Mitt mål är att få all hjälp för missbruk, från alla möjliga källor, inklusive hälso- och sjukvårdssystemet. Behöver hjälp med att förstå deras delning av patientinformation.

1. Har försökt hitta ett systemiskt svar men har haft problem. Hur funkar det med sjukvårdssystemet och anonymiteten i Sverige? Jag skulle vilja gå till en specialistbehandling direkt och vara anonym iaf så att vårdcentralen ser inte journalen som jag skapar hos beroendemottagningen. Är detta möjligt? Typ bara specialisten (på egen remiss kanske?) ser journalen.

Fråga 2 handlar om alkohol och säkerhetsklassade uppdrag. Jag följer organisationens regler för alkoholanvändning och drickande påverkar inte mitt arbete. Ingen dagen efter, inget alkohol i blodet när man arbetar, osv. Kör endast nykter, med egen alkomätare, och med flera dagar innan jag kör, etc. När de gör säkerhetsprovning, vilken tillgång har de till vårdjournalerna? När rapporterar hälsovården och rapporterar de till någon?

Om det finns en officiell regeringsresurs som hanterar patientanonymitet och alkoholmissbruk samt under vilka förutsättningar vården delar information med någon annan, skulle jag vara tacksam om du delar med dig av den.

Tack!

Patientanonymitet är tyvärr bara att glömma! Jobbar själv i vården och vet hur detta funkar. Dina journaler blir tillgängliga i alla instanser. Vg läs mitt senaste inlägg i min tråd. Har du barn blir även soc inkopplad

Hej Laura!

Tack, bra att veta. Hittar följande på nätet.

Läkare är skyldiga lämna ut sådana uppgifter som är nödvändiga för prövning av lämplighet att ha körkort, traktorkort eller taxiförarlegitimation enligt taxitrafiklagen. Detta följer av patientsäkerhetslagen (2010:659) 6 kap. 15 § p6.

Enligt körkortslagens 10 kap. 5 § är samtliga läkare i Sverige därtill skyldiga att anmäla den körkortshavare som bedöms vara medicinskt olämplig för fortsatt körkortsinnehav.

Ni som arbetar inom vården och menar att sekretess och anonymitet ständigt överträds, jag undrar lite om det är så illa som ni beskriver det? Är det inte lite generaliserat? Min erfarenhet är att mottagningar specialiserade på missbruk har stor kunskap samt stor respekt för parienterna. Och läkare måste inte orosanmäla om de inte upplever att det finns en risk. Jag tycker det är synd att piska upp en stämning där vården blir en fiende. Och jag tycker också att man kan väga den eventuella skammen om någon skulle få reda på ens missbruk mot hur man mår som alkoholist. Om inte anonyma resurser som AA hjälper, ska man då sitta kvar i sitt beroende och bli sjukare och sjukare? När det faktiskt finns hjälp att få? Ibland tänker jag att den där skammen är beroendets främsta vapen, den blir nästan en ursäkt för att inte göra något. Dessutom tror jag att vi med alkoholproblem förstorar upp det mesta när vi är inne i vårt missbruk, det är ju lite så alkohol funkar. Vi tror att varenda människa bryr sig om huruvida vi dricker eller inte. I själva verket är det få som höjer på ögonbrynen om de får veta att någon får behandling mot alkoholberoende. Jag tror dessutom att en normalt funtad människa känner respekt för någon som kämpar.

@Kennie
> När det faktiskt finns hjälp att få?
Jobbar ej i vården, men tycker att man ska bedöma själv vad man söker och tycker man att dom vill leva då får dom strunta i allt och söka vården.

Just mitt inlägg söker erfarenheter av både människor i vården och dom som jobbar inom vården. När du skriver

> Min erfarenhet är att mottagningar specialiserade på missbruk har stor kunskap samt stor respekt för parienterna.
> Och läkare måste inte orosanmäla om de inte upplever att det finns en risk.

Skulle du kunna vara snäll och berätta mer? Hur det gick, gick du genom specialist eller remiss från läkare, etc. Jag vill utbilda mig för vad jag har för alternativ för att få all hjälp jag behöver. Men jag har kronisk ont sedan jag var 5 år gammal och vill inte att min allmänläkare nekar mig reumatolog f.a. han ser att jag är alkis i journalen och tycker att "patienter får väl sluta dricka först".

