(Detta kan bli ett långt inlägg och det är mitt första inlägg)
Hej! Jag lever ihop med min sambo som har ett stort alkoholproblem. Vi har varit tillsammans i 1 år och flyttade ihop ganska fort, allt kändes så himla bra och visa stunder känns fortfarande bra. Men så kommer dessa stunder som jag bara vill fly. Han är världens finaste person när han är nykter men när han dricker så kan han börja tjafsa för små saker
(dessa tjafs slutar inte katastrofala men ändå dom är onödiga.)

Det hände en sak för 2 veckor sedan, han åkte iväg med en kompis till ett annat land, dom skulle bara vara borta i några dagar. Den dagen dom skulle åka hem så kom min kille inte med flyget eftersom han var för full så han åkte dagen efter men skulle mellan landa i ett annat land. I stället för sätta sig på flyget från det landet så fick han inte komma in (igen) för att han var för full, detta pågick i några dagar.
Tillslut kom han hem, hans familj kom hem till oss och vi satt oss alla o pratade om alkoholen och att han behövde hjälp. Han höll med oss att detta måste ta ett slut, han har kontakt olika organisationer för alkoholproblem. Han lovade även oss att ta medicin för suget men nu vill han inte ta dessa tabletter och börja säga att vi försöker kontrollera hans liv.
Som jag har förstått det så har han varit beroende i över 10 år.
Jag vill så gärna hjälpa honom gör att jag älskar honom otroligt mycket, han har börjat säga att jag vill styra hans liv och jag vet inte vad jag ska säga eller göra när han säger så, det är ju inte så alls. Jag vill bara hjälpa den mannen jag älskar. Han vill ha barn och jag vill inte ha barn med honom pga alkoholen och det har jag även sagt till honom men då säger han att jag förstör hans liv om jag inte vill ha barn med honom och det gör så ont i mig.
Han vill inte dricka 2 gånger i månaden och även om vi blir bortbjudna på middag. När jag säger att det kan han inte göra pga sitt beroende då säger han att hans liv är skit tråkigt, han har inget normalt liv och allt känns som om det är mitt fel eftersom han säger på ett indirekt sätt.

Ursäkta för ett rörigt inlägg. Men jag hoppas att någon kan/vill svara och berätta att det är fler som har varit om samma sak eller går igenom samma sak.
Hur har ni gjort och sagt.
Ha en fin lördag!

@@nhörig
Jag vill börja med att säga att du inte är ensam. Jag levde som du gjorde i många år men det höll på att gå riktigt illa för mig i mitt medberoende.
Det här pendlandet fram och tillbaka, från insikt till att alla andra vill en illa.
Det bästa rådet jag kan ge dig är att du börjar tänka på dig själv och dina egna gränser istället för honom.
Ingenting ka någonsin fungera om man inte utgår ifrån att varje person har ansvar över sitt egna liv.
Han har rätt i att om han vill dricka så får han göra det, det är hans liv.
Det enda du kan göra är att vara tydlig med sig själv i hur länge kan du tänka dig leva på det här sättet? Hur vill du ha det i en relation?
Hur bra är det, även om han är fantastisk ibland så verkar dina behov fullständigt komma i skymundan.
Det svåraste för mig var att faktiskt förstå att jag har ett eget val, och jag flydde tillslut för det var en rent helvete att leva i.

Vi höll på sådär. Vi bodde ihop först men flyttade sedan ifrån varandra. Jag vägrade flytta in sålänge han drack. Vilket han inte slutade med. Han varvade nyktra perioder med återfall. Inget flygplanskaos, det låter som att din sambo har ett väldigt tungt beroende om han inte ens kan sluta när han ska på ett flyg efter missade flyg pga fylla. Min slutade gå till jobbet, för mig var det droppen, kombinerat med att han istället för att be om ursäkt blev arg och beskyllde mig för att hitta på och att det var jag som gjorde problem för att jag inte tänkte positivt. Helt ärligt låter det som han är en bra bit ifrån att acceptera och inse sitt beroende, så det kommer nog hålla på ett bra tag. En kontakt på alkohollinjen sa till mig: ”jag hör många som säger att deras partner har en nykter fin sida som de älskar, sen den andra onyktra som är en annan person. Men det är samma person. Om du väljer att stanna väljer du båda sidor. Så fundera på om det är något du känner dig bekväm med”. Jag har ställt hundra ultimatum, bönat, bett, försökt diskutera, försökt förstå, stötta, inte pressa, uppmuntra, inte kontrollera. Men det enda som verkar ha hjälpt är att jag gjorde slut. Nu verkar han ha börjat en ordentlig resa mot nykterhet, och är ärlig med att han har problem. Är förmodligen inte alls det du vill höra, men utifrån det du beskriver och hur lång tid som han varit i beroende är det en lång väg kvar till nykterhet. Fundera på hur du mår och utgå från dig när du väljer framåt. Kram

Det går tyvärr inte att få en annan människa att göra något bara för att man själv vill det. Han är beroende av alkohol och saknar sjukdomsinsikt, som det låter. Det är alkoholen han har en relation med. Jag förstår att det låter hårt, men det går inte att älska någon frisk igen. De måste vilja själva. Annars är det dömt att misslyckas från början. Många kramar till dig!

@Snödroppen tack för ditt svar. Det är som du säger, han har eget ansvar och val. Jag har sagt till honom att han får göra sitt val. Antingen leva med mig nykter eller så separerar vi och han får leva onykter. Han sa att han vill leva med mig men förstår inte varför han inte "får" dricka nån gång ibland. Jag har insett att han inte förstår själv att han har alkohol problem. Att han bara säger att han vill ha hjälp när han har gjort något som har gjort mig och sin familj arga.

@kakao tack för ditt svar. Man vill ha ett normalt liv med den personen man älskar. Den ena av mig säger lämna och den andra kan inte lämna. Det här är så svårt och speciellt när man har aldrig varit med någon med ett beroende förut. Jag har en sida som vill hjälpa men som har även förstod att man kan inte hjälpa om personen inte vill ha hjälp. Än så länge så har min sambo sitt jobb. Kan det vara att han har varit ifrån alkoholen i 2 veckor för att lura mig att stanna kvar? Man har så många frågor och tankar. Hela jag är så rörig pga detta.

@@nhörig jag känner så igen mig i det du skriver. Även jag är en notorisk "hjälpare" som under många, många år har velat hjälpa andra till varje pris, oavsett om de bett om det eller ej. Efter att en lång vänskap gått i kras och därefter två kärleksrelationer - med samma mönster, jag hjälpare och de mottagare - har jag insett några saker om mig själv. En av många insikter är att en relation kan aldrig fungera om det är bara en som ger och en som tar, hela tiden. Det är så svårt att nå fram till en alkoholist, som varken ser sitt problem eller de underliggande orsakerna till det. Man kan gå under medan man försöker hjälpa dem, utan att de får någon hjälp de har nytta av, och medan man själv drunknar i sitt medberoende. Jag vet inte någon annan råd än att dra en gräns för egen del och hålla den. Hans gränser kan du inte påverka.

@@nhörig för mig var och är det svåraste förvirringen. Man hänger inte med i svängarna. Och när det är en nykter period kan man inte låta bli att hoppas och hålla fast vid det som är så fint och känns så bra. Förmodligen gör han allt i sin makt för att du ska vara kvar. Mitt ex var alltid nykter en period efter en ordentlig vecko fylla. När jag väl slappnade av, vi hade det bra och jag tänkte att det går nog vägen, började han bli rastlös och tillslut så drack han igen. Och så började vi om. Jag är själv mitt i efterdyningarna av uppbrott och vet inte vad som är rätt, men för mig tog det tillslut slut. Jag kraschade helt enkelt, av oron och aldrig veta vem det var som svarade i telefon, den nyktra eller onyktra. Tror och hoppas att vi båda får distans för att kunna ha ett ärligt samtal o framtiden, kanske vi hittar tillbaka till varandra, kanske kan vi vara vänner, kanske ska vi inte ha kontakt alls i framtiden. Det enda jag vet är att det finns en gräns som man som anhörig orkar med. Jag går just nu till en terapeut som sa att det är otroligt vanligt med patienter som har depression, utmattning eller stark ångest, där de visar sig att de har en partner hemma med ett beroende. Det var väldigt träffande för mig. Att inse att det faktiskt påverkar ens eget psykiska och fysiska mående och inte bara handlar om hur den som är i beroendet kämpar med sin sjukdom. Långt svar, vill mest säga att du ska ta dig själv och ditt mående på allvar och inte kompromissa för länge med det oavsett hur mycket du älskar honom. Och jag vet att det gör ont. Allt det här. <3

@@nhörig hej, precis så säger min sambo, vi flyttade också ihop fort och jag upptäckte sen att han drack massor... Hör är inga 2 ggr/ månad.. Det är 5-6 kvällar i veckan. Jag har ordnat egen lägenhet och flyttar snart. Va rädd om dig ❤️