Jag har ju ingen direkt "aktiv alkis" idag då jag valde att lämna henne. Efter många turer med SOC, Polis, Vård, Jobb, Skola osv osv då vi har barn ihop så har hon nu gått på behandling i nån vecka. Allt detta är jättebra och enbart positivt för alla inblandade såklart och jag stödjer henne fullt ut i allt detta.
Meeeeen, nu ca: 2 veckor efter att hon accepterat att hon är en alkis och behöver hjälp så börjar hon höra av sig och ska vara min vän igen. Hon vill ha med mig på möten med sin handläggare eller vårdare, hon ska berätta hur mötena går, hur allt känns osv osv. Det kommer sms och samtal då och då där hon vill ha stöd och bekräftelse kring att hon inte är en dålig människa. Jag vet att det är positivt och hoppas verkligen att hon hittar rätt. Däremot så vill jag egentligen inget annat än att skrika och skälla på henne.... Få henne att fatta hur sjukt mkt hon ställt till med, pengar, barn, relationer, vänner, jobb osv... Att hon snart ska sitta inne i 3 månader å alla runt omkring henne får ta ansvaret hon lämnar efter sig... Jag blir på riktigt knäpp av att det verkar saknas en insikt kring vad hon skapat under alla år. Häromdagen så skrev hon och ringde för att berätta att jag borde visa mer stöd och finnas där, att det är orättvist av mig att tveka kring om jag ska gå med på hennes möten osv...
Verkar som hon totalt saknar skam i kroppen.... Jag har betalat, skyddat, ljugit och löst alla hennes problem i 8 år. I 8 år har man stått som en idiot och täckt upp, försvarat och rett ut hennes KAOS utan så mycket som ett tack. När hon nu för första gången på evigheter tar ett bra beslut så ska även det innebära att man dras in i skiten igen och blir en del i hennes nät av människor som ska "finnas" där för att en vuxen människa ens ska klara av sin vardag! Jag fattar att jag aldrig kommer bli kvitt henne då vi har barn ihop men att ska man verkligen behöva dras in i hennes behandling och förvandlas till ett skyddsnät åt en vuxen person för att saker ska fungera... Jag kanske är orättvis och kanske är det så det fungerar men jag blir på riktigt arg och förbannad över hur självklart det ska vara att man finns där. Finns det ingen insikt i att man som vuxen borde förlita sig på sin egen förmåga och inte tvinga in medmänniskor i massa skit dom inte vill???
Missförstå mig rätt i detta, jag är glad, otroligt glad att hon äntligen svänger åt rätt håll. Jag har förlikat mig med tanken att hon aldrig kommer ta ansvar eller säga förlåt, att hon inte är kapabel att sköta sig själv har jag accepterat. Jag vet att saker antagligen kommer bli till det bättre för vårt barn även om jag fortsatt kommer få ta det stora ansvaret så vet jag att det kommer bli bättre. Men det måste ju finnas en gräns för dumheter kan man tycka... Att efter att man ruinerat hela sitt liv verkar tro att efter två veckor och lite glada hejarop så är man pånyttfödd och då ska alla återigen för 8000e gången stå där och ställa upp. Som att man är skyldig henne nånting fortfarande...
Trodde ärligt min tid som "anhörig" till en alkis var över och att hon slutat ställa till saker och påverka mig. Där hade jag tydligen fel då man fortfarande ska vara en del i att städa upp hennes oreda på något vis. Å känner jag mig själv rätt så lär jag säkert gå på hennes behandling, sitta där tyst och stöttande på bekostnad av mig själv och mitt liv.... Tänk att det aldrig tar slut när det kommer till hur mkt hon kan kräva och behöver för att ens "försöka" fungera!