Jag kikar in för att dela med mig av min erfarenhet. Jag sökte hjälp i beroendevården och när jag var färdigbehandlad där efter 6 månader bad jag dem låsa journalen för resten av vården. Det var inga problem och jag är 100% trygg med att det har fungerat som de sa. Har varit en del i vården efteråt då jag varit utmattad och ingenting har fått mig att misstänka att någon har sett journalerna från beroendevården.

Ni delar en del länkar i den här tråden och det är alltid bra att hålla sig informerad men jag vill bara flagga för att inte läsa alltför bokstavstroget. T.ex. "Enligt körkortslagens 10 kap. 5 § är samtliga läkare i Sverige därtill skyldiga att anmäla den körkortshavare som bedöms vara medicinskt olämplig för fortsatt körkortsinnehav." Jag tänker här att det faktum att man är alkoholist inte kan likställas med att vara medicinskt olämplig. Varken läkare eller Transportstyrelsen tolkar lagen på det sättet, det skulle bli orimligt i så fall.

Jag är inte jurist men arbetar nära bl.a. lagstiftning och är därför inte obekant med tolkningar. Min bild/erfarenhet på detta bara.

Självklart ska man söka vård om man överväger att det är värt det. I 99 procent av fallen är det säkert värt det. Men jag tillhör inte dessa 99 procent av fall. Jag har mycket god insyn och vet vilka skyldigheter/lagar som finns. Jag har själv varit patient dessutom. Allt beror på ens omständigheter. Inte alla vill ta de konsekvenser som hör till vård och missbruk. Jag personligen dör hellre. Men detta har att göra med mitt förflutna. Jag vill dock vara ärlig i att skretess knappt existerar. Finns något som heter NPÖ. Googla. Man kan låsa sina journaler, visst, men som doktor blir man oerhört frågande till detta.

Mycket handlar också om tur, dvs vilken läkare man får. Rent lotteri. Finns många som är knäppa, men även flera som förstår. Gör det som är bäst för DIG. Pest eller kolera. Men som svar på dina frågor så svarar jag med insyn i vården. Sen kan man ha tur. Jag vet flera som haft. Jag vet dessutom hur jag är i min profession

Det jag framför allt ville med mitt inlägg var att nyansera bilden av vården, samt att väcka tanken om den här starka misstron mot behandling i själva verket är beroendet som talar, som vill ha kvar sin drog och hindra oss från att bli nyktra. Jag säger inte att det är så, det är bara en misstanke jag har. Jag vet i alla fall att jag själv blev en aning paranoid när jag drack och reagerade starkare på saker som jag nu inte stressas av. Och det finns många som klarar att sluta dricka med hjälp av tex AA och många andra vägar att gå, men när det inte räcker tycker jag det är sorgligt att skammen väger tyngre än allt annat. Jag tänker också att de flesta läkare bara väger in alkoholproblem vid åkommor där alkohol kan ha en negativ effekt på diagnosen, om de nu ens ser ens journal. Jag har blivit tillfrågad vid läkarbesök om de får ta del av tidigare journaler, och då utgår jag ifrån att de inte använder dem om jag säger nej. En mottagning som jag läst mycket gott om är Riddargatan 1.Jag tror att de även har online behandling.

Min erfarenhet av soc är väldigt dålig. Det var en läkare som anmälde inom psykiatrin. Detta eftersom jag bett min make att gå och prata med någon. För att vår kommunikation hade låst sig. Vi behövde hjälp helt enkelt.

Väl där diskuterases väl det ena och det andra. Läkaren hade frågat om missbruk varvid det hela diskuterats. Flaska hit och dit. Detta blev då huvudspåret kring allt och vår oförmåga att kommunicera fick sin förklaring. Läkaren menade att han själv inte hade erfarenhet av alkoholism men där var anledningen och han kände sig tvungen att rapportera. Detta mot makens vilja. Maken blev livrädd för min reaktion vilket föranledde att soc och maken gjorde upp en process bakom min rygg.

Dessvärre var jag hemma när de hade ett av sina samtal som jag överhörde. Detta gjorde att jag tvingade till mig numret till soc och ringde upp. Där insåg jag att det varit en hel del samtal bakom min rygg och att de kommit överens om att ha inledande samtal med mig, barnen och maken. Alla gemensamt. Jag försökte få en chans att ge min förklaring men nekades detta. Vi skulle alla istället infinna oss på ett introduktionsmöte hos soc där de skulle förklara processen som nu var i rullning.

Jag bönade och bad alla om eget möte innan. Även min mamma ringde upp soc eftersom jag var helt förtvivlad. Hade vid det tillfället även fått läsa läkarens rapport där det stod att jag var självmordsbenägen varvid man skulle vara försiktig med mig. På riktigt! Så otroligt felaktigt! Vem tusan kom fram till detta???

Jag ville ha med mig mamma in då jag kände mig utsatt. Nekades till detta då det enbart var ett introsamtal i all enkelhet för att beskriva processen som ju läkaren tvingats dra igång. Inget att oroa sig för så min mamma skulle inte behövas på detta enkla möte.

Väl där startade processen med att en alkoholexpert beskrev, inför mina barn, riktad mot mig vilken hjälp jag kunde få. Han höll monolog i 30 minuter non stopp. Han såg inte ens att han tappat mig redan första sekunden. Efter 30 minuter sa min make jag är inte säker på att min fru håller med.

Har aldrig i hela mitt liv känt mig så lurad och förnedrad. Jag kan än idag inte förstå hur de kunde starta en process med dessa steg. Jag hade ju dessutom innan mötet skickar ett långt mail där jag gav konkreta bevis på att jag vare sig var självmordsbenägen eller hade druckit på två veckor. Detta hade även min mamma och maken bekräftat.

Om vi pratar om skam. Visst är det konstigt att soc driver en fråga så? Fast de intervjuat min mamma innan.

Utredningen pågick sedan i 3 månader. Jag fick själv ringa och fråga vad tusan som händer med den efter 3 månader. Några veckor senare fick jag veta att den lagts ner.

Jag har läst allt material. Även barnens redogörelse. Den redogörelse från psykolog vi gick till med. Ja, det känns ärligt som de inte visste hur de skulle hitta ut ur en galen process vilken de själva insåg gick rakt överstyr. Det handlade snarare om att en handläggare inte skulle tappa ansiktet. Det är min analys av hela denna harang. De hittade iaf inget att dra vidare men förorsakade en massa smärta i min process iaf.

Jag är väldigt frågande kring att ingen verkar förstå skam. Då hade man inte tagit dessa stegen. Då hade man väl sätt till att vinna över mig när jag bönade och bad om ett eget möte utan barnen? Istället började de att beskriva alkoholmissbruk inför mina barn.

Innan vi rundade mötet av la min son handen på mig och sa. Mamma skulle det inte kännas skönt att få hjälp? För mig var nykterhetsarbetet inga problem. Denna process har dock jagat både mig och maken. Riktigt utmanande att reda ut alla efterdyningar och bristande förtroende.

Jävligt stolt dock att vi lyckats! Det förtjänar ett pris tycker jag 🤗.

Jag tänker att vi har olika erfarenheter av vården. Vad jag själv har upplevt kan inte bli sanning för hela vårdkedjan. Jag tänker att det är viktigt att poängtera att det är ens egna upplevelser/erfarenheter av att jobba inom vården/vara patient.
Jag själv arbetar inom vården. Har endast tillgång till det journalsystem min arbetsplats journalför i samt ett annat journalsystem. Det är ju brottsligt att gå in ngn annanstans än där jag själv har behörighet till.

Visst är det viktigt att inte dra alla över en kam. Däremot kanske vi borde börja värna om korruptionsindex och säkerhet. Sverige tappar på världsarenan så helt naiva borde vi inte vara. Även våga lyfta avvikelser speciellt om man ser mönster. Det är otroligt lätt att bara ducka i så här utsatta situationer och bli helt överkörd. På något sätt bör man ju granska att processen faktiskt uträttar det den avser att göra. Det borde ju vara så att nummer 1 är att säkra hälsosamma familjerelationer för barnens skull.

I mitt fall fick jag efteråt veta att standardprocessen är att alltid ta in en alkoholexpert under första uppstartsmötet. Så gör man tydligen alltid i vår kommun. Verkligen märkligt och inte speciellt neutralt. De hade ju inte pratat med mig och dessutom fått motstridiga uppgifter innan. Att man kallar in soc när det är konflikter kan ju inte vara ovanligt. Viktigt då att de klarar att förhålla sig neutralt.

Fick även veta att jag inte hade rätt att ta med 3:e part. Det hade jag tydligen visst.

Hur kan de göra upp processen innan de pratat med mig bakom min rygg i samråd med min make? Det betyder ju att de tagit ställning innan de ens pratat med mig. Är det fler som varit utsatta för detta undrar jag?

Sedan kanske den största frågan. Hur kan man ha en instans som både är kontrollerande och ska stödja samtidigt. Ett systemfel enligt mig. Går inte ihop. Borde delas upp i två olika neutrala instanser.

Sedan undrar jag. Hur kan man göra detta inför någons barn när det tydligt signaleras motstånd och meningsskiljaktigheter. I mitt fall blev detta ganska turbulent för mina barn. Även onödigt då jag redan slutat dricka. Inte bidrog vår process till en stabil familj. Det blev istället rena cirkusen.

Nu vet jag att det finns rena felaktigheter i journalerna från läkaren. Det står att jag var självmordsbenägen och man därför skulle undhålla mig information. Därav all cirkus. Det är därför ett tips. Begär ut informationen så ni vet vad som står. Ska något redas ut är det ju viktigt att det görs med rätt fakta. Att man åtminstone får möjlighet att bemöta det som står. Hade jag inte begärt uppgifterna hade jag inte haft en aning varför allt blev så snurrigt. Nu har jag iaf viss förståelse. Att det finns två sidor av myntet i dessa situationer borde väl te sig självklart för alla?

@Lora När jag skrev mitt inlägg skrev jag mer generellt. När jag läser din berättelse tänker jag att det måste ha begåtts stora fel. Det vore kanske något för IVO och Patientnämnden att granska men som enskild individ ska man ju också orka.

När du skriver om en instans som både är stödjande och kontrollerade tänker jag att du menar Socialtjänsten. Jag själv är socionom och jag tänker att arbeta där är ett otroligt intressant och viktigt jobb men otroligt svårt. Du ska stödja barn, unga och vuxna beroende på vilken enhet du arbetar på samtidigt som du har myndighetsutövning och ska regelverket styr. Det är ju därför som IVO finns för att granska arbetet. Ledsen för din skull att du och din familj blivit så illa bemötta/behandlade/att det har gjorts fel.

Kram

@Lora Herregud, vilket fruktansvärt trauma! Aldrig i livet att jag söker "hjälp". Vi inom vården vet som sagt, och utan mina barn kan jag lika gärna supa ihjäl mig.

@Varafrisk Hade det varit dig vi träffat hade du troligtvis fått sparka ut mig ur rummet då du inte hade mer tid. Vi hade helt säkert funnit varandra och du hade förstått. Så viktigt att man klickar tror jag i det läget. Att någon lixom har det där i sig så man fångas upp. Att man inte känner sig dömd och förminskad.

@ISE Det du nämner är ju oerhört viktigt. Kanske det viktigaste att man kan svara upp till. Hur skapar man en process där folk är trygga, inte känner att man riskerar sina barn om man anmäler? En process som stödjer på riktigt. Någon måste förklara tanken bättre med hur det fungerar idag och hur man undviker att folk hamnar i skamvrån med känslan att risken är att man kan förlora sina barn?

Fattar att det i vissa fall är oerhört viktigt att fånga upp barnen. Men om det sker på bekostnad att folk inte vågar ta steget är det ju väldigt kontraproduktivt. Ett systemfel. Att få läsa nej kan detta höra till din alkoholhjärna blir ett dubbelt övergrepp om ni förstår vad jag menar. Har varit nykter i flera år och denna process avskyr jag fortfarande. Den har verkligen inte hjälpt. Det är inte min alkoholhjärna som talar. Ingen lyssnade och man fortsatte hårt köra sin process.

Jag har tagit det med hela enheten där jag bor. Försökt skapa förståelse i förhoppning att andra kanske kan hjälpas. Att man blir medveten om hur skam kan te sig och hur blottande processen faktiskt var. Kontraproduktivt. Helt ärligt är jag inte säker på att de tog det så bra. Blev nog mest skalman där. Någonstans landade det väl för jag var väldigt tydlig.

Hoppas man kan fundera över processen. Göra modifieringar. Tror inte lösningen är att säga till folk bara våga. Detta ligger djupare än så.

Jag håller med Vara frisk om att man inte ska basera sin bedömning på sin personliga erfarenhet. Vad du som jobbar på en viss arbetsplats vet gäller inte nödvändigtvis för alla arbetsplatser. Och jag tycker att ert svartmålande av vården är lite farligt eftersom det så lätt blir sanning och kanske hindrar människor som skulle behövt det att söka vård. Jag förstår att fel begås, och då bör de naturligtvis anmälas. Men min känsla utifrån vad jag läst och hört är att både vården och socialen försöker och vill väl. Min andra tanke är som sagt att beroendehjärnan kanske överdriver faran av att söka vård och istället för att välja vägar som kan hjälpa en att bli frisk ägnar mycket kraft åt att hitta fel med de alternativ som finns. Kan det finnas en sanning i det? Jag utgår här från hur jag själv funkar, att jag ibland vet vad som vore vettigt att göra, men jag känner motstånd mot det och försöker undermedvetet hitta skäl till att inte göra så. Jag försöker inte övertala er att söka vård, jag förstår att det är uteslutet för er del, och jag tror säkert ni hittar andra vägar att bli nyktra. Kanske ska vi inte diskutera detta mer, det kanske bara tar kraft och fokus från det vi alla här har gemensamt, att vi vill leva nyktert och i balans. Våra vägar dit ser olika ut, men med tålamod och vilja leder de till slut rätt.

@Kennie Å där fick man den igen. Undrar vilken gång i ordningen? Jag pratar inte om ett fall. Jag härleder från mitt fall. Jag är nykter sedan 5 år. Har inte en person runt mig som sliter med skam. Har flera. Försöker få fram att det finns ett systemfel. Pekar dessutom rakt på dem utan att röja andra. Når inte ens fram hos de mina. Märkligt.. Får fundera på den.

Om man märker att saker inte fungerar. Att saker går i baklås. Blir det bättre av att säga till folk du är problemet. Att lägga ner? Förminskad och förpassad igen. Det kommer aldrig upphöra.

Hej alla här inne!

Hoppas det är okej att jag tittar in lite i din tråd, GrusGrus. Välkommen hit till Alkoholhjälpen! Det verkar som det blivit en liten diskussion här inne kring detta med att söka vård. 

Det är många gånger väldigt tungt att söka vård, en stund blir det ett letade av att hitta rätt och det är svårt att veta vem kan hjälpa en och vem kan jag lita på. Vården och olika insatser kanske kan kännas som ett straff snarare än hjälp och för en del personer har det verkligen blivit fel. Det är förståeligt att behöva prata om och dela tunga saker som hänt och få stöd kring det. 

Här inne vill vi att det ska få vara högt i tak och en ska få diskutera, tänka och tycka olika. Det finns olika vägar och sätt att få hjälp och det kan vara en risk att generalisera utifrån egna erfarenheter, det behöver inte vara så för alla. Även om det just i den här tråden delas upplevelser där det känts fel, finns det också många berättelser här på Alkoholhjälpen om hur personer blivit hjälpta av andra instanser, såsom vård och socialtjänst. 

Det är fint att ni stöttar och finns där för varandra. Samtidigt vill vi på admin be er om att undvika att helt svartmåla andra hjälpande instanser som finns i samhället trots att de ibland inte har upplevts som hjälpsamma. Hoppas att ni har förståelse för det. 

Allt gott, Rosette, Emilia & Nell
Alkoholhjälpen