
Han tycker inte att paus finns på kartan utan det är stanna eller gå.
Vi har mycket runt oss på gården, katter, höns, hästar. Allt får säljas eller slaktas. Familjemedlemmar😢
Barnen byta skola pga finns inga bostäder i närheten tillgängliga.
Han har ingen släkt som han har kontakt med, isolerat sig i huset med för mkt att göra. Sjuka gamla föräldrar. Bror med riskbruk.
Osocialt jobb.
Jag vet inte, jag ser inga möjligheter.

Hej @Orolig_nu,

Du verkar stå inför ett beslut nu som du funderat kring väldigt länge. Att vara i en svår beslutsprocess tar mycket energi och kan väcka mycket ångest. Ibland kan det vara bra att försöka få hjälp att sortera för att komma vidare. Att gå till Al-anon kanske kan vara ett steg du är inne på, bra också att du skriver här, har du någon mer tanke om vad som skulle kunna vara hjälpsamt för dig just nu?

Du får gärna skriva till oss här: https://alkoholhjalpen.se/fraga om du vill ha hjälp kring vart du kan vända dig eller vad som helst, vi finns här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Han har varit nykter sedan sist jag skrev. Vi har gått i terapi. Allt verkade bättre.
Så rasade korthuset nu, han kom in påverkad. Sa att han skulle ut till stallet men kom upp från källaren.
Hittade en vinflaska och ölburkar, bara 3,5. Men ändå.

Vad gör jag? Vad ska jag göra nu?
Jag vet inte hur jag ska tänka eller vad jag ska göra. Jag känner mig helt bortdomnad.

@Orolig_nu Återfall är väldigt vanligt. Nästan en del av processen. Litet hack i kurvan bara. Prata med honom och säg att ni lägger det bakom er. Upp på hästen igen!

Lägg ingen skam utan försök få honom att istället prata med dig när han känner att återfall är på gång så ni kan hitta alternativ. Bästa är nog att göra ett litet återfall till en ickefråga så man enklare kommer upp på banan igen.

Han erkänner inte att han tagit återfall. Han ser inte själv att han har problem. Han är nykter för att jag lämnar honom annars.
Nu kom han upp uppenbart påverkad, flaskor och burkar därnere. Men säger att han inte druckit.

Ska jag bara se det som en ickefråga och låtsas som ingenting menar du?
Der vore ju smidigt men frågan är om jag inte bara skjuter problemet framför mig?

@Orolig_nu Nej, det tycker jag inte. Om han förnekar allt så är det ju en annan sak. Om han dessutom går till motattack är det ju inte bra...

Är du redo att sätta hårt mot hårt kanske det är läge nu. Nu är det ju då dessutom 2 dgr i rad eller?

Om han redan druckit hade jag väntat till imorgon. Kan du åka annan stans idag? Så du slipper se det? Slipper gå i klinsch?

Ovan pekade jag mer på ett tillfälligt hack i kurvan. Att då försöka hitta en mjuk ingång. Om han går till attack hade ju inte jag accepterat det. Inte ok just nu. Nu bör man nog snarare hitta sätt att kommunicera på ett sätt så man stödjer varandra och undviker slag under bältet. Hade det varit jag hade jag åkt och sagt ring mig så pratar vi imorgon när du är nykter. Sedan hade jag åkt